England 2015 - sista dagen!

Sista dagen i England - och sista blogginlägget om den här resan, bara åtta månader i efterskott! Jag är snabb som en... snigel, tydligen. Efter att ha varit på språng i en och en halv vecka hade vi inget behov av en fullspäckad dag, utan tyckte det passade jättebra att hänga i Huntingdon med Emma och Olga. Vi började med att gå in till Huntingdon och fick samtidigt se lite mer av hur det ser ut i Emmas hoods.

Huntingdon är ingen turistfälla direkt, men det är en mysig liten småstad. Vi gick in på stadens Cromwell-museum - pyttelitet och riktigt charmigt! Oliver Cromwell gick i skola i huset i början av 1600-talet, och nu är det ett litet men välfyllt museum om honom och hans tid.

Enligt Edvin är ett bra museum ett museum med en välsorterad utklädningslåda. Check! (Nu när han såg bilden påminde han mig om att det fanns pussel där också. Ännu ett bevis på att vi kommer ihåg olika saker!)

Efteråt gick vi lite i butiker (gick ganska snabbt att plöja igenom dem), bunkrade engelskt te och aero mint och åt lunch på ett café. Har ingen bild från caféet, men jag var så stolt över mina storbarn där! De ville sätta sig vid ett eget litet bord och satt där och småpratade hur vuxet som helst över sina smörgåsar och saftburkar. Det funkar inte alltid, men allt oftare!

Vi tog en lite längre (och vackrare) väg hem längs ån. Vi geocachade förresten också (har nog inte geocachat särskilt mycket efter det här, men på den här resan var vi tydligen på gång!) Hittade en gömma vid Cromwells skola, en under ett träd vid ån och sist en som vi hittade men inte vågade röra på grund av jordgetingbo...

Idyllisk hemväg! Vi pausade för mellis och lek i en lekpark, gick längs med gröna fält och kohagar, hejade på ett roddarlag som flöt förbi, aktade oss för svanar med ungar och matade änder med brioche. Ja, vi fick faktiskt låna vessan i roddarlagets träningslokal också. När nöden faller på för en femåring är det bara att lokalisera närmaste bekvämlighetsinrättning och fråga snällt...

Väl hemma igen var de vilda småttingarna lyckliga över att släppas lösa på golvet. De lyckades öppna en påse batat och började gnaga på varsin. Antingen var de i maskopi eller så råkade det bara vara en väldigt, väldigt lockande batatpåse... Det blev en skön sista kväll, tråkigt bara att behöva börja packa ihop och fundera på avfärd. Vi lade massor med tid på att undersöka bästa sättet att ta sig till Stansted, men ringde till sist och bokade vår längsta (och dyraste) taxiresa hittills. Men oj, så skönt det var att åka från dörr till dörr istället för att släpa barn & bagage på ett antal bussar och tåg tidigt på morgonen! För en gångs skull höll budgetresenären i mig tyst och lutade sig tillbaka i det bekväma taxisätet...

Vi avslutade med en färgexplosion! Barnen hittade en stor låda och Emma plockade fram färg som de fick använda fritt. De började med att måla sitt hus och fortsatte med att... måla lite allt möjligt. När vi såg att de stod och sprutade rakt ur flaskorna på lådan/varandra grep vi in... Hurra för vattenlöslig färg! Även om tråkiga mamma Mia inte var jättelycklig över att fira sista kvällen i England med att stå och gnugga färg ur barnkläder...

Vilken rolig resa det var! Själv kunde jag gott ha stannat ännu lite längre, men egentligen var det väl ändå ganska lagom för familjen. Jag är också väldigt glad åt att vi bestämde oss för att åka till Isle of Wight, även om jag fortfarande har kvar en lång lista på platser vi valde bort: Bath, Dover, Oxford och the Cotswolds får vi ta en annan gång... Västra delen av Isle of Wight lär ha dramatiska kustlandskap, men dit hann vi inte heller. För att inte tala om de delar av Storbritannien som vi valde bort redan från början eftersom vi inte ville resa några längre sträckor den här gången! Är också så glad över Emma och Daniels gästfrihet - det är å ena sidan väldigt tråkigt att ha vänner som bor långt borta, men när man hälsar på gör man det å andra sidan ordentligt!

(Mer dröm-dig-bort-till-England-läsning finns här!)

Så vad göra nu då? Antingen får jag börja på med årsöversikten 2015 eller så är vi kanske tvungna att... boka en ny resa?

Cambridge (9.6)

När jag var på snabbvisit till Huntingdon 2013 körde vi in till Cambridge en dag och jag blev förtjust. Det är något med alla college, alla utsirade byggnader indränkta med historia, alla skrönor och traditioner som lockar och fascinerar. Därför ville jag gärna tillbaka till Cambridge, och den här gången fick familjen följa med. Vår nästsista dag i England tyckte vi skulle passa alldeles utmärkt för en utflykt till Cambridge - Emma hade en del ärenden att uträtta, så hon stannade i Huntingdon och skickade iväg oss med bussen.

Precis som förra gången jag besökte Cambridge var det kallt och ruggigt, även om det var juni den här gången istället för maj. (Utgående från min enorma erfarenhet av Cambridge drar jag slutsatsen att det inte är just dit den soltörstande ska boka resa!) Det var faktiskt den utan jämförelse kallaste dagen på vår resa - ungefär så kallt som jag senare förstod att det hade varit hela tiden hemma i Finland... Glad var jag ändå! Vi hade ju jackor...

Emma hade tipsat om The Fitzwilliam Museum, som skulle vara lite som en mindre version British Museum. Lägg till gratis inträde (alla gratismuseer i England alltså! Jag får spunk!), och så lät det ganska oemotståndligt. Fun fact - när jag googlade the Fitzwilliam såg jag att museet fyller 200 år idag. Alltså inte i år, utan idag, 4 februari 2016. Grattis!

Det här kanske låter snobbigt, men jag är så glad att det gång på gång visar sig att det går alldeles utmärkt att gå på museer med barn. (Säkert inte vilket museum som helst när som helst och hur som helst, men ändå.) De tycker det är roligt och spännande, jag tycker att det är roligt och spännande, alla vinner! Jag känner ofta att jag vet så otroligt lite om historia - tänk vad roligt det skulle vara att kunna förklara och berätta så att barnen bara får suga i sig... men det får kanske duga med att jag är road och intresserad av alla de berättelser som finns på ett museum, även om det ofta blir fragment. Jag tänker att jag åtminstone för över lite av fascinationen på barnen. Sen får de lära sig massor och förklara för sin gamla mamma i sinom tid...

Överraskande nog var det övre våningen full av konst som fascinerade mest. Jag hade kanske tippat på mumierna eller riddarrustningen på första våningen, men det var faktiskt målningarna som drog allra starkast, och som barnen funderade allra mest över. Så roligt att snacka konst med en femåring och en sjuåring! (Passar min nivå ganska bra också... min konsthistoriska allmänbildning är inte heller så fyllig.)

(Okej, typ alla bilder härifrån är suddiga, men just nu får tanken räknas!)

Ut i kylan igen! Vi var vrålhungriga vid det här laget, och konstaterade lite för sent (när vi redan hade gått därifrån) att vi nog borde ha satsat på lunch i museets cafeteria helt enkelt... så dags då! För just då började energinivåerna vara sådana att man Absolut. Inte. Vill. Vända. För att gå flera kvarter bakåt. Utropstecken! Vi hittade ett litet pizzaställe som nog hade nåt med Jamie's Italian att göra, men eftersom resten av Cambridge tydligen också vill klämma in sig i den pyttelilla lokalen bestämde vi oss för att ta med oss våra pizzabitar och äta på nån bänk på nåt torg. Typ. Bra plan. Förutom att det var råkallt, vi hade tre barn med oss och det inte var så lätt att hitta lediga bänkar att sitta på. Heh. Okej, okej, inte smidigaste lunchen, men det funkade - och pizzan var så god!

Vi valsade vidare, frös lite, gick in i en godisaffär och köpte varsin godisbit åt A&E (undrar fortfarande om vi någonsin varit så måttfulla förr och om det någonsin kommer att hända igen?), tittade på tinnar och torn och tittade på asiatiska turister.

Många colleges var stängda på grund av tentperiod, men när vi gick förbi Trinity college såg vi att det var öppet, så vi betalade ett par pund och gick in. Vilken miljö! (På tal om campusmiljöer var dagens stora nyhet att Gado ska rivas! Vad konstigt! Men någon vacker byggnad är det då inte, fast jag ätit en del flottig, smarrig chicken kiev där. Blir spännande att se vad de bygger där istället! Sidospår. Men på tal om universitetsmiljöer. Det här var lite pampigare.)

Vi släpptes inte direkt in bland föreläsningssalarna, men vi fick se innergården och kapellet.

Efteråt gick vi ner till floden för att titta på punters som försökte låta bli att krocka med varandra (väldigt underhållande!), men sedan begav vi oss till andra sidan stan för att gå lite i butiker en stund. Där tog vi tydligen inte en enda bild, det säger kanske något om att miljöerna inte är lika pittoreska i hela Cambridge... Ganska roligt ändå!

Det var det! Sedan satte vi oss på bussen och åkte the busway "hem" till färdiglagad middag i Huntingdon. Vilken lyx!

(Längs "the busway" kör bussen en del av vägen längs med ett nedlagt järnvägsspår. Smart!)

Huntingdon & Houghton (8.6)

Dagen efter vår Londonbedrift kändes det inte som att vi behövde särskilt mycket äventyr. Daniel jobbade, och tillsammans med Emma och Olga började vi stillsamt med en promenad till en lekpark/sportplan i närheten. Jätterolig park! Där fanns utegym och en massa lekredskap som var roliga både för barn och vuxna. Jag inbillar mig att jag skulle träna massor under sommarhalvåret om jag hade en sån här park runt hörnet... (eller så inte, men det kan vi ju inte veta..?)

På eftermiddagen var vi i alla fall redo för en utflykt till grannbyn, Houghton, där det finns en gammal kvarn som fungerar som museum nuförtiden. Att själva byn är charmig var bara på plus!

(Paus för beundran av stenhus och klätterrosor.)

Inne i kvarnen gick det inte att ha med barnvagn, men Emma erbjöd sig att stanna utanför med de två sovande småbarnen så gick vi andra in en sväng. Det var riktigt roligt! (För den som är svag för hembygdsmuseer.) Förutom att det var hyfsat informativt fanns det dessutom ganska mycket barnen kunde testa handgripligen.

När vi kom ut igen hade vi tänkt oss picknick - otur bara att det regnade... Visst, vi hade picknick i alla fall, men den var lite fuktigare än vi hade tänkt oss!

Förresten, det är kanske dags för en presentation av våra vänner i England? Emma bodde jag tillsammans med i tre år när vi studerade i Åbo. Den bästa kämppis man kan tänka sig! Sedermera gifte hon sig med göteborgaren Daniel och de flyttade så småningom till England. Jag hälsade på dem helt snabbt efter min kurs i London våren 2013 också, men sedan dess har de hunnit köpa hus och få en dotter som är nästan exakt lika gammal som Josef - det skiljer mindre än en vecka på dem!

Bakom kvarnen finns ett kanalsystem med en sluss som vi passade på att titta på också. Mysigt med svanar (med ungar!), båtar och hängande träd...

(Och en geocache!)

Dagens underhållning var att vi faktiskt fick se slussen in action! Det verkade lite bökigt att ta sig igenom... att åka båt däromkring är nog ingenting för den otålige!

Eftersom vi inte rymdes i bilen samtidigt (och småbarnen kunde inte heller åka samtidigt pga bara ett babyskydd) erbjöd jag mig att stanna kvar en stund med Josef. Vi passade på att gå runt lite och spana på hus i mysiga Houghton, köpa frimärken i den minimala bybutiken och lyssna på lite gubbskvaller utanför. Sedan passade det alldeles utmärkt att inte göra så mycket mer än att hänga resten av kvällen hemma hos Emma och Daniel!

We made it through London! (7.6)

Det börjar bli väldigt, väldigt, väldigt tråkigt med rapporter från sjukstugan, men tycker ni inte det känns lite knäppt att när jag vaknade halv fyra på eftermiddagen idag hade jag 1) varit uppe och ätit morgonmål och 2) varit uppe och ätit lunch? Förutom det hade jag läst några sidor i en bok, men annars bara sovit! Inte den mest produktiva lördag jag någonsin haft, och lite ett bevis för att jag inte borde ha jobbat igår kanske... Nå, nu sover jag bort den här helgen och så ser vi på måndagen. Och förutom att jag och Josef fortfarande är krassliga så börjar familjen äntligen vara som folk igen! Ljus i tunneln! (Men det här måste ju ha varit nån säsongsinfluensa? Har aldrig haft nåt liknande, vad jag kan minnas!)

En dag i somras när vi behövde all energi vi kunde uppbåda var vår söndagseftermiddag i London. Vi anlände från Shanklin, och eftersom vi ändå inte kunde åka vidare till Huntingdon från samma tågstation så tänkte vi att vi lika gärna kunde göra en omväg på ett par timmar och se oss runt lite. I början av resan hade vi hunnit med en väldigt fin halvdag i London, då vi såg Towern från utsidan, gick upp i Tower bridge och promenerade till Waterloo station. Men vi hade halvt lovat barnen att de skulle få se Big Ben och London Eye - det är ju roligt att få se landmärken som dyker upp i filmer på riktigt. Det hann vi inte med då, utan tänkte ta det nu.

Det började inget vidare. Nu när jag tänker på det vet jag faktiskt inte varför det skar sig så, för vi hade ju precis ätit och suttit och vilat. Bagaget gick bra att packa ihop relativt behändigt och Matias var en hjälte med att bära. Ingen var på strålande humör, men ingen var på hemskt humör heller. Men barnen ville inte gå fot och jag stressades av folkmängden och hade gärna velat ha väldresserade små mönsterbarn vid min sida... Så vi krisade lite innan vi ens hade hunnit ut till South bank. Man kan inte lyckas med allt.

Men det tog sig! Solen sken och vi lät oss så småningom ryckas med av gatuartisterna och den allmänna yran. Det var jätteroligt att fascineras av hur enorm London eye är och att få den första skymten av Big Ben. När jag pratade om den här dagen med Edvin häromdagen påminde han mig om hur vi fastnar för olika saker - han började prata om den där gubben som hade målat sig som en staty. Just ja! Sådana fanns det förstås också! Dem har jag sett lite för många varianter av för att fästa mig vid dem, men för Edvin var det tillräckligt stort för att han ska minnas det levande nu i januari, utan att vi hade fotat och utan att vi pratat om de levande statyerna alls, vad jag kan minnas.

Ändå, avslappnat var det här inte. Jag upplevde ett för mig helt nytt fenomen - nämligen ryckningar i ögonlocket som stressreaktion! Det var faktiskt lite lustigt, för när det först ryckte tyckte jag bara det var lite irriterande, men sedan blev det så löjligt övertydligt att det var stressryckningar: ögonlocket hade slutat rycka, men började rycka helt galet igen när vi hamnade bakom en familj där mamman högljutt (och ganska elakt) skällde ut sin familj för allt de gjorde fel (minns inte om jag uppfattade exakt vad det var) och sedan igen när vi insåg att det inte fanns några ramper utan att vi helt enkelt måste ta oss upp på bron med vagn och väskor längs stentrappan... Hej ögonlock, jag visste inte att du brydde dig så mycket om mitt välbefinnande!

Jaja. Vi sicksackade och kryssade och med lite gott samarbete kom vi oss upp på bron också. South bank var verkligen en upplevelse utöver det vanliga den här gången!

Big Ben begrundade vi noga, och nu när jag tänker på saken undrar jag om vi kanske inte sett Cars2 sedan resan? Det borde vi nog!

Westminster abbey kikade vi på...

...och Matias var dagens bagagehjälte!

Trots trängsel och allt var det riktigt roligt att se Londonikonerna tillsammans med barnen - men det började bli dags för paus! Vi lyckades inte hitta någon glasskiosk förrän St James Park, och - som jag skrev i ett av adventskalenderinläggen - det blev helt klart årets dyraste och årets mest välinvesterade glass. Sällan har vi ätit så efterlängtad glass...

Vi gick vidare i parken och pausade igen i en lekpark, som dock var nästan lika knökfull som South bank hade varit. Arvid tyckte dessutom inte det fanns så mycket för honom där (var nog tänkt för lite mindre barn), men Edvin lekte gärna  med en ny kompis en stund medan jag ammade Josef. 

Vi gick förbi Buckingham palace (drottningen var inte hemma) och sedan tyckte vi att vi hade sett vad vi behövde av London för den här gången. Vi sneddade genom Green park till närmaste tunnelbanestation, tog tuben till King's cross station och hoppade på tåget till Huntingdon. Om det var skönt att plockas upp av Daniel och få pusta ut hemma hos dem den kvällen!

Skulle jag ge oss själva ett gott råd skulle jag väl inte direkt rekommendera den här omvägen... nästa gång jag beger mig ut på ett ställe som South bank med barnen vill jag åtminstone inte ha hela familjens bagage med mig! Samtidigt är jag ändå glad att vi gjorde det, för både Arvid och Edvin kommer ihåg dagen väldigt tydligt - och de tyckte inte det var jobbigt, bara roligt! Dessutom är det ju alltid bra att testa vad man klarar av ibland... och nu vet vi att vi klarade av den här utmaningen!