Tisdag och finvinter

 

Äsch, det blev ju ingen träff med min gamla, goda Johanna ändå, för hon däckades av förkylning. Tråkigt, men vi får försöka på nytt i sommar! Ibland kan jag tycka att det är fantastiskt att ha vänner utspridda lite här och där, men till vardags kan det kännas jättetråkigt med avstånden.

Det goda som den planerade träffen förde med sig var att jag hade ställt det så att jag kunde hämta tidigare från dagis och förskolan. Det gjorde jag ändå, och har inte ägnat en tanke åt jobb, vitsord och lektionsplaneringar på hela eftermiddagen... Istället har vi njutit av sol på snö, piskat mattor och tagit fram cyklarna för första gången i år. Kände faktiskt en fläkt av mina mammalediga dagar för två år sen (bara med lite större och klokare barn), och det var inte alls illa!

Pedpremiär

Dagens nya: Första gången på cykel för Josef! Han fick följa med på äventyr till andra sidan Sandsund när pappa skulle möta storebror på väg hem från kalas. Spännande! Vad han tyckte vet jag inte ännu, men åtminstone verkade han försiktigt positiv till hela det här cykelkonceptet när han satte sig tillrätta.

Nytt #1 och nytt #2

 

Det absolut bästa jag kunde ha tänkt mig igår när jag kom hem från jobbet, ganska trött efter dagen och hängig av en lurpassande förkylning? Sovrummet färdigt och möblerna på plats!! Jag fick krypa ner i sängen tillsammans med en bra bok och en gosig baby och titta på fräscha tapeter. Som ett helt nytt rum! Ett fräscht och vilsamt ett! Härligt. (Och om jag kommer mig för nån gång ska jag ta och fota så det syns också...)

(Dagens boktips: Charlotta Buxtons Det finns inga britter. Gillar skarpt. Det kan förstås bero på att jag är svag för Storbritannien, men jag tror att det beror mer på att den faktiskt är väldigt intressant och välskriven.)

Om sovrummet var gårdagens nya så är det Arvids nya vrålåk som är dagens nya. Helt utan jul eller födelsedag eller någonting alls, utan bara för att han verkligen borde ha fått en större redan ifjol. (Att vänta till födelsedagen 22 juni med att återuppväcka cykellusten tyckte vi inte var någon bra idé.) Han är supernöjd, och vi också - vi lyckades mot förmodan hitta en rejäl och bra modell som har både stänkskärmar och pakethållare... överraskande svårt att hitta. Lite synd bara att det blivit vinterväder lagom tills den skulle invigas...

Mera Åbo (29.6)

Jag har sagt det förr och säger det igen - cyklarna ska med på bilsemestern! Det är värt det! Ett tag tänkte vi strunta i dem eftersom det såg ut att bli så regnigt, men sist och slutligen såg vi inte många regnmoln - och även om vi hade använt cyklarna hälften så mycket hade det varit värt besväret (som inte var så stort). Än så länge kan vi stoppa barnen i varsin barnsits och trampa iväg vart vi vill - kanske är det sista sommaren som det funkar med vårt storbarn, så vi njuter av enkelheten så länge det går.

På lördagsförmiddagen råkade det bli en riktig nostalgiutflykt fast vi inte direkt hade planerat det så. Först genom akademikvarteren och förbi Arken, vidare genom studentbyn och över Hallisbron och så en sväng in på min gamla gårdsplan i Räntämäki, där jag bodde i cellbostad mitt första år innan jag hade kommit mig in till en lägenhet i stan. På hemvägen cyklade vi förbi både Köpmansgatan och Humlegårdsgatan, och därmed hade vi visat barnen alla mina tre hus i Åbo... Inte illa!

Efter cykelturen lämnade jag min familj (och kameran) åt sitt öde och träffade Jane på stan för lunch vid ån och lite strosande på stan. Efter några fridfulla, barnfria timmar mötte vi upp Matias och barnen igen och gick ännu lite till på medeltidsmarknaden.

Kuriosa: Väderleksrapporten hade lovat regn ända fram till fyratiden. I verkligheten var det uppehåll ända till fyratiden, då det till sist började regna. Så - kan man säga att YR hade hälften rätt eller fullständigt fel?

Dagens lugnaste: solopromenad vid Aura å när Matias nattade barnen...

Som folk

I två veckor har jag inte motionerat så mycket annat än mina snytningsmuskler. Ännu i början av veckan flåsade jag som Stora Stygga Vargen när jag måste gå i trapporna på jobbet och så fort jag hade lyft ett finger var jag helt utpumpad. Men... vågar jag tro att jag snart är mitt vanliga oförkylda jag? Igår gick det hyfsat bra att cykla 5+5 km i vinterväder, och idag gick jag på Bodybalance. Goda tecken! Visst är jag sjukt trött nu efteråt, men det kan ju också bero på att - tadaa - jag rört på mig så lite som möjligt de senaste två veckorna. Jag antar att det också måste märkas nånstans. Hur som helst - känns hoppfullt!

(Och nu känner jag mig plötsligt väldigt nervös för att vakna helt utslagen imorgon bara för att jag skrev det där... Men skrockfull är jag ju inte. Eller?)

Efter att ha avlagt den imponerande sträckan à 10 km hittills i år är jag övertygad om att 2013 kommer att bli ett mycket bättre cykelår än 2012. Men 2012 cyklade jag åtminstone över ett fjäll. Går det, går allt!

Ti vinterped

Jag är lite mesig av mig. Det innebär att jag cyklar så lite som möjligt på vintern. Halt är det, och kallt dessutom. Och i bilen finns sätesvärmare och ljudbok. Men idag hade jag inget val, eftersom min  bil hade kört till Vasa och lämnat mig med bara tvåhjulade färdmedel. Och dagens överraskning - det gick ju bra! Lite kallt, men vackert. Inte halt. Inga omkullkörningar. Och fördelen med kallt väder är ju att man kan cykla till jobbet utan att komma fram genomsvettig. Minns faktiskt inte om jag har haft ut min Trek från förrådet sen snön kom... men kul att cykla igen!  Även om min nyckel är borta. Det borde göras något åt.

"Leta efter cykelnyckel". Punkt 514 på min att göra-lista. *Ior-suck* Den listan behövde verkligen inte bli längre.

Helyllesöndagen

Det är sällan man hinner med så mycket på en dag och ändå känner sig så avslappnad.

Det blev... 22,5 km på cykel med hela familjen, barnen i cykelkärran bakom Matias cykel (bör noteras att jag erbjöd mig att ta ett barn i barnsits på min cykel...). Vi cyklade via Bennäs och Östensö, bland annat på en väg jag inte visste fanns. Finns många mysiga hus i Östensö!

Det blev... snabblagad men utsökt lunch av något så enkelt som ris och broiler.

Det blev... ett synnerligen välordnat loppisbord med mycket förmånliga priser på Cityloppis. Må vi icke behöva släpa hem hela rasket igen om en vecka eller två.

Det blev... ett smått spontant besök i Bäckby, som kunde erbjuda gott och rikligt sällskap, mumsiga bakverk och välutrustad sandlåda.

Det blev... scones, för första gången på en evighet.

Och nu sitter jag och jobbar inför morgondagen - vi kan säga som så: det är inte min favoritpunkt på den här listan, men det går an.

Endorfiner

Härligt, härligt, härligt! Kom just in, sådär oansvarigt precis mitt i nattningen, efter en dryg timme och 21 sköna kilometer på cykel. Vackert, soligt och så ljust och varmt man kan förvänta sig av en septemberkväll. Och plötsligt känns det mesta så mycket roligare än det gjorde för några timmar sen! Jag brukar säga att jag inte känner av speciellt mycket endorfiner efter att jag tränat - visst känns det sunt och skönt i kroppen, men något lyckorus brukar det inte direkt vara frågan om. Men om man kombinerar det med frisk luft och gärna vackert väder - då! Då biter det.

Cykla på grus och gilla det

 Saker jag konstaterade under min cykeltur (16 km) i Överpurmo igår:

1) Motvind är en plåga, medvind är en fröjd.
2) Om man cyklar utan sällskap borde man utrusta sig med musik eller en poddcast - åtminstone i motvind.
3) Jag har verkligen växt upp mitt i naturen, men det fattade jag inte då. Undrar hur man kunde kombinera "bo mitt i naturen" med minimal pendling..? Utan att byta yrke då. Jag träffade bland annat en tornfalksunge* som satt på grusvägen och stirrade ut mig igår. Den kunde säkert inte flyga ännu, och nu är jag nyfiken på hur det gick med den.
4) Om man har känsliga öron, men ändå ger sig ut i blåsigt väder utan vaddtussar eller pannband går det fint att stoppa vitklöver i öronen.

Nå, det mesta har jag konstaterat förr, men det där med vitklövern var nytt.

(Telefonbilder, ursäkta.)

* Nej, jag skulle inte ha vågat påstå att det var just en tornfalk utan att ha konsulterat mamma och pappa först... Känner annars igen kråkor och tranor, i stort sett.

Premiär x 2

Hurra! Tacka vet jag gott sällskap som drar med en ut när man själv inte kommer sig för. Hittills i sommar har jag 1) nästan inte cyklat alls förutom korta ärenden och 2) inte så mycket som doppat tårna i något utomhusvatten. Idag blev det premiär för båda!

Malin föreslog en cykeltur idag, och jag tackade lite tveksamt ja, med reservation för att jag knappast kommer att orka cykla varken snabbt eller långt. Men ett ja blev det, och vi bestämde oss för att styra mot Larsmo, där jag egentligen aldrig har cyklat - lite konstigt när man tänker på det, eftersom det är både vackert och nära. Jag var trött efter en ovanligt vaken natt med Edvin och ganska skeptisk ännu när vi trampade iväg, men det tog sig. Det tog sig något alldeles fantastiskt! Vi hade tänkt ut en rutt på 20-30 km, med reservation för ändringar, men det blev en runda hit och en runda dit, och till sist landade vi på 51 km - med årets första dopp (för min del) vid Fagernäs. Jag är väldigt nöjd! Och efter att jag kom hem, åt och drack har jag gått omkring med en fånigt behaglig känsla i kroppen. Det här var bra.

(Det var så pass skönt att simma att jag faktiskt hade tänkt mig ett kvällsdopp - utan cykeltur - med familjen ikväll, men när det kom till kritan visade det sig att alla var alldeles tillräckligt trötta utan några utflykter... nu är det bara att hoppas att det utlovade dåliga vädret ångrar sig så vi kan ta det där kvällsdoppet en annan dag istället!)

Färglada fasader och bronsklumpen som var en häst (6.5, del 4)

Cykelrundan fortsatte, den här gången blev det en tur i vackra Bayswater...

...på väg mot Notting Hill. När vi kom fram var den berömda söndagsmarknaden slut och butikerna höll på att stänga. Lite ödsligt kändes det, även om fasaderna var vackra. Jag har på känn att stadsdelen, som för all del ser väldigt charmig ut, skulle ha gjort större intryck om den varit en överraskning längs vägen. Nu var det Notting Hill som var målet, och då är det så mycket svårare att riktigt på riktigt imponeras. Dessutom kände jag mig lite som en stalker när jag stod och fotade någons hem - jag var nämligen inte den enda turisten som fotade fasader. Nåväl. Lite thaimat senare återvände vi till cykelstället och cyklade tillbaka. På vägen vek vi in i en kvällsöppen bokhandel. Yey! Jag som varit lite besviken på att det inte blivit av att shoppa engelska pocketböcker. (Sedan blev det några till på flygfältet, men det kunde jag ju inte veta då...)

När vi småningom kom tillbaka till Marble Arch (alltså i änden av Oxford street) där vi började vår cykelrunda såg vi ett enormt hästhuvud i brons - tidigare på dagen hade vi sett statyn bakifrån och jag hade inte alls fattat vad det var för bronsbeläte... Ganska fin, tycker jag. Ja, och reflexvästar hade vi. Cykelhjälmar kändes lite väl överambitiöst att släpa med, men reflexvästarna vägde ingenting och vem vet - kanske någon lät bli att köra på oss tack vare dem.

Och när vi kommit så långt... då gick vi in på Burger King för att köpa äppeljuice och när vi kom ut var det med ens kväll. Dags att byta inlägg.

Legostatyer och andra monument (6.5, del 3)

Utan några konkreta planer för resten av dagen tog vi en buss i riktning mot Oxford Street, där vi räknade med att hitta något ätbart. Vi steg av vid Regent's street och valde första bästa restaurang vi såg från bussfönstret - så hungriga var vi efter alla drottningamord och diamanter. Det blev en vegetarisk restaurang (Tibits) med den präktiga devisen "Love food that loves you back". Det var inte det godaste jag ätit, men helt klart godkänt.

Eftersom vi var på jakt efter något roligt åt våra barn gick vi in i Londons mest berömda leksaksaffär Hamley's på andra sidan gatan - vilken besvikelse! Trångt, stökigt och svettigt och inte ens lite fint som man föreställer sig anrika affärer i London. Legoutbudet var dessutom sämre än på vilken Citymarket som helst. Däremot gillade jag att vi bland annat fick se delar av kungafamiljen stå och vinka i folkvimlet! Så var det ju också roligt att få fota kronjuvelerna som vi bara hade fått se på utan kamera tidigare på dagen... Allt byggt i lego alltså, om det inte syns på de suddiga bilderna...

Vi vandrade vidare längs Oxford Street och tyckte det var mycket skönt att vi inte hade några shoppingplaner. Den enda affär vi gick in i var Primark, främst för att se vad grejen var. Grejen var en stor affär med galet mycket folk och långa köer. Tacka vet jag Hammersmith! I änden av Oxford Street letade vi upp ett cykelställ för att fortsätta på två hjul. Målet var Notting Hill, men först ville vi se lite parkliv och cyklade så gott man fick runt och genom Hyde Park och Kensington Gardens. Och igen - vilken befrielse att sätta sina trötta fötter på pedalerna och glida fram! Den här gången dessutom i vackra grönområden, som gav oss lite syre i lungorna.

I utkanten av Kensington Gardens står Albert Memorial, ett monument som jag hade glömt bort att jag ville se.

Jag hade sett monumentet på bilder, men jag hade inte fattat hur enormt det var - jag trodde mannen i mitten var i naturlig storlek, men det var han... inte. Mannen i guld är prins Albert, drottning Victorias man. Han lär ha varit en anspråkslös människa, som uttryckligen inte ville ha något monument, och "if (as is very likely) it became an artistic monstrosity like most of our monuments, it would upset my equanimity to be permanently ridiculed and laughed at in effigy". Jag är rädd att han skulle ha tyckt att det här var ett precis så monstruöst monument som han befarade, men själv tyckte jag det var ståtligt - men så är det ju inte jag som är avbildad i guld i jätteproportioner i mitten heller.

Själv är Victoria avbildad - i form av en mycket enklare staty - utanför Kensington Palace en bit bort.

Träningsvecka 20 och 21

Veckans träningsuppdatering - som faktiskt blev två veckors uppdatering och därför lite långrandig. (Förra måndagen och tisdagen hade jag skrivit ett utkast om - resten av den veckan skriver jag på ett ungefär vad jag minns...):


Måndag v. 20: 45 minuter Boxaerobics hemma. Eller... något som påminde lite vagt om Boxaerobics. Tränings-DVD:er i all ära, men de har vissa brister. För det första är musiken ungefär lika peppande som musik man får lyssna på när man väntar i telefonköer - men det går att åtgärda genom att stänga av ljudet och välja en bra spellista på Spotify. För det andra är stegserierna både tråkigare och mer invecklade än på vanliga ledda pass. Lite märkligt, men min teori är att stegen upplevs både som enklare och roligare när de förstärks av resten av gruppen. För det tredje - vi kanske är mer trångbodda än en del andra, men vem har plats för långa stegserier med sparkar i sitt vardagsrum?? Resultatet blev hur som helst att jag mer och mer började göra det jag hade lust med (och som rymdes) än det som kvinnorna på DVD:n gjorde. Till sist hade det utvecklats till något helt annat. Men jag blev svettig och knallröd, och det kändes bra i benen. Jag tror faktiskt min variant var minst lika effektiv!

Tisdag v. 20: Cykeltur till Citymarket för att handla, ca 10 km, varav 5 (dvs. hemvägen) med en tungt lastad cykel med mjölk, tomater och malet kött... inte så ergonomiskt packad last, men jag kände mig väldigt vardagssund! På kvällen en cykeltur till för att fira att min morsdagspresent, en ny cykeldator, var installerad.

Fredag v. 20: Pilates - det kändes bra!

Söndag v. 20: Planen var Bodypump, men på grund av diverse missförstånd var det inget pass när jag kom fram. Istället blev det en timme i gymmet, och jag körde riktigt hårt med mig själv - lite förvånande med tanke på att min största motivation för Bodypump-passet hade varit att få lyssna på ljudbok i bilen på väg dit...

---------------------------
Sådär lagom till vecka 21 fick jag ett löpträningsprogram av en kompis. Tre pass i veckan ska få en nybörjare att orka springa 10 km på 10 veckor. Jag var lite skeptisk, eftersom jag inte brukar vara särskilt hängiven när det gäller liknande program, utan för det mesta "glömma" det innan jag ens börjat. Men nu har första veckan gått, och jag har fått pricka av alla tre pass. En väldigt sympatisk sak med programmet är att många av passen är korta (kanske 20 min), så även om man egentligen varken orkar och hinner - så orkar och hinner man ändå. Det blir lite svårare att hitta på ursäkter helt enkelt. Men något annat i träningsväg har det faktiskt inte blivit den här veckan...

Måndag v. 21: Löpträningspass 1/vecka 1

Onsdag v. 21: Löpträningspass 2/vecka 1

Söndag v. 21: Löpträningspass 3/vecka 1 - i det fantastiska, underbara, härliga sommarvädret! De två första passen var enkla, men den här gången fick jag kämpa lite mer. Men jag följde instruktionerna och tummade bara litelite på det där med "snabb" löpning. Jag är nöjd!

London på två hjul och på två ben (5.5, del 3)

Det bästa vi gjorde i London - Barclay's hyrcyklar! Eller ja, åtminstone något av det bästa. Det är osannolikt billigt, förbluffande praktiskt och väldigt roligt. Det finns cykelställ över hela staden, så det funkar bra att använda cyklarna som transportmedel, och så länge man inte använder dem för länge i taget kostar det nästan ingenting. För bra för att vara sant. Själva cyklarna är tunga som mindre mopeder, men ändå förvånansvärt lättcyklade. Och tack vara Matias medhavda cykeldator med navigator var det lätt att välja mindre trafikerade vägar - något som känns tryggt när man cyklar i vänstertrafik... (Åtminstone om man som jag är lätt höger/vänsterdyslektisk. Finns det nåt sånt?)

När British Museum hade stängt och vi motvilligt gått ut gick vi bara runt hörnet och skaffade varsin cykel. Tanken var att cykla till Regent's Park, men - hur klyschigt det än kan låta, jag rodnar - det var vägen som var mödan värd. Efter att ha gått/bussat/tunnelbanat i två dagar var det så skönt att glida fram på lugna gator och se sig runt. Vi såg delar av de fina stadsdelarna Bloomsbury och Fitzrovia som vi annars knappast skulle ha kommit oss för att se.

 När vi trampat en stund började det känns som matdags, så när vi närmade oss Regent's Park ställde vi ifrån oss cyklarna i ett cykelställ (praktiskt - eller va?) och gick in på Pizza Express, en kedja som är lite finare än namnet antyder. Gott! Både Matias och jag beställde pestopizza, men jag tog lightvarianten. Det jag gillade med den lätta pizzan var att mitten av bottnen var borta, och istället var det en hög med sallad där. Gott och lätt. Smart. Det jag inte gillade med den var att den var mycket mindre. Till samma pris. Liksom... klart det blir lättare om den är pytteliten. Duh. Smarrigt var det i alla fall, båda varianterna.

Efter maten hade det blivit ganska kallt (inte för att det hade varit varmt däremellan, men ändå), men det blev ändå a walk in the park, Regent's Park. Tyvärr ingen cykeltur i parken, eftersom det var förbjudet... Kallt eller inte, det var härligt med lite gröngräs. Om jag var i London en vacker sommardag skulle jag lätt kunna hålla till i olika parker i timtal. Kul att det är så pampig inramning på något som i grund och botten är något så naturligt som... buskar och blommor. Vi såg bara en liten del av parken, men med varmare väder och piggare ben finns det säkert mer att se.

När vi gått en sväng i parken var det dags för Emma och Daniel att bege sig mot tågstationen, så vi gick allihopa till närmaste tunnelbanestation (och missade nästan att vi gick förbi Madame Tussaud's - nu vet vi var det finns också). Det började kännas som slutet av en lång dag, men vi hade lite energi kvar och ville se lite kvällsvyer - när jag entusiastiskt sa något om Piccadilly Circus påpekade Emma att vi är småbarnsföräldrar och därmed vana att gå över vår kapacitet. Kan ligga något i det. Men det är ju en praktisk ovana när man vill se mycket på kort tid... Tråkigt var det att skiljas åt efter en dag i utmärkt sällskap!

1 söndag, 102 kilometer

Hurra för mig! (Får man säga så offentligt?) För första gången i mitt liv satte jag i början av sommaren upp ett träningsmål som inte var någon svävande tanke om muskler, styrka, vikt och kondition. Det var mycket konkret: innan sommaren var slut skulle jag cykla till Vasa, en tur på ca 100 km. Nu kan jag väl inte säga att jag legat i någon systematisk hårdträning, men målet nådde jag i vilket fall som helst i söndag. Mycket nöjd!

Den första biten, de 20 kilometrarna till Nykarleby, fick jag sällskap av mina män: Matias på cykel och pojkarna i cykelkärra. Vädret var fint, den utlovade motvinden obefintlig och det kändes som om vi knappt hade börjat när vi mötte Malinjohanna som väntade på torget. Efter lite prat (de vuxna) och lite spring (barnen) fortsatte jag och Malin mot Vasa medan Matias trampade åt sitt eget håll (och landade på aktningsvärda 51 km med fullastad cykelkärra innan han kom hem).

Men i Munsala började vinden friska i. Vi pustade, drog motvindshistorier och försökte räkna ut åt vilket väderstreck det blåste. (Vi kom fram till att det borde vända efter Oravais. Hahahha.) Men ändå. När det var dags för lunchpaus på ABC i Oravais - nästan halvvägs - kändes det fortfarande bra. Jag var trött och seg och behövde mat, men att cykla lika mycket till kändes inte alls omöjligt. Efter vår generösa matpaus kände jag mig energisk igen - ända tills jag började trampa. Mina lårmuskler var tydligen inte på riktigt samma våglängd som mitt huvud.

Vi fortsatte 20 blåsiga, tunga kilometrar till Klemetsgårdarna, där vi pausade igen - och passade på att dryga ut aprikoserna och chokladen med fallfrukt som bara låg och väntade på oss. Efter den pausen kände jag mig faktiskt betydligt piggare än jag hade gjort efter Oravais - kanske jag behövde dubbelpaus för att ta igen mig ordentligt... Vi fortsatte med en omväg i Maxmo för att undvika en tråkig och småfarlig sträcka på riksåttan, och det förslaget tackar jag mitt sällskap för. Det är vackert i Maxmo, och även om benen inte tackade mig för backarna var det ändå en rolig sträcka att cykla.


Ut till riksåttan igen, och dags för vår sista ordentliga paus: glass på Tesses café vid Vassorfjärden, 20 km från Vasa. Medan vi satt och åt glass började det regna - och slutade tre minuter senare. Några kilometer senare började det regna - och slutade en minut senare. Det var dagens regn, det. Så på det sättet hade vi ju tur med vädret. Motvinden däremot blev värre hela tiden (inte så tacksamt när man samtidigt har fler och fler kilometrar som tynger benen), och vi konstaterade efteråt att det hade mätts upp till 12 m/s på Brändö... Så mycket var det nog inte där vi cyklade, men det kändes fullt tillräckligt. Mer än vad vi hade betackar jag mig för!

Och fram kom vi! Och om jag lärt mig något av det här är att man har väldigt mycket reserver att ta av. Skulle dagens mål ha varit 20, 40 eller 60 km hade jag slutat där, känt mig lagom trött och tyckt att jag gjort ett gott dagsverke. Men ändå - det går att fortsätta. Det går bara långsammare. Ibland väldigt mycket långsammare, men det går.

Men det riktigt farliga är att ta en varm dusch efteråt... Jag kände mig inte så värst slut när vi kom fram - inte förrän jag kom ur duschen. Då satte jag mig i soffan och tyckte det var väldigt jobbigt att hållas upprätt... Matias och barnen hämtade mig i Vasa, och som en bonus fick vi en trevlig kväll på Kyrkoesplanaden: vi åt välbehövlig kvällsmat, barnen lekte och vi tittade på vinden som drog i träden utanför. Tack för den dagen, Malin!

PS. Och nu efteråt? Inga större skavanker - men mina händer, speciellt lillfingren, domnade bort som alltid när jag cyklar lite längre. Dagen efter hade jag svårt att vrida om nycklar och min handstil var visserligen läslig, men inte så mycket mer. Nu, fyra dagar senare börjar de kännas i stort sett normala igen. Matias läste sig till att svaga core-muskler kan orsaka onödigt stor belastning på händerna. What, jag och mina stålmuskler? Hm. Kanske jag borde börja med pilates igen...

Låsta fötter

Det var med skräckblandad förtjusning jag lånade ett par cykelskor idag. Jag skulle följa med MalinJohanna en bit mot Nykarlebyhållet och eftersom vi tidigare talat om att jag var nyfiken på cykelskor och konstaterat att vi har samma skostorlek kunde jag inte riktigt låta bli att låna hennes. Även om jag gärna skulle ha ångrat mig när det var dags för fötterna att lämna marken.

Men frånsett ett "sh-t!" som ekade mellan radhusen när Arvid sprang framför cykeln och jag måste stanna snabbt (och förstås glömde att ta lös nån fot först - jag hade faktiskt bara cyklat med låsta fötter i ca tio meter då) gick det bra. Lite nervöst, men när jag väl kommit igång var det jätteroligt och Mallo fick tillbaka sina skor först efter 10 km när det var dags att trampa skilda vägar. Jag tror jag vet vad som står på min önskelista för födelsedagen - synd bara att det inte är den bästa cykelsäsongen från oktober och framåt...

Den observanta läsaren noterar säkert att jag inte har cykelskor på mig på bilden. Och inte är det några Sundbyåkrar bakom mig heller. Jag återkommer till den dagen!

Nionde augusti

Idag firar vi vår *räknar febrilt i huvudet*... åttonde bröllopsdag. Det har min make funnit för gott att fira genom att cykla i full fart mot ryska gränsen. Vad säger det egentligen om mina kvaliteter som hustru?

Men han är duktig! Och han och hans partner in crime närmar sig målet! Läs här.

Tack för idag

En förträfflig dag. Skulle alla dagar se ut som den här skulle livet visserligen vara utmattande, men också ganska trevligt.

Dagen började med en cykeltur tillsammans med Malin - oh joy, vad roligt att cykla tillsammans! Vi hade cyklat runt 30 km innan vi stannade för mellanmål (en banan på stående fot), och jag hade inte alls haft något behov av att pausa tidigare. 100 % tack vare sällskapet.

Rundan skulle vara uppskattningsvis 40 km, men visade sig bli - 61 km! Igen! Förra gången gick det bra, men eftersom mina ben värkte något otroligt senare på kvällen och natten bestämde jag mig för att cykla 30-40 km några gånger till innan jag gav mig på något längre igen. Men det råkade alltså bli samma sträcka igen, och den här gången gick det mycket bättre. Sällskapet gjorde sitt, men benen klarade sig också mycket bättre. Varför är jag inte säker på, men det kan ha något att göra med vår simtur vid Fäboda när vi cyklat 42 km. Kanske terapeutiskt på något sätt? Och ikväll är mina ben lite ömma, men mår strålande jämfört med i tisdags.

När vi närmade oss Sandsund igen märkte jag att jag skulle landa på ca 56 km, så vi knölade in några extra vändor för att jag skulle komma över 60 igen... Och min cykelpartner in crime nöjde sig inte med det, utan fortsatte till 100 km. Go Mallo!

Och Fäboda alltså. Fantastiskt! Varför simmar jag inte där dagligen egentligen..?

Dagen fortsatte med konfirmationskalas och festivalplanering. Intensivt, men trevligt. Och nu kanske jag har en chans att lägga mig innan det blir spöktimme igen...

En söndag i juli (3.7)

En söndag i juli kan man ta en riktigt lat förmiddag i sitt tillfälliga hem - för det är ju faktiskt semester. Leka med megabloks, ligga på sängen och läsa en bok, småningom laga lite mat. Underbart att vila i en lägenhet där det inte hela tiden finns ungefär 14 dygns heltidsröjning som skaver på samvetet!

Efter vår lata, sköna semesterförmiddag tummade vi på våra principer om söndagsöppet och begav oss in till stan. Jag gillar städer. Jag gillar i synnerhet städer där jag får gå helt ensam på sommarrea i flera timmar medan man och barn är på egna äventyr. Ganska länge verkade rean ge skralt resultat (närmare bestämt två par strumpor åt Arvid). Men. I de tre sista affärerna för dagen rasslade det till. Tjitjing, så hade jag handlat 6-7 fina reaplagg till mig själv. Dessutom hade jag lämnat alla tveksamma kanske-fynd i butiken istället för att dra hem dem och aldrig använda dem. Mycket belåten med skörden.

Vi fortsatte vår city-söndag med Subwaymat i en lekpark. Vi vuxna gillade våra smörgåsar, barnen gillade lekparken. Och vi vuxna gillade att barnen gillade parken. Vi var ändå inte riktigt redo för att ta kväldi, så vi bestämde oss för en cykeltur - cyklarna hade ändå fått hänga med in till stan "ifall att". Det bästa vi kunde ha gjort! Vi cyklade på måfå och hamnade på ett promenadstråk vid vattnet. Kvällen var vacker och varm och av någon anledning associerade jag till Townsville i Australien som också har ett populärt promadstråk längs med vattnet... (och när man börjar associera till Australien, då har man bra sorts semester!) Lite glass, lite cykla i solen, lite titta på a på måsar och människor - sedan fick vi som de goda föräldrar vi är börja tänka på kvällsgröten. Definitivt en av de skönaste kvällarna hittills i sommar.


Och officiellt grattis till Jenny också, som klarade sin födelsedag fint trots att vi var ute på vift! Jag lovar, din present står (fortfarande!) i tryggt förvar här på bordet...

En lördag i juli (2.7)

En lördag i juli kan man...
... sätta sig i en barnstol och vänta på att ens föräldrar ska trampa iväg från Rönninge till Högholmen. Cyklar med på semester är grejen!

...köpa med sig pizzor från en Kotipizza man cyklade förbi och inta sommarens obligatoriska pizzapicknick så fort man hunnit över bron till Högholmen (och njuta av de svala vindarna från vattnet efter en mycket varm cykeltur).
...låta sig fotas med exotiska djur.

...somna som en stock och svettas lite i nacken.

...snacka med coola kameler.

...känna med en stressad leopard.

...titta på utsikten från Högholmens fotogeniska utsiktstorn.

...känna sig vuxen för att man efter ca sex trevliga timmar i djurparken låter aporna vara otittade tills nästa gång och istället cyklar hem och lagar kvällsmat till sina hungriga barn. Och stå på balkongen en stund och följa med vart varmluftsballongerna driver.