Hej!

Vågar vi? Ja, kanske det! Jag vågar skriva ett inlägg igen - och jag tänker ge mig själv en utmaning! Nu är det inte mycket kvar av sommarlovet, men under de veckor som finns kvar ska jag skriva tre inlägg/vecka. Yikes! Och hej!

Jag har saknat bloggen. Tidvis har det varit en sån inspiration för mig, och jag tycker alltid att det är så roligt att läsa bakåt i bloggen - en guldgruva av minnen som kanske, kanske inte skulle försvinna annars. Jag vet att bloggarnas guldtid är förbi, men förstår egentligen inte riktigt vad det har med min blogg att göra eftersom jag aldrig haft nån större läsekrets - eller ens velat ha det. Nu lägger jag sporadiskt upp inlägg på Instagram, men det är något helt annat. Det ska vara snyggt, det ska vara kortfattat och jag ska veta om att hela min bekantskapskrets scrollar igenom eller förbi. I bloggen kan jag vara långrandig och skriva mest för min egen skull - samtidigt som jag förstås tycker det är kul om nån läser. Säg gärna hej i kommentarerna om du gör det!

Bilden? Från fjällen, dit vi varit än en gång, den här gången i jättesällskap av största delen av min storfamilj. Det var fint! Och intensivt!

Mer fjäll, mer regn

 
Bear with me - det blir ännu ett inlägg från fjällen! Men sen blir det inte fler, för då åkte vi hem. Vi stannade två nätter hos Ylva och Anders i Norrfjärden på hemvägen och det var väldigt roligt och mysigt, även om det blev lite dåligt med bilder. Vi spelade discgolf, kollade in nyköpt kammare i kyrkstuga, gjorde stan i Piteå och åt tårta. Jättefina dagar! 

Men innan dess alltså, en sista dag i fjällen. Vädret var - surprise, surprise - regnigt, men vi bestämde oss ändå för att åka iväg hela flocken till Guoletisjaure en gång till för att äta lunch på fjället. Inte helt lätt att styra upp med den variation i ålder, ambitionsnivå och fart som fanns i vårt gäng! Jag hoppas att ingen levde i villfarelsen att det är okomplicerat att kombinera tre generationer, fyra hushåll och 16 individer på semester? Nej, inte enkelt, men absolut värt det! Och så småningom lade sig förvirringen och vi hittade ett fint ställe i lä för att packa fram matsäckar och trangiakök. Vi konstaterade också att det var ett ganska tryggt ställe för lillvandraren på två år att tassa runt, men medan vi packade ihop lyckades han ändå falla raklång på rygg med huvudet ner i en vattenfylld skreva och ge oss alla skrämselhicka. Men tur att vi var många som var redo att dra upp honom och bylta på honom torra kläder!

Efter maten var en del av oss färdiga med fjället för den gången, till exempel han som fått sig ett dopp, medan andra ville gå lite till. Vi som gick vidare vandrade uppåt, fram till ett krön med utsikt över en vidsträckt dalgång. En så mäktig plats, till och med en dag när molnen täckte mycket av utsikten! 

När vi var på väg tillbaka ner mot Silvervägen igen rullade molnen ner från fjället bakom oss nästan som en flytande massa, jämngrå och kompakta. Det var en mäktig upplevelse, men det påminde också om att man ska ha respekt för fjällvädret - till och med i juli! 

Det var den utflykten, det var den resan. Mycket tacksam för att vi kom oss till fjälls igen efter vårt uppehåll!

Så småningom får jag ta upp Londontråden igen! Jag tycker det är så otroligt kul att mina två resor den här sommaren har varit så diametralt olika - den ena storstadspuls och människor från världens alla hörn, den andra vildmark och fjälluft. Så fint att inte behöva välja det ena eller det andra!

Årets Norge

I förhållande till hur många gånger jag varit till Norge har jag ändå tillbringat väldigt få timmar i landet - och i ett ganska begränsat område! Norska gränsen ligger bara en halvtimme från Vuoggatjålme och kanske tio minuter vidare från Guoletisjaure, så för det mesta brukar det bli en utflykt till andra sidan gränsen. Nån gång blir det en längre dagstur, kanske till Fauske eller till och med Bodö och Saltstraumen, men många gånger har det bara blivit en avstickare till Saltdal som ligger bara en dal och ett fjäll förbi gränsen. Så blev det även den här gången - efter vår regniga första utflykt till Guoletisjaure blandade vi om barnen så att vi fick med oss kusin Joar istället för Josef och så lämnade vi landet. Häng med!

En av orsakerna till att vi var nyfikna på Norge trots att vi inte hade tid att köra långt var att arbetet med Kjernfjellstunneln hade avslutats under de tre år som gått sedan vi var i trakten senast. Vi ville förstås se hur det blev. Tidigare gick en smal och slingrande väg på fjällsidan och även om vi aldrig kört den annat än sommartid har det alltid varit med andan i halsan - men det har också varit den mest storslagna vägsträckan jag kan tänka mig! Saknar den, men den finns kvar som cykelväg. Hade jag varit långtradarchaffis hade jag nog inte saknat den alls tror jag! 

(Den som hade hoppats på vackra bilder av norska landskap blir nog lite besviken nu, har jag på känn. Regnet var envist, molnen täta och dessutom har jag tydligen bara använt mobilkamera... så kan det gå.)

Vi körde i alla fall till Saltdal turistsenter och konstaterade att det kändes helt rätt att hållas inomhus efter förmiddagens regniga vandring. Annars finns det en stig i vackra Junkerdalsura med bland annat en hängbro som brukar vara en rolig bensträckare. Det är inte alltid man kan gå så långt mot Junkerdalen på grund av rasrisk, sist vi var där fick vi vända om ganska snabbt. Tänk ändå att det var det som var vägen innan tunneln och innan den slingrande vägen på fjällsidan! En trång dalgång med fjäll som skjuter upp på båda sidorna och en ständig rasrisk, särskilt vid snösmältning och efter regn. 

Nu blev det istället ett besök på Nordland nasjonalparksenter som vi aldrig hade varit inne på tidigare. Jag visste inte ens att det fanns ett konstgalleri där! Men det passade oss bra den här dagen - en vacker byggnad och en skön miljö. Under tak. Och en liten souvenirshop att spana in förstås. 

På väg hem gjorde vi faktiskt en avstickare till den lilla (lilla!) byn Graddis också - där finns en stugby och gissningsvis ett hus med bofasta, men inte mycket mer än så. Kul att ta en omväg dit i alla fall - jag hade ett vagt minne av att vi har åkt dit och köpt glass nån gång när jag var liten, men kom inte ihåg mycket av hur det såg ut. Och det var det, så snabbt inleddes och avslutades årets Norgeresa!

(Godis från Camp Polcirkeln också ett måste innan vi avslutade dagens utflykt.)

Guoletisjaure och regnet

 

Vädret ja. Jag vill minnas att vi hade märkligt varmt sist vi var till fjällen - lite mer shorts och lite mindre långkalsonger. I år var det kring 10 grader och regn, eller åtminstone hotande regnmoln, mest hela tiden. Men det är okej! Ingen far till fjälls för en solsemester och vi var ordentligt rustade. Faktum är att vi pausade på Prisma i Torneå på vägen för att komplettera med de sista regnplaggen som saknades... Flera gånger gick jag med dubbla jackor och regnbyxor över vandringsbyxor över träningstights. Vantar check, mössa check - och gärna ett par i reserv för regnblöta barn! 

Att stanna inne och vänta ut regnet när prognosen visade regn hela tiden var inte ett alternativ, så den regnigaste dagen hoppade min och Hannas familjer i bilarna och körde iväg till storslagna Guoletisjaure, där det går att parkera och börja vandra direkt på kalfjället. En av mina favoritplatser på jorden! Även om sikten var något skymd av moln... 

Det var inte läge för någon långvandring, inte minst med tanke på den tvåårige, mest kortbente vandraren, men vi gick en bit och hittade en perfekt picknickplats vid en fjällsjö. På med Trangia, koka korv och äta smörgåsar. Och värma händer och försäkra om att det blir varmare om man håller i sin o'boy-kåsa med båda händerna. 

Och trots allt regn är det en av mina favoritutflykter i år. Så roligt att återse det här landskapet! Och också - väldigt skönt att byta om till torra kläder och ta det lugnt i stugan resten av dagen, efter en snabbvisit över till norska sidan. Mer om den senare!

Long time no see, fjällen!

Vi kom ju oss iväg till fjällen till sist! Hurra! Det blev några dagar senare än planerat och vi fick kapa inledningen i Umeå, men det blev av. Istället blev det ett par nätter hos kusinerna i Norrfjärden på hemvägen, så det blev riktigt bra till sist. Fyra i vår familj hade fått och tillfrisknat från Covid, men vi var i rätt bra skick när vi skulle iväg. Mamma och pappa hade också Covid strax före resan, så vi lade ribban lågt och var mer tacksamma än vanligt för vår bekväma fjällvandringsstil - korta turer enligt behag och sedan chill i en stor stuga!

På grund av de ändrade planerna är den nya färjan ännu otestad av oss, utan istället ställde vi väckarklockan okristligt tidigt och startade kl 5 för att köra hela vägen på en dag. Och aldrig kunde jag tro att det skulle gå så smidigt - vi körde nästan till Kemi innan vi stannade för att äta frukost och lunchen åt vi i Arvidsjaur! Framme i Vuoggatjålme var vi redan vid femtiden, vilket kan vara nån slags rekord. Så skönt! Och det fast vi fått stanna och spana oräkneliga renar under vägen, redan kring Älvsbyn började de dyka upp. Det är nog också ett rekord, tror inte vi sett så många någonsin, eller åtminstone inte i modern tid! 

 

Det är tre år sedan sist och jag hann verkligen börja sakna Vuoggatjålme och fjällen däromkring. Har ibland tänkt att det skulle vara roligt att se andra delar av fjällvärlden, men samtidigt är det fantastiskt att ha ett hemmafjäll, ett där jag travat upp och ner sedan jag var i tioårsåldern och nu får ge vidare till mina barn. Hemmafjället framför allt är Tjidtjakgaise, fjället som tornar upp sig bakom stugbyn - upp på toppen har jag faktiskt aldrig varit, för som alltid i fjällen är den längre bort än man kan tro, men åtminstone en kort tur upp över trädgränsen hör till. 

Första dagen gick vi upp tillsammans med pappa och trots en del postcovid-flås och regnigt väder var det ett kärt återseende. Vi klarade oss med lite duggregn upp till raststugan, men väl där hällde det ner och det gjorde faktiskt ingenting alls att vår matpaus blev lite längre än planerat när vi fick börja elda i spisen eftersom trangiabränslet glömts kvar nere i stugan... Lagom tills vi skulle iväg igen lättade regnet, så bättre tajming kunde vi inte ha önskat oss! 

Efter matrasten meddelade Josef bestämt att han var färdig med fjällvandring, så han tog sin far och gick ner. Vi andra gick vidare, men bara en vända upp över trädgränsen för att se på kalfjället och sen ner igen via ravinen intill. 

Jag hade tänkt på att det hunnit gå tre år sedan vår förra fjällresa, men inte hade jag tänkt på att mina barn blivit tre år äldre. Jag fattade ingenting på morgonen när vi bestämde oss för att ta en Tjidtjaktur -  de klädde sig i lämpliga kläder, tog var sin ryggsäck och var klara minst lika snabbt som vi vuxna i sällskapet. Tänk, så lätt livet kan bli när man passerat småbarnsåren!

Hit the road

På förhand måste jag erkänna lite för att jag fasade för resan till fjällen. Inte för fjällen eller själva vistelsen där, men för bilresan dit. För första gången sedan vi fick barn skulle vi nämligen köra hela vägen på en dag - tidigare har vi antingen tagit båten över till Umeå, vilket förkortar körtiden ganska radikalt, eller så har vi delat upp resan på två dagar och övernattat i Norrfjärden, vilket bara är en omväg på tjugo minuter, så i princip bara ett smidigt stopp längs vägen. Mina systrar har däremot friskt vågat och kört runt med sina barn rätt många gånger, så vi tänkte att det inte kan vara omöjligt - även om vi nästan höll på att ändra oss efter den där katastrofalt påfrestande bilresan ner till Åbo på väg mot Stockholm i början av juni..! Hur som helst, det fick bära eller brista, nu skulle vi testa!

Så här ser rutten ut.

Vi hade planerat minutiöst. Vi skulle starta så tidigt att barnen (och jag) inte kunde låta bli att somna om och sova rätt länge i början; på så sätt skulle vi få den första biten "på köpet". Vi bäddade ner hela baksätet med täcken och kuddar och jag måste säga att det såg riktigt, riktigt mysigt ut. Och det funkade! Vi startade 4.21 och A&E somnade nästan genast. Josef höll sig vaken till Kalajoki, men sedan slocknade han (och jag) också. Så glad för att Matias inte hade något emot att köra just den här okristligt tidiga morgonsträckan!

När alla så småningom började vakna i trakterna kring Uleåborg stämde vi av med Amanda och Mathias, som körde samtidigt som oss, och bestämde oss för att morgonpausa i Ii. (Ja, det är ett riktigt ortsnamn!) Där finns en badplats som vi kört förbi otaliga gånger och tyckt att ser så fin ut, men vi har aldrig stannat där. Där skulle det bli frukostbuffé! Fin strand, och förutom ett gäng gubbar som fixade med omklädningsrummen var det väldigt lugnt där kring 7 på morgonen...

Efter en tankpaus i Torneå utackorderade vi ett barn (var det Arvid kanske?) till Amanda och Mathias, och det fortsatte vi med resten av resan, lät bara barnen turas om lite. Guld värt! Att köra långt är egentligen inte ett problem i vårt baksäte, det är att klämmas in alltför tätt inpå sina bröder under en alltför lång tid. Vi borde alltid köra tillsammans med en annan bil!

Sedan susade vi vidare till Älvsbyn, där vi åt en helt okej asiatisk lunchbuffé och sedan vidare till Arvidsjaur där vi storhandlade mat för att det är där de sista mellanstora mataffärerna före Vuoggatjålme, 200 km längre fram, finns. Sedan kom vi fram till Arjeplog och då är man nära! Vi åt ganska sorgliga hamburgare på Frasse's (trots att alla egentligen var mätta efter lunchen - kanske därför de kändes så sorgliga), men sedan kom äntligen kameran fram. Solen flödade och jag är så hemskt glad i det där området kring Silvermuseet.

Det här året blev det inget museibesök, men två gånger i modern tid (jämfört med förr i vääde när jag reste med mamma och pappa) har vi besökt det och jag har verkligen gillat det i vuxen ålder också!

Ja. Landskap jag älskar. Arjeplog är ett av dem.

Den sista biten gick snabbt och det märkliga är att jag inte ens då, efter att ha suttit mer än klockan runt i bilen, fick myror i baken. Jag är inte heller någon superhjälte i bilen, utan brukar kunna lida av både restless legs och panikuttråkning... men inte den där dagen. Vissa dagar är bara förunderliga och det här var en av dem. Vi kom fram utan att någon enda av oss hade brutit ihop och fått nog. Helt fantastiskt! Tack vare vår tidiga väckning kom vi dessutom fram ganska tidigt på kvällen, så vi hade gott om tid att packa upp, bädda och träffa resten av familjen som hade anlänt dagen innan. Vi kan definitivt tänka oss att göra om det här!

Mera fjäll

Efter tre galet långa arbetsdagar (när jag ändå bara hunnit med det mest nödvändiga) börjar det kännas som att helg skulle sitta bra nu. Och går inte det så skulle det åtminstone vara skönt att ta kväll. Fast det går inte heller, för jag har ännu ett par jobbrelaterade saker på dagens måste-lista. Då blir jag tydligen helt rebellisk och säger "vill int" och börjar kolla på fjällbilder istället. Av någon anledning har alla foton från vår sista dag i fjällen ganska skumma färger, men med lite redigering blev de okej. (Exakt det som stod på min att göra-lista... eller?)

Sista dagen i Arjeplog blev det utflykt tillsammans med Hanna, Andreas & co. Mycket barn i farten! Vi bestämde oss för att köra mot norska gränsen och bara kliva ur bilarna och gå nånstans där det är vackert. (Alltså ungefär var som helst.) 

Vi körde en bit upp längs vägen mot Skaiti, spände fast bebisarna på magen och lät storbarnen yra runt. Det gick bra att gå ganska långt ändå, men när det började gå neråt mot björkskogen (och knotten blev mer än lovligt irriterande) svängde vi. Mäktig utsikt! Synd bara att man inte ville stå stilla och titta så värst länge. Och att vissa barn krävde lite lirkande. Och sånt. Men utsikten! Fjällen! Och all snö som gjorde fjällen ännu vackrare än vanligt.

Vi bestämde oss för att köra vidare över till Saltdal eftersom Hanna och gänget inte hade varit över till norska sidan och eftersom vi hoppades på ett mer knottfritt ställe att äta våra smörgåsar. Det blev att vi åt vid ett picknickbord vid Saltdal turistsenter. Inte så mycket vildmark kanske, men det funkade bra. Och det fanns en klätterställning bredvid! Sedan måste vi förstås också gå ett par hundra meter för att få gå över hängbron över det turkosa vattnet i Luonosjåhkå, och dessutom hittade vi en sandstrand i miniformat där barnen fick blöta ner sig lite.

På hemväg tog vi en miniomväg genom Junkerdalen. Tänk ändå, att ha Solvågstind som bakgrund för sin gård...

Och så provianterade vi på Camp Polcirkeln och hittade pappa och Kittan som stod och kikade på intressanta saker genom verkstadsfönstret. På kvällen firade vi vår sista kväll i Vuoggatjålme med att grilla mängder av korv. Svärfar Ingemar som hade varit ute på en riktigt spännande roadtrip upp till Nordkap anslöt sig till sällskapet och stannade över natten. Och det var det - dagen efter var det dags för vårt gäng att lämna fjällvärlden för den här gången...

Guoletsjaur

Så här efter en halv första skolvecka kan det väl passa att bildfrossa lite i fjällfoton? Det är samma vyer som det brukar vara, men det är spännande att se hur fjällen byter kläder från år till år. Det här året var det väldigt blött, väldigt snöigt och sommaren var mycket senare än den brukar. Det betydde att vi inte såg ett enda hjortron, men däremot en del blommor som vi brukar missa. Dag tre i fjällen hade de lovat sol, och då passade vi (förstås) på att åka till min familjs gemensamma favoritplats i Arjeplog, nämligen Guoletsjaur.

I Vuoggatjålme gassade solen och vi inbillade oss att vi skulle få en varm dag. Men när vi hade kört iväg till kalfjället vid Guoletsjaur steg vi ur bilarna och skyndade oss genast att gräva fram alla kläder vi hade i bakluckorna. Blåste! Kallt! Oooh!

Hanna och jag hade varsin baby på magen (och Jenny en i magen, ännu mer ergonomiskt!), och de hängde med utan att klaga. Vissa av de lite större ungarna var dock på sämre vandringshumör än på Tjidtjakdagen, men det fick duga. Det gick att gå i alla fall. Bara vi påminde om bullarna och kexen i våra ryggsäckar när det krisade lite extra...

Mycket snö! Det skulle ha gått att rutscha ner ända till fjällsjön, men... tja, då hade man hamnat i fjällsjön.

Jenny, Kittan och Andreas gick långt, ända till Jurunbron, medan vi andra vände om och koncentrerade oss på att söka efter en vacker plats för kaffepaus (bullapaus). Det är aldrig något problem vid Guoletsjaur - mäktigt överallt! Barnen fick gärna springa runt och härja, vi hade inte bråttom nånstans alls. Hanna och jag skrockade lite åt hur vi skulle slita vårt hår med de tre springande kusinerna i ett köpcentrum...

Efter att ha pustat ut lite i våra stugor gick Hanna, jag och kidsen ner till stranden för att titta lite - det fanns nämligen ingen strand där i år! Vattnet var så högt att det gick ända upp till fjällbjörkarna, och de platta små stenarna vi brukar kasta smörgås med skvalpade på under vatten. 

Till sist rosaguldiga fjäll på andra sidan sjön. Och en massa knott, men de kan vi glömma. De syns ju inte på bild i alla fall.

Fauske och vägen dit

Vuoggatjålme är bara 40 km från norska gränsen, så det brukar höra till med en utflykt över till Norge. I "gästmappen" som finns i stugorna står det att det ofta är bättre väder på norska sidan om det regnar i Arjeplog, men det vet jag inte om det är sant... Det jag vet är att det är nästan komiskt hur stor skillnad det är på omgivningen på svenska och på norska sidan. I Sverige är fjällen mäktiga och släta, slipade av inlandsisen. I Norge kommer genast de branta stupen, de vindlande vägarna och de spetsiga topparna emot. Och just den där måndagen, vår andra dag i fjällen, så stämde faktiskt det där med vädret också!

Jag och mitt gäng, och så mamma och pappa bestämde oss för att köra över till Norge eftersom de hade lovat ruskväder hela måndagen. Resten av gänget var lite tuffare trotsade regnet på svenska sidan istället. Jag hade gärna kört ända till Saltstraumen, Svartisen eller Sulitjelma (alla helt rimliga dagsutflykter, men det blir några hundra kilometer i bil), men det kändes ändå mer lämpligt att vi höll oss lite närmare. För två år sen tittade vi ganska grundligt på Rognan, så vi bestämde oss för att se lite mer på Fauske i år. Mamma invände att hon tänker att Fauske bara är ett köpcentrum och inte så mycket mer, men eftersom vägen dit är enastående vacker var hon också lättövertalad.

Och att köra där i området är verkligen ögongodis! På de två bilderna ovanför har vi tagit fotopaus på Tjernfjellet, där de visst ska bygga en tunnel så småningom. Synd på utsikten, men med tanke på att det känns ganska spännande att köra över med personbil mitt i sommaren i vackert väder vill jag inte ens tänka på hur det är att köra lastbil där i vinterföre... Säkert bra med tunnel trots allt.

Mamma hade väl nog lite rätt om Fauske, men vi hittade bra lunch i det där köpcentret, och vägen dit är väl värd att köra, bara den! Dessutom körde vi runt och åkte bland annat upp och tittade på marmorbrottet. Det visste jag inte, att de bryter marmor där! Ganska coolt med de vita och rosarandiga bitarna som låg i lerhögar som vilka skrotstenar som helst...

På vägen hem stannade vi till vid Krigskyrkogårdarna utanför Rognan. Det är en speciell stämning där, och att tänka på alla tyska soldater och jugoslaviska krigsfångar som aldrig kom hem utan ligger begravda där mellan fjällen, långt hemifrån... Krig är vansinne.

Vi avslutade med att äta våra smörgåsar på ett vackert ställe nära gränsen, men då hann det svenska regnet ifatt oss, så vi fick tugga ganska snabbt... Bra dag i Norge hur som helst. Och när vi kom tillbaka till Vuoggatjålme stekte Jenny och Kittan plättar för fullt. Inte illa!

Och sista bilden för dagen - bästa utsikten! Det här är det vi ser från köksbordet i lilla stugan, där vi höll till... Aaah.

(Note to self förresten - inte alls dumt att dela upp oss i två stugor så att vi två barnfamiljer bodde i varsin stuga! Kusinerna hade mycket roligt tillsammans, men ibland, till exempel vid nattning, var det också ganska skönt att sära på dem lite...)