Hemma igen!

 

Hemma igen! Trött, men nöjd och tacksam. Allt rullade på fint och jag hade bästa möjliga resesällskap! Vi kom hem tidigt igår kväll och nu njuter jag stort av att bara tassa runt här hemma. Tvätta lite kläder, spela Finns i sjön, ta igen lite jobb, förhoppningsvis gå ut en sväng i skogen lite senare. Perfekt att komma hem till en oplanerad helg! Att det är vappen idag kommer jag på ibland och glömmer lyckligen lika snabbt, men kanske får vi till en liten första maj-picknick imorgon.

De här fotona är från för tre år sedan, men jag återkommer helt säkert med några inlägg om resan så småningom!

För länge, länge sedan

 

Det känns som att det hänt något märkligt med tiden nu under pandemin. Å ena sidan känns det oerhört länge sedan den första nedstängningen, men å andra sidan är det som att en del har snabbspolats. Väldigt uppenbart blir det när jag ser tillbaka på våra Erasmusresor före pandemin - det var ju alldeles nyss? Samtidigt är det faktiskt så att de flesta av eleverna som reste med oss det första läsåret faktiskt blir studenter eller tar sin yrkesexamen i vår - en del av dem har till och med börjat hoppa in som vikarier på skolan... Lite roligt är det ju ändå att Erasmusklubben börjar ha några år i ryggen! 

Just nu börjar det bli spännande. Om exakt två veckor kommer min fredagskväll att bestå av packning och lite extra många kramar till barnen, för följande dag är det dags att flyga till Ungern! Jag ser så oerhört mycket fram emot det, samtidigt som jag inte riktigt vågar - för det är klart att det där viruset kan smyga sig fram och ställa till det just nu fast det låtit bli i över två år. Och lite smått panikslagen är jag onekligen också med tanke på alla arrangemang! Vi hade ju nätt och jämnt hunnit få in lite rutiner för resorna med elever, sedan slog pandemin till och mina reseskills rostade bort. De stora pusselbitarna borde åtminstone vara på plats, och så hoppas vi att de små lägger sig så småningom!

Jag skrev i alla fall att jag skulle fira med ett par inlägg från vår förra resa till Ungern när flygbiljetterna är bokade, men de senaste veckorna har jag jobbat så sjukt mycket att det inte funnits mycket tid för annat. Men nu! Nu är det dags för en tillbakablick på en rätt mulen och regnig, men samtidigt rolig och minnesvärd dag i Eger, en timme med buss från "vår" lilla ort Tiszafüred. Eger har en lång och brokig historia och är också en studiestad - bland annat gick flera av våra värdar sin lärarutbildning där. 

Att vara i Eger känns på många sätt som att vara i hjärtat av Europa, med allt det innebär av medeltida byggnader, en borg uppe på kullen och en historia under många olika härskare. Under nästan ett sekel i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var staden en del av det osmanska riket. Osmanerna förvandlade kyrkor till moskéer och byggde både bad och minareter - bland annat den på bilden ovanför. Ursprungligen lär 17 minareter ha byggts i Eger, men den här är den enda som står kvar. Det är ingen vidare bild, men den måste med. 

För några forinter får man nämligen gå upp i minareten och det var nog det värsta jag gjorde under resan! Den första biten av spiraltrappan i massiv sten går väl an, men som det syns på bilden smalnar tornet av betydligt när man kommer högre upp - och när man väl kommer upp är det bara att gå ut på en smal, smal avsats med ett anspråkslöst räcke. Hu! En av mina kollegor har höjdskräck och tyckte det var hemskt. Jag har en tendens till klaustrofobi och tyckte det var hemskt. På Wikipedia står det faktiskt att det inte rekommenderas för personer med höjdskräck eller klaustrofobi, men det hade vi ju inte läst...

...och tur var det visserligen också att vi inte hade läst varningen, för då hade vi ju gått miste om den här vackra vyn över staden! Till och med den här gråmulna dagen blev jag glad av kyrktornen, de gulliga husen och de varma färgerna. 

Väl nere gled vi vidare in i en marsipanbutik nedanför minareten. En så fin affär! Tänk Pippi i godisaffären, men i en ungersk version, så har vi bilden ungefär klar. Köpte med mig lite marsipan hem till pappa.

På väg ut genom dörren är turkiska Fatma, en av de fantastiska människor jag lärt känna genom våra projekt. De senaste två åren har lärt mig att inte ta något för givet, men i smyg ser jag redan ivrigt fram emot vårt besök i Turkiet nästa vår. Ibland för jag faktiskt påminna mig om att jag själv faktiskt aldrig har besökt Trabzon, eller Turkiet överhuvudtaget, för efter att ha samarbetat intensivt med Fatma och hennes skola i över fyra år nu tror jag nästan att jag har varit där. Och själv var jag ju inte med på resan till Trabzon 2019, men jag följde med stor inlevelse med på distans!

Men tillbaka till Eger. Vi åt inte bara marsipan, utan följde också efter vår värd Péter genom en saluhall och upp till en undanskymd våning med några hål i väggen bland annat för langós. De är maffiga och kanske inte vad jag skulle äta till lunch varje dag, men jag ser absolut fram emot att äta langós i Ungern i vår igen! De finns med olika fyllningar, men den här varianten med bara ost, vitlök och creme fraiche verkar ha varit standard. Gott! 

Efter att ha gått runt och spanat in staden på egen hand skulle vi sammanstråla vid borgen, men tydligen hade vi inte förstått vilken ingång det var fråga om, så det blev en promenad runt borgen i ösregnet. Visserligen en fin promenad, men kanske hade den varit ännu bättre i torrare väder och om vi inte varit på jakt efter resten av gruppen!

Men vackra vyer! Hade jag själv planerat resan hade jag förstås också planerat in ett besök på själva borgen, borgnörd som jag är, men nu fick vi nöja oss med att gå runt den och se på utsikten. Till sist var vi tillbaka där vi hade börjat, vilket också var platsen där vi skulle träffa de andra. Det var dags att lämna centrum av Eger för denna gång...

..och fortsätta till Egerszalók Salt Hill spa. Ungern må sakna kust, men de är berömda för sina termalkällor och det lär finnas ett termalbad i någon form i varje by. Det här är modell större och och har både varma och kalla bassänger inomhus och utomhus. Uppe i backen finns vad jag trodde var en saltformation (namnet!), men tydligen är det kalksten och ser bara ut som salt... Nåväl, det var fina timmar ändå! Hade inga egna foton därifrån, så den här har jag plockat från nätet och den är nog tagen en soligare dag, men i de varma poolerna utomhus var det riktigt skönt i gråvädret! En del bassänger var så varma att man måste byta till en svalare ibland för att inte tuppa av... På det preliminära programmet i år finns också ett bad, men den här gången blir det grottbadet i Miskolctapolca. Det blir kul! 

Är vi på väg igen?

 

Efter två och ett halvt år med Erasmus på hemmaplan börjar det röra på sig. Vågar vi tro att vi är på väg ut i världen igen? Ja! Ingenting är väl egentligen lugnare och tryggare nu än det varit hittills under pandemin (förutom att vi är vaccinerade), och nu har det dessutom seglat upp mer än mörka moln i öst, men nu är det dags. Nu är det dags! Om en månad kommer jag, om allt går väl och det blir som vi planerar och hoppas, att resa till Ungern med en kollega och fem ivriga elever. Och i maj ska vi äntligen få vara värdar för ett Erasmusbesök hemma hos oss - efter att ha väntat i över två år efter att vårt förra försök till värdskap ställdes in med nästan noll varsel i mars 2020. Vi är alla lite skamfilade och väldigt mycket mer ödmjuka i vår planering efter de senaste två åren, men vi måste ju tro och våga försöka igen! 

Praktiskt också att vår ungerska värd - med något höjda ögonbryn och kanske lite sarkasm i rösten - berättade att den ungerska regeringen nu har avslutat pandemin eftersom det är lämpligast så med tanke på det kommande valet... 

Men först ska det bokas flyg. Knappast kan vi väl skylla på pandemin, men aldrig har jag varit med om maken till krångel när det gäller resebokning! Redan på måndag morgon var allt var klart för att boka. Ikväll, tisdag kväll, har jag fortfarande inte lyckats slutföra bokningen helt. Jag har suttit sammanlagt två timmar i telefonkö och ungefär 45 minuter i kö för att nå fram på Finnairs kundtjänstchatt de här två dagarna och ringt oräkneliga samtal fram och tillbaka med den tappra personen på bildningskansliet som hade oturen att få mig och min bokning på sitt bord... Men jag hyser visst hopp om att kunna slutföra det här imorgon bitti innan skoldagen börjar - håll tummarna!

Bilderna är från vårt besök i Ungern i maj 2019, från en eftermiddag när vi gjorde en utflykt till grannbyn Porozló och ekocentret Tisza-Tavi Ökocentrum. Om jag lyckas boka klart imorgon tror jag minsann jag ska fira med några blogginlägg från resan för tre år sedan! Där har jag nämligen halva resan obloggad och så kan vi ju inte ha det. 

Greetings from Tiszafüred

Hurra, det är dags för dagens verklighetsflykt! Det är helt klart dags att fortsätta med reseberättelsen från Ungern, maj 2019. Vi har kommit till måndag, resans tredje dag och den första riktigt officiella Erasmusdagen.

Det är alltid lika spännande och roligt att få titta in i en skola i ett annat hörn av världen - utan vårt projekt skulle det vara väldigt otippat att jag skulle få hälsa på i en skola i småstaden Tiszafüred ute på den ungerska landsbygden tillsammans med ett helt gäng från fem olika länder! Tycker det är ganska fantastiskt med de dörrar som öppnas av vårt Erasmusprojekt, både bildligt och rent fysiskt. Det märktes direkt vilket proffs vår värdlärare Péter var - innan vi ens hann in i skolan vallade han ihop oss på trappan och såg till att vi fick ett officiellt gruppfoto till stånd!

Vi välkomnades grundligt, bland annat med en majorette-grupp, som var galet skickliga. Vilken koll de har på sina pinnar! Och som vanligt under de här resorna gick min hjärna på högvarv för att hitta på idéer vi skulle kunna använda för att välkomna våra gäster... ja, det vet vi ju hur det gick med det. Fjutt. Kanske vi får tillfälle att använda våra idéer nån gång i framtiden!

En korridor i skolan hade tillägnats vårt projekt, så vi hittade bekanta ansikten från tidigare mobiliteter, faktatavlor om Finland och de andra partnerländerna och till och med en svenskspråkig folksaga som vi hade jobbat med. Det kändes fint! 

Det fortsatte med diverse tal och musikuppträdanden. Ett gäng folkdansare (äldre elever på skolan) hade en uppvisning med oss och drog sedan med sig publiken - väldigt roligt, även om man inte kan påstå att vi var så värst duktiga! Sedan fick vi också en guidad rundtur i skolan - vår grupp guidades av ett par  trevliga tjejer som skulle hälsa på oss vintern därpå, i mars 2020... (Inga kommentarer om det. Men tanken var god och det hade varit trevligt att få de eleverna som gäster!) 

Temat för den här träffen var "From city to forest" och handlade om flora och fauna i våra respektive länder. Som en del av det temat hade eleverna förberett presentationer om naturen i sina egna länder och dem höll de också den här dagen. Vi var väldigt stolta över våra elever som höll en sjukt proffsig presentation om den finländska naturen! Vi hade bara behövt ge dem ramarna och så skötte de resten själva... Vi finländska lärare pendlade lite mellan att känna oss lata och stolta när vi bara satt som publik utan att lyfta ett finger. ;)

Det fanns en liten matsal i skolan, men jag vet faktiskt inte riktigt hur en typisk ungersk skollunch ser ut - vi visades nämligen in i ett eget rum där föräldrar och lärare hade bullat upp till en riktig festbuffé för oss! Det var kakor, sallader, bröd och kallskuret. Inte direkt så att gräddbakelser hör till mina normala lunchvanor, men man tackar ju inte nej...

På eftermiddagen var det dags att fortsätta med temat flora och fauna, men nu ute på sjön. Det var dags för motorbåt och paddling ute vid Lake Tisza! Sjön är berömd för sitt fågel- och djurliv, vilket har gjort att Tiszafüred lär vara en populär semesterort för ungrare som gillar friluftsliv, fiske och fågelskådning.

Anyway. Jag gjorde något som fortfarande imponerar på mig själv. Jag körde motorbåt! Med båten full av mitt finländska team! Har jag gjort det förr? Nej. Har jag en talang eller ett stort intresse för dylika aktiviteter. Nej. Svarade jag "sure, ok" när det behövdes en till vuxen båtförare? Eh, ja. 

Det var alltså ingen vräkig motorbåt med ratt vi talar om, utan gröna små skruttar med en pinne som man ska svänga tvärtom mot den riktning man vill svänga. Det tog ett tag att få hjärnan att tänka rätt... Det gick bra så länge vi var ute på öppet vatten - sen visade Péter oss in i en labyrint av små kanaler bland vass och växtlighet. Att alla båtar kom ut med alla passagerare i behåll är en bedrift! Där fick vi igen vara stolta över våra elever - när en annan båt kört in i vassen och fastnat med propellern i växtlighet så var det helt självklart en av våra tjejer som fixade det. De hade antagligen klarat kaptenandet bättre än de flesta av oss vuxna också, men ska det vara myndiga båtförare får man ta vad som bjuds... Ett favoritminne från resan blev det i alla fall!

Sedan paddlade vi kanot, vilket var roligt, men gav mig träningsvärk i armarna hela nästa dag. Sedan blev det diverse tävlingar och lekar och till sist pizza på en terrass ett stenkast från båtuthyrningsstället. Tillbaka till hotellet gick vi längs ett promenadstråk som gick genom ängar som var röda av vallmo och en kväll som så småningom skymde. Som jag kan önska att det blir möjligt att göra sånt här igen en dag! 

(Bilden räknar jag lite som halvofficiell eftersom den redan använts med lov i flera sammanhang... den får komma med och så hoppas jag det är okej för alla inblandade!)

Greetings from Budapest

Hörde jag någon nämna att det skulle vara så hemskt roligt att se något annat än den egna vrån? Det passar ju alldeles utmärkt, för jag tänkte nämligen ta er med på en dagstur i Budapest! Välkomna - till ett regnmysigt Budapest i en värld innan någon vanlig människa visste vad Covid-19, incidens och r-tal betydde. Det är maj 2019 och det är vår andra Erasmusdag i Ungern. Dagen innan hade vi hunnit med lite sightseeing på egen hand med vårt lilla finländska team, men nu var det dags att sammanstråla med de andra. Våra värdar hade ordnat så att vi alla plockades upp med buss på morgonen och så fick vi besöka några av Budapests highlights tillsammans med de andra grupperna innan vi körde iväg till Tiszafüred, som var vårt egentligen mål för resan. Tyvärr var det lika regnigt som det hade varit sommarvackert dagen innan, men det var en väldigt trevlig dag ändå!

Efter att de olika teamen hade plockats upp på sina respektive håll fortsatte vi till Hjältarnas torg, eller Hősok tere, där vi försökte vänta ut regnet i bussen ett tag. Det gick inte så bra, så vi struntade i det och gick ut i duggregnet. Torget är minst sagt patriotiskt och stoltserar med monument över de sju magyariska stammar som grundade Ungern och ett helt gäng statsmän som "gjort enastående saker för Ungern". Undrar hur mycket den nuvarande ledaren skulle vilja stå staty där..?

Intill Hjältarnas torg ligger en stadspark och Vajdahunyad Castle. Det är ett riktigt Disneyslott - som faktiskt inte heller är helt autentiskt. Det byggdes nämligen upp till en utställning 1896, när Ungern firade sitt 1000-årsjubileum (!). Ungern har förstås inte varit självständigt under hela det millenniet, men rötterna räknas ända tillbaka till 800-talet, när magyariska folk vandrade till området från trakterna kring Ural och slog sig ner. Slottet Vajdahunyad planerades så att det skulle representera byggnadsstilar från olika delar av Ungern och från olika perioder i Ungerns historia. Ursprungligen skulle det inte ens bli någonting permanent av det hela, utan det byggdes i trä och kartong. Eftersom det blev så omtyckt byggdes det senare om i lite mer beständiga material... Tur det! Det kändes lite som att gå runt i ett komplex av sagoslott... jag tyckte om det! 

Den läskiga statyn må föra tankarna till de ansiktslösa ryttarna i Sagan om ringen, men den är faktiskt inte tänkt att vara fullt så kuslig. Eller vad vet jag. Den ska i alla fall föreställa den anonyme historieskrivaren, om jag minns rätt upphovsmannen till de första historiska dokumenten om Ungerns historia? Jag kan ha fel, det är ändå långt över ett år sedan jag fick det berättat för mig, men en anonym historieskrivare är han i alla fall. 

Det är helt gratis att besöka slottsområdet, men vi betalade också en euro eller två för att få gå upp i tornet (och använda toaletterna) och det var det helt värt. Fin utsikt över parken och slottsområdet! Så roligt att samtidigt försöka hinna prata ikapp lite med de andra lärarna jag hade träffat på Irland och hållit livlig kontakt med sedan dess! Mellan träffarna på Irland och i Ungern hade det ju också varit en mobilitet i Turkiet, men då var det två kollegor till mig som reste. Om världen någonsin blir normal hoppas jag verkligen på att kunna besöka Trabzon inom vårt nya projekt om nåt år... Men det känns nästan som om jag hade varit med redan i mars 2019, så intensivt följde jag med på avstånd! 

Så småningom drog vi oss tillbaka till bussen och körde genom staden till ett annat av Budapests mest kända landmärken, nämligen Halászbástya eller Fisherman's Bastion. Det är en av de allra, allra mest populära turistattraktionerna i Budapest och därmed kanske något som bäst ses tidigt på morgonen eller sent på kvällen - alternativt när regnet öser ner. Kring lunchtid en solig söndag i maj var det i alla fall packat med turister, vilket ju sällan är ett vinnande koncept... men jag kan väl inte klaga, som själv kom dit med en buss full av storögda, utrikiska besökare! Vacker som en dag är den i alla fall, bastionen. Budapest måste vara drömstaden för den som vill ha Disneyslott utan Disney.

Att platsen är populär undrar jag inte över - förutom att den är bildskön i sig och är en del av Buda Castle District ligger den dessutom uppe på en kulle, med slående utsikt över Donau och Pest på andra sidan. Budapest består ju av Buda, där vi befinner oss som bäst, och Pest på andra sidan floden. På Pest-sidan finns stadens egentlige centrum, om vi ser till kultur och shopping, och där inledde vi också dagen med Hjältarnas torg och Vajdahunyad Castle. På tal om geografi, får jag erkänna något jag kan tycka är lite pinsamt så här efteråt? Överallt när jag hade läst om Budapest på förhand på engelska hade jag läst om Danube River, men det var först efteråt som jag insåg att Danube är samma sak som Donau... Europas näst längsta flod har man ju hört talas om jo. Men tydligen aldrig kopplat att den rinner genom Budapest! På ungerska heter floden Duna, men det hjälpte mig inte heller. 

Igen, det blir kanske lite människofattiga bilder eftersom mitt resesällskap inte är tillfrågat om att vara med på bild... Budapest får stå för sig själv den här gången! Vi hade lite fritid vid och i närheten av Fisherman's Bastion och medan vissa andra lärare hade lovat sina elever glass tyckte vi istället det verkade roligast att haka på the locals - nämligen våra ungerska värdar. Tillsammans med dem vandrade vi iväg mot själva slottet. På vägen hittade vi den här lilla armén som var ute och marscherade. Vet inte vem de var eller vilket fort de hade tänkt inta, men så värst krigslystna verkade de inte vara.  

Våra värdar under den här träffen var Édit och Péter, ett gift par som är kolleger på samma skola. De hade båda två varit på kick-offen på Irland ett halvår tidigare och det var så roligt att träffas igen! Péter är koordinator för den ungerska skolans Erasmusprojekt och allas vår Erasmusmentor. Han har styrt upp otaliga projekt, är en evig optimist och sedan vi började samarbeta har jag lärt mig så oerhört mycket om Erasmus och internationellt samarbete av honom. Kudos!

Nu när det är ytterst osäkert om det alls blir någon svarsvisit till Finland inom det här projektet (det måste i så fall ske allra senast före 31.8.2021...) är en av de saker som gör mig allra mest sorgsen att vi inte får en chans att ge tillbaka lite av all den värme och gästfrihet som de andra ländernas koordinatorer har tagit emot oss med. Alla de resor vi har varit på har varit så fint planerade och värdarna har lagt ner själ och hjärta i planeringen. Det gjorde visserligen vi också i vintras, men vi hann ju inte mer än skicka det minutiöst genomtänkta programmet till våra tilltänkta gäster innan det hela ställdes in... Nu hoppas vi på ett mirakel till våren, annars får vi ha tålamod och vänta tills vi kan ta emot besökare inom ramarna för vårt nya projekt. 

Det finns en liten bergsbana som går upp till slottsområdet också. Köerna lär vara långa och det är egentligen inte så långt att gå upp för egen maskin, men gullig är den! Och med en spektakulär utsikt förstås.

Så småningom var det dags att dra oss tillbaka mot bussen och köra iväg mot vår destination, nämligen småstaden Tiszafüred vid stranden av sjön Tisza. Väl framme installerade vi oss på hotellet och blev sedan bjudna på middag på hotellets restaurang. Bilden nedanför är från min balkong, men den är egentligen fusk, för det var redan mörkt när vi kom fram och bilden är från morgonen efter. ;) Den dagen var det dags för vårt egentliga ärende på den ungerska slätten, nämligen att hälsa på i vår vänskola! Det återkommer vi till!