När jag var liten tyckte jag det var jätteroligt att packa. När jag skulle på läger skrev jag listor på exakt vad jag skulle ha med - ner till minsta strumpa - veckotal på förhand och tog ut lite av glädjen på förhand på det sättet. Förtjusningen mattades av efterhand, och nu, efter att ha bott på ett sånt sätt att jag en gång i månaden eller mer fått packa för en helg hemhemma (eller annanstans) i tio år finns den inte riktigt kvar. Nådastöten kom nån gång när vi hade blivit tre i familjen och det inte bara räckte att tänka för sig själv. Nu är oviljan så kompakt att jag blivit rent ut usel på att packa. Vrider på mig av obehag när det är dags och blundar och slänger ner tre gånger mer än jag behöver. Har jag tur får jag med mig allt jag ska ha, men det jag faktiskt använder försvinner överlag i mängden så det är omöjligt att hitta något i min oproportionerliga packning.
Kanske jag borde gå i terapi? För packningsfobi? Och det borde ske snabbt, för mina väskor är bara halvpackade och imorgon bitti kör vi iväg mot Luleå...
3 kommentarer:
Själv har jag så spunk över att det ska släpas på så mycket saker. Vår familj är nog världsmästare på det (nej, tyvärr kan jag inte skylla allt på Alex) så jag försöker begränsa för mig och barnen till en väska per person oavsett mål och mening med färden. Inte så lätt. Önskar er en trevlig resa!
Detdär känns igen. Det är ju så eländigt mycket man måst ha med sig, vart man än far. Och OM man tagit beslutet att strunta i att ta med t.ex. extrakläder så kan man vara SÄKER på att nån spiller ut ett saftglas eller badar med kläderna på...
En liten tröst i sammanhanget är i varje fall att nu bor ni så nära både dina och Mattus föräldrar så ni kan åka hem till natte = betydligt mindre packande. Men det där att släpa på mängder av saker när man sen ska nånstans är ju välbekant. Och med småbarn så tycker jag det gäller oavsett om man ska till långtbortistan eller bara stan.
Skicka en kommentar