Läsåret 2019

Dags för läslistan 2019! 

Alltid lika kul att titta tillbaka i läsdagboken, men lite mindre kul att inse att jag bara har kommit upp till 46 böcker, vilket är hela 14 mindre än ifjol. Jag vet jag vet, det handlar förstås om kvalitet och inte kvantitet, men ändå. Måste faktiskt tillägga att det verkar vara nåt skumt med mina anteckningar för januari/februari, så jag kan ha missat att skriva upp några böcker där. Men ni vet lagen: Är det inte antecknat, är det inte läst. (Eller hur?)

Som vanligt räknar jag med ljudböcker (naturligtvis) och kapitelböckerna jag läser högt för Arvid och Edvin (naturligtvis). Gränsen är kanske lite flummig, men är det en lätt-att-läsa-bok som går att läsa högt på en nattning eller två räknas den inte.

Än en gång ligger övervikten (rejält) på kvinnliga författare - med hela 39 mot 8 (en bok var skriven av en man + en kvinna för den som inte får matematiken att gå ihop). Dessutom var 8/46 på engelska, resten på svenska. Så nä, jag är inte särskilt bra på variation!

Det som slår mig när jag ser igenom min lista är den stora skillnaden mellan böcker jag minns och böcker jag inte alls kan placera. Det finns titlar som glittrar till och genast får mig att minnas detaljer och känslor, och så finns det titlar jag inte ens kommer ihåg. De flesta av böckerna jag inte minns är lättsmält chick-lit som tydligen vägt lite för lätt... men det finns en tid och en plats för allt. Under perioder när jag bara hinner läsa tio minuter i sängen för att varva ner efter att ha rättat prov till halv ett på natten, då är böcker som En skopa kärlek (Sophie Kinsella) som balsam för en trött själ. Huvudsaken är att blanda ut dem med något som ger mer motstånd däremellan!

En bok jag inte kunde släppa:

Den åttonde tärnan av Eva Frantz. Både den och Blå villan, första boken i serien om polisen Anna Glad är finlandssvenska pusseldeckare som bäst! Och nu var det den som dök upp mest spontant eftersom det var så sent som igår kväll som jag faktiskt inte kunde släcka lampan innan jag hade läst upplösningen... Passande jullovsläsning dessutom eftersom den utspelar sig i advent med luciatåg, glöggbjudningar och julafton. 

En bok som fick mig att gråta:

Boktjuven av Markus Zusak. Jag har tänkt läsa den i flera år och nu förstår jag inte varför jag inte kommit till skott tidigare. Läs den! Det är en bok som är svår att jämföra med något annat! 

På samma tema faktiskt också en seriebok - jag tror i och för sig inte att jag bokstavligen grät så tårarna rann, men jag fick i alla fall en stor klump i bröstet - Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting. Det är alltså en serieroman (eller borde man säga en samling serienoveller?) som skildrar berättelser av överlevare efter Förintelsen. 

Av någon anledning verkar det ha blivit ett antal böcker på temat andra världskriget - jag är osäker på om det är för att mina moddeåttor hade ett projekt på temat tillsammans med historia eller om vi hade projektet för att böckerna jag läst lett mig in på det spåret... Vad är hönan, vad är ägget? Annat jag läst på temat WWII är Vargarnas tid (Elisabeth Nemert, inte övertygande), Once (Morris Gleitzman, naivt och berörande), Uppdraget (Camilla Lagerqvist, spännande för 11-13-åringar) och Kattvinden (Helena Öberg, fenomenal bok). Ja faktiskt också en som berättar om andra världskriget utanför Europa, nämligen Napalmflickan av Kim Phuc Phan Ti - vi har alla sett bilden när napalmbomben slagit ner och den gråtande, nakna flickan kommer rusande mot fotografen, det här är hennes berättelse.

En bok som fick mig att skratta:

The Humans av Matt Haig. När jag läste fjolårets lista ser jag att det var en av de böcker som jag såg fram emot att läsa 2019 och det var den värd. Upplägget är helt bisarrt och huvudkaraktären inte särskilt sympatisk (faktiskt inte ens mänsklig), men jag gillade den!

En bok som var värd besväret:

Nadia Murads Den sista flickan, helt klart. Den var svår att läsa rent emotionellt, för det går knappt att greppa det som hänt henne, hennes familj och hennes folk utan att gå itu. Dessutom tog det sin tid att läsa den eftersom det var så mycket jag inte visste från början om yazidier, IS och förhållandena i Irak. Men den var lärorik, omskakande och fängslande. 

En bok som inte var värd besväret:

Marian Keyes Kvinnan som stal mitt liv. Marian Keyes har ju ett förflutet som chick lit-drottning, men de dagarna verkar vara förbi. Hela berättelsen kändes ganska trött och en del stereotyper kändes ganska föråldrade. Jag läste hela boken i väntan på att den skulle ta sig, men det gjorde den aldrig. Kan inte rekommendera. 

En bok som lärde mig något nytt:

Bea Uusmas Expeditionen: Min kärlekshistoria. Oj, vad jag lärde mig! Och oj, så jag fick upp ögonen för Arktisområdet!

En bok jag inte blir klok på:

Kommer inte på någon som direkt passar in här. Kanske ett tecken på att jag utmanat mig för lite!

En bok jag var fel målgrupp för:

Finns ingen riktigt uppenbar, för även om jag läst en del kapitelböcker och tonårsböcker har jag njutit av de flesta. Är ju faktiskt mamma och högstadielärare, så det hör liksom till. Däremot kände jag mig faktiskt ganska gammal när jag läste Denise Rudbergs Stockholm Queens - Disa.

En karaktär jag minns:

Nu blir det en verklig person, men här måste jag få säga Tara Westover i hennes självbiografi Educated. Vilken framgångssaga och vilken resiliens! Det är alltid svårt att bedöma självbiografier, men en ruskigt fascinerande berättelse är det.

En karaktär som jag skulle vilja träffa:

Jag fortsätter på det självbiografiska spåret och tar "karaktär" med en nypa salt igen. Det får bli ännu en verkligen person, nämligen Michelle Obama. Hon valdes till "the world's most admired woman 2019" av marknadsundersökningsföretaget YouGov i somras och det tycker jag hon förtjänar! Det är hon själv som läst in Becoming på engelska, och den inledde jag 2019 med att lyssna på. Det kändes riktigt familjärt att sitta i bilen och höra hur hon själv berättade om sin historia. Det är verkligen en bok jag rekommenderar - särskilt som ljudbok på engelska! (Så det känns nästan som om jag faktiskt har umgåtts en del med henne redan, vill jag bara påpeka.)

En bok jag vill flytta in i:

Utan konkurrens: Ronja Rövardotter.

En mening/ ett citat som jag strök under:

Sorry, är jättedålig på att anteckna citat! Borde kanske bli bättre på det...

Årets resebok:

Den här gången inte en bok som har något alls att göra med någon av mina egna resor, utan istället en bok som tog mig med på en resa jag nog aldrig kommer att göra själv, nämligen Fredrika Eks Jorden runt på 1000 dagar. Fredrika Ek har cyklat ensam genom 45 länder på cirka 1000 dagar och har sedan gjort en fotobok om resan. Hennes slutsats är att folk överlag är snällare än man tror. 

Den sista bok jag läste 2019:

Under samma himmel av Katherine March, ännu en i den optimistiska högen jag lånade hem från skolbiblioteket över jullovet. 

Den första bok jag läser 2020:

Det finns flera lockande böcker i min hög, men just nu lutar det åt att det kommer att bli Hästpojkarna av Johan Ehn. Vi får se!

En bok jag ser fram emot att läsa:

Den fjärde och avslutande delen i Karin Erlandssons Legenden om ögonstenen, Segraren. Tänk, vilken tur att jag gav den i julklapp åt Arvid..! Ser också fram emot att läsa Den underjordiska järnvägen (Colson Whitehead) som jag köpte för nästan ett år sedan, men inte kommit mig för att läsa ännu.

En bok jag annars bara vill rekommendera:

Boken på bilden ovanför, nämligen Julian Fellowes Fint folk. På baksidan beskrevs den som Jane Austen på 90-talet och det tycker jag faktiskt det ligger något i. Samtidigt ska man kanske ha en liten fäbless för snobbig engelsk överklass för att uppskatta den fullt ut. 

Och en bok till som jag annars bara vill rekommendera:

Angie Thomas The Hate U give. Läs den! Nicola Yoons The sun is also a star. Läs den också! Och Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och Kattvinden av Helena Öberg. 


(Åååh, blir knäpp på de olika typsnitten och storlekarna, men jag lyckas inte ändra dem! Brukar ofta bli något knasigt med formateringen när jag klistrar in text någon annanstans ifrån, som nu med listan... Ha överseende!)

Ute i vintern

Ännu en skön jullovsdag har gått! Vi läste att det är plusgrader och elände på kommande, så vi såg till att passa på. Vi är inte alltid så bra på det, till exempel var jag inte ute längre än att jag hann till soptunnan och tillbaka igår trots fantastiskt vinterväder... (Att orsaken var besök av våra vänner från Pargas gör att det ändå känns okej!) Men idag körde vi en favorit och tog med oss pulkor, trangiakök och snabbnudlar och åkte ut till Fäboda. Tyvärr hade den rosaskimrande morgonhimlen hunnit bli mellangrå vid det laget, men aldrig är himlen så hög som ute vid Fäboda! 

Vi testade den nya delen av spången som byggts där - så fint att de satsat på att göra naturen tillgänglig också för dem som behöver lite hjälp för att ta sig över stock och sten! Med den nya delen börjar det faktiskt bli en riktigt bra bit som är spångad. Av någon orsak är det också lättare att få med motsträviga barn på en promenad längs den - kanske är det de små broarna, kanske är det att det ser lite ut som en tågbana, men så länge det funkar så är jag glad... 

Någon som håller på att bli tonåring hade förstås struntat blankt i sin mammas uppmaningar om yllesockor, långkalsonger och en extra tröja, så någon var ganska frusen och trumpen pga. frusen. Oh well. Senare på dagen köpte vi ett par rejäla påshandskar till denne någon. Men annars hade vi roligt! Vi åkte pulka i sanddynerna och kokade snabbnudlar på trangiaköket. Men fikat tog vi hem igen, för när vi väl fått i oss själva maten höll nog alla med om att det började bli lite onödigt kallt... 

Men jag avslutade inte riktigt där, utan fortsatte att passa på genom att hoppa av i stan och gå hem. Jag har nämligen tjuvstartat med en januariutmaning som jag tror ska hjälpa mig på traven nu när jag tänkt göra något åt det sorgliga faktum att jag lämnade bort i princip all träning under senhösten när jag tyckte all tid jag hade behövde gå till jobb och familj. Tyckte det var lika bra att tjuvstarta nu i mellandagarna nu när jag faktiskt, lyxigt nog, har tid. Utmaningen, #susannesjanuariutmaning, är det min kollega Susanne som knåpat ihop och åtminstone jag blev genast sugen på den. Uppgifterna finns på bild längst ner, är rätt säker på att det är okej att jag delar den här! 

Dagens blev alltså B som i "Bilfärden avslutas med att du kliver ur 3 km före hemmet och går den sista halvtimmen", så jag steg av i stan. Jag tyckte det kändes tråkigt att gå den vanliga vägen hem, så tog lite omvägar som nog gjorde att det tog närmare en timme. Tror det gills ändå! Det bästa var att jag fick ett infall och chansade på att några flitiga terrängcyklister hade trampat upp stigarna så att jag kunde gena hem genom skogen - och det hade de. Tänk ändå, att kunna gå hem från stan på snöiga skogsstigar, färdigtrampade och allt! Då är livet ganska bra. 

Jul på Tyynelän tonttula

Vår jul började faktiskt tidigare än vanligt i år - eftersom Sverigekusinerna anlände till Jakobstad på lördag kväll hade vi bestämt redan flera veckor innan att allt julstök och julstäd som behövde uträttas skulle vara klart före söndag - eller så fick det lämna ogjort. Det höll vi oss faktiskt riktigt bra till, och det märkliga är att vi inte ens tyckte att vi behövde lämna särskilt mycket. Kan visserligen bero på att vi hade sänkt ribban på ganska många områden, men ändå... Vi hann julstöka helt tillräckligt och söndagen 22.12 inledde vi vårt extralånga julfirande! 

Vi började med adventsgudstjänst och lunch på Friends and burgers (för att få lite kontrast till all skinka som skulle intas under de följande dagarna). Sedan hade vi planerat att turista lite i hemtrakten, närmare bestämt på Tyynelän tonttula i Larsmo. Våra skolbarn har varit dit med skolan bara några veckor tidigare, så Arvid tyckte han hade sett tillräckligt och föredrog att stanna hemma med faffa, som också tyckte det räckte med de sex-sju besöken han hade i bakfickan. Det lustiga är att vi andra som bor här aldrig varit dit, medan Ylva och Anders faktiskt hade hunnit med ett besök, men för flera år sedan och då på sommaren. 

Och vilket ställe det var! Både Matias och jag var helt fascinerade och hade kunnat stanna ännu längre än det blev. Inte så mycket för tomtarna, som för all del var ganska skojiga, utan mer för den enorma mängd gamla föremål som skrotade runt i varje litet rum och uthus. Så mycket vackert och så spännande att tänka sig den historia och den skicklighet som ligger bakom!

(Är det förresten någon som vet vad det här är för nåt? Vår bästa gissning var någon slags prydnad till en hästsele?)

Det märktes att det var minst sagt högsäsong så här två dagar innan jul, men även om det var mycket folk var det inte så trångt att man behövde armbågas med någon, utan nästan mest lite mysigt med vimlet. Det fanns förresten också ett café (värt att slå sig ner med en smörbulle bara för att få sitta i den vackra miljön!) och en butik med handgjorda tomtar, gammaldags julplanscher och dekorationer. Ångrar fortfarande att jag inte köpte en julplansch, känner att en sådan hade passat bra på någon av våra väggar! 

Själva tomtarna hade jag tydligen inte fotat särskilt mycket, men ett par bilder fanns i alla fall. Gissa vilka tre av tomtarna här nedanför vi tog med oss hem!

Fint var det och helt klart värt ett besök - inte minst en fjärde advent med regnigt och ruggigt väder som behöver få en extra puff för att julkänslorna ska börja sprätta till liv. Kanske blir det en favorit i repris i december 2020!

Världens bästa annandag

Den här dagen alltså - den exakta målbilden när jag slitit på under senhösten! Början av jullovet blev jätterolig, men också ganska intensiv med Sverigekusiner och en hel del program. Det har varit fina dagar tillsammans med många av mina favoritmänniskor, men jag har också längtat hett efter den här dagen: annandag jul helt utan planer och med lilla familjen som enda sällskap. Det har varit sovmorgon, julklappsspel, läsning och långpromenad. Och ett mjukt täcke av snö!

Det kommer antagligen att bli ett par dagboksinlägg om början av jullovet så småningom, men just nu ville jag bara skriva om idag. För att spara den sköna känslan och kunna ta fram den en stressig vardag i februari kanske?

Några pärlor från dagen:

Pärla ett: Julklappsspelet Klask. Danskt hygge i form av ett sällskapsspel. Aldrig har jag varit med om att ett julklappsspel har spelats nästan oavbrutet under en hel dag! Och alla fem tycker det är lika roligt...

Pärla två: Äntligen tid att ligga på soffan och läsa. Har haft Norra Latin (Sara Bergmark Elfgren) på gång i en vecka (eller två?), men har haft så korta stunder över för läsning att jag inte riktigt hunnit någonvart. Idag har jag äntligen plöjt igenom slutet. Älskar egentligen inte spökhistorier, men den här var så välskriven och fängslande att jag rös av välbehag. 

Pärla tre: Jag gick ut med ett vinterprat i öronen, ett mjukt och vänligt vinterlandskap runt mig och ingen tid när jag behövde vara tillbaka. Jag kom hem igen en och en halv timme senare, stel i benen och frusen ända in under kläderna, men glad och nöjd och väl till mods. Vinterpratet var Amanda Audas-Kass för Radio Vega - fint och klokt och utmärkt sällskap på en promenad! Gick dessutom en rutt jag nästan hade glömt bort och hamnade ute på åkrarna i Staraby. Extra roligt med en nygammal väg jag inte gått på länge!

Även om det låter lite otrevligt har något av det bästa med dagen varit att jag fått vara just så introvert som jag många gånger känt mig den här slitiga senhösten när jag fått en överdos av människokontakter. Jag har njutit av att vara tillsammans med familj och släkt under julhelgen, men lite eremitliv är nog också nödvändigt för att mina batterier ska laddas före skolstarten. Vi har fortfarande nästan två veckor kvar av jullovet (!!!) och jag ser fram emot både att träffa folk och att låta bli. Ledighet alltså. Det är bra saker. 

Önskar er alla sköna, lata dagar!

Mera Madeira

Det är inte klokt - fast det ändå bara är en och en halv månad sedan jag kom hem från Madeira händer det ändå att jag sitter och gapar åt mina egna foton. Var det verkligen sådär vackert? Var bergen så där dramatiska? Här kommer en fortsättning på söndagen, vår bonusdag innan det mer officiella programmet tog vid! Vi började ju med Monte Palace Garden och fortsatte sedan med buss. Första stoppet var vid svindlande Cabo Girão. Efter det fortsatte vi norrut tvärs över ön till norrsidan, som verkligen såg helt annorlunda ut än trakten kring Funchal. Jag kan lugnt säga att det var en ganska hisnande bussfärd längs slingriga vägar, djupa skogar och branta bergssidor på väg dit! Vi stannade för en bensträckare och fotopaus vid en utsiktsplats mitt på ön, Encumeada. Andlösa landskap - och så fascinerande att stå mitt bland molnen!

Vårt egentliga mål var småstaden São Vicente på norra kusten. Jag fastnade genast för det ruggade, oborstade landskapet där. Jag har aldrig varit till Island, men jag tänkte genast att det här ju måste vara en lite sydligare version av det isländska landskapet... och det bekräftade också två av de andra lärarna, som båda hade besökt Island. (Helt seriöst - en del av våra partners har verkligen varit på Erasmusresor till exakt varenda hörn av Europa och lite mer därtill! Vi är sådana gröngölingar.) 

På Madeira finns inga naturliga ljusa sandstränder, utan de är antingen stenstränder eller mörka lavasandstränder. Ett par ljusa sandstränder finns det (och vi besökte en av dem ett par dagar senare), men de är importerade. I São Vicente fanns en ganska vild stenstrand där Atlanten vräkte in med kraft. Min ungerska kollega, frisksportaren Péter, var genast i vattnet, men de flesta av oss avstod...  Inte för att vattnet egentligen var kallt, men det var bara inte speciellt välkomnande. Däremot kunde jag inte låta bli att vada lite, men med de massiva vågorna lyckades jag både blöta ner mina shorts och tappa en av mina nyköpta flipflops inom en minut eller så. Det kändes minst sagt snopet, tills vågen vänligt nog skvalpade tillbaka den. Jag trodde redan att den hade övergett mig för att bege sig ut på egna äventyr... kan förresten inte rekommendera flipflops på en stenstrand, det var något av ett mirakel att jag inte bröt en eller annan vrist på kuppen! 

Efter att ha begapat det mäktiga havet en stund gick några av oss iväg för att se oss runt. Det är ingen stor ort, men tillräckligt för en promenad i alla fall. Vi fattade inte riktigt vart vi skulle gå för att hitta själva byn, men vi hittade i alla fall en bro och en stig som gick genom berget. That's good enough for us!

Vi hittade ju aloe vera också, vilket kom väl till pass! Ursäkta bilden på min fultå här nedanför, men den ville liksom inte lämna mig ifred den här resan. Jag fick alltså ett skoskav på ovansidan av tån ungefär vid skolstarten i augusti. För att göra en lång historia kort blev såret infekterat och hela tån inflammerad så jag haltade runt som ett ganska eländigt skrälle en stor del av hösten. Efter två antibiotikakurer, en buranakur och diverse huskurer och receptbelagda salvor var den i ganska bra skick före resan. Sedan landade vi på varma, fuktiga Madeira och det tog inte många timmar innan den blev äcklig igen. Jag skaffade som sagt flipflops för att lufta tån och putsade och skötte så gott jag kunde, men ändå blev den värre för varje dag... Det är först nu, en och en halv månad senare som tån igen börjar vara ungefär lika bra som före resan! 

Ursäkta tråkig berättelse om min tå, men... så kan det bli. Det jag egentligen ville berätta var ju egentligen att jag tyckte det var coolt att kunna palla ett aloe vera-blad vid sidan om stigen och droppa ut smörjan på min tå. Inte vet jag om det hjälpte, men det bör ju inte ha blivit värre i alla fall... Svalkande och klibbigt var det i alla fall!

Det här vindpinade landskapet alltså! Hjärta, hjärta.

Så småningom bänkade vi oss i bussen och körde tillbaka mot Funchal. Den kvällen gick vi på middag på en rätt så trevlig restaurang en bit från hotellet, men jag har folk på alla bilder därifrån, så de får stanna på min dator. Det var jätteroligt att sitta ner och prata ikapp lite med de andra lärarna! (Sen blev avslutningen lite snopen, för vi satt kvar jättelänge efter maten, vilket jag inte riktigt fattade varför. Sen visade det sig att vi väntade på efterrätten, men någon sådan ingick inte... alla våra stackars kids hade hunnit bli superuttråkade och så blev det liksom ingenting av all väntan... Oh well! En innehållsrik och ganska fantastisk första dag på Madeira var det i alla fall!)

Jullistan

Nu är det bara slutspurten kvar! Två vanliga skoldagar + en julfest och sedan ett hett efterlängtat lov! Sitter egentligen och rättar min sista provhög 2019, men eftersom jag börjar bli mer än lovligt trött på den sysslan tänkte jag prokrastinera en smula. Hittade en jullista på Marias memoarer som jag tycker passar bra så här exakt en vecka (!!) före julafton!

Jul-Edvin för många år sedan. Jag är samtidigt fascinerad av hur liten han var då och hur stor han är nu.

Vilka är de första fem orden du kommer att tänka på när du hör ordet ”jul”?

Familj, julgran, spänning, lugn och julevangeliet.

Fortsätt meningen ”ingen jul utan…."

Se föregående fråga! Men framför allt familjen, både min lilla och min stora!

Viktigaste saken på julbordet? 

Nu är jag ingen stor vän av julmat - de kokade plommonen var i princip det enda jag åt på julbordet när jag var liten... nuförtiden kan jag uppskatta det mesta på bordet, men ris á la Malta kanske ändå får hedersplatsen.

Ris á la Malta i Norrfjärden den där enda gången jag firat jul utomlands.

Skulle du kunna tänka dig att fira jul utomlands? 

En gång har jag firat jul utomlands, men då var det ändå så "hemma" det går... Det var när våra två äldsta var små och vi och svärföräldrarna firade jul i Norrfjärden hemma hos Ylva och Anders. På den tiden var vi alltså sex vuxna på två barn och firade hela julen under samma tak, så jag har nog varken förr eller senare varit med om en så fridfull jul! I nuläget skulle det nog inte vara ett alternativ, det är för viktigt för barnen att fira julafton vid mommo och moffas och sedan sova över där med alla kusiner. Men om jag ändå var tvungen att fira jul utomlands skulle det nog vara på ett snöigt ställe tillsammans med storfamiljen. Jag har inget behov av att fira jul på varmare breddgrader - resa till mer spännande ställen kan man göra under resten av året.

Om du firar jul utomlands, vilken destination skulle du välja? 

Tja, kanske det skulle bli att ta med hela storfamiljen till Arjeplog för att fira en insnöad jul i Vuoggatjålme? Eller en favorit i repris med Ylva och Anders i Norrfjärden, även om det stora lugnet kanske inte infinner sig på samma sätt numera när vi är fem vuxna på fem barn...

Vilket är ditt bästa julmusiktips?

Har upptäckt att Robbie Williams har gett ut ett julalbum i år, I like! Inte minst pampiga Merry X-mas everybody med gästspel av Jamie Cullum. What's not to like? Annars tar jag gärna emot nya tips, känner att min julrepertoar börjar bli lite uttjatad!

Hur förbereder du dig inför julen?
Alltid lite mindre än jag hade velat... Jag älskar tanken på att skrubba hela huset rent; julbaka och julpyssla och julrimma och baka lussekatter. I praktiken är det mer frågan om att jobba häcken av mig in i det sista och sedan försöka hinna med det mest nödvändiga under de dagar som är kvar till julhelgen. I år kommer Ylva och Anders till Finland på lördag kväll, så tanken är att det som är ogjort 22.12 får förbli ogjort fram till mellandagarna och så tjuvstartar vi julchillandet istället. Vi får se hur det funkar, men vi hoppas på det!

Men måste väl ändå tillägga att vi har fått fram julgardiner, julbelysning och till och med en minigran i salongen, så så värst illa ställt är det faktiskt ändå inte!

Den bästa julfilmen?
Nu kommer jag inte på någon riktigt bra faktiskt... tipsa mig! Vad ska man se julen 2019?

Brukar du köpa en julkalender av något slag till dig själv? 

Nej, det räcker med barnens! Däremot älskar jag att läsa min gamla, nötta kapitelbok "Den första julen" för Arvid och Edvin. Den bästa adventskalendern! 

När är det okej att börja julpynta tycker du? 

När andan faller på! Själv brukar jag plocka fram lite smått till lillajul och sedan öka på lite vartefter. Tro, hopp och kärlek åker upp i mitten av december och granen kommer in max ett par dagar före julafton!

När får julen åka ut igen?

Tomtarna får gå i ide när jullovet tar slut, men i övrigt har jag inte bråttom. Får spunk av folk som pyntar sig galna under advent för att sedan slänga ut rubbet på annan dag jul och ta in rosa tulpaner istället. Tagga ner lite! Jag är ju långsam med det mesta och det passar mig bra att pynta sent och sedan njuta av det i lugn och ro efter julen. Tjugondag Knut är väl en tumregel, men i ärlighetens namn brukar vi nog behålla granen så länge den behåller barren... ifjol eldade vi upp den först i månadsskiftet januari/februari! Vi plockade bara bort det juligaste pyntet och så behöll vi den som en extra mysig krukväxt. Älskar att ha skog inne i huset!

Vykort från Cabo Girão

Såhär mellan lektionsplanering, nattning och klädtvätt - ett vykort från en av de mest dramatiska utsikter den här utsiktsnörden någonsin sett: Cabo Girão på Madeira. Det var kul och läskigt; det va högt (Här hade visst en vänlig minderårig själ kommit och hjälpt till med skrivandet - visst är det ett tecken på framgång att ha spökskrivare på sin blogg?) Eh, jag kom av mig... Cabo Girão! Europas högsta glasplattform som sticker ut från en klippa på 580 meter som stupar rakt ner i havet. Mäktigt? Oh ja. Men eftersom det var väldigt mycket folk där blev det ändå inte den svindlande känsla jag hade anat mig till på förhand - plattformen har tydligen upp till 1800 besökare per dag, vilket osökt får mig att tänka att det förhoppningsvis är en slitstark konstruktion... Nu var det ju inte högsäsong, men bara vårt sällskap var ju en hel busslast, så även om landskapet var något i särklass blev det här ändå inte den största naturupplevelsen under resan - den kom senare under veckan, i regn och dimma och med sagolika berg runtom.

Redan vägen upp var en upplevelse - det kan man kanske gissa sig till med tanke på de svindlande höjder vi skulle upp till från havsnivå på en så kort sträcka fågelvägen! Jag kunde ha suttit och granskat vägkanten, klämt tag om sätet framför och kallsvettats, men jag valde att lita på att chauffören kört upp tryggt förr och att de flesta bussar inte störtar nerför stup. Jag vet att det inte är många år sedan det hände en tragisk olycka med en turistbuss på Madeira och det var faktiskt (!) något av det jag var mest nervös med på resan - att ta med andras barn på vägar som den här! Men när vi väl hade hållit med våra värdar om att en bussutflykt var en prima idé den här söndagseftermiddagen var det liksom inte i mina händer längre. Bäst så. Bilden här ovanför var från en paus på vägen upp, en bit ifrån målet, men andlösa vyer redan då - byn nedanför heter Camara do Lobos och är berömt för sina sjölejon. En vacker dag skulle det vara så häftigt att se sådana i det fria!

Det blir sällsynt människofattiga bilder här eftersom jag inte vill lägga upp ofrågade bilder på varken mina egna eller andras elever - och jag märker också att inte en enda av bilderna gör platsen rättvisa. Det är inte lätt med höjder, och just den här utflykten var jag mer fokuserad på det sociala än på det fotografiska! Den här drönarfilmen tycker jag däremot är väldigt cool - till exempel vid 3:20 ser man plattformen bra!

Något jag - som kommer från de österbottniska vidderna - tycker är fascinerande är hur all odlingsbar mark verkligen används här. Till och med små landremsor som bara kan nås med båt odlas. Härifrån fick man spana ut över kusten med hotell, byar och odlade plättar överallt där inte klipporna och stupen bröt fram och gjorde människorna och deras verksamhet helt oväsentliga. 

Det märktes att det här var en turistfälla, inte bara på den rymliga parkeringen, utan också på souvenirshoppingen och den lättillgängliga glassen invid. Men det passade oss bra den här gången, inte minst för att jag var i akut behov av ett par flipflops... (på grund av min fultå, återkommer till den.)

Nu är det dags för mig att fortsätta planera morgondagens lektioner och försöka låta bli att längta för mycket till jullovet, men jag lämnar er med en bild på de gulliga, knubbiga madeiranska bananerna! De smakar faktiskt lite annorlunda än bananerna i våra fruktdiskar, men framför allt ser de helt annorlunda ut. Skojiga var de i alla fall, inte minst när min kollega och jag i misstag råkat hamstra på oss så mycket bananer som ingen åt upp att de blev ett stående skämt... de följde liksom med oss överallt resten av resan och verkade aldrig minska! 

Monte Palace Tropical Garden

Vad drömmer man om en mulen, kulen novemberdag som denna? Kanske ett besök i en tropisk trädgård? Varsågod - följ med! Det här är från vår första dag på Madeira, som egentligen var en inofficiell tjuvstart. Projektets egentliga arbetsdagar var måndag-onsdag, men vi hade allihopa bestämt oss för att ta våra grupper till Madeira en dag på förhand - för vem vill liksom inte ha en extra dag på Madeira om det går..? Vi var dessutom alla överens om att vi ville göra något tillsammans den här bonusdagen, så våra värdar hade satt ihop jättefint program för oss. 

Det började med en av de aktiviteter jag läst mig till att ingen som besöker Funchal bör missa, nämligen linbanan upp till Monte. Jag skriver helt under, missa inte! Jag hade inte haft något emot att glida fram i den i flera timmar - så roligt att sitta och spana ut över Funchal. Vi hade dessutom turen att få med vår värd Alex i vår kabin, så hon kunde berätta och förklara vad vi såg. Hon pekade ut bananplantorna som odlas varhelst det finns lite odlingsbar mark; de brandskadade fläckarna högre upp från en storbrand för några år sedan; vägen vi kommit från flygplatsen längs kvällen innan; den lilla gravplatsen som klängde sig fast uppe på berget. Ja, hon berättade att på Madeira behåller man sin gravplats i bara fem år, sedan grävs knotorna upp och sätts i gravfack för att platsen ska kunna användas för en ny grav. Det finns helt enkelt inte ytor nog för att slösa dem på stora gravgårdar! 

En extrabonus var att jag kunde känna mig skarpögd som hök med mina solglasögon med styrka. Jag skaffade dem i somras och tycker egentligen inte de är supersnygga - men de ger mig superpowers! Solskydd + polariserade glas + rätt styrka för mina ögon = superhjältesyn! (Nej, jag har aldrig förut haft solglasögon med styrka och ja, jag är ganska imponerad av dem.)

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Ja, vägen upp med linbanan var verkligen mödan värd (även om mödan var ganska anspråkslös), men målet var inte heller så skruttigt. Vi var på väg till Monte Palace Tropical Garden, en tropisk trädgård uppe i Monte, precis där man går av linbanan. Sedan har jag förstått att man kan ta linbanan vidare till en annan trädgård, Jardim Botanico, men det gjorde vi inte. Är säkert också fint! 

(Här alltså en av de uppstyrda gruppbilderna som känns okej att lägga upp - och så mina inte supersnygga superhjälteglasögon!)

Vi blev helt betagna av den tropiska trädgården. Den var enorm och vi hann inte ens gå igenom hela, även om vi skippade besöket i byn Monte som också hade planerats in. Om jag förstod det rätt hade olika delar av trädgården tillägnats före detta portugisiska kolonier (som Macao) och handelspartners (som Japan). "Oh well - we used to be conquerors, now we are poor", sade Alex och ryckte på axlarna.

Här är nästan hela gruppen - förutom portugiserna, eftersom de portugisiska eleverna inte hängde med oss ännu på söndagen och de portugisiska lärarna agerade fotografer...

I våra ögon blommade det massor för att vara november, men enligt dem som visste mer hade det mesta blommat ut. Kan bara tänka mig hur vackert det måste vara på våren! Den roligaste blomman att bonga var förstås julstjärnor på stora buskar! 

Det fanns också ett par utställningar där man kunde vika in. En utställning med afrikanska sniderier gick jag ganska oberörd igenom, men utställningen Mother Nature Secrets med mineraler från olika delar av världen var förvånansvärt fascinerande!

Sedan var vi tvungna att avrunda vandringen i trädgården för att hinna med lunch, men själv avslutar jag det här inlägget med en bild av mig tillsammans med Fatma, Julie och Péter - numera mina kolleger och vänner i Turkiet, Irland och Ungern! Finfina människor och engagerade lärare är de, hela högen!

Min varningsklocka

Är det inte lite märkligt att allt som ska göras under terminen ska göras just under de veckor när man dessutom ska klara sig utan dagsljus och färger?

Ända sedan jag kom hem från Madeira och ännu ungefär två veckor till räknar jag med att jobba på som ett flitigt litet bi. Sedan borde det bli lite mer luft i mina veckor igen. Så skönt det ska bli med lite julefrid! Tänker inte ens börja räkna upp uppgifterna jag håller på att arbeta mig igenom eftersom det är ungefär lika spännande som att höra på någon som redogör för exakt vilka tider deras baby varit vaken och skrikit på natten. Jag erkänner, jag har gjort mig skyldig till båda synderna, men ska försöka låta bli just idag. Konstaterar bara att det är till viss del sånt som hör till årstiden (periodbyte, utvecklingssamtal), dels självförvållat jobb (fortbildning, Erasmus), dels sånt jag gått och lovat som inte ens har med jobbet att göra.

Jaja. Det rullar på bra och jag är rätt nöjd med att kunna bocka av punkterna på min lista i helt rimlig takt. Har haft en skön helg nu också - visserligen har jag jobbat en del, men har också hunnit med annat. Igår kidnappade syster Jenny alla våra barn, så de fick en rolig lördag med kusinerna medan Matias och jag kunde pusta ut här hemma. Så skönt!! Vi hade tänkt luncha på stan, men värmde rester ur frysen och åt i soffan framför ett avsnitt av The Crown istället. Äta framför tv:n är  det lyxigaste som finns, ju - åtminstone den här gången slog det helt klart en fin utelunch! Passade också på att (hrm) jobba lite i lugn och ro samt gräva fram alla julklappar vi köpt och gömt "på en bra plats"... Tror vi hittade allt! Känns osannolikt präktigt att börja ha koll på julklapparna redan en månad före julafton, men jag passar på och njuter när jag kan. Händer ju inte alltid att vi har framförhållning.

Men den här helgen behövdes verkligen, för jag noterade att min varningsklocka började ringa mot slutet av veckan. Javisst, jag kan känna mig sliten och trött och styv i ryggen som en gammal tant efter för mycket skrivbordsjobb, men det är något annat som verkligen får mig att haja till och inse att jag behöver ta det lugnt. Det är när jag blir hyperkänslig när det gäller vad andra tänker om mig och mina prestationer! I vanliga fall är jag väl varken mer eller mindre känslig än genomsnittet, men när jag haft för lite tid för återhämtning och vila en tid kommer det punktligt som tåget - jag fastnar på saker jag sagt och gjort och analyserar sönder hur andra kan ha uppfattat det. Då vet jag att det är dags att bromsa. Jag tycker bara det är så skönt att jag börjar känna mig själv tillräckligt bra för att känna igen såna här reaktioner: Nej, det är inte så att jag blivit ett socialt inkompetent vrak. Nej, det är inte så att jag gått och sagt onormalt mycket dumheter på sistone. Jag bara tror det eftersom jag har jobbat för mycket och sovit för lite. Fixa det, så löser sig resten. Just därför så tacksam för den här relativt lugna helgen!

Blixtvisit i Lissabon

Äh, vi kör ett första riktigt reseinlägg! Känner att varje minut jag kan ägna åt mitt skrivbord borde ägnas åt jobb just nu (det är nåt med den här årstiden - när det är som mörkast ute ska det visst jobbas som mest), men ska man ändå prokrastinera kan man lika gärna göra något vettigt. Typ skriva ett blogginlägg om Lissabon.

Lissabon, ja! Den som invänder att det är en stad som rimligtvis inte ligger på Madeira har helt rätt. Men eftersom vårt flyg från Helsingfors till Lissabon tidigarelades med tre timmar (hej, incheckning i Vanda 04.00!) bestämde vi oss för att göra något roligt av den långa väntetiden och undersökte möjligheterna att smita från flygfältet några timmar medan vi väntade på vårt flyg till Funchal. Även om energin inte direkt bubblade ur öronen på oss - resan hade börjat redan kvällen innan med en tågresa ner till Vanda och en hyrd lägenhet där vi hann sova cirka tre timmar före väckning - så var det ett bra val. Vårt flyg vidare till Funchal var dessutom lite försenat, så vi konstaterade tacksamt att det hade blivit många lååånga timmar på flygfältet om vi hade stannat där...

På förhand hade vi nosat här och där efter tips på hur våra ynka timmar i Lissabon bäst kunde användas. Ett förslag vi fick av våra värdar på Madeira var att ta tunnelbanan till Parque das Nacões, ett relativt nybyggt och modernt område ute vid vattnet. Det verkade som en bra idé, men eftersom vi alla var mer nyfikna på Lissabons historiska centrum nappade vi istället på ett tips jag fått på den fina bloggen Bortugal, nämligen att ta en buss (Aérobus) från flygfältet till Rossio Square, där det finns mycket att se på promenadavstånd. Bussen tog ca 25 minuter per väg och kostade 6 euro/person, så det tyckte vi var väl investerade pengar och minuter! Roligare också med buss än med tunnelbana, så fick vi en glimt av hur Lissabon ser ut längs vägen från flygfältet. 

Vårt första uppdrag i Lissabon var att hitta lunch, men vi råkade snubbla in i en julbutik istället. Där vimsade min kollega Mikaela och jag runt och ooh:ade och aah:ade åt alla gulliga julkrubbor en stund medan våra tonåringar stod utanför dörren och såg uttråkade och utsvultna ut... hoppsan! Sedan skärpte vi oss och letade oss vidare till ett köpcentrum där vi hittade ett helt godkänt pastaställe för att fylla på energidepåerna. Där hade vi också helt osannolik tur med vädret, för strax efter att vi gått in där kom världens skyfall (som vi kunde hålla koll på genom takfönstret). Vi behövde bara dra ut lite på lunchandet, så mattades det av lagom tills vi skulle ut igen - och slutade sen helt. Perfekt!

Lissabon verkar vara en stad med mycket gammal charm, som jag nog gärna skulle utforska i mer än de få timmar vi hade. Det är kullar och backar och spårvagnar och sirligt dekorerade hus - som nog i många fall ser ut att ha passerat sin glans dagar. (Åsa på bloggen Bortugal skrev faktiskt riktigt nyligen om de portugisiska husen - intressant läsning här!) Men har man bara tre timmar, varav en går åt till lunch, så är nog Rossio Square en bra utgångspunkt. Vi vågade inte gå särskilt långt bort från torget och hade dessutom våra små kappsäckar med oss, men vi gick ner längs en gågata mot vattnet och ner mot Praca do Comércio samtidigt som vi spanade in kakel på husväggar och kakor i skyltfönstren. 

Väl framme vid Praca do Comércial började solen skina, vi kunde känna lite havsdoft och livet var gott! Det enda som oroade läraren med ansvar för flygbokningen var att vi ju skulle hinna tillbaka till flygfältet i tid också... det visade sig inte vara några problem alls, men oh well. Jag kom bara ihåg att våra portugisiska vänner hade missat sitt anslutande flyg i Lissabon när de skulle till Irland på planeringsträffen ifjol och kom fram ett helt dygn senare på grund av det, så tanken på Lisbon Airport gav väl mig nån slags omedveten dålig vibb på grund av det... Helt i onödan, särskilt svårt var det inte att hitta! 

Det kommer annars att vara lite mer sparsamt med människor på mina resebilder den här gången, för de flesta av människorna jag reste med är ju mina elever... Jag tänker att det kan gå an med mer uppstyrda gruppfoton, sådana som de har godkänt att lägga upp på instagram redan, men resten får stanna på min dator... Men här kommer i alla fall en bild min kollega Mikaela tog av vårt fina ressällskap på Praca do Comércial!

En av dagens höjdpunkter kom faktiskt ändå när vi var tillbaka på flygfältet och gick till vår gate - vi skulle nämligen ta samma flyg vidare till Funchal som den irländska gruppen! Så roligt att träffa Julie, vår huvudkoordinator, hennes kollega Nóirín, som jag träffade på Irland förra hösten, och de tre killarna de reste med. Så här långt in i det här projektet är jag rätt övertygad om att alla irländare är trevliga, alltså varenda en. Eller så är det bara alla jag har träffat. 

(Eh, nästa bild har egentligen ingenting med nånting att göra, men vem kan låta bli att fota en Nimbus 2000? Åtminstone inte en mamma till två Harry Potter-nördar... Reklam för en HP-utställning utanför flygfältet i Lissabon.)

När vi väl kom fram till Funchal, nån timme senare än planerat, var vi helt klart inte i Österbotten längre. När vi kom ut från flygfältet i Lissabon möttes vi av väder vi finländare uppfattade som behagligt, men inte på något sätt överväldigande sommarväder. Men när vi steg ur flygplanet i Funchal slog mörkret, värmen och fukten emot våra ansikten, ljusen från staden uppe längs bergssidorna glittrade i en enorm halvcirkel kring oss och jag blev nästan lite fnissig. Nu hade vi kommit långt hemifrån! 

Först när vi steg av planet läste jag meddelandet från en av våra värdar där han skrev att "by the way, forgot to mention" - hotellet vi skulle bo på var fullbokat så de flesta av oss skulle bo på ett annat den första natten. Inget konstigt med det, eftersom den första natten hade tillkommit senare, men våra elever samlade ivrigt på historier om skåpknoppar som flög iväg när man öppnar dörren, lamphållare som gick av och lösa eluttag som krävde en sko som stöd för att gå att ladda telefonen... haha! Äh, det var helt okej, men kan inte förneka att det var skönt med luftkonditionering på vårt "riktiga" hotell sen. Mikaela och jag, som de pedagoger vi är, konstaterade att det är nyttigt att prova på enklare boenden också. Tänk, vad karaktärsdanande!