Det duger ju inte att lämna bloggen med det röriga inlägget här nedanför längre till - men varsågod för inblicken i en yr och nystartad lärarhjärna mitt i första skolveckan! Nu har vi redan hunnit avsluta den andra skolveckan och även om allt fortfarande känns intensivt både på hemma- och bortaplan känner jag att alla pusselbitar som slängdes upp i luften vid skolstart småningom håller på att landa på rätt plats. Den här hösten blir helt säkert varken lugn eller avslappnad, men den innehåller så mycket roligt att det får väga upp för den här gången! Vi får helt enkelt försöka hitta de där luckorna som ger oss energi nog för att ro resten i land.
Ett sätt att tanka energi som funkar bättre än allt annat jag kan tänka mig just nu är att gå i skogen. Det är ju ingen ny uppfinning direkt, men som med allt annat går det ju i perioder. Just den här årstiden är ju också alla tiders bästa att gå i skogen och tanka energi - fortfarande ganska varmt och ljust på kvällarna, inga myggor (och fortfarande inga älgflugor heller vad jag sett) och inte minst - marken full av bär! När jag är trött och övermätt på intryck och människor och att göra-listor finns det verkligen ingenting mer terapeutiskt än att gå omkring i skogen och så ofta som möjligt sätta mig i blåbärsriset och mumsa i mig lite blåbär innan jag går vidare igen. Ibland har jag sommarprat i öronen, ibland ingenting. Och jag kommer hem gladare och lugnare än när jag gick iväg, varje gång.
Nån gång i somras nämnde förresten
Underbara Clara i sin blogg om hur
Sandra Beijer inte ens kom ihåg när hon senast var ute i en skog. Det kunde jag bara inte släppa (läser och gillar båda de bloggarna), så jag var tvungen att googla "Sandra Beijer skog".
Hittade inlägget! (Verkar det kanske som att jag trots allt har liite för lite att göra..?) Inte vet jag vad jag ville säga med det, men det är alltid intressant att få upp ögonen för de där oväntade små sakerna som skiljer ett liv från ett annat. Sandra Beijer verkar vara en av de där människorna som har en enastående förmåga att njuta av livet, så det gäller väl bara att hitta något som funkar helt enkelt. Men skogen funkar för mig! (Stockholm funkar bevisligen också för att göra mig glad, men skogen ligger liksom lite närmare till.)
Men en sak vi tyvärr varit ganska dåliga på fastän både Matias och jag har börjat dras alltmer ut i skogen igen är att ta med hela familjen. Det blir lätt en så stor grej med alla som ska ha lust och alla som ska ha rätt skor och så blir det bara så mycket skönare att smita iväg på egen hand. Gårdagskvällen hade verkligen inga gyllene förutsättningar när vi kom på att vi skulle gå ut en sväng efter maten - ungefär halva familjen var riktigt trött och grinig och den andra halvan hade inte pepp nog för att kompensera det. Men vi for i alla fall. Och det var härligt! Vi gick faktiskt till ett ställe som är förvånansvärt nära oss, men barnen hade ALDRIG varit dit förr (jag vet, skandal). De hoppade och rusade och upptäckte och gillade. Och vi gillade hur glada de var. Vem kunde tro att en skogsutflykt med hela familjen en trött torsdagskväll skulle vara så skön?
Platsen vi gick till är förresten en skog vi "upptäckt" sedan vi köpt vårt nya hus, för den kommer att bli en av våra närmaste grannar. (Tänk det, när man vill gå ut en kort sväng på morgonen innan man tar itu med dagen!) Det är ingen ödemark direkt, men det har helt klart sina fördelar med alla stigar - en del av dem är faktiskt upptrampade på vintern också. (Jag var där och gick en gång i vintras med min kompis Linda, men vi startade från ett helt annat håll och jag förstod aldrig den gången hur nära oss vi faktiskt var då!) Och mycket folk har jag aldrig stött på där, bara en och annan terrängcyklist eller hundrastare. Det knäppa är att den ändå är på enkelt gångavstånd härifrån (vi flyttar ju trots allt bara en kilometer), men vi har inte FATTAT hur fint det är där och hur många stigar som går runt kors och tvärs. Lite smådumma känner vi oss efter att ha bott här i fem år... men bättre sent än aldrig, och vi flyttar ju inte bort från skogen, utan tvärtom ännu närmare!
En extra rolig grej med den här skogspromenaden var dessutom att vi fick testa vår nya kamera! Vi har talat i ett år eller två om att det skulle vara roligt med en ny systemkamera, men har liksom aldrig kommit till skott. Vår gamla Nikon D40 är helt okej, men den börjar faktiskt ha nästan tolv år på nacken (vi köpte den i väntan på Arvid) och vi har velat uppgradera lite. För några år sedan köpte vi faktiskt en ny men blev aldrig riktigt vän med den, så den sålde vi sedermera vidare och fortsatte med vår gamla trotjänare.
Nu har vi i alla fall kommit till skott, tack vare att vi hittade en Nikon D5300 - begagnad, men i prima skick - till ett bra pris. Den känns en aning smidigare än vår gamla och verkar ta riktigt fina bilder! (Än så länge är allt fotat på autoläge...) Dessutom gillar jag att det går att föra över bilderna till telefonen när man är på resande fot, vilket jag ju kommer att vara i två omgångar i höst. Tummen upp så här långt! Nu blir jag också ännu mer sugen på att uppdatera eller flytta bloggen för att göra den mer bildvänlig... men how to? Gissar att just det projektet får ligga på is ett tag till.
