Efter Haparanda slår den stora tristessen till. Från Luleå till Haparanda går det fortfarande ganska bra. Omgivningen må se nästan ut som hemma, men man är ändå i Sverige, och kan se fram emot en snabb instickare till Ikea och en vända på Ica Maxi för att handla på sig lite Bob äppelmos, Grumme tvättsåpa och Jokk saftkoncentrat. Men när det är gjort - då är det bara tristessen och den eviga björkslyn kvar. Från Haparanda till Jakobstad: 366 km öken. Det enda spännande man kör förbi är den jättestora mossen nånstans i närheten av Revonlahti. Och den kör man ändå ganska snabbt förbi.
Då uppenbarar sig det fantastiska - jag har ju en make som har mobilt bredband! Och en Netbook! Och som låter mig använda den! Dessutom somnade Arvid, så nu kan jag sitta och surfa i allsköns ro medan vi susar framåt mot nästa paus. Tala om en dramatisk vändpunkt i min tillvaro denna måndag...
1 kommentar:
Åh den enorma mossen. Jag var gravid, jag hade foglossning, jag jobbade på Forststyrelesen, jag körde till Uleåborg och tillbaka på samma dag för ett möte, jag hade två kollegor i bilen. På hemvägen mätte vi mossen med bilens tripmätare och tävlade i vem som längst kunde ha Pirkkas svar på Turkisk peppar i munnen. Det var min craving och jag vann alla gånger, det sitter i mina gener. Men mamma vinner jag inte...
Skicka en kommentar