Några timmar kvar av 2009!

De första smällarna och raketerna har börjat höras till och med i vår lugna avkrok av Sandsund. Själv sitter jag och funderar på om det kanske skulle vara värt besväret med en snabbstädning á 15 minuter för att skapa lite nyårsstämning. Arvid överlämnas som bäst till sina farföräldrar där han ska vaka in nyåret (och jo, det är väldigt sannolikt att han faktiskt vakar in nyåret). Själva planerar vi att se film. Tända en fackla eller två. Äta något gott. Inte utsätta oss för nattningskampen med någon motvillig liten kvällsuggla. Rätt bra avslutning på året, tycker jag. Men kanske jag målar naglarna i guld ändå. För det ska man ju på nyårsafton.

Bilden är från början av januari - det har hänt mycket med vår unge sen det! Först och främst skulle ingen komma på att kalla honom baby längre, utan istället är han en liten pojke som kan nästan allting... Kanske jag kommer mig för att göra en "året i bilder" eller sammanfatta 2009 på något annat sätt - men tills dess, gott nytt år!

Mellandagar

Vårt sociala schema är mycket stimulerande just nu! Det här är sjunde dagen i sträck med ett eller annat bra på schemat. Tyvärr blev det inget av vårt ursprungliga program för ikväll på grund av en förkylning i sällskapet, men istället kommer en kompis som är hemhemma från Stockholm över julen hit lite senare. Och jag som trodde det skulle bli lugnt att fira jul på det här sättet, utan att pendla mellan Vasa och Purmo/Jakobstad, och dessutom med jullov för M... där bedrog jag mig! Men det är faktiskt mycket roligare så här.

Det mest spännande på nyårsafton däremot blir förhoppningsvis film, god mat och bara vi. Ner med glittriga fancyfester på nyår! Onödigt. (Surt sa Mia som inte är bjuden på någon fancyfest. Men som helt uppriktigt ser fram emot en skön kväll i soffan.)

Winter wonderland

Och så - något av det allra bästa med den här julen: det fantastiska snövädret! Kanske jag uppskattar det extra mycket för att det är ganska länge sen det gick att ta en snöig jul för given? I vilket fall som helst, bättre än så här kan julväder inte bli och jag är innerligt tacksam för det!

Det var en god jul!

Den här julen har varit en bra jul - är en bra jul. Den har varit lite annorlunda eftersom vi för första gången själva bor så nära våra familjer att vi kunnat mellanlanda hemma hos oss ibland - skönt för oss och skönt för Arvid! Jag kanske är lite efter i utvecklingen eftersom jag är inne på mitt trettionde år och för första gången åt frukost vid mitt eget köksbord på julafton? Men det är klart, för mig är det ingen jul utan stora familjen, så vi har förstås inte kunnat hålla oss borta särskilt mycket ändå! Så det har varit fina julklappar, film med syskon, fantastiskt snöväder och däremellan faktiskt ganska mycket lugn och ro. Det jag saknat mest - eller de jag saknat mest - är fammo och faffa, som var två av de viktigaste personerna i min jul förr.

Det här med förändringar på julen är intressant. En bra bit upp i tonåren var min bild av julen väldigt, väldigt cementerad. Småningom, med början i att vi åt julmaten inne hos oss istället för hos fammo och faffa (tvärs över vägen) har jag blivit liberalare och nu har jag märkt att det faktiskt inte krävs mer än två jular eller så för att en ny tradition ska skapas. Men om någon försöker påstå att det är gamla som är konservativa säger jag bara - ha! Det finns ingen mer konservativ än en 12-åring som vet exakt hur det måste vara... Åmtinstone på jul.

(Bilden är julrelaterad - lek med Arvid julklappsmodellera!)

Jullov, faktiskt!

Ja, vi har verkligen jullov nu! Som jag väntat... Visserligen firar min mailbox med att släppa in oroväckande många hemtenter som borde läsas och bedömas småningom. (Jag satte själv deadline idag, så kan väl inte skylla på någon annan.) Och senast på måndag väntar jag en mindre hög uppsatser som har deadline då. Men det får jag åtminstone göra när andan faller på. Och det gör den säkert snart!

Arvid firar med förkylning och lite feber. Han är ändå ganska pigg, så det värsta nu är nog att jag hållit honom inomhus hela dagen så han klättrar minst sagt på väggarna. Eller snarare på mig - själv skulle jag föredra att han föredrog väggarna... Och jag själv firade med att helt oavsiktligt somna två gånger på eftermiddagen. ("Jag skulle bara lägga mig och läsa en liten stund...") Skyller på Arvids febriga och snoriga natt!

Men ändå - även om vi snorat, sovit, tv-tittat och städat oss igenom eftermiddagen på ett mycket vardagligt sätt känns det verkligen som att julen har börjat nu. Frid på jorden!

Mestadels ojulrelaterade aktiviteter

Jag har sprungit ärenden i två dagar nu känns det som - och vad har jag fått gjort? Det har inte varit någon imponerande effektivitet. Tja, att vi var två som skötte ärendena igår betydde iofs en del kexpauser och titta-på-tomtarna-i skyltfönstren-pauser, vilket förklarar en del - t.ex. varför jag fick fortsätta med min lista idag när Arvid överlämnats till fammo! Men nu har jag ännu en timme eller så med barnvakt, så ska försöka få undan lite av det lilla jobb jag har kvar - överhuvudtaget! För inte nog med att det blir jul snart; i januari vet jag inte av något jobb alls (hittills) och sen är det dags för min helt mammalediga tillvaro igen. Lite tråkigt. Lite skönt. Men i ärlighetens namn mest skönt!

I fredags var jag till Vasa sista gången för denna höst i jobbets tecken, men skrivhandledningen jag höll var egentligen mest en bisak som jag petat in eftersom jag ändå skulle till Kvarnen - huvudorsaken var att jag ville gå på doktorsdisputation. Även om jag var inskriven som studerande i åtta år (jo, åtta) lyckades jag aldrig komma mig iväg på någon disputation, så jag har varit nyfiken på hur de går till. Och eftersom det nu var ett intressant ämne - skrivpedagogik - på ganska bekvämt avstånd - Vasa - blev det av nu. Och jo, det var intressant! Mest fascinerades jag av inledningen, när doktoranden, kustos och opponenten skrider in till pianomusik och hela auditoriet stiger upp för att visa respekt för arbetet. För - all respekt till allt arbete och alla år som måste ligga bakom en doktorsavhandling!

Ett par gånger när jag nämnde att jag skulle gå på disputationen fick jag den lättsamma frågan om jag har planer på att börja doktorera själv... Nej. I princip kunde jag tänka mig att göra det. Framför allt tyckte jag det var jätteroligt att skriva gradu och blev inte alls avskräckt från att fortsätta, och dessutom tror jag att jag skulle klara av det, även om jag nog skulle få kämpa. Så jag kunde väl göra det i princip. I princip. Argumenten emot väger ändå tyngre: jag vill inte leva på stipendier i okänt antal år, jag vill inte gå ner mig i ett krävande jätteprojekt (speciellt med ökande antal familjemedlemmar) och jag skulle nog inte ha så stor nytta av titeln. Och så har jag en stark känsla av att de ämnen jag är tillräckligt intresserad av för att doktorera i är sådana som ingen bryr sig om. Och jag vill inte ens tänka på hur knäckande det skulle vara att fördjupa sig i något i flera år och sedan - ingenting. Ingen är intresserad, ingen har nytta av det, ingen frågar. Så jag kanske fördjupar mig i intressanta saker på fritiden istället... och struntar i omvärldens intresse.

Jag har ingen kortfattad bloggdag idag. Beklagar. Filtreringsdelen av hjärnan tillfälligt ur bruk.

Da Capo

Både min make och jag har haft varsin väldigt irriterande låt på hjärnan idag och vi kan inte riktigt enas om vems som är värre. Så jag vänder mig till er!

Själv har jag i mitt huvud lyssnat gång på gång på introt till de klassiska Kalle Anka-snuttarna. Ni vet: "Who's never wrong but always right? *quack* Who never thinks 'bout starting a fight? No one! But Donald Duck".

I Matias hjärna har Arja Saijonmaas "Levande charader" spelat. Say no more.

Så min fråga nu: vem vinner? Vem har den mest enerverande låten på hjärnan? Kommentera!

Det har blivit advent sen sist

Oj! Jag visste att det var ett tag sen jag bloggat, men inte trodde jag att det var fullt så här länge... Lillajul kom med julmys och julljus, men efter det har julen runnit ut i vardagen och känns inte av speciellt mycket. Jag hoppas på förändring när det faktiskt blir jullov - det har jag sett fram emot i flera veckor redan...

Lillajulhelgen blev verkligen en riktig julfrossa, som kändes så mycket som julledigt att det var väldigt förvirrande att trilla rakt ner i en vanlig måndag igen efter helgen. Matias bror med fru var i Finland, så det blev mycket hänga med dem - 0ch dessutom julbasar, barndop (inte juligt, men trevligt), hosiannagudstjänst och mat på Stadshotellet. Dessutom fick Arvid sin första julklapp (tåget på bilden), vilket gjorde att han stannade uppe till den (för en tvåochetthalvtåring) okristliga tiden halv ett på lillajul. Sen dess har vi jobbat på att få tillbaka dygnsrytmen - vi tycker att det gått framåt, för igår somnade han "redan" halv elva. Nej, den mannen kommer aldrig att bli en morgonmänniska, nej.

Men efter det... vi är tillbaka i vardagen. Vi jobbar i stafett och försöker hålla Arvid glad. Och jag försöker att inte somna på olämpliga ställen. Men imorgon har jag min nästsista föreläsning för denna höst, och som sagt - snart, snart får M. också jullov. Underbart!

Bilburen syster

Från och med denna dag har jag inte mindre än tre systrar med körkort - grattis Amanda! Skulle jag inte vara härdad skulle jag tycka att det är jättekonstigt när mina pyttesmå syskon börjar köra alla möjliga fordon, men jag har vant mig vid tanken. När Hanna tog körkortet tyckte jag det var lite konstigt (och en skrämmande tanke i sig...) och när Jenny och alla hennes jämnåriga vänner blev myndiga tyckte jag det var sjukt knäppt. Men jag börjar vänja mig vid att mina syskon börjar vara vuxna. Lite i alla fall. Själv kände jag mig lite lurad när jag blev myndig, fick rösträtt och tog körkortet - jag hade förväntat mig att jag skulle känna mig betydligt mognare, klokare och säkrare på vad jag vill med livet, så det var en antiklimax att kunna köra runt i Österbotten och ändå inte känna sig vuxen...

(Och faktum är att det är roligare med vuxna syskon än med pyttesmå - de är intressantare att prata med och stjäl inte ens godis!)

Undervisningsstilar

Jag vill gärna ge intryck av att vara lugn (men energisk), engagerande och ha full kontroll när jag undervisar. Det händer ibland. Ibland blir det annorlunda. Idag blev det så mycket korta stunder, som varvades med längre stunder när jag antingen vimsade runt och glömde hälften jag tänkt säga eller forcerat pratade så jag knappt hann andas. Jag vet i ärlighetens namn inte om studerandena märkte någon skillnad, men mig själv kan jag inte lura - full kontroll var det ganska långt till.

Men när jag tänker på min favoritlärare från studietiden inser jag att han nog inte heller hade full kontroll. I själva verket hände det att han var så hoppig att det skämtades om att han var hög på koffeinpiller - men det gjorde inte föreläsningarna mindre intressanta. (Men i ärlighetens namn - han var inte alltid hispig!) Huvudsaken var att han var kunnig, engagerad och lyckades förmedla intresset. Och när jag tänker vidare på andra lärare jag haft som jag tyckt om inser jag att de inte heller nödvändigtvis har haft koll på allt. Inga människor är perfekta. Alla lärare är människor. Ergo: Inga lärare är perfekta.

Skulle jag ha ett vanligt (dagligt) lärarjobb skulle jag kanske ha slutat att se på undervisning som en performance för länge sen, men mina få undervisningstimmar har fortfarande inte lyckats övertyga mig om att klassrummet inte är en scen...

Glad idag

Förresten - underbart, underbart med all snö som kommit! Nu hoppas jag att den är här för att stanna. En vit vinter med massor, massor av snö önskar jag mig...

(Och här skulle det passa med en vacker bild - men min bildinspiration finns inte alls för tillfället, så min blogg får nöja sig med att vara en textblogg en tid!)

Pickad

Nu är det gjort - de får ha sina konspirationsteorier, men nu är jag i alla fall vaccinerad mot svininfluensan. Inga biverkningar har jag råkat ut för så här på kort sikt heller, förutom en öm överarm. Trött som en halt, gammal frass har jag varit både igår och idag, men å andra sidan minns jag inte riktigt när jag inte skulle ha varit trött senast, så det kan jag knappast skylla på vaccinet...

Jag tänker ibland med saknad på dagar då jag faktiskt har (eller hade...) energi som gör att kroppen studsar av iver att få göra saker. (Det händer inte ofta, men det händer!) Nu är det mera olika nivåer av trött som gäller: "trött men kan strunta i det och ändå göra saker", "nu är det lite jobbigt-trött" och "kollapsa på sängen-trött". Det jag i alla fall är glad och tacksam för är att jag verkar kunna strunta i tröttheten när jag faktiskt måste uträtta något. För det är ju så roligt att jobba också! Även om tröttheten slår tillbaka på helgerna. Och därför känner jag mig väldigt asocial just nu - det är inte det att jag inte vill träffa folk, det är bara det att det är så mycket skönare att trilla ihop på soffan... Jag lovar att kika ut ur min puppa i mars! Eller förresten, ge det två år till så hinner vi få sömnrutiner också.

Semester i Vasa

... eller tja, det var väl närmast working holiday. Men det var verkligen jätteroligt att vara i Vasa igår! Det var den första av fem gånger jag ska hålla kurs i Vasa de närmaste veckorna, och jag ser fram emot resten! Det var roligt att köra i höstdiset, roligt att jobba i Kvarnen igen, roligt att träffa kollegorna, roligt att undervisa, roligt att vimsa runt på stan och roligt att äta tillsammans med vasavänner. Det var helt enkelt ingen hejd på roligheterna. Kanske det inte skulle vara lika roligt om man var tvungen att pendla varje dag ända till pensionen, men fem gånger lär inte bli för betungande...

Även om jag inte saknar att bo i höghus är det mycket jag saknar med Vasa. Alla vackra promenader längs med vattnet, vännerna, miljön vid Kvarnen, stadsbibban med den fina barnavdelningen, gymmet, lekparkerna, Baptistkyrkan, stadskänslan... Det hade jag inte trott när vi flyttade till Vasa - Vasa för mig var Rewellcenter och de fulaste av de fula husen i centrum. Men nu saknar jag den där staden innerligt.

För övrigt - jag kom fem minuter för sent till föreläsningen för att jag irrade runt i tre olika trappuppgångar innan jag hamnade rätt. Och då är det snart fyra år sen jag började röra mig i den byggnaden. Fyra år, people!

Lättstött katt

Katter! Jag börjar tro att de lever upp till sitt rykte som lite lättstötta och arroganta. Idag fick Tintin vara ute en hel normal arbetsdag eftersom jag var i Vasa och Matias på jobbet som vanligt. Men han ville minsann inte komma in när han kunde, utan höll sig borta tills för en liten stund sen. Då såg Matias honom här utanför - men måste övertala honom att komma in genom att lyfta in honom. Varefter vår vanligen spinnande, gosande, runtfötternastrykande katt satte nosen i vädret och noga såg till att inte vistas i samma rum som någon av oss. Sårad stolthet.

Så nu är frågan - hur oskämmer man bort sin bortskämda katt? Typ utan att han flyttar härifrån...

Tittar bara in för att skryta lite.

Ja, du. Idag har jag:

- väckts av yrvaken A. halv sju
- fått oss iväg utan att någon har gröt i ansiktet
- lämnat honom vid fammos och gått på yoga för gravida
- skyndat iväg till första föreläsningen i en kurs jag ska ha fram till jul
- lunchat på jobbet (lyxlunch eftersom jag åt den ensam med ÖT)
- hämtat A. och storhandlat med honom
- suttit tillräckligt länge för att äta ett päron, sen gjort jättelasagne i långpanna (och jag har aldrig förr gjort lasagne helt på egen hand!). Kan tilläggas att Arvid bara såg på Pingu lite i slutet... så jag har gjort som alla präktiga föräldrar (men sällan jag) gör: jag lät honom leka runt fötterna på mig och hjälpa till där det gick.

Nu väntar jag på att maten ska bli färdig, och efter det ska jag ut och gå ut och gå med en vän. Även om mina ben börjar kännas väldigt gravida redan nu... Men det konstiga är att med den energinivå jag haft på sista tiden borde jag ha tyckt att redan en tredjedel av de här sakerna är utmattande. Och det är väl därför jag skriver det här - ren och skär förvåning. Vad är jag hög på idag egentligen?

Namntips

Det är inte så lätt att hitta på namn, så all hjälp välkomnas med tacksamhet. Men kanske inte allt behöver tas i allvarligt beaktande... På Svenska namn kan man få fram namnförslag genom att skriva in föräldrarnas namn, då borde man få matchande namn för hela familjen. Använder jag både våra förnamn och mellannamn får vi veta att det skulle passa med en liten Torleif, alternativt Toola (tydligen en feminin form av det skandinaviska namnet Tolir). Tja, jag vet inte jag. Använder jag bara förnamnen föreslår namngeneratorn Ernst och Elma. Lite bättre ändå; Elma är fint, men Ernst... jag gillar inte hemmafixarprogram i tv så mycket. Jakten fortsätter!

Vilka förslag får ni?

Kommunikation

Det kan inte vara lätt att vara 2 år och 4 månader och kämpa med pratandet. Igår när A. kom hem från fammos berättade han om vad de hade gjort. Jag frågade om fammo hade läst för honom, och han svarade: "Ja! Mamm Mu, äij..." (så långt var vi med: Mamma Mu och Kråkan, men sen fortsatte det...) "...dä! Dä! Dä. Dä, dä. Dä. Dä..." Allt med olika tonfall och ett så ivrigt ansiktsuttryck att vi hemskt gärna skulle ha velat veta vad som hände med Mamma Mu och Kråkan. Men vi begrep ingenting. Så frustrerande det måste vara! Men å andra sidan skulle man väl inte lära sig någonting utan den frustrationen; det är nog den vi har att tacka för alla nya ord som dyker upp hela tiden.

Och han använder just tonfall väldigt duktigt när orden sviker. Igår kväll när han varit ute med pappa förklarade han "Tintin! Pappa." med ett tonfall som gjorde att jag förstod utan minsta tvivel att han menade att pappa lockade på Tintin, inte bara att de sett Tintin. Så kommunicera kan han. Men fortfarande vill han så mycket mera än han kan...

En bloggsuck

Håhåjaja. Den oroliga natten tar ut sin rätt. Inatt skulle Arvid sova mellan oss - och som han sov. Eller inte sov. När han sov fick alla hans föräldrar vilda sparkar mellan revbenen, knytnävar i öronen och pekfingrar i ögonen och när han inte sov, då var han upprörd. Mycket upprörd.

Så även om dagen gått sin gilla gång, verkar det här vara den tid på dygnet då natten hinner ikapp oss. Grinig unge och grinig morsa. Jag vill äta choklad till kvällsmat. Och sen vill jag gå och lägga mig. Får jag det?

Ett blogginlägg

Tadaa - livstecken! Eftersom Linda skrev om hur hon skapar mentala blogginlägg men inte får dem nerskrivna, kom jag osökt att tänka på att det är en vecka sen sist jag skrev. Trots att jag skulle ha haft mentala inlägg för nästan varje dag. Så i väntan på att jag får inläggen att föra över sig själva är det kanske bäst att jag sänker min bloggtröskel om det ska vara nån vits med det hela.

Därför - håll till godo med en bild av det första konstverket Arvid har ritat med bildförklaring. De långa gröna strecken längst framme i bild förklarade han att är Mia och pappa. När vi frågade var Arvid är i så fall funderade han lite och hittade sen det korta orangea strecket: dä!

Pump

Hurra förresten! Idag har jag varit på pump, och det har min kropp saknat! Jag har faktiskt inte varit på ett enda lett pass sedan början av sommaren, och sedan dess har det ju hänt en del. En flytt och snart en halv graviditet ungefär... Yoga för gravida på arbis går jag på, och det är också väldigt bra, men det räknar jag till en annan kategori.

Visserligen märktes det att jag är otränad och en aning gravid, men det gick ändå över förväntan (utom magmusklerna, som definitivt gått i ide) - kanske musklerna kommer ihåg träningen från i vintras och våras ändå? Nu ska jag i alla fall försöka skärpa mig och komma iväg och träna då och då.

(Men så kan jag inte låta bli att avsluta med en ytlig, ytlig kommentar - åh, vad jag saknar de fina lokalerna vid WSC och Ladyline i Vasa! Visst är det själva träningen som är det viktiga, men nog blir jag ännu gladare av att kombinera den med de fräscha omklädningsrummen, krukväxterna, de levande ljusen och väggmålningen i WSC:s Body&Mind-studio, massagefåtöljerna, den genomtänkta belysningen... Det bara är så. Judge me.)

Rassel rassel

Har någon av er vunnit en massa mynt i en spelautomat? Det har inte jag, men jag har ju sett hur mynten kan rassla ner för den som har lyckan på sin sida. Det är lite så med Arvids ordförråd just nu - de senaste två-tre dagarna har de nya orden bara rasslat in, i mängder! Han är kanske inte så tidig med pratandet, men de senaste dagarna har alla de här nyheterna (och kanske något bortglömt dessutom) dykt upp:

tewe=tv
pinne=spinner (det katten gör alltså)
dappa=tappa
amma=fammo (tidigare har mommo, moffa, fammo och faffa snällt fått dela på momma, som ursprungligen bara betydde mommo...)
buija=ett lite kryptiskt ord som verkar betyda saker man strör över maten - hittills har det betytt salt och kanel&socker)
nalla=nalle
tumppa=strumpisar
lila/ila=lila
dumma=suddgummi
atta/ätta=hjärta

Sen finns det en annan språkutvecklingsgrej som jag är lite ambivalent till - han har nämligen börjat kalla mig Mia istället för mamma, nästan helt och hållet... duktigt att veta vad jag heter, men jag kan inte låta bli att hoppas att han går tillbaka till mamma småningom!

----
Kommentar en liten, liten stund senare - ja, här kom nästa ord inrasslande: Dalle=Kalle=Hurra för Kalle=barnprogram av Richard Scarry (ifall nu någon av mina läsare inte är insatta i Barnkanalens utbud just nu...)

Camping bakom soffan

Var sover Arvid ikväll? Jo, bakom soffan. Där finns en koja (eller "tunnel", som han själv säger) som han och hans pappa byggde tidigare ikväll. Och när det blev dags för nattning var det där han ville sova... mysigt! Men jag gissar att vi får flytta på honom innan vi lägger oss, för om han vaknar där mitt i natten är det kanske inte lika mysigt längre...

Skön helg har det varit, och många trevliga vänner här igår. Tack för att ni kom! Vill man får man fortfarande komma på kaffe - vi har massor av mockaruta kvar... :)

Sköna arbetsdag

Övernattningen i helgen verkar ha gett mersmak, för svärmor erbjöd sig att ta hand om Arvid hela dagen idag. Perfekt, inte minst för att jag inte haft så mycket tid att jobba på sistone - jag har mest bara hunnit lova mer arbete, men inte göra mer än så åt det... och det är nog ingen klok strategi i längden.

Så nu sitter jag här och jobbar, ensam förutom Tintin som ligger och sover i fåtöljen bredvid. Ibland kan det bara kännas så skönt att jobba ostörd...

Dessutom vet jag inte vad jag gjorde med hårfönen igår, men idag ser mitt hår ut som en riktigt illasittande peruk. Då är det tacksamt att jobba ensam hemma - katten klagar inte!

Födelsedagsfirande ända in på dagen efter

29 år och ingen kris i sikte! Återkom om ett år och fråga om det luktar 30-årskris... vi får väl se. Jag ger inga garantier. Som 30-åring får man i alla fall en viss pondus som jag inte riktigt uppnått ännu - twentysomething ett år till...

En present jag fick var en barnlös kväll + natt + förmiddag (eller - inte helt barnlös, men lilla barnet är så praktiskt förpackat än så länge att det går bra att ha på levande ljus utan att barnet krockar med dem med leksaksbilar). Arvid fick alltså sova ensam hos fammo och faffa för första gången. För även om vi har varit ute i världen en del har vi (alternativt jag) alltid haft honom med oss, så inte en enda natt har han sovit i ett annat rum än mig. Visst, det skulle säkert ha gått att testa långt tidigare, men det har inte kommit så naturligt när vi bott i Vasa. Lite enklare att vara förberedd på att köra 5 km och hämta honom på småtimmarna vid eventuell kris än att köra 100 km... Men inga kriser blev det, utan det gick bra, så vi vågar hoppas på en repris!

För visst är det fantastiskt att sätta sig i soffan med massor av ljus (bara för att det går) och se en film från början till slut, utan att stå till tjänst med nattning och övrig uppassning däremellan. Och på förmiddagen blev vi så aktiva av att få pyssla på egen hand att jag bl.a. har packat upp och rensat 1½ (jättestora) klädlådor som stått i vägen ända sen flytten... Lyx! Det är konstigt att tänka sig att man i princip kunde göra så vilken helg som helst för ett par år sedan... det smakar så mycket mera nu!

(Och jo, det kändes faktiskt lite konstigt igår kväll när vi kom hem utan Arvid - hjälp, var har vi glömt honom? Vi gick ut och åt först, men att vara borta hemifrån utan honom är inte konstigt. Att däremot komma hem och vara hemma båda två utan barn - det tog en stund att vänja sig!)

Luleå denna gång

Att packa in ett äkta par, allt som oftast envisa som två åsnor, i en husbil med en tvååring och svärföräldrar för att ranta omkring i Norrland i en husbil i fyra dagar - hur bra kan det gå? Riktigt bra, tydligen! Det blev mycket körande hit och dit, och sova på olika ställen varje natt, men ändå gick det definitivt över förväntan. Arvid kanske inte gillade bilsittandet massor, men han ogillade det inte särskilt starkt heller - och så gillade han själva husbilen och att ha fammo och faffa till hands desto mer.

Och huvudsaken, bröllopet, var vackert och trevligt och det var en klar, färgsprakande höstdag som ramade in ett lyckligt brudpar. Gott så!

Kilometer efter kilometer

Efter Haparanda slår den stora tristessen till. Från Luleå till Haparanda går det fortfarande ganska bra. Omgivningen må se nästan ut som hemma, men man är ändå i Sverige, och kan se fram emot en snabb instickare till Ikea och en vända på Ica Maxi för att handla på sig lite Bob äppelmos, Grumme tvättsåpa och Jokk saftkoncentrat. Men när det är gjort - då är det bara tristessen och den eviga björkslyn kvar. Från Haparanda till Jakobstad: 366 km öken. Det enda spännande man kör förbi är den jättestora mossen nånstans i närheten av Revonlahti. Och den kör man ändå ganska snabbt förbi.

Då uppenbarar sig det fantastiska - jag har ju en make som har mobilt bredband! Och en Netbook! Och som låter mig använda den! Dessutom somnade Arvid, så nu kan jag sitta och surfa i allsköns ro medan vi susar framåt mot nästa paus. Tala om en dramatisk vändpunkt i min tillvaro denna måndag...

Väskelände

När jag var liten tyckte jag det var jätteroligt att packa. När jag skulle på läger skrev jag listor på exakt vad jag skulle ha med - ner till minsta strumpa - veckotal på förhand och tog ut lite av glädjen på förhand på det sättet. Förtjusningen mattades av efterhand, och nu, efter att ha bott på ett sånt sätt att jag en gång i månaden eller mer fått packa för en helg hemhemma (eller annanstans) i tio år finns den inte riktigt kvar. Nådastöten kom nån gång när vi hade blivit tre i familjen och det inte bara räckte att tänka för sig själv. Nu är oviljan så kompakt att jag blivit rent ut usel på att packa. Vrider på mig av obehag när det är dags och blundar och slänger ner tre gånger mer än jag behöver. Har jag tur får jag med mig allt jag ska ha, men det jag faktiskt använder försvinner överlag i mängden så det är omöjligt att hitta något i min oproportionerliga packning.

Kanske jag borde gå i terapi? För packningsfobi? Och det borde ske snabbt, för mina väskor är bara halvpackade och imorgon bitti kör vi iväg mot Luleå...

Hårligt

Hurra! För första gången på ett par månader kan jag se mig själv i spegeln utan att gråta av fulheten. Förra veckan färgade jag mina skrikande mörka hårrötter (eventuellt bästa färgnyansen för mitt hår hittills) och idag var jag och klippte mig. Trodde inte det skulle hjälpa mycket eftersom jag inte bara ville forma om håret utan också få det längre, men det gick över förväntan. Det är inte mycket kortare, men ser helt annorlunda ut. Ungefär som i våras, innan den miserabla sommarklippningen...

(Och som replik till det inlägget - nej, det blev inte bättre bara det fick växa lite. Det blev bara lite mer... utväxt.)

Så där regnigt men likväl segt

Oj, ibland är min högsta önskan i hela världen lite mer energi. Och nu är jag ändå både förkyld och gravid, så det borde vara helt okej att vara seg... men ändå. Seg är inte särskilt roligt. Finns mycket jag både vill och borde göra, så då är det frustrerande att kroppen inte hänger med. Men ska försöka sparka igång mig själv nu när jag faktiskt har huset för mig själv med mina män ute i regnet och fixar cykelpunkteringar (i pluralis).

Nelly Furtado och det mysiga regnvädret ger lite starthjälp, men för att det ska bli någon språkgranskning av ikväll får jag nog sätta på tevatten... Är jag förresten konstig som får energi av regnväder?

Fyra veckor i ett nötskal

En kylig men vacker friluftsdag på Fagerbacka får duga bra som avslutning på mina fyra veckor som speciallärare. Den här årstiden kunde jag gärna jobba utomhus varje dag... Jag är lite förvånad, men jag har trivts väldigt bra på lågstadiet den här gången. Det är ett par år sen senast, och jag har alltid tyckt att de lägre klasserna mest är en samling snoriga, klängiga och överlag lite jobbiga små människor. Men kanske de blivit trevligare eller jag mer tolerant, för nu tycker jag att det är riktigt tråkigt att sluta jobba med eleverna som jag lärt känna.

Att arbeta på sin gamla skola är intressant. Även om en del har förändrats, bytts ut eller putsats upp händer det hela tiden (speciellt de första veckorna) att jag springer på stämningar från 1987-1993*. Jag har blivit barnsligt förtjust varje gång jag har fått gå med en klass till biblioteket, och de första dagarna kände jag mig väldigt privilegierad som kunde gå in och ut i lärarrummet som jag behagade. Däremot spelar det ingen roll vad köket bjuder på, en skollunch vid de där fulgula borden kan jag bara inte njuta av. Men att döma av hur jag trivts verkar jag ha varit en nördigt välanpassad elev.


*En elev på fyran frågade när jag gick ut sexan. Hon fick något chockerat i blicken - men sa ingenting olämpligt - när jag svarade 1993.

Ut ur garderoben

Ikväll var andra övningen med Jacob Gospel, och jag tror det är dags för ett mycket, mycket drastiskt steg - över till altarna. Jag har varit sopran i kör efter kör, men om jag tänker efter har jag egentligen ingen annan orsak till det än att jag (förmodligen?) sorterades in i sopranstämman i skolkören på lågstadiet. Det, och så att jag är lite lat och tycker det är väldigt enkelt att för det mesta få sjunga melodistämman om man, som jag, ibland brukar vara en aning ofokuserad på övningarna. Men det känns inte riktigt som någon bra orsak...

Min röst är väldigt mittemellan, och egentligen kan jag väl varken sjunga särskilt lågt eller särskilt högt. Men åtminstone är det roligare att sjunga lågt. Så nästa övning - alt. Upp till bevis!

Vad ska man tro egentligen?

Åh, vilka sanningar som döljer sig bakom glansiga tidningspärmar!

Jag chattar på inga mammasajter alls, och definitivt inte under kodnamnet "Hormon-Daisy". Jag HAR "en susning om vad som pågår utanför min mage". Jag har inte jagat runt halva stan av märkliga cravings i jakt på bensinångor eller bananbakelser.

Så kanske jag ändå inte är så värst gravid, om jag får tro Vänta barn Amelia från 2007. Men å andra sidan åt jag popcorn nästan varje kväll förra veckan, vilket jag annars gör ungefär varannan månad. Så kanske ändå..?

Spektakelsug

Det är ju så fantastiskt med spektakel. Yta är allt. Glittrar det så smakar det. Jag vill se Playme på Svenska teatern i höst!

Men det är så dåligt med Arvidvakter i huvudstaden. Jag gissar att vi får nöja oss med svenska Idol i tv-soffan...

Nio dagar med katt

Ja, kattägare har vi varit i hela nio dagar nu. Det var mest den manliga delen av familjen som var förtjust på förhand - själv var jag försiktigt positiv, men också ganska skeptisk. Jag tar tillbaka! Det är nämligen en riktigt exemplarisk katt vi fått. Snäll, väluppfostrad... och framför allt, mycket tålmodig! Det hjälper nog att den kommer från en fyrabarnsfamilj med dagbarn, för vad Arvid än gör med den (och det är - trots våra stackars föräldraansträngningar - nästan vad som helst) har den hittills varken fräst, bitit eller klöst. Nästan så jag tycker att den gott kunde klösa ifrån lite lagom när Arvid sätter sig på honom... Men det händer iaf att den åtminstone jamar ilsket och springer iväg ibland, så tydligen har han ändå några gränser för vad som är acceptabelt...

Frånsett (ibland) oömma lillhusse tror jag vår Tintin trivs bra här. Harmonisk verkar han. Och så har han hittat en bästis i grannhuset, så de chillar i grannens buskar mest hela tiden när de båda är ute samtidigt.

Elektronikhörna

Matias tycker det är jätteroligt att vi numera har ett arbetsrum, så han får ha fram sina elektronikgrejer och pyssla med dem när andan faller på. Det tycker Arvid också. Och just för det sistnämnda tycker inte jag så mycket om det, för den förstnämnda brukar inte tycka så mycket om när den sistnämnda pysslar med elektronik... Häromdagen tog Arvid en tång och ett kretskort och började jobba, till sin fars förskräckelse. Men just nu sitter han bara och petar på relativt harmlöst lödtenn med en relativt harmlös skruvmejsel. Tack för det, då kan jag blogga utan att vakta elektronik samtidigt!

Stora små utmaningar

Nu är jag lite nervös. Imorgon ska jag vikariera i ettan. Ettan! De har ju knappt börjat skolan ännu, och förra veckan visade det sig att några av dem (bokstavligen) inte riktigt förstod ordet "läxa"... undervisa folk som är 20+ har jag vant mig vid, men det är något helt annat att lära ut bokstaven E - när det är den tredje bokstaven eleverna överhuvudtaget lär sig...

Hålla balansen

Åhå! Lämnade Arvid vid lekparken i förmiddags och hann gå till min förra (eller snarare förrförrförra) arbetsplats och språkgranska två timmar. Det var jätteroligt och jag hade gärna stannat längre, men när jag kom hem igen märkte jag till min förvåning att jag tyckte det var riktigt trevligt att tvätta kläder och bygga duplo. Tänk vad lite ostörd jobbtid kan göra! Knappt hann jag tänka tanken, så fick jag jobb några dagar till - ska vikariera en speciallärare, kanske resten av veckan. Kul! Sen återstår det att se vad jag kan om specialläreri... Men nu är det dags för pusslande igen, eftersom vi inte skaffat någon dagisplats (förstås - jag har ju faktiskt inget jobb). Fantastiska era för några år sen när man kunde bestämma själv över sin tid! Hoppa på ett jobb när det passade en. Sätta sig och studera/jobba när andan föll på. Ojoj.

Sommaren är lång

Vi har varit lite tröga i starten i nya radhuset. Flyttlådorna ligger i vägen vart man än vänder sig, och jag har varit väldigt dålig på att höra av mig till folk som bor här i trakten. Och idag är första gången vi överhuvudtaget är till Purmo, trots att det kliat i mina bärfingrar ett bra tag. (Jag skyller allt på Humlefestivalen... men snart funkar det nog inte längre, tyvärr.) Men idag är vi på Mellansjöbacken, idag har jag plockat svarta vinbär så det står härliga till och idag har det dessutom varit sommar! Härligt, härligt.

En annan sak vi varit tröga med är att gå till lekparken (med parktanter) med Arvid. Men tydligen har trögheten börjat lossna nu, för igår kom vi oss äntligen dit. Fantastiskt. Arvid stortrivdes där (också) och jag insåg att det faktiskt inte tar längre att köra dit än det tog att gå med Arvid till lekparken i Vasa. Men det är den eländiga bilen som jag verkar ha blivit beroende av... gillar inte. Men får väl så lov att vänja mig om jag inte vill nöja mig med Sandsunds serviceutbud som består av två postlådor och en bageributik...

Och så workshopparna då

Ja, jag hann ju faktiskt delta på en hel del på festivalen också... Vi hade ju satsat på att fylla lördagen och början av fredagen med workshoppar, och det blev både lyckat och inte så lyckat som jag hoppades. Det blev lyckat på så sätt att workshopparna var bra, folk verkade nöjda, workshopdragarna verkade trivas och det fanns folk så det räckte till för allt parallellt program även om det inte blev så jättestora grupper. Men tyvärr verkade workshopparna i sig inte locka några extra besökare, utan de fungerade mest som tidsfördriv för dem som redan var på området, så på så sätt var det mindre lyckat.

Själv tycker jag att Hanna S Backmans och Patrik Hagmans workshoppar var något av det bästa på festivalen. Härligt att lyssna på kloka, tänkande människor som satt sig in i sitt ämne i flera år! Även om det inte var planerat hade de vissa gemensamma poänger - Hanna lyfte fram konsumentens makt när hon berättade om hur en sko går från tillverkaren till köparen. Åtminstone uppskattar jag mina (billiga) skor mer när jag vet att vissa partier på dem kan vara handsydda av en hemmaarbetande tant i Bulgarien som får motsvarande 4 kronor/timme för besväret... Och även om Patriks workshop var helt annorlunda, fortsatte han med att få folk engagerade. Han lyckades omvandla de kunskaper han har fått genom att skriva en doktorsavhandling om asketer till något konkret och relevant och verklighetsförankrat.

Annars var det ju godisfabriken, jamverkstaden och serieteckningen som intresserade flest, kanske inte så överraskande om man tänker på medelåldern på dem som övernattade på området... Medeltida svärdfäktning skulle antagligen också ha blivit en hit om den inte hade blivit inställd p.g.a. sjukdom. Nästa år kanske!

Den snabbspolade festivalen

Det här var en annorlunda Humlefestival! Kan ha varit en av de roligaste festivalerna jag varit på (åtminstone på den här sidan av millennieskiftet), men också definitivt den mest intensiva, jobbiga, utmattande. Och den snabbaste! När nästsista bandet skulle börja spela på lördagskvällen gick det upp för mig att den egentliga festivalen nästan är slut - just som allt hade börjat fungera!

Början var kaotisk, och när vi skulle börja ta betalt halv sex på fredagen (programmet började 18) var oroväckande mycket halvfärdigt. Inget staket, ingen biljettlucka, ingen växelkassa bara för att nämna några ganska elementära exempel... Men två speedade timmar senare fungerade det mesta, och det utan att jag hade sett till några jättearga besökare. Och sen förflöt resten av festivalen i mer eller mindre samma takt som en speedad duracellkarusell. Ursäkta alla som försökt tala med mig och lämnat stående medan jag sprungit iväg med telefonen i högsta hugg! Men jag hade roligt, väldigt roligt! Behövde kanske det mitt i krisandet över att ingen vill slå mig i huvudet med ett spännande jobb, utan att risken för att förbli hemmamamma i stillsamt radhusområde blir alltmer överhängande...

Kunde skriva hur mycket som helst om festivalen, men skriver ett eget inlägg om workshopparna tror jag - blogginlägg borde väl per definition vara snabba och inte maratonlånga... Det blev några musikaliska höjdpunkter också - men missade tyvärr huvudbandet Paddington helt och hållet, men tyckte mig höra 90-talshiten Klockan sju genom tältduken... vilken nostalgikick! Daniel S. Diago & New Shoes, Beattown och Esther missade jag däremot inte, till min glädje.

Summa summarum: nu är vi lite klokare och kunde nog planera en riktigt, riktigt bra festival. Tyvärr försvinner en stor del av planeringsgruppen utomlands inom några veckor, så vi får se hur det blir nästa år... Nya eldsjälar efterlyses, det är en storartad kick att uppleva en (mestadels) fungerande festival som man varit med om att planera!

Husmor

Åh, jag älskar att känna mig duktigt husmoderlig utan att egentligen göra något! Tvättmaskinen och diskmaskinen puttrar i varsitt hörn, och det spelar ingen roll vad jag själv egentligen gör - jag tvättar och diskar. Samtidigt!

(Jo, jag gillar att ha diskmaskin igen efter tio månader utan... )

Mitt i naturen

Kanske vi flyttat närmare naturen än jag trodde, för vi hade ett litet naturdrama här tidigare idag. Satt vid matbordet och hade nästan ätit klart när det dunsade till (som ett hårt kast med tennisboll). Det var en fågel som flugit in i fönstret med full fart - en hackspett! Den låg en stund på gräsmattan och försökte kvickna till, men den verkade ändå ganska okej, lyfte på huvudet och såg sig om flera gånger, så jag lät den ligga. En stund senare var den borta, och jag kan bara hoppas att den tagit sig därifrån med egna krafter och inte med hjälp av grannens katt!

Och hurra, nu dundrar regnet ner och det åskar lite. Mysigt! Och exakt vad som behövdes för att jag äntligen skulle vakna till efter min alldeles för sköna eftermiddagstupplur tillsammans med Arvid...

Förflyttad

En vecka, en flytt och en försvarlig mängd förvirring senare. Här sitter jag i en bostad som varken är gammal bondgård eller halvgammalt höghus och vet inte riktigt hur man gör i ett radhusområde. Men bra tror jag att det blir, för lägenheten är stor och fin och vi kan gå rakt ut på vår egen gräsmatta (där det finns jätteroliga spindlar, kottar och klätterstenar). Så nu är det bara att packa upp lådorna och sluta tycka det är konstigt med en ort (inte by, inte glesbygd, inte förort, inte stad... vad?) där det bor en massa folk men det inte finns minsta lilla Siwa.

Välkommen hit och hälsa på!

Tillbaka till verkligheten

Hemma igen efter 2500 kilometer, en skön fjällsemester och mycket familjetid! Tillbaka i verkligheten med huvudet före, nästan så man får en kallsup. Nu ska det flyttas (i helgen), planeras Humlefestival (nästa helg) och jobbas lite. Men jag gissar att jag avslutar kontorsjobbet med ett minimalt antal timmar den här veckan, finns inte riktigt plats för detaljer som jobb de här fem dagarna...

Men vad gör man när man har några dagar kvar att bo i en stad där man bott i nästan fyra år? Vad är det man måste passa på och göra? Packa? Hänga med vänner? Turista i Trefaldighetskyrkan? Simma vid Smulterö?

Oregerliga unge

Stackars barn. Hans tålamod börjar verkligen vara på upphällningen. Och hans föräldrar bara packar och fixar och ordnar istället för att ta honom till en park eller strand för att rasta honom. (Tack och lov att vi var i Kvevlax igår kväll så fick han leka av sig lite - med andra barn och utomhus.) Inte går det att sova heller när man är så rastlös som han är. Det var bara jag som somnade när det var meningen att han skulle ta sin tupplur... vi försöker igen om en timme eller två...

Men snart bär det av till Arjeplog, och där lär han få femstjärnig underhållning från morgon till kväll eftersom nästan hela min familj kommer med... Ser fram emot att komma bort och andas lite fjälluft! Nu är det bara att fortsätta att packa - för även om vi ska iväg först på söndag blir det Botniacykling för Matias, klassträff för mig och lite Jakobs dagar för oss allihopa imorgon.

Och typiskt nog har jag suttit och skrivit en bokrecension som jag kunde ha skrivit när som helst den senaste månaden och som egentligen inte behöver skrivas nu heller. Varför gör jag så?

Några bra saker jag ägnat mig åt på sistone

- I helgen simmade jag tre dagar i sträck, det tror jag inte har hänt sen jag gick i simskola... Vid tre olika stränder dessutom: Smulterö, Gustavsborg och Nars. Vet inte riktigt hur badkrukan Mia blev så här förtjust i att doppa sig i österbottenskallt vatten på somrarna?

- Häromkvällen gick vi på bio, Harry Potter and the Half-blood Prince. Kul med bio, och jag kan ju inte låta bli att se Harry när det nu kommer en ny film... men det var inte en av de bättre Potter-filmerna, tyvärr. Konstig blandning av fjortisromanstrams och spänning, så filmen funkade inte så bra som helhet. När jag gick ut från bion kändes det inte som om jag hade varit i en magisk värld och kommit tillbaka. Det vill jag gärna ha i nästa film, tack! (Och med det sagt - nörd som jag är ångrar jag ändå inte att jag gick...)

- Innan bion (som vi avnjöt i Jakobstad p.g.a. de villiga barnvakterna där - hurra, när vi flyttat kan vi gå på bio varje vecka!! Eller nästan...) gick jag in till bibban och bokbytarbordet som finns där under Jakobs dagar. Hade med mig en trave böcker som har varit på väg till loppis i ett halvår, och kom ut med tre böcker som mycket väl kan vara fynd (det visar sig när jag hunnit läsa dem). Mycket nöjd!

Stor nu

Min lilla baby sitter i soffan, äter knäckebröd och ser på Eurosport. Han har själv letat fram knäckebrödet i köket, tagit en bit och gått och satt på tv:n. Där sitter han nu och knaprar och tittar. Jag tror han börjar bli stor. Visserligen ser han på friidrott i svartvitt eftersom han tydligen kom åt en sån knapp på fjärrkontrollen... men ändå.

Vardagsinlägg

Och så måste jag skriva ett mycket vardagligt inlägg om en vardaglig onsdagsförmiddag som var riktigt, riktigt bra. Ibland krävs det så lite. Till exempel att det är sommarväder igen! Arvid och jag gick via en lekplats (med perfekt "uiii"=rutschbana) till minimani och handlade. Åt lite havrekex på hemvägen. Ingenting märkvärdigt. Bra bara.

(Det enda som är tveksamt bra är att jag köpte inte mindre än sex (6) mint-tupla - bara för att det var så billigt... Inte bra alls. Borde kanske slänga dem i frysen så jag inte äter upp allihopa redan idag? En och en halv är det redan försent för.)

Hårresande

Igår tog både min finska och min frisyr banbrytande steg framåt. Jag gick och klippte mig helt och hållet på finska, och det gick bra! Åtminstone finskapratandet... och det är jag väldigt nöjd med.

Håret... får jag vänja mig med. Det blev lite kortare och lite annorlunda än jag hade tänkt mig, men jag tror faktiskt inte att det hade med finskan att göra, utan snarare att det alltid blir så när jag går och klipper mig! Överlag har jag varit absolut nöjdast med mitt hår de gånger jag klippt mig på Pointcut (yrkesskolelever som tränar), kanske för att de osäkra studerandena och deras lärare har mig att förklara övertydligt, gång på gång på gång för att det säkert ska bli rätt. "Vuxna" frissor är lite mer... egensinniga. De klipper ungefär som man sagt, men så "förbättrar" de lite efter egen smak. Eller är det bara jag som utstrålar nån slags frisyrosäkerhet som inbjuder dem att ta saxen i egna händer?

Men det är inte direkt dåligt, bara lite ovant. Om en månad tror jag det är riktigt bra. Fram tills dess ska jag bara komma ihåg att det inte funkar att föna upp och ner med hårskum i (vilket annars brukar ge lagom mycket volym). Gjorde det igår och såg inte klok ut. Men jag fick lite onda aningar när hon sa att hon skulle klippa upp lite mer än förr - för att ge det lite mer volym... Hm. Så länge mitt hår är kortare än axellängd har jag för det mesta inga problem med volym... och med den här längden betyder "volym" mest att jag ser ut som en galen professor. Nu ska jag bara försöka komma underfund med hur jag blir av med lite oönskad volym i oönskade riktningar så jag kan visa mig för folk på allsång & loppis på Humle ikväll...

Andrum

*andas ut*

Det är först nu, när jag får sitta ensam hemma en stund medan Matias och Arvid är och handlar som jag märker hur jag misshandlat mitt behov av att vara ensam på sista tiden. För även om Matias och Arvid skulle ha låst in sig i skrubben och suttit tysta som möss en timme eller två skulle det inte vara samma sak. Det är bara om jag riktigt på riktigt är ensam som jag kan andas i hela lägenheten. Ibland tänker jag på hur fantastiskt det var att bo på egen hand (med trevlig kämppis) på Humlegårdsgatan i Åbo. Freedom! Visst är det mestadels fantastiskt att ha familj också... men jag älskade verkligen studietiden. Om man nu får säga det.

(No offence, mina kära män. Ni vet att jag tycker om er och är oändligt tacksam för er.)

Mmmätt.

Det är en och en halv timme sen jag åt, men är fortfarande proppmätt - inte lätt att hejda sig när man har en härlig asiatisk buffé att plocka från... Vi testade att luncha på nyöppnade Spices på Vasaesplanaden, rekommenderas! Kan vara en av de bästa asiatiska bufféerna jag provat... med hård konkurrens från Asian Garden i Jakobstad förstås. Dessutom är inredningen i Spices fräsch och stilren, känns inte som att man hugger åt sig en slarvig snabblunch.

Spices fanns med på min lista över sånt som ska göras innan vi flyttar från Vasa - och nu är det bara en månad kvar, varav vi kommer att vara en vecka i Arjeplog! Inte klokt. Listan känns iofs inte så överväldigande, för den är inte så lång. Men har fortfarande aldrig ätit på Strampen, och det borde nog göras... Bara för att.

Humlefestival

Humlefestivalen tycker jag ju inte att någon ska missa. Så här klistrar jag in en festivaltext som är med julinumret av Missionsstandaret, läs och bli festivalsugna! Och använd texten fritt om ni vill sprida det glada budskapet...
--------

I höstas när festivalplaneringen togs upp igen efter den kreativa pausen
var det ett ödmjukt gäng som skissade upp festivalen. Vi skulle utgå från
vad vi ville göra för festival och forma festivalen efter våra förmågor
och krafter. Vi tänkte oss en festival som går tillbaka till rötterna med
lokala band och och inga onödigt stora arrangemang. Men under vinterns
lopp visade det sig att det fanns mer krafter än vi trodde - eller så var
det kanske storhetsvansinnet som slog till. För med festivaltidningen i
hand kan man konstatera att festivalen har växt till samma storlek som
tidigare år, även om det har skett en förnyelse på vissa områden.

Fokus ligger precis som planerat på det lokala, med österbottniska
talanger både på scenen och i workshopparna. Festivalpubliken kommer att
få uppleva  Paddington, Mikael Svarvar Gospel Experience, The February
Stars, Daniel S. Diago & New Shoes och många andra musikaliska njutningar.

En annan nyhet är en större satsning på workshoppar med digert program
hela lördagen, vilket gör festivalen till en helhelgsfestival. Satsningen
på dagsprogrammet innebär också att det ordnas barnpassning parallellt med
workshopparna på lördagen, så att också småbarnsfamiljer ska kunna ta del
av festivalen även om de sena kvällarna blivit omöjliga. Under hela
festivalen kommer det också att finnas förebedjare på området, och
möjlighet till en bönevandring.

Både på fredagskvällen och lördagen kommer det att erbjudas flera
parallella workshopsalternativ, med utmaningar både i tanke (till exempel
Patrik Hagman och Hanna S. Backman) och i handling (till exempel
serieteckning, beatbox och medeltida långsvärdsteknik).

Somrigt mellan varven

Även om det känns som att det aldrig finns någon ledig bufferttid mellan jobb, roligheter, flyttfunderande och allt annat som ska klämmas in på sommaren händer det ibland att jag tar vara på den här fantastiska årstiden.

Idag gjorde jag det. Hela förmiddagen var Arvid och jag i lekparken (tanter eller ej - den är fortfarande inhängnad, och alltså behaglig att vara i) och njöt av solen. Arvid sprang runt barfota och klättrade, hoppade och grävde medan jag satt i gräset och struntade i att göra något nyttigt "på samma gång".

I måndags gjorde vi det också. Då blev det en härlig strandkväll på Smulterö med våra bästa grannar - och sommarens första simtur. När vi bestämde att vi skulle flytta från Vasa tänkte jag att vi måste passa på och ta tillvara så mycket vi kan av Vasas största sommarplus, alla fina stränder, före flytten. Nu har vi i alla fall börjat... Kanske jag ska sluta jobba tidigt ikväll så vi kan fortsätta med vår viktiga uppgift...

Kan andas ut, kanske

Äntligen börjar pusselbitarna falla på plats inför flytten... Tänker inte ropa hej eftersom vi inte har skakat hand på någonting alls ännu, men nu är jag betydligt mer hoppfull angående både bostad och jobb... Så äntligen börjar det kännas som att flytten är lite på riktigt i alla fall, inte bara ett tankeexperiment.

Vad är en bal på slottet...

... eller en solig, somrig, varm sommarkväll på Humle? Vi hade tänkt att det skulle bli en helhelg på Hummelholmen (konferens), men vår febriga pojke fick oss att skjuta på planerna lite... vi hoppas han är i humleskick imorgon iaf! Men efter sin drygt tre timmar långa eftermiddagstupplur är han både piggare och svalare, så vi siktar på det... Nu tänker vi åtminstone gå ut och sätta oss nånstans. Inne har vi varit tillräckligt länge en kväll som denna.

Är jag förresten den enda som bloggar när sommaren visar sig från sin bästa sida? Det ekar i bloggosfären... undrar varför..?

Ofavorit i repris

Hösten och vintern klarade vi av, friska som nötkärnor nästan hela tiden, men så fort det började ljusna och grönska, vad händer då? Jo, inom maj och juni har vi hunnit med:

- förkylning I (hela familjen)
- förkylning II (hela familjen)
- magafari (hela familjen)
- förkylning III (hittills bara Arvid, men än ska vi inte ropa hej - tydligen är vi ganska mottagliga för hans barnbaciller...)

Just nu sover stackaren, men det verkar vara en ganska mödosam tupplur; han gnäller, suckar, rosslar, hostar och vaknar ibland till och ropar babbaaa (=papper = mamma, snyt mig!).

Ha, tur jag inte läste det här i april, då skulle jag ha blivit deppad...

Offentligt tillkännagivande

Jag har märkt att vi varit ganska dåliga med att berätta om vår flytt - ursäkta alla goda vänner som fått höra det nyligen. Eller ännu värre, som sätter kaffet i vrångstrupen nu... Så det kanske är på sin plats med ett offentligt uttalande nu.

Vi kommer alltså att flytta.
Matias har fått jobb i Jakobstad.
Letar som bäst lägenhet och jobb åt mig.
Inte mycket klokare än så, fråga om ni vill höra långa haranger om trevliga bostäder som inte finns.

Idag har jag varit på en jobbintervju, och så var vi och såg på en sunkig lägenhet, en liten lägenhet och en lägenhet som var riktigt, riktigt bra - förutom att den var tre trappor upp utan hiss. Höghuslägenheter allihopa. Tanken var att vi skulle skaffa en egen ytterdörr, men det verkar bli nästa flytt... inte så lätt hitta hus eller radhus att hyra när man fortfarande inte är tillräckligt klok för att köpa. Så vi får se var vi hamnar, vi får se...

Och jo, det är en bra sak att vi flyttar. Nu låter jag bara lite svartsynt för att det varit en lång och intensiv dag med osäkert resultat. Återkommer när jag är mer positiv!

15.23

Klockan 15.23 för två år sen föddes en skrynklig liten unge. Klockan 15.23 idag sov en mycket större och mer myggbiten Arvid som en prins medan hans föräldrar städade inför hans kalas.

Just nu, två år, fem timmar och tjugo minuter gammal, organiserar Arvid sin snabbt växande maskinpark, rödbrusig i ansiktet av det roliga, stojiga och varma kalaset medan hans föräldrar funderar på att gå ut på en kort promenad för att tvååringen ska få en chans att varva ner efter firandet.

Jag tror vi kan summera det som en riktigt bra födelsedag!

Kalasbra helg

Det är faktiskt först imorgon Arvid blir två år, men det känns som om han fyllt två år hela helgen. Eftersom han är född på midsommarafton kommer jag ju för all framtid att bli sentimental just den dagen, oavsett om det är 22:a juni eller något helt annat datum. Dessutom har han firats med buller och bång i Purmo tillsammans med släkten idag, och det gör ju också sitt till för att det ska kännas som födelsedag hela helgen. Men vad kan nu vara bättre än att ha födelsedag hela midsommarhelgen och lite till..?

I år kom vi förresten igen - på midsommaraftonen för två år sen var vi bjudna till en villa i Oxkangar, men då kom det av naturliga skäl av sig. Men det här året kom vi oss iväg dit (på midsommarfirande - vi var faktiskt dit en helt vanlig kväll förra sommaren också). Alltid trevligt med vänner och villa på midsommar! Och har man ingen egen får man bjuda in sig till nån som har... Midsommar är annars en helg som är nästan lika arbetsam som nyår - vi har inga traditioner, nästan aldrig några planer och hela världen är hysterisk för att det är midsommar (/nyår). Nån som vill hitta på något med oss på nyårsafton kanske? Fira det nya året? Ringa in 2010? Det skulle inte skada att börja planera i tid för en gångs skull...

Park life

Det är riktigt sorgligt att tänka på att lekparken är öppen bara en vecka till - och när den öppnar igen efter sommaruppehållet bor vi antagligen inte här längre... Arvid trivdes där redan från början, och nu är han lika hemma där som i vårt vardagsrum - man märker direkt hur självsäker han är där när man kommer dit med honom. Fantastiskt ställe. (Och fantastiskt för mig också att kunna räkna med ett par timmar tid att jobba eller göra annat på!) I tisdags var det sommarfest i parken, men det spelar ingen roll om det är fest eller inte. Arvid verkar ha lika roligt ändå...

Fotnot 1: När jag skrev in rubriken märkte jag att jag tydligen har ett gammalt inlägg som jag kallat Park life. Jag är tydligen inte så fyndig som jag tror.

Fotnot 2: En till tveksamt bra bild, jag vet. Och vid det här tillfället hade jag faktiskt med den riktiga kameran... med tomt batteri. Så då blev det likväl kameratelefonen. Men aldrig fel med en back up-kamera!

Spenatplättar

Snart blir han grön, vår unge. Inte av avundsjuka eller sjösjuka, utan av sin favoritmat (näst mannagrynsgröt). Att gå förbi godishyllan när man handlar med Arvid är lätt som en... plätt. Men att gå förbi hyllan med färdiga spenatplättar är omöjligt - han blir överlycklig och säger "njamnjamnjam" på ett sätt som lyckas få oss att smälta och köpa en förpackning. Varje gång. Så om han skiftar i grönt en vacker dag är det bara all spenaten.

Och om vi inte skulle ha smultit av "njamnjamnjam" så gör vi det för att han kramar spenatplättarna så hårt - hela vägen hem. Eller för att han vakar allvarsamt över sina plättar när han lämnar ifrån sig dem till kassörskan.

Många konstgjorda färgämnen

Hur många vuxenpoäng får man för att sitta uppe till efter midnatt när man egentligen borde sova för länge sen - och äta färgglad isglass medan man skrattar så tårarna rinner åt "Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show!"? Inte så många kanske.

Hur många vuxenpoäng får man för att man har gjort det tre kvällar i rad nu? Ännu mindre kanske...

Maktkamp på Falcon Crest

Dagens dilemma - vem vann egentligen?

Bakgrunden: efter att ha varit en exemplarisk (om än tidvis sjuk, hängig och trött) mönsterpojke på resan har Arvid haft en riktig monstergnälltrotsdag idag. Baksmälla. Ingenting är riktigt bra, inte ens när han får som han vill, och ännu mindre om vi säger nej till något.

Maktkampen gäller: det mesta, men främst att han vägrar äta utan att få se barnprogram på laptopen samtidigt. Eftersom vi fick ta till alla knep för att få honom att äta efter att han varit sjuk har han fått göra det på resan, men nu är vi hemma, han är frisk, och det är slut på det. Har vi bestämt. Han har bestämt att det är en finfin vana som gärna kan få fortsätta.

Den aktuella situationen: Kvällsmat. Han vill se på barnprogram vid bordet. Det får han inte. Utdraget ställningskrig leder till att vi placerar honom i vardagsrummet framför Pettson och Findus. Vi har en känsla av att han kanske vann lite i alla fall. Men han vill äta och kommer för att hämta sin tallrik (!). Det får han inte. Ställningskrig igen. Resultatet blir att han pickar åt sig en bit kycklingpaj och går med gaffeln till vardagsrummet och tuggar i sig biten framför tv:n. Kommer till köket och tar med sig nästa tugga. Repetera. Repetera igen. Repetera igen. Repetera igen. Nu har han trots allt ätit mer kycklingpaj än någonsin förr, men frågan kvarstår: var det han som vann det här slaget..?

Hej så länge...

Idag är verkligen dagen efter - har varit till lekparken, packat upp och försökt städa lite, men mest känns det som att vada i sirap... Så eftersom jag inte åstadkommer något annat kan jag ju alltid skriva om de där bra sakerna på resan som jag aldrig hann blogga om!

Sista dagen i Stockholm gjorde så gott den kunde för att väga upp dagarna som mest bara försvann - hela familjen frisk, vädret somrigt och vattnet solglittrande. Och helt utan att stressa lyckades vi pricka av några punkter vi inte ville missa - vi började med att se på vår vän och värds fotoutsällning i svt-huset. Bilderna har vi sett förr (de och många andra finns här, gå in och kika!), men inramade på en upplyst vägg var det ändå något helt nytt. Kul! Dessutom var det ju lite fascinerande att vara i tv-huset (där vi också åt lunch i personalmatsalen) och försöka låta bli att synligt spana efter kändisar... Sedan ett par timmar på Gröna Lund, en tur med Djurgårdsfärjan och sen gick mina män hem för att ta en tupplur och börja packa medan jag lånade cykel igen (det har jag kanske inte skrivit om? Det kommer!) och cyklade runt lite på Djurgården, Skeppsholmen och in mot stan innan jag sa hejdå till Sthlm city och tog tunnelbanan ut till Solna igen...

Så: Stockholm, allt är förlåtet. Det var motvilligt jag åkte hem och jag kommer tillbaka så fort jag kan! Nästa gång börjar vi om på nytt, okej?

Sweet home, esplanaden

Idag körde vi effektivt! Från Ikea i Raisio till Prisma i Vasa utan någon egentlig paus. Vi var svettiga, knallröda och ganska utmattade när vi kom fram, men fick känna oss lite nöjda med oss själva... Pauser i sommarvärme är bara för mesar! (Okej, det där tycker jag egentligen inte, men kunde inte låta bli att skriva det.)

Eftersom vår semester blev lite rumphuggen passade vi på att förlänga den genom att strosa runt på Ikea i förmiddags innan vi körde hem från Åbo. Hade inga ärenden alls, men desto roligare så! Det skadade ju inte heller att Ikea i Raisio firade ettårsjubileum med massor av erbjudanden - till vår överraskning impulsshoppade vi ett soffbord, som blev färdigmonterat för ungefär tjugo sekunder sedan. Kanske inte det mest logiska att köpa mer möbler före en flytt, men vi är nöjda...

Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.

Det finns flera saker jag gillar med tunnelbana. Alla vackra, fula, fullständigt normala och potentiellt knäppa människor man kan titta och lyssna på. Flow-känslan man får när man går snabbt tillsammans med resten av flocken på gångbandet mellan blå linjen och de röda och gröna. Gratistidningarna. Den perfekta möjligheten att sitta och läsa en pocketbok. Och så de tillfällen när ens dag förgylls av en nasal, ganska gnällig röst i högtalaren: "Blockera inte dörrarna. Dörrarna kan inte stängas om ni står för nära. Gå in i tåget. Vi har 36 stationer att hinna med på 52 minuter och det ger oss 90 sekunder per station. Då kan vi inte stå 90 sekunder på varje station. Så skynda er och gå ur vägen för dörrarna nu. [Dumma fårskallar. - Mitt tillägg.]"

Och jag har fortfarande inte räknat ut om han var skojigt sarkastisk eller om han helt enkelt blivit lite frustrerad av att transportera korkade människor som står i vägen för dörrarna under jorden hela dagarna.

(Jag tar allt ansvar för eventuella fel i beräkningen. Jag kan minnas fel med siffrorna. Konduktören hade säkert räknat ut det där. Många gånger.)

Skansen

Och nu börjar jag skriva om trevliga saker! Skansen till exempel, som är ett av mina smultronställen i Stockholm. Visst, får och gamla hus finns det i Överpurmo också, men det är just därför Skansen blev ett favoritställe under jobbsomrarna i Stockholm - jag kände mig som hemma, samtidigt som det fanns apor att titta på...

Har insett att jag nog hade min bästa arbetsförmån ever när jag jobbade på Gröna Lund - med personalkorten kunde vi strosa in och ut på de flesta sevärdheterna på Djurgården hela sommaren, och det var just vad vi gjorde också. Gröna Lund, Skansen (inkl. Skansenakvariet), Junibacken, Aquaria, Vasamuséet...

Höjdpunkten på Skansen var (nästan som vanligt) björnarna. Jag är barnsligt förtjust i björnarna, och i måndags blev jag barnsligt förtjust över att Arvid håller med mig! Dessutom fick vi närkontakt med björnarna som aldrig förr... Det var tydligen ungar som inte blivit trötta på folk ännu som tyckte det var lika skojigt att titta på människor genom fönstret som vi tyckte det var att titta på björnar genom fönstret...

Den sortens semester

Jepp, Arvid orkade bra med Skansen och vi hade riktigt trevligt där. Tills jag började må illa. Och blev sjuk på måndagskvällen. Men det gick okej, och mot kvällen igår kände jag mig riktigt frisk. Ungefär då Matias började må illa. Men nu verkar han någorlunda okej, så kanske livsnjutardelen av semesterna kanske kan börja småningom. Eller vänta - båten hem går... imorgon! Vad hände med vår långa, långa semester i Stockholm?

Men som jag redan sagt, vi har hunnit en hel del däremellan, och framför allt har vi hunnit umgås och synka oss med varandra igen. I vår har vi mest sprungit förbi varandra, men under resan har vi ju hunnit bara vara tillsammans. Även om vi kanske hade planerat det lite annorlunda.

And that's all I have to say about that. (Citat: Forrest Gump)
Från och med nu ska mina inlägg fokusera på det som varit roligt, trevligt och bra med resan.

(Inga rubrikidéer!)

Nåja, det gick inte fullt så fort som vi trodde/hoppades när jag skrev sist. Den trots allt pigga ungen som tiggde mat pålördagsförmiddagen blev en ganska sjuk pojke igen mot kvällen och på natten. Och igår hängde han som en ovattnad krukväxt största delen av dagen. Men nu verkar han vara sig själv igen - även om han kanske han en lite kortare stubin och ingen aptit. Och med tanke på hur kräsen han är med mat i normala fall också, räknar jag med att det tar sin tid innan han äter ordentligt igen... Men han sprang runt som en lycklig kalv på grönbete i förmiddags när vi var ute och lekte på gården ("babba, uiii!!" = trappa, rutschbana= klättra upp och rutscha ner...) och när han vaknar tror jag vi vågar försöka oss på en utflykt till Skansen. Är han för trött får vi gå hem igen helt enkelt... Men Gröna Lund får vänta några dagar till! :)

Men vi har ändå inte bara hängt i lägenheten på Blåkulla, utan Matias och jag har turats om med att roa oss... Mer om det i ett annat inlägg!

Inte planenligt

Återigen, det är tur att vi inte hade planerat in en kort och intensiv semester med turistande över hela Stockholm. Den här gången inte på grund av vädret, utan för att en blek liten sjukling ändrade våra planer för dagen. Egentligen skulle vi ha varit i Uppsala på konfirmation + träffat goda vänner, men eftersom Arvid väckte oss och... inte mådde särskilt bra tidigt imorse fick vi skjuta upp Uppsalautflykten. Men det är okej. Huvudsaken är att Arvid verkar ha repat sig bra, senare på förmiddagen lekte han och tiggde allt ätbart han fick syn på... och åt ris med normal aptit till lunch. (Tänkte skriva "god aptit", men nu ska vi inte överdriva heller...) Nu sover han sin vanliga eftermiddagslur och vi hoppas han vaknar pigg och glad!

Annars trivs vi trots allt. Vårt mål var ju inte att turista och hinna med Stockholms alla sevärdheter, utan att komma hemifrån, slappna av och umgås alla tre. Och det funkar, även om detaljerna inte är riktigt som vi tänkte oss!

Men nu ska jag snart lämna mina män och ta tunnelbanan in till stan och strosa runt lite, för även om vi trivs och känner oss semesteravslappnade här i lägenheten vill man ju helst inte sitta inne en hel dag ändå. Sen byter vi... och om Arvid verkar tillräckligt pigg får han kanske komma med en stund i skarven.

Stockholmsbloggen

Skulle vi vara på en endagskryssning till Stockholm skulle vi kanske vara lite besvikna på vädret, men nu gör det ingenting alls - vi har ju så många dagar till som kan vara soliga! På förmiddagen idag har vi anlänt, tagit oss till Solna, handlat mat, ätit frukost och sovit vår eftermiddagslur. Nu väntar vi på att nypotatisen ska koka, sen ska vi ut och göra stan.

Arvid har varit en riktigt mönsterunge hittills på resan! Bilresan ner, bytet till båt, båtresan, väckning kl 7 finsk tid och utmaningen att ta sig till Solna - alla båtar, bilar och truckar har varit mycket spännande och det enda som var lite jobbigt var tunnelbanetågen. Spännande, men skrämmande. Vi hoppas bara att det berodde på att han var nymornad och att det var den gamla sortens skramliga tåg... återstår att se efter lunchen!

Kommer säkert (om inte för något annat, så för min egen skull) att uppdatera bloggen en del härifrån - vår mycket gästvänliga värd har till och med en gästlaptop...

(Den trofasta läsaren minns kanske att det var tal om att skaffa tömmar åt Arvid - det har vi gjort och de invigdes på båten igår. Det gick över förväntan, även om han inte alltid var så glad åt att vi höll i dem. Vi får vara lite diskreta helt enkelt. Och träna lite mer. Ett användbart köp tror jag i alla fall det var!)

Nedslående statistik

Egentligen står jag i sovrummet och packar duktigt och effektivt för att inte behöva göra det sent ikväll. Men egentligen loggade jag just in på Filmtipset för att föra in alla de filmer jag sett de senaste månaderna, eftersom jag hade en känsla av att det var länge sen sist. Mycket riktigt. Senaste betygsatta film var Gustaf (betyg 2), som jag såg 27 mars. Det är lite dystert. Men ännu dystrare var att jag tillsammans med Matias kunde konstatera att jag bara sett en enda film efter det: The third wheel (betyg 1). En ganska dålig film och en riktigt dålig.

Det är illa ställt med mitt filmtittande. Riktigt, riktigt illa.

Dags för semester...

Igår kväll satt jag och jobbade för sent på kontorsjobbet så larmet gick och vaktbolaget fick rycka ut (fick jag höra när jag kommit hem - fast jag trodde jag hade lyckats stänga det) och idag lämnade jag mina nycklar i dörren när jag gick hemifrån. Dags för semester för Mia kanske..? Eller demensvård. Men snart, mycket snart! (Semester, inte sluten vård, hoppas jag i alla fall.) Ska bara stressa idag och imorgon först, sen blir det Stockholm! Längtar, även om väderleksrapporterna är dystra...

Har tänkt på ett dussin bra bloggämnen som jag inte hunnit blogga om den senaste veckan, men har inte hunnit... Och så hade jag tänkt mikroblogga om sånt ni kunde ha fått läsa långa, underhållande inlägg om om jag bara hade tid. Men det hinner jag inte heller. Måste fortsätta kolla in EU-valskandidater så jag kan rösta idag. Alla skriver bara självklarheter och nämner saker som måste åtgärdas, men ingen skriver hur. Hur ska jag då veta om de har någon chans att åstadkomma något klokt?

Inte så vältränad

Det är lite snopet att det blev ett två veckors uppehåll så här på slutrakan av mitt gymmedlemskap. Har siktat på att träna 2-3 ggr i veckan (för att få valuta för pengarna och stilla mitt ekonomiska samvete om inte annat...) det här halvåret, och förvånansvärt många veckor har det lyckats. Men nu blev det förkylning, åboresa och en förkylning till, så maj har typiskt nog varit den i särklass sämsta träningsmånaden. Två dagar kvar, varav jag kommer att vara två dagar i Purmo...

Men spurtade i alla fall lite nu - igår var jag på Bodybalance och idag på Bodypump, kul! Men det märks att det är länge sen sist - känner mig otränad, men framför allt är motivationen låg. Det är därför man (=jag) inte ska träna bara då och då - motivationen växer ju mer jag tränar, och om jag tränar för sällan kommer jag aldrig riktigt över den där jobbiga tröskeln...

Nåja, men det är ju inte så dramatiskt att kortet går ut. Ska försöka få tag på ett kort för en månad eller så när vi kommer hem från Stockholm, och så har vi ju faktiskt några dyrbara engångskuponger i skrivbordslådan. Ska kanske använda en före resan, så hinner jag pricka in topp tre (utan rangordning): bodybalance (WSC), bodypump (WSC) och träna på egen hand vid Ladyline...

Jag struntar högaktningsfullt i dig, förkylning

Om man inte låtsas om att man är förkyld är man frisk. Åtminstone till en viss grad, så jag har kört med den taktiken idag. Vi har varit ut till Replot med svärföräldrarna och ätit fint för att fira deras 40-åriga bröllopsdag och nu är första steget mot att flytta ut från den här lägenheten i full gång: hälften av innehållet i vårt överfulla vindsförråd kommer att flytta till svärföräldrarnas uthus i väntan på en stadigare bostad. Visserligen är flytten inte överhängande nära, men allt man inte behöver bära på den riktiga flyttdagen är på plus... Och en extra bonus: vi hittade vårt jätteplockepinn - någon som vill utmana oss?

Jag åkte dit

Jag klarade mig ganska länge, även om jag var omgiven av en stor och en liten snorig, hostande karl. Men nu har jag också åkt dit. Suck. Visserligen är jag inte direkt dödssjuk, och det är väl inte så farligt egentligen att ligga på soffan och se på gamla avsnitt av Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show! men det stör mig av tre orsaker:

1) Det är inte mer än två veckor sen vi alla tre var förkylda sist. Nån måtta får det väl vara?? Men å andra sidan är timingen helt okej, eftersom vi var friska i Åbo och borde vara friska (från åtminstone den här förkylningen!) när det är dags för Stockholm. Får man hoppas.

2) Egentligen skulle vi ha grillat med goda vänner i deras trädgård idag. Det ville jag verkligen! Men en annan gång...

3) Nu är det över en vecka sen jag tränat - och det är bara en vecka kvar på mitt hyrda gymkort! Sicket slöseri med tid och gymtillgång... Jag kommer att sakna mitt kort.

Tuggummisegt

Tja, den här dagen lever väl inte riktigt upp till vad man kunde förvänta sig av en ledig, somrig majdag utan planer. Arvid är förkyld och trött (trots att han sov inte mindre än 13,5 h inatt!) och inte så lätt att underhålla. Matias är förkyld och trött och underhåller sig helst med att sova. Själv är jag hängig och gissar väl att förkylningen snart smyger sig på mig också. Passar på att språkgranska en del idag så jag har det undanstökat sen när min hjärna är helt igenkorkad av slem...

Nu ska vi i alla fall, stärkta av goda grillade smörgåsar, våga oss ut och njuta av majvädret en stund!

Nya planer

Inte nog med att Åbo gjorde mig glad. Jag är också glad för att vi har så mycket andra trevligheter inplanerade framöver. Det är till exempel inte mer än två veckor kvar tills vi (den här gången hela lilla familjen) drar till Stockholm för att njuta av livet under en semestervecka. (Parkteaterns program är ute nu, oh joy!) Mot slutet av sommaren blir det en annan favorit i repris (i båda ordens verkliga betydelse) när det blir familjesemester i Arjeplog och i september ska vi till Luleå på bröllop.

*Haha... jag ändrade just ett skrivfel: jag hade tydligen skrivit "i semester" istället för "i september". Inte helt åt skogen, men lite kul...*

Tågrapport

Jodå, visst gick det! Och det trots att förkylningen som Arvid haft på gång ända sen vi kom till Åbo bestämde sig för att bryta ut på allvar idag - delar av resan gick kanske till och med enklare eftersom han hade en lite lägre tröskel än vanligt att sitta stilla och luta sig mot min axel. Lekvagnen var också fenomenal och räddade åtminstone resan mellan Tammerfors och Seinäjoki - även om den sträckan tyvärr är bara en dryg timme...

Men nu är vi trötta allihopa. Arvid så till den grad att han vägrade äta en enda flinga av sin kvällsgröt och somnade halv åtta - men har vaknat ett antal gånger redan nu, en timme senare. Närmare bestämt varje gång han hostat. Spännande, får se hur mycket vi sover inatt...

Tu-tuu

Solen skiner fortfarande, men åboresan börjar närma sig nedräkning... imorgon tar jag mig an den stora utmaningen att resa hem med tåg (två byten) ensam med Arvid. Just nu gnäller han så jag tror jag lämnar honom i Loimaa om han inte blir lite mer välartad snart... Nä, det ska jag inte. Har laddat upp med två nya, spännande pixiböcker och massor med smörgåskex, så säkert går det bra. Nedresan gick jättebra, men då hade jag ju också sällskap av Jenny - men å andra sidan har jag ju fått testa och är lite klokare på hur Arvid + tåg fungerar nu!

Men än är ju inte semestern slut - snart är det kvällsmat och sen blir det att träffa en gammal, god vän och kanske leta reda på en lekpark i Kuppisparken. En lekpark kan vara precis det som behövs för att få min unge välartad och glad igen!

Har det bra i Åbo

Det brukar hända ibland att jag får en känsla av hur bra livet är. Igår fick jag den känslan ovanligt många gånger, och jag ser inga orsaker till att det inte skulle bli på samma sätt idag. Vi tog tåget ner till Åbo i söndags och hamnade rakt in i sommaren. Jag blir bara så glad av Åbo, särskilt den här årstiden. Åbo inspirerar mig.

Orsaken till resan är att jag är på Språkcenterdagar - med kolleger, på jobbets bekostnad. Vuxenpoäng kan man få för mindre! Arvid är med, och jag deltar så mycket jag kan medan syster Jenny tar hand om honom. Hon har tent som bäst, så därför blir det en sen start för mig idag. Kanske jag går dit lagom till lunchen... :D Hittills tror jag att jag lyckats bra med att missa de torrare bitarna och pricka in de mer intressanta...

Jennys kämppis flyttade ut häromdagen, och man kunde tro att det skulle vara lite dystert med en halvtömd lägenhet - Arvid och jag bor i ett rum med: en skranglig bokhylla, en bäddsoffa och vår kappsäck. Men det är inte alls dystert, utan snarare befriande med alla tomma ytor. Semester från alla prylar jag vanligtvis vadar i där hemma...

Nästan sommar denna fredag

Något så sällsynt som en helt ledig kväll med hela familjen på tremanhand - det borde verkligen inte vara så sällsynt, men det har det tyvärr varit på sista tiden. Var till och med ute och spatserade och fick nästan sommarkänslor, grävde lite i sandlådan utanför stadsbibban och tittade på fåglar och bilar.

Och på bänken vid sandlådan hittade jag - en bok att ta hem! Inte så illa med tanke på att det blir tågresa mycket snart...

Gott

Hurra!

Jag har hittat en enkelt, snabbt och GOTT vardagsrecept på soppa! Receptet har jag rivit ur en Birkatidning för länge, länge sen, men har inte kommit mig för att testa tidigare. Nu blev det inte heller riktigt den soppa som receptet beskriver, men grundidén stal jag därifrån. Den soppa jag gjorde innehåller:

1 förpackning färdig morotspuré (500 g)
1 förpackning tomatkross (500 g)
1 dl vatten
1,5 tsk thai sweet chili
salt, svartpeppar, oregano
ca 1,5 dl turkisk yoghurt

Det tog oskojat inte längre än att koka makaroner. Och visst kan man puréa morötter själv, men använder man färdig puré är det här verkligen snabbmat. Och... nämnde jag att det var väldigt gott?

Javisst ja, lön kanske

Hm... Jag har konstaterat att två av mina jobb inte har fått något skattekort av mig. Därmed har jag inte heller fått någon lön, fastän timmarna har hopat sig de senaste månaderna. Borde verkligen ta mig i kragen och rota lite bland mina papper, för även om jag (mestadels) gillar mina jobb gör jag ju det ändå inte enbart av mitt hjärtas godhet och min stora glädje...

Men det känns lite motigt, för jag vet ju att jag egentligen borde ta kontakt med skattemyndigheten och reda ut mina snåriga arbetsförhållanden. Man borde tydligen inte ha 4-5 olika sysselsättningar samtidigt. Vad är t.ex. min huvudsyssla? Det är ju i princip vårdledigheten, och det är ju också den mest stabila (om än inte särskilt stora) inkomsten - men det betyder att alla mina jobb är bisysslor, och det känns inte riktigt klokt det heller. Jag ska nog undersöka saken. Imorgon kanske.

Grattis alla mammor

Morsdag idag - och fortfarande tar jag inte till mig så mycket av den, utan det känns nog mer som min mammas, mommos och svärmors dag. Och min saknade fammo förstås. Kanske det börjar kännas som att jag kan ta till mig lite av äran om något år, kanske när Arvid börjar tillverka små klistriga, glittriga kort av färgad kartong... Men firat har vi, med besked. Så pass att jag nästan rullar fram. Vad annat kan man efter först morsdagsbuffé på Uffes och sedan tårtkalas vid mommo och moffas..? Kanske dags att röra på sig lite och gå ut i söndagsvädret på Mellansjöbacken innan det är dags att köra tillbaka mot Vasa...

Plopp, så var det grönt

Lite regn i två dagar, och så är alla smutstrista gräsmattor gröna och frodiga och somriga.Det är ju rent magiskt! För jo, man ser faktiskt lite gräs fast man bor i en betongklimp. Åtminstone om man kisar med ögonen.

Något som inte alls är magiskt är mina finskakunskaper. Igår klarade jag av flera riktigt lyckade telfonsamtal på finska på (el)jobbet, men idag blev det bara ett riktigt klantigt. Och det enda klantiga överväger de lyckade från igår så att det känns som om jag aldrig kommer att kunna uttala de finska vokalerna så det blir begripligt. Tjuvlyssnade avundsjukt på två finska tanter på väg hem ikväll och suckade. Tänk den som ändå kunde tala finska så där snabbt!

En sorts söndag

Jag kan inte annat än vara nöjd med gårdagen. Fast jag med förkylningens rätt hade bestämt mig för att ta det lugnt (och det gjorde jag också - låg t.ex. i soffan och såg på TV mitt på dagen!) åstadkom jag/vi så mycket att det är nästan syndigt på en söndag. Jag/vi möblerade om i sovrummet (stor förbättring), lagade indisk kycklingsoppa med russin från scratch (smakade utsökt), språkgranskade ett lärdomsprov och avslutade en medeltidshemtent som borde ha lämnats in för två månader sen. OCH så umgicks vi hela familjen och hade det gemytligt.

Men nu är det måndag, och jag bara degar på, får inget uträttat fast Arvid är i lekparken och känner mig minst lika förkyld som igår... Nu dags för spark i baken!