We're back!

High-five till alla inblandade! Våra tre distansveckor är avklarade och det med hedern i behåll!

Nog är det skönt att vara tillbaka i skolan! De här veckorna har rullat på riktigt bra, men 1) det är så mycket roligare att undervisa i skolan och 2) det är så skönt att slippa alla överlånga timmar framför datorn. Idag var vår första dag tillbaka i skolan - och det här har varit den första kvällen på flera veckor  som jag inte har känt att jag måste jobba. Underbart! Nu tänkte jag räkna upp alla sköna saker jag gjort, men listan ser inte så mycket ut för världen när jag granskar den närmare... Men wow, jag har plockat i diskmaskinen, tränat online, duschat och (atypiskt nog) suttit i soffan med Arvid och Edvin och sett på ishockey. (Who are we? Ingen av oss ser väl på ishockey?) I all sin enkelhet, ganska fantastiskt för en måndag kväll. 

Mina föresatser att prioritera utomhuspauser gick det åt skogen med (och tyvärr inte bokstavligen). Men på pluskontot hann jag faktiskt ut och skida fem gånger på en dryg vecka, vilket var mångdubbelt mer än jag skidat överhuvudtaget tidigare i vinter. Sen kom våren. Jag har bestämt mig för att inte vara irriterad på mig själv för att jag kom igång så sent - januari och februari var nu en gång som de var - men nog kan jag ju önska att jag hade varit lite snabbare på bollen. 

Det är först i år jag har insett hur smidigt vi har till vårt närmaste spår - jag kan bokstavligen spänna fast skidorna på gården, skida på en bred stig med skoterspår genom skogen och hamna direkt på ett välskött elljusspår. Hela rundan blir ungefär fem kilometer, vilket är ganska lagom för mig och min skraltiga skidteknik - och skulle jag mot förmodan få till tekniken lite bättre är det bara att skida ett varv till eller två innan jag styr hem genom skogen igen. Fast med tanke på hur snön har regnat bort idag lär det få vänta till nästa vinter... Nu hoppas jag på en lika fin vinter nästa år igen!

När jag kom till skolan idag hittade jag förresten en miniräknare i snödrivan utanför mitt klassrum. Den var halvvägs framtinad ur drivan - och fungerade felfritt. Det tyckte jag var lite hoppingivande.

Groundhog day

Jag vaknade i morse med en känsla av att det inte var en ny dag. Det var en gammal, begagnad och vid det har laget ganska trådsliten dag. Det är knappast något jag är ensam om efter ett år med pandemi (och då lever vi ändå ganska fritt här), men det har blivit så påtagligt nu när vi dessutom har distansundervisning. Jag vaknar, jag jobbar, jag äter, jag jobbar jobbar jobbar sover. Och så samma igen. Jag längtar efter avbrott, omväxling och ledighet! 

Jag antar att jag borde radera det här direkt. För varför skulle jag klaga? Jag har bättre förutsättningar än så många andra i den här situationen vi befinner oss. Men ändå. Den här vintern äter på mina reserver. Januari-februari var slitsamma och jag såg så mycket fram emot mars och den luftigare läsordningen som skulle komma. Enter: Distansundervisning. Ridå. Jag var väl inte riktigt rustad för en intensiv distansperiod efter att ha tuffat på lite mer än jag orkat de föregående två månaderna, så nu tar jag det dag för dag och tänker att som din dag så skall din kraft ock vara. Jag hoppas att vi får återvända till skolorna efter de här tre veckorna!

På sätt och vis borde det ju vara lättare nu än förra våren eftersom vi har vanan inne och familjens två yngsta får gå till skola och förskola som vanligt (tack och lov!). Men en sak som gör väldigt stor skillnad är nog att varje lektion ska inledas med ett meet nu - förra våren hade vi på sätt och vis mycket mer frihet! Meet-kontakten är bra och viktig, så jag skriver egentligen helt under på den, men det blir också bra mycket tyngre (både för lärare och elever kan jag tänka) att passa tider hela tiden istället för att pyssla på mer i egen takt och ha ett meet då och då när det finns behov. Däremot har jag blivit bra mycket bättre på att styra upp vettiga meet-träffar och tycker också att det är roligt att ha den kontakten med eleverna.

Oh well. Dags att göra det sista inför morgondagens lektioner och sen se till att komma i säng!

PS. Bilden är från Barcelona 2014. I Barcelona är jag alltså inte just nu. Alltså verkligen inte tyvärr.

Dags igen

Då är vi igång igen - det är mars, det är stränga restriktioner och det är tomma klassrum. Så knäppt att det nästan känns som ett vårtecken, tydligen har distansundervisning redan blivit något som hör mars månad till... Tack och lov att vi inte visste det i mars förra året. Men två år tycker jag räcker; i mars 2022 vill vi ha lagom fulla klassrum, utflykter och gäster i skolan igen, thank you very much! 

Idag jobbade jag faktiskt i skolan trots att mitt klassrum ekade tomt. Eftersom jag ändå måste dit för att hämta en chromebook passade jag på att stanna kvar för att ta dagens distanslektioner från klassrummet på samma gång. Det kändes ganska bra att köra meet från skolan - mer okomplicerat att stiga in i lärarrollen än när jag gör det hemifrån - men kommer nog annars att jobba mest hemifrån, inte minst för att Arvid också jobbar hemma och det passar bra att vi håller varandra sällskap. Min ambition är ju också att ta vara på de vackra vårvinterdagarna och planera så att jag kan gå ut och pausa under dagarna - idag misslyckades jag kapitalt, men från det utgångsläget kan det ju bara gå uppåt tänker jag? 

Det blir nog bra det här! Jag tycker inte om att sitta hopkrupen framför en skärm hela dagarna och jag tycker inte om oron för elever som kämpar med det här upplägget. Men att stuva om i mitt upplägg och hitta på uppgifter som funkar lika bra (eller i sällsynta fall till och med bättre) att göra på distans, det tycker jag konstigt nog är riktigt kul!

Med en vårtermin framför fötterna

Jag börjar kanske bli tjatig - men som jag älskar vårt vinterväder just nu! Vitfluffig snö och precis lagom många minusgrader. Love it! Så här kunde det gott få vara fram till april. Har faktiskt funderat allvarligt på att investera i nya skidor, men inte riktigt kommit till skott ännu.

Nu är vi två dagar in i vårterminen och det har varit både roligt och smått utmattande att vara tillbaka efter lovet. Just nu är ju coronaläget här relativt lugnt, men det återstår att se hur resten av vårterminen kommer att se ut. När jag har planerat de kommande veckorna har jag precis som i höstas lagt upp en plan A, men varit väl medveten om att det kan bli något helt annat och att det kan gå snabbt. Det är bara att flyta med strömmen och hitta på lite vartefter! Har fått ett preliminärt kanske-löfte om att få starta Erasmusklubben om två veckor och det skulle ju vara kul efter att ha väntat sen början av läsåret... (Extra glad har jag blivit när fjolårsdeltagarna har kommit och frågat när vi ska börja igen - så kul att de är på hugget fast vi inte har några resor inom synhåll!)

På tal om Erasmus hade vi faktiskt vårt första planeringsmöte för det nya projektet idag! Att träffas via skärmar är ju inte riiiktigt samma sak som den ursprungligen planerade kick-offen i Polen, men det får duga! De flesta av våra partners i det nya projektet är samma som i det gamla projektet, men ett par nya eller halvnya ansikten har vi med oss i teamet. Ska bli riktigt roligt att börja på med projektet fastän det bara blir på hemmaplan nu till börja med! För tillfället är det bara vi och Ungern som har eleverna i skolan, och i princip överallt utom här är läget värre än någonsin, så det är bara att hoppas på att vaccindistributionen är snabbare än de nya mutationerna! Den här pandemin gör en ödmjuk, så är det. Och ganska tacksam över att bo i en glest befolkad avkrok. Men jag är också väldigt glad och tacksam över mina kontakter ut i andra hörn av världen, känns särskilt värdefullt i dessa tider!

 (Den första bilden är från dagens skog, den andra från mamma och pappas dörr i tisdags. Jag vet att den är mer än lovligt sned, men orkar faktiskt inte redigera och föra över bilden på nytt... Håller man bara huvudet lite ljuvt på sned så blir det bra!)

Distans

Timmarna, dagarna, veckorna!

De rusar förbi och jag tror hela tiden att det är typ förra måndagen. Jag älskar att känna mig i synk med tiden de gånger det händer, men så är det icke nu. Här kommer i alla fall en uppdatering, om inte annat så för att bevisa för mig själv att tiden går, saker händer och det finns en logisk ordningsföljd på allt även om jag själv snurrar lite av tempot. 

Senast jag skrev ljusnade det och hela familjen började äntligen vara både förkylnings- och karantänfri. Hurra! Sedan jobbade jag en vecka i skolan, hamnade nästan i karantän (men slapp undan tack vare munskydd) och övergick till distansundervisning. Håll i hatten! Det är alltså bara vårt högstadium som distansar just nu, och bara för en vecka. Vi hade haft ett par fall och på det här sättet är väl förhoppningen att de smittkedjorna ska brytas. Och så hade vi ju en tredjedel av eleverna i karantän ändå, så jag tycker det är vettigt på många sätt att köra distans helt och hållet! Och trots allt krångel och bök är jag nöjd och tacksam för smittskyddsteamet som spårar och styr upp. 

Och så måste jag väl medge att jag faktiskt tycker om distansarbete i den här formen! Resten av familjen är i sina respektive skolor hela dagarna och jag får fokusera på mitt. Jag får vara lite kreativ och skaka av mig en del fasta former som kan tynga en ganska hårt den här tiden på året annars. Mängden arbetstimmar ska vi inte prata om - idag hade jag en (!) lektion på schemat, men har jobbat allt ifrån att jag förde Josef till förskolan på morgonen och... tills vidare. Ännu är jag inte klar med morgondagens uppgifter, även om jag snart måste pausa för tandborstning och godnattsagor. Men det gör inte så mycket när jag vet att det är en enda vecka det är fråga om. Jag kan inte hoppas på att viruset ska fortsätta att bre ut sig, men om det blir fler distansveckor så blir jag faktiskt inte ledsen alls för det. 

Mera skolstart

Fredag kväll! Det är mycket skumt, för det känns precis som en välförtjänt, trött fredagskväll efter en hel jobbvecka - trots att jag bara jobbat några timmar igår och några timmar till idag. Och då har jag officiellt inte ens börjat ännu! Får se hur det känns om en vecka... heh. 

Men! Om vi bara går på hårstatus är jag redo för skolstart nu! Efter några timmar i en magiskt duktig frissas händer kom jag ut sjukt nöjd och lite imponerad av hur bra det kan kännas med fint hår.  Efter en lite mer bohemisk sommar tyckte jag det var dags att shape up lite nu när jag faktiskt kommer att se folk (eller framför allt ses av folk) var och varannan dag. Det blev mörkare än jag haft på länge - lite mer likt min naturliga färg, men snyggare. Så här välfönat kommer det dock aldrig mer att vara, så titta noga! Så här inför 40-årskrisen är jag rätt glad för att vara kvinna, så medelåldern åtminstone inte behöver betyda farväl till håret... dubbelhaka, rynkor och hängande ögonlock, hej hej - men håret blir åtminstone bara fluffigare och lockigare vartefter jag blir äldre.

Hösten då? Jo, det känns riktigt, riktigt roligt att få förbereda för att ta emot elever nästa vecka! Eftersom vi knappt hann återvända till skolan innan vi slutade i våras känns de vanliga skolvardagarna som något väldigt avlägset och väldigt välkommet. Vanliga dagar blir det säkert inte nu heller, men vi får försöka få det att fungera så bra som möjligt. Men visst har det där eländesviruset legat som ett oroande, mörkt moln över de senaste veckorna när jag tänkt på höstterminen. Det är ju så mycket vi inte vet ännu - och det ser ju oroväckande mycket ut som att en andra våg är på kommande efter den här underbara sommaren som på sätt och vis varit en paus både från alla möjliga åtaganden och från corona-oro. Hur blir det om vi börjar få fler fall här i trakten? Hur ska man få tonåringar att hålla avstånd? Tänk om det blir nödvändigt att jobba i ansiktsmask? Hur i hela friden ska undervisningen rulla på om alla lärare ska stanna hemma vid minsta tecken på förkylning (eller med barn med minsta tecken på förkylning)? Tänk om vi hamnar i samma situation som i våras - men i novembermörker istället för vacker vårsol? 

Puh. Inget av det här ligger i mina händer och glad är jag för det. Allt jag kan göra är att hålla avstånd, tjata om handtvätt och kanske beställa ett par tygmasker för att vara redo ifall att om när. Det blir som det blir, men att få elever till skolan på tisdag ser jag åtminstone fram emot!

Hej skolan!

Vilken dag det var i torsdags! Jag parkerade bilen tidigt och gick över kraftsverksbron med nystruken skjorta och en minutiös planering i väskan. Det kändes som första dagen på terminen, samtidigt som  björkarna knoppas och visar att det snart är dags att knyta ihop läsåret, sätta vitsord och säga hejdå till niorna. Med alla nya rutiner kändes det som första dagen på ett nytt jobb, samtidigt som det kändes hemtamt och roligt att äntligen få träffa mina gamla, bekanta elever igen. Om det varit svårt att hålla reda på veckodagarna ibland på sista tiden, så var det svårt att hålla reda på vilken tid på året det var i torsdags! 

Jag avundas inte rektorerna och alla andra som har satt ihop det jättepussel som gjorde det möjligt för oss att gå tillbaka till skolorna nu. Vilket arbete! De flesta normala rutiner är satta ur spel och raster, luncher och klassrumsplaceringar har stuvats om. I princip är det tänkt att eleverna ska träffa bara sin egen klass och hållas i ett eget hemklassrum, medan vi lärare istället flyttar runt. Tack vare att gymnasiet fortsatt med distansundervisning har vi i alla fall gott om plats att sprida ut dem! Jag kom till skolan och förväntade mig kaos medan jag ställde in mig på att åtminstone ge ett lugnt intryck... men det behövde inte ens fejkas! Dagen gick så lugnt och smidigt att jag knappt kunde tro det var sant. Istället var det en ovanligt rolig dag på skolan! Jag tror att det här extraordinära läget - åtminstone för mig - har öppnat upp lite och gjort att det känns mindre viktigt att hinna med och minnas allt det där inrutade som man (jag) lätt fastnar i, istället är det bara att hänga med och göra de här två veckorna till en så positiv och givande tid som möjligt för alla. 

Och på tal om den korta tiden... tro mig när jag säger att jag börjar ha det upp i halsen när folk (mestadels utanför skolan) hävdar - som om de alldeles själva hade kommit på det - att det är onödigt att dra igång skolan för bara två veckor. I won't even... Men bland alla andra viktiga funktioner som jag ser att de här två veckorna har så ser jag det också som en testperiod. Jag kanske gått och blivit pessimist den här våren, men jag tror ju knappast viruset har försvunnit någonstans till augusti, och att fortsätta hålla skolbyggnaderna stängda under en oöverskådlig framtid går bara inte. Men de här två veckorna kan lära oss mycket om vad som funkar och vad som inte funkar - och vilken effekt det eventuellt får för smittspridningen. Viktiga lärdomar inför höstterminen helt enkelt. 

Själv känner jag mig inte orolig över att jobba i skolan i nuläget, inte här i trakten. Visst finns smittan här också, men ändå så begränsat att jag inte kan tycka att det vore skäl att hålla stängt som det ser ut nu. Kanske skulle jag vara mer orolig om jag jobbade i huvudstadsregionen? Sen får vi se till hösten! Tröskeln för att snabbt stänga en skola vid behov ska ju vara låg, vilket ju redan (!!) har testats i Sibbo och Borgå. Men vi har ju redan ställt om snabbt tidigare och nu tror jag vi är rätt redo om det skulle bli nödvändigt att göra igen. Men vi får förstås hoppas att det inte ska bli nödvändigt!

Puh! Det blev bara skola på bloggen idag tydligen, trots att (eller för att?) jag har haft en väldigt vilsam och händelselös helg... Har lärt mig rensa avloppen till handfaten i båda toaletterna, klippt Edvins hår och bakat sockerkaka med två barn. Alldeles lagom med action för denna helg - nu laddar vi för måndag morgon igen!

Ett foto i timmen

Ända sedan vår hemmatillvaro började på för två månader sedan har jag tänkt att det skulle vara kul att göra ett EFIT-inlägg om en alldeles vanlig dag med distansundervisning för hela familjen. Det började bli hög tid nu, så här nästsista dagen innan skolorna slår upp sina dörrar igen! Inte var den riktigt typisk heller, för jag har faktiskt varit på språng en hel del medan det annars lätt har kunnat gå en vecka utan att jag varit ute i världen under den här tiden. Inte blev det ett i timmen heller - det började bra på förmiddagen, men sedan gick det som det brukade gå senare på dagen... men good enough! 

8.00 - Rise and shine! Visserligen ringde väckarklockan redan 7.15, men ska vi vara helt ärliga visste jag väl redan när jag ställde larmet att jag skulle ställa fram det... Men vid 8 var jag i alla fall uppe och hade hunnit väcka en sömnig Josef genom att ligga bredvid honom och gosa en stund. Bästa möjliga start på dagen! Visserligen har det blivit många sena jobbkvällar, men samtidigt är jag så tacksam för de lugna, stressfria morgnarna vi har haft den här tiden! Idag började min skoldag 8.30, men alla dagens uppgifter och instruktioner hade jag schemalagt redan i söndags och det är först lite senare på förmiddagen som det börjar droppa in elevarbeten att ge feedback på. Och inte går det särskilt mycket tid åt till jobbpendling på morgnarna nu heller...

9.00 - Finlands landskapstyper! Edvin och Matias är de morgonpigga i vår familj just nu, men idag hade nog Edvin överträffat sig själv. När Josef och jag kom ner vid åtta hade Edvin ätit frukost, klätt på sig och låg i kökssoffan och läste om Finlands olika landskapstyper... Jag fick förhöra honom medan jag åt mina frukostflingor! Sedan satte vi oss och kollade igenom hans uppgifter i Classroom och funderade på vad han skulle hinna göra före sitt meet med klassen 9.30.

10.00 - Infospäckat meet. Sedan var det dags för mig själv att starta ett meet med min egen klass. Efter att ibland ha haft lite svårt att fylla ut våra veckovisa "klassträffar" hade jag en minst sagt diger kom ihåg-lista inför skolöppningen nu... En del elever ser fram emot att äntligen få se folk i skolan igen, medan andra helst hade fortsatt med distansundervisningen. Men de allra flesta är nånstans mittemellan och tycker att det är helt okej - precis som distansundervisningen också har varit. 

Och ja, jag har tre skärmar i aktiv användning på bilden. Och ja, mitt stativ är en upp-och-nervänd gammal plastkorg. Perfekt för att få chromebooken i rätt höjd för ett meet! Like a pro. Det är sånt man kommer fram till efter att ha vinglat upp den på diverse bokhögar och andra improviserade ställningar i ett par veckor... 

11.00 - Expressjobb. Efter vårt klass-meet fick jag jobba i expressfart eftersom tiden var begränsad. På bilden skrev jag om erasmusprojektet till skolans läsårsberättelse - sällan har jag så snabbt och effektivt fått ihop fullt duglig text! Det gjorde jag medan jag satt och väntade på en elev som inte dök upp på meet för ett avtalat samtal där... Däremellan textade jag med elever, läste inlämningsuppgifter och planerade framåt så mycket jag hann.

12.00 - sällsynt utflykt ut i samhället! Barnen har verkligen inte varit mycket ute i världen de senaste två månaderna. Arvid och jag räknade ihop att han varit ute på ärenden två gånger sedan skolorna stängde..! Cykelköp i slutet av mars och så var han med mig och storhandlade en gång... det är allt! Men nu blev det i alla fall ett frissabesök, för när Arvid säger att han skulle vilja bli klippt så bokar hans mor en tid omedelbart. Inser nu att jag bara tog en före-bild, men ingen efter... det blev ingen dramatiskt förändring, utan bara lite kortare. Men bra! Småbröderna klipper jag (oh, Edvins hår är högt uppe på att göra-listan före skolöppningen...), men Arvids längre hår vågar jag mig inte på.

14.00 - Ute på vift. När blev det så här långt till Nykarleby? Jag skojar inte, vägen dit känns ungefär tre gånger så lång som jag mindes den... Kan ha något att göra med att jag bara varit till skolan på ärenden två gånger under den här tiden. Men nu skulle vi faktiskt ha planeringsmöte inför skolöppningen, så vi samlades i smågrupper utspridda över hela skolan. Där satt vi cirka fem personer, utspridda i var sitt hörn av mitt klassrum... kändes märkligt att veta att alla mina kolleger också satt i andra smågrupper i olika vinklar och vrår i skolan utan att jag alls såg till dem. Lite så är ju också upplägget nu när vi återvänder, det är inte tänkt att vi ska sitta och umgås med folk... kaffepauserna får vi spara till sommarlovet är det sagt!

16.30 - Hej skolan. Passade också på att fixa lite i klassrummet och kopiera upp grejer jag kommer att behöva när jag nu ändå var i skolan. Kände att det ändå ska bli ganska kul att återvända, trots alla nya rutiner och trots att jag ändå trivs ganska bra här hemma! Grönt håller det också på att bli!

17.30 - Hejdå skolan. Började kännas som hög tid att avrunda... men först dags att storhandla innan jag lämnade stan. En sak som det här undantagstillståndet har fört med sig är att vi helt lagt om våra vanor när det gäller att handla mat! Jag har alltid hävdat att jag föredrar att småhandla (och att det blir mindre svinn av det), men nu när vi försöker hålla det till en gång i veckan så märker jag att det faktiskt är ganska skönt att få skippa det veckans alla andra dagar... även om det är svettigt och ett helt projekt att få det gjort den där ena gången!

18.30 - Lite lyxigt ändå när man kommer hem halv sju, att det står mat på bordet och väntar? Och inte bara mat, utan en jättegod älgsoppa? Mm.

19.30 - Valde skogen. Det fanns ju så mycket jag kunde ha gjort den där tiden - kommit ikapp med dagens elevarbeten, hjälpt Edvin att skriva in morgondagens uppgifter i Stora häftet eller helt enkelt försökt få till en tidig kväll för Josef. Men jag behövde verkligen skogen. Så vackert ikväll, med sol som bara vällde ner genom trädkronorna! Och fast jag inte hann gå en riktigt lång promenad, så berättade min aktivitetsklocka att jag uppnådde 100 % aktivitet för dagen ungefär när jag kom tillbaka till ytterdörren, istället för sorgliga 52 % som den visade innan jag gick ut... 

Sen blev det nattning och jobb och test av Zoom tillsammans med min polska och min ungerska kollega inför en digital Erasmusträff imorgon... och nu är klockan elva och fler bilder än så här blev det inte idag. Tack för idag, see ya later!

Skärmflimmer

Åååh. Just nu vill jag slita mitt hår. Är så oerhört trött på att sitta och jobba framför en skärm! Jag tycker fortfarande våra dagar i bubblan är mysiga på många sätt, men börjar bli så trött på alla timmar framför datorn. Känner nästan en fysisk spärr som jag måste komma förbi när jag ska öppna kalkylarket där jag håller koll på vem av mina elever som gjort sina uppgifter och vem som ligger efter. Det är inte kärnuppgifterna i sig - elevkontakten, planeringen eller de inlämnade uppgifterna - som jag är trött på, utan framför allt att systematisera och logga allt som lämnas in för att ha någon slags chans att följa upp de elever som riskerar att trilla av. Så oerhört tidskrävande!

Eftersom jag har varvat jobb med att hjälpa till med finskaläxor, ha fostrande samtal (med mina barn, inte mina elever - de jag har med elever tenderar att vara mer pedagogiska), läsa högt för uttråkad femåring och plocka i diskmaskinen är jag fortfarande inte ens ikapp med att följa upp dagens lektioner - för att inte tala om att planera morgondagens! Och då har Matias (förstås) också varit hemma och var bl.a. ute på en rätt lång cykeltur med alla barnen, så jag hade hur lugnt som helst. En stund. Ser verkligen fram emot påsklovet! Inte för att det är långt, men det är åtminstone några lediga dagar och det är drömmen just nu. Drömmen.

Bilden är för övrigt från igår. Idag hinner jag inte med någon promenad och inte är himlen blå heller. (Hälsningar från räven som sa surt.)

Men! För att få mitt välbehövliga avbrott innan jag fortsätter med att planera en distanslektionssekvens om danska tänkte jag ändå skriva om en intressant sak jag gjort. Det är nämligen så att mina föräldrar prenumererar på Hufvudstadsbladet och sedan ger tidningarna vidare åt moffa när de är klara. Då och då får jag i min tur en påse tidningar av moffa - vid det laget är de ju inte dagsfärska, men det finns faktiskt ganska mycket tidlösa reportage och kolumner som jag uppskattar. (Vadå? Har ni hört att Purmobor skulle vara snåla? Det är helt felaktigt. Sparsamma var det.)

Nu i helgen plockade jag hur som helst fram en påse som moffa hade med sig till Edvins kalas tidigare i vinter och det visade sig vara ännu intressantare än vanligt. De numren var från januari och februari - alltså från den tid när coronaviruset på sin höjd var en vagt oroande kinesisk angelägenhet. De senaste veckorna har jag ibland undrat vad nyheterna bestod av före viruset - fanns det ens något att skriva om då? Det visade sig att det faktiskt fanns annat. Brexit till exempel! Aldrig kunde man väl tro att Brexit skulle falla i glömska så här snabbt! Annat som oroade och upprörde var den onormalt varma vintern - och löst kopplat till den, de hemska skogsbränderna i Australien. Det handlade om brödköer och Östersjön och de amerikanska primärvalen. En rubrik i mitten av februari handlade om att nya rön visar att gamla patienter löper större risk för att dö av det nya coronaviruset. Intressant var det i alla fall, med en fläkt från den gamla världen där inte coronaviruset stjäl precis allt thunder. Hoppas vi snart är där igen!

Puh. Tack. Mitt avbrott gjorde vad det skulle, nu känns det okej att fortsätta jobba i expressfart igen tills det är dags för godnattsaga. Wish me luck!

Friday!!

Puh! Jag och barnen pratade häromdagen om skillnaden mellan vardag och helg och om det alls skulle kännas någonstans nu när vi håller oss hemma mest hela tiden ändå. Efter bara tre dagars hemskola kan jag lugnt hävda att JA, vi känner definitivt skillnad! Så skönt med fredagskväll nu!! Har fortfarande ett par elever som jag borde kontakta för att kolla varför det inte kommit in några uppgifter från dem, men eftersom jag försöker att inte vara en monsterlärare får det faktiskt vänta till måndag. 

Eftersom jag i misstag råkade se ett femminutersreportage från ett sjukhus i norra Italien har jag lite svårt att klaga på intensiva jobbdagar - föredrar ändå helt klart (!!!) att sitta i mitt trivsamma hus tillsammans med min friska familj och kommunicera online med lika friska elever istället för att vara mitt i det kaoset - men vågar jag ändå säga att jag är lite trött nu? Jag tror att redan nästa vecka blir lugnare, när vi väl har landat och hittat strukturer. Även om det finns en miljon saker man skulle kunna testa för att göra innovativa, spännande distanslektioner så tror jag faktiskt att en tydlig struktur är det viktigaste att hitta just nu - både för mig själv och mina elever! När vi väl har det, då kan vi fortsätta från det och börja testa nya idéer. 

Fick en idé och bad mina Erasmusvänner skicka bilder från sina fönster - de jobbar ju också alla hemifrån - för att jag skulle kunna göra ett "we're all in this together" inlägg på skolans Erasmus-instagram. Jag passar på och lånar dem till bloggen också, så här kommer några hälsningar här från andra lärare som jobbar också hemifrån!

Så här ser det ut utanför Alexandras hem i Funchal, Madeira. Ser mulet ut där idag?

Desto klarare himmel över Julies bakgård i County Mayo, Irland!

Och för ett par dagar sedan var det minsann vackert i Funchal också, när João skickade den här bilden från sitt fönster.

I Polen har Monika passat på och beskurit buskarna i trädgården...

...och i Ungern har Péter tagit det här med självförsörjning på allvar!

Till sist avslutar vi med Fatmas spektakulära vy över Svarta havet, bergen och staden Trabzon.

We're all in this together. 

Coronaskola

Över 850 miljoner elever hålls hemma från sina skolor just nu. Skolor har stängts i 102 länder. När Finlands skolor stängde igår var det bara Storbritannien, Sverige och Nederländerna kvar i Europa. Nu hör jag att Storbritannien stänger ner på fredag och i Sverige förbereder man sig för att vara redo när det väl sker. Det här är en storleksskala som jag aldrig i min livligaste fantasi hade kunnat tänka mig när jag började höra om fallen i Wuhan i vintras. Det känns fortfarande som en halvtaskig science fiction-roman när jag hör på nyheterna i radio. 

Någon lade upp en meme på Facebook, där det stod något i stil med att "Jag känner hela tiden att jag antingen över- eller underreagerar, eller kanske båda på en gång". Det var antagligen snyggare formulerat där jag först såg det, men jag tycker det beskriver känslan hemskt bra - det är så oerhört svårt att förhålla sig till den här situationen! Det finns ju ingenting liknande att luta sig tillbaka mot och låta den här situationen reflektera sig i. Tanken på hur vi kommer att se tillbaka på det här om ett år eller två gör mig till lika delar fylld av nyfikenhet som ren och skär panik. Jag önskar verkligen att vi kan se tillbaka och säga att "Wooh, det var en pärs! Fint att alla jobbade tillsammans och att vi tog oss igenom det, nu njuter vi av allt det underbara normala igen!" Jag försöker att inte gräva ner mig i alternativa, mörkare scenarier, men lyckas inte alltid.

Jag kan bara försöka tänka mig vilka utmaningar som väntar den som jobbar inom vården, men det är ju skolan som är min värld, så det är liksom de siffrorna som resonerar i mig. Här har vi alltså 1 x hemmadagis, 2 x hemmaskola och 2 x distansundervisning nu framöver - tack och lov har vi fått en mjukstart eftersom Matias har en lugn period och egentligen börjar med sin distansundervisning först på måndag! Väldigt mycket skola här alltså! På förhand antog jag att det här skulle bli en väldigt stillsam period, med oändligt med tid för att sträckläsa böcker, rensa i skåpen och plantera om krukväxter. Och visserligen är det en lugn period på vissa sätt, men... att med en dags varsel i princip få ett helt nytt jobb att behärska är ingen barnlek, särskilt inte om man samtidigt vill strukturera dagarna för sina barn och hjälpa till när de har skoluppgifter som behöver uppbackning! 

Hittills har det i alla fall gått rätt bra. Jag har ämnen som funkar rätt bra att undervisa på distans - t.ex. finns det hur mycket material som helst för eleverna på engelska - och dessutom har vi redan i flera år använt digitala verktyg som vi inte skulle klara oss utan nu. Men ändå, det är svårt att veta var ribban ska läggas och när jag har gjort tillräckligt. Jag är ju van med att få rätt omedelbar feedback, så även om jag ser om uppgifterna görs så saknar jag nog redan att ha mina grupper samlade inom samma väggar! Kan berätta att jag får liiite prestationsångest av att se "hjälpsamma tips" där nån superaktiv engelskalärare har gjort lektionsvideor i roll som nån brittisk tant inklippt i en mysig miljö. Jag som istället kommit fram till att jag måste förenkla, förenkla, förenkla för allas skull efter att ha räknat till att jag haft kontakt med mina elever via sex (!) olika elektroniska kanaler idag... 

Igår, första dagen, ombads vi jobba i skolan åtminstone på förmiddagen, vilket jag gjorde, men förutom några undantag är det upp till oss nu om vi vill jobba från skolan eller hemifrån. Jag kommer antagligen mest att jobba hemifrån - men det visar sig om det fungerar i längden eller om jag blir tvungen att köra till jobbet och sätta mig i mitt tomma klassrum ibland om det blir för rörigt här hemma. Matias har fått betydligt strängare order från sin skola - de får hämta material eller göra korta ärenden, men annars förutsätts de hålla sig hemma och jobba. 

Och även om jag fortfarande kämpar med att komma underfund med hur jag ska lägga upp min undervisning den närmaste månaden (eller vem vet hur mycket längre) så tror jag bestämt jag måste se till att blogga lite mer regelbundet nu. Inte för att jag har all den där extratiden som jag i misstag trodde, men för att det händer för mycket för att bara låta det gå odokumenterat. Det här är trots allt blivande historia, vare sig vi vill det eller inte!

Tålamodet, tålamodet

Ja, det är lite mycket nu som sagt. Det kanske värsta med det här tempot jag har de här veckorna är att jag får så dåligt tålamod med folk!

Det är ingen vidare egenskap för en lärare med många bollar i luften, tyvärr. Idag har jag haft en fullspäckad dag med bl.a. en massa presentationer, en massa specialarrangemang och dessutom sista eller nästsista lektionen med flera klasser på nian. Sånt kan vara lugnt... de dagar jag känner mig harmonisk och laddad från början.

Men idag... jag vet inte jag. Mitt TÅLAMOD! Med människor som apropå ingenting alls börjar dra superroliga stories om traktorer när hens klasskompis sitter i bokpratssoffan och försöker berätta för klassen om sin bok. Med människor som storögt säger att de inte är riktigt klara med sin presentation, så de tänkte ta den nästa gång istället. Med människor som bankar på mitt klassrumsfönster när jag metodiskt och effektivt försöker avsluta de sista fem minuterna med en klass som annars också beter sig som yra höns bara för att sommarlovet hägrar.

Mpf.

När jag är lärare som bäst styr jag upp sånt med humor, vänlighet och orubbat lugn. I andra fall blir jag lite grinig.

Upstairs

Det börjar vara dags att packa ihop mitt klassrum och inleda baracklivet... Efter höstlovet kommer vi som fortfarande jobbar i det vackra, men mycket slitna Ahlbäckshuset så småningom flytta ut till en baracklänga. Jag kommer att sakna good old Upstairs! Visst, det må vara iskalla golv, suspekta avlopp och hälsovådlig inomhusluft där, men jag gillar det. Det är stort, luftigt och har fyra enorma fönster med utsikt över älven, kyrkan och vattentornet. Frihetskänslan de där fönstren har gett mig kan inte överskattas. 

Och som grädde på moset är byggnaden tydligen så åsides att ingen annan vill ha undervisning i det här rummet - det har varit mitt alldeles egna kungadöme! Eller mitt kråkslott åtminstone. Nåja, eftersom problemen med inomhusluften gjort att jag har kunnat ha mindre än hälften av mina grupper här i höst och jag istället har fått rusa runt mellan sex klassrum i fyra byggnader känns det rimligt att flytta nu. Måste bara få vara lite sentimental först. Må det här vackra huset renoveras grundligt och leva länge än!

Just nu sitter jag annars här och försöker greppa att jag... har höstlov, typ!?! Imorgon har eleverna dagsverke och vi klassföreståndare är lediga som kompensation för utvecklingssamtalen vi har senare i höst/vinter. Min plan är att skicka iväg hela familjen till sina vanliga vardagstillhåll och beta av lite jobb här hemma. Ensam. Hemma. Iklädd mjukisbyxor och stickade sockor. Guld! Det som inte är så guld är att näsan börjat rinna punktligt som tåget nu när den känner lukten av ledighet. Inte så konstigt kanske, eftersom jag stressat vansinnigt mycket de senaste två (?) veckorna och dessutom känt av en lurande förkylning de senaste dagarna. Självklart bryter den ut nu när jag slappnar av. Så nu tänker jag jobba ännu långsammare än planerat imorgon och varva med en massa honungsvatten och vila, för på lördag och söndag har vi helt andra planer än pappersnäsdukar och värktabletter!

En klapp på axeln

För en stund sedan dök den här fina texten av BFF-Ellen upp på min skärm:

Högstadiet revisited

...och jag kände mig nästan lite gråtmild. Så här skriver hon nämligen om högstadielärare:

 Allihopa har definitivt inte lyxen att ha lärare som orkar försöka, även när resurserna är små och tacksamheten obefintilig. Visst finns det inom lärarskrået såna som är där av fel orsak också, men jag tror att det krävs en stor människa för att bli (högstadie)lärare idag, speciellt idag när yrket inte kommer med nån ekonomisk eller ens social status. Man måste ha nån inneboende tro på det goda i människor och en vilja att göra världen, lite lite bättre - en lektion i taget. Kanske nån slags ork för att kämpa på i motvind hela tiden.

Det här är exakt vad en sliten högstadielärare behöver höra när hon tar sats för att planera undervisning för morgondagen trots att hon ju egentligen inte alls vill jobba på kvällarna (se föregående inlägg), när de senaste två veckorna har varit fullspäckade - av helt normala dagar, men så mycket av det normala, bara - och när hon längtar efter den nästan oplanerade helgen så att ögonen går i kors.

För det är precis så. Jag har en tro på det goda i människor. Det är det som gör att jag orkar omge mig med människor hela dagarna varje dag trots att jag ibland tänker att jag är för introvert för sådant. Jag tycker det är så fascinerande att följa med människor i den där händelserika åldern. Vem kan inte tro på framtiden med allt det runtomkring sig? (Tro mig, "dagens ungdom" är fantastisk på många sätt! Inte så att det är bara sunshine, lollipops and rainbows, men det positiva vinner.)

Dessutom känner jag också igen mig i det där att vilja göra världen lite, lite bättre, en lektion i taget. Det är ju inte alla lektioner det funkar så - efter vissa lektioner känns hela den idén urbota dum och jag sätter ribban nånstans vid "så länge jag inte hindrar någon att lära sig eller ger men för livet så är jag nöjd". Men ibland tror jag att det kan vara möjligt att göra världen lite bättre på mitt jobb. En aning naiv är det kanske bra att vara som högstadielärare. ("Men det finns egenskaper värre // än att va snäll och kanske lite dum." Vem vet låttexten? Jag har alltid känt igen mig i den.)

Tack för påminnelsen. Nu känns det lite bättre att tugga i mig det faktum att jobbväskan behöver åka fram ännu ett varv ikväll.

Tröskeln

Det kan eventuellt vara så att jag blivit medelålders. Det finns mer än ett tecken på det, men det jag gått och tänkt på de senaste veckorna är hur hög min tröskel för att arbeta på kvällen blivit. Jag talar en tröskel som är så hög att jag behöver stege för att komma över den.

En av fördelarna med läraryrket är ju den frihet det innebär. Den älskar jag! Baksidan av friheten är då förstås att det inte heller finns något samband mellan att köra hem från jobbet och att checka ut ända till 8.30 följande morgon. I den bästa av världar skulle jag stanna kvar och jobba tills jag är klar fastän det blir sent hellre än att trycka ner en massa halvtänkt i min väska och spurta iväg på eftermiddagen. Jobba klart på jobbet försöker jag göra så ofta jag kan, och det finns faktiskt dagar när det går - men för det mesta inte. Inte tillräckligt. Familjelogistiken kallar och då är det bara att plocka med sig allt det där dimmigt tänkta och försöka reda ut det på kvällen. Kvällen, det är tidigast nio det. Det är nu. Och nu är tröskeln en kilometer hög.

Det är ju inte det att jag är tröttare på kvällarna än jag varit tidigare, men jag har liksom fått nog. Oj, så många sena kvällar genom åren som jag suttit och jobbat! Nu känns det som att jag har gjort det tillräckligt. Nu vill jag bara ha rosa fluff efter nio på kvällarna, tack. ROSA FLUFF MED GLITTER PÅ!

(Den obotliga framtidsoptimisten i mig TROR liksom alltid att jag ska komma till ett skede när det blir så. Den krassa realisten i mig hånflabbar. Den del av mig som oroligt kollar på klockan ger mig en örfil och påminner mig om att jag verkligen borde knåpa ihop morgondagens prov nu.)

Inspiration

Det har gått trögt med bloggandet på sistone, precis som vanligt när det annars går snabbt undan både med jobb och familjeliv. Jag sneglar på proffsbloggar och tycker det är fantastiskt hur de lyckas få till genomtänkta inlägg med tillhörande vackra bilder i stort sett v-a-r-j-e dag. Sedan ger jag mig själv en (mental) smäll och påpekar att de flesta jag jämför med faktiskt är mer eller mindre professionella bloggare, vilket betyder att de viker tid för bloggen. Dessutom är de inte så sällan passionerade skribenter/fotografer. Själv är jag ju bara en helt normal medelmåtta som för det mesta inte har så mycket djup kvar i min hjärna när jag är klar med dagen.

Spontant tänkte jag att bloggtorkan berodde på inspirationstorka. Det skulle väl vara logiskt? Men när jag granskade mig själv lite närmare är jag faktiskt inte alls oinspirerad just nu, utan kanske tvärtom så inspirerad på andra håll att det inte räcker så mycket till att blogga.

Just nu känner jag mig till exempel ovanligt inspirerad på jobbet. Det här läraryrket är ju lite speciellt, för det hör liksom till arbetsbilden att aldrig riktigt räcka till. Visst kan det hända att jag har lektioner eller till och med hela dagar när jag bara gör high-five med mig själv och känner mig nöjd, men lika ofta (oftare) ser jag tusen saker som kunde förbättras samtidigt som jag har tid och ork att åtgärda max fem. I värsta fall känns det som att jag drunknar i allt jag aldrig kommer att lyckas styra upp, tänka ut och förbättra, men i bästa fall känns det kul att ha ett jobb med oändliga möjligheter. Just nu väger det lite mer mot det senare.

Septembervädret gör mig också inspirerad. Nu har vardagarna inte alls räckt till att överhuvudtaget vara ute särskilt mycket, men jag VILL! Och frustrationen som uppstår när man vill men inte hinner är helt klart bättre än när man bara inte riktigt orkar bry sig.

...och så sitter jag också och spånar på diverse roliga avbrott i vardagen som vi skulle kunna ta oss för i höst och i vinter. Än är inget bokat, spikat eller ens färdigtänkt, men det finns goda idéer!

Rubrik: Övrigt

Annat jag tänker på just nu:

- Jag råkade anmäla mig till slalomresan till Vuokatti på skolans friluftsdag imorgon. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men just nu är jag lite nervös. Minns jag rätt så har jag åkt slalom en gång sedan jag fick barn för tio år sedan. Den gången var för fem år sedan. Skulle kännas lite jobbigt om jag var den som får hjärnskakning och har bussen att vänta... eller trillar ur sittliften, rammar livrädda småbarn och bryter av hyrskidorna. Äh, om jag jag mesar ur går det ju alltid att sätta sig på ett café eller gå runt i skogsbrynet och spana efter misstänkta rökare istället.

- Jag råkade kläcka en groda i ett klassrum idag. (Inget elakt, bara lite ofrivilligt buskis.) Klassen  tyckte det var jätteroligt och jag suckade. Och jag kan slå vad om att åtminstone någon/några i klassen inte kommer att komma ihåg något annat jag sa under deras högstadietid utom kanske det där. Det är väl så det funkar? Man skulle ju gärna välja ut vad folk minns av en. Jag minns till exempel att en av mina första lärare rättade mig om uttalet av "gem" och jag tror inte nödvändigtvis att hon hade rätt. (Borde kolla upp det, för jag blir fortfarande osäker ibland.) Och det minns jag, bland alla de genomtänkta och kloka saker som hon helt säkert sade!

Vem är du, vem är jag, levande...

Arbetsveckan avslutades med en liten stund charader efter ett antal presentationer om USA.

Att en elev stod och viftade vilt och pekade på mig när han skulle få sitt lag att gissa "An old lady"..? Jag skrattade så tårarna rann. Haha. (Tack och lov fattade hans lag inte alls vad han menade!) Sånt gör läraryrket värt de där gångerna när man inte alls är road. Så synd att den klassen inte har någon engelska efter sportlovet!

En heldag på bokmässan

 

Rise and shine - fredagen hade jag planerat skulle bli en riktig heldag på bokmässan. Att planera mitt program var ett kapitel för sig. Jag kunde lätt ha lagt upp ett minutschema med en massa intressant program, men gissade att det kanske inte gick att planera för tajt... Och det hade jag helt rätt i. Hade satt ihop ett program med några absoluta måsten och därtill en hel hög med tips till mig själv. Väldigt mycket lämnade osett och ohört, men jag får se det som en nyttig övning i att prioritera och prioritera bort...

Jag började i alla fall med att hänga med (min f.d. studiekompis) Susanne på ett seminarium om hur man kan påverka samhällsklimatet med hjälp av litteratur i klassrummet. Att börja min mässdag med en diskussion om vad läsupplevelser kan innebära kändes precis rätt!

Bland andra Lawen Mohtadi, som har skrivit och gjort film om Katarina Taikon (Katitzi finns i nytryck!! Och filmen Taikon har precis haft premiär i Sverige!), diskuterade kulturarv ur ett romskt perspektiv. Hon sade att genom Katitziböckerna kan det romska kulturarvet också bli en del av vårt kulturarv, alltså så att litteratur kan skapa gemensamma berättelser för barn ur olika folkgrupper. Det är ju fantastiskt fint! Läsupplevelser kan till exempel göra Katitzis historia till en del av min historia också, och det kan sätta spår också långt senare i livet.

(Ungefär nu märker jag att jag helt enkelt får dela in den här dagen i flera inlägg, jag har helt enkelt för kloka saker antecknade för att strunta i att skriva om dem... så här följer ett osorterat nystan av tanketrådar och citat från diskussionen.)

- Avsaknad av litteratur leder till brist på förmåga att reflektera över sig själv och sin historia.

- I litteraturen hittar vi spår bakåt i tiden, och på det sättet kan vi få perspektiv på det som händer i vår värld just nu.

- Genom att läsa berättelser om andra kan du bestämma hur du själv vill vara som människa!

- När vi läser är vi inte ensamma, utan vi tar del av en annan persons liv. Filmer och dataspel är visserligen också berättelser, men att läsa är ett mer intimt sätt att ta del av någons historia. Fördelen med film är att det är mer lättillgängligt - men det kan också vara en nackdel. Det går inte att slöläsa en bok!

- Bra litteratur osäkrar föreställningar. Därför kan litteraturen vara skrämmande för den som inte förstår litteraturens kontrakt.

Efter seminariet delade vi på oss, för Susanne hade planerat in ett annat skolseminarium, medan jag tänkte lyssna på Ann Heberlein på Svenska kyrkans scen. Sedan konstaterade Susanne att hennes seminarium varit jätteinspirerande, medan jag nästan genast hade märkt att det inte gav något att stå med vässta armbågar i trängseln vid scenen. Välja och välja bort... kan inte alltid lyckas.

Istället gick jag iväg för se mig runt lite och insåg att det verkligen händer saker överallt på mässan. Hoppsan, där sitter Jonas Hassen Khemiri och pratar om djupa saker, där står Camilla Läckberg och signerar barnböcker... Men jag lyckades inte riktigt lyssna ordentligt på samtal i montrar och på småscener, så jag var väldigt glad för mitt presskort! Utan det vet jag inte om jag hade kostat på mig ett seminariekort eftersom många som hade seminarier (som kostade) också hade ett eller flera (öppna) montersnack om samma eller liknande teman. Jag tyckte liksom inte det verkade vara så viktigt med seminariekort... Det hade varit Big Fail. I den allmänna röran på mässan var det perfekt att få gå in i ett svalt rum med välordnade stolsrader och bara lyssna andäktigt på en eller flera kloka människor som pratade ostört. (Jonas Hassen Khemiri fick prata vidare utan mig i den där montern, för jag orkade inte sålla bort ljudet från montersamtalet precis bredvid... men han fastnade på bilden överst i inlägget!)

Anyways! Vi stämde träff igen, för vi, tillsammans med en av Susannes kollegor, hade bestämt oss för att kosta på oss en lyxlunch på Heaven 23 högst (?) uppe i Gothia Towers. Perfekt! Jag hade redan hunnit titta lite trött på de där trista smörgåsarna som såldes här och där nere på mässan, så när mitt sällskap ville testa de berömda räksmörgåsarna var jag med utan vidare. Räkor älskar jag inte, så jag tog reda på vad en wallenbergare är istället. (God är vad den är, här i alla fall!) Svindlande utsikt är inte heller helt fel till maten. Kan varmt rekommendera - inte hutlöst dyrt med tanke på att maten var lika prima som utsikten.

Och den som inte är hungrig borde åtminstone ta hissen upp till lobbyn, den går på utsidan av husen och är nästan lika rolig som Liseberg på andra sidan gatan...

de la musique

Mitt i allt, den här turbulenta våren...
... mitt i allt det, så tackade jag ja till ett vikariat i engelska och franska fram till terminens slut.
Oui, franska också!

Det har väl hänt att folk frågat lite överraskat om jag kan franska. Och då har det väl hänt att jag svarat att det beror på vad man menar med "kan"...

Jadå, jag har läst franska i gymnasiet och lite till. Jadå, jag har kommunicerat på franska i Frankrike. Då var jag lycklig över att kunna köpa frimärken och snacka tågbiljetter på franska. Och det var den enda gången jag varit i Frankrike. Det var 2004. Så det är väl ingen överdrift att säga att mina kunskaper är... lite rostiga. Men med lite förberedelser vågar jag påstå att jag förstör någons franska på några veckor. (Och däremellan får jag ju ändå ägna mig åt lite good, old English.)

Men även om min franska annars legat i dvala, så har jag en fördel. Det är nämligen så att jag har en förkärlek för fransk(språkig) musik som kommer och går i perioder. Det må vara lite klyschigt att säga, men franska + musik = en oslagbar kombination.

Den där gången i Frankrike, när jag köpte frimärken på franska bara för att jag kunde, tipsade Emma (som var utbytesstudent i Poitiers och orsaken till att jag kom mig iväg till Frankrike just då) mig om Jéremie Kisling. Jag köpte en CD (those were the days) som jag fortfarande lyssnar på ibland. Jag köpte också en av Calogero, och nånstans där fastnade jag för fransk musik. För ett par månader kom jag plötsligt ihåg fransk musik igen och blandade Carla Bruni med Edith Piaf en stor del av vintern, vilket ju var utomordentligt lämpligt med tanke på det här vikariatet, som jag förstås inte visste skulle dyka upp.

Just nu fascineras jag av Stromaes deppvideo,

blir glad av Zaz

och tycker att Indilas video till Dernière danse är väldigt fin.

Varsågod för fredagens musiktips!