Så kan en fredag också börja

Det här en av våra närmaste grannar. Det är också den enda vägen ut från vår byadel. En obevakad plankorsning som har diskuterats, stötts och blötts och nu håller på att byggas om, men bara med en liten ändring av vinkeln, en liten breddning, en liten... ja, väldigt liten skillnad. Några bommar är inte inräknade i ekvationen. I vintras var Matias först på plats senast det smällde. Den gången var det en kollega till honom som drogs med av tåget och klarade sig med änglavakt, om än allvarligt skadad.

I morse hade jag precis vinglat upp ur sängen och stod i badrummet och klädde på mig när jag hörde tåget tuta. Det hör vi då och då och efter olyckan i vintras lystrar vi alltid lite extra. När jag kom ner möttes jag av Edvin och Josef som sa att pappa har farit ut till korsningen för att kolla och vi tror det är [en av grannarna] som krockat med tåget. Det dröjde innan Matias kom tillbaka och det var långa, spända minuter innan han kom in igen! Det var som de hade trott, en av grannarna hade krockat med tåget. För andra gången under samma år hade Matias varit först på plats. Grannen är skadad, men inte så illa som det kunde ha varit. Vilken lättnad! 

Nästa problem blev då tåget som blockerade vår enda väg ut i världen... Förra gången tog det några timmar innan det hade blivit flyttat, så morgonens reservplan fick bli att gå över en blöt åker och en snart nedlagd plankorsning (utan bilväg) längre fram. Resten av familjen cyklade vidare därifrån, själv hämtades jag upp av en snäll kollega. Så fint med människor som ställer upp, kör en omväg, inte gör nån grej av det. Tack! 

Är rätt belåten ändå att hela familjen kom sig till jobb och skola i god tid, om än med leriga gummistövlar och pannlampor i högsta hugg! På ett sätt kan jag till och med uppskatta det smått äventyrliga i morgonens kringelikrokar, även om olyckan förstås lade sordin på dagen. Hade det gått sämre skulle det förstås ha varit en annan sak. Men nu önskar vi innerligt att det inte blir fler incidenter - det går inte att räkna med att det ska smälla då och då och ändå sluta lyckligt! Kanske det här till sist ska kunna bli droppen som får bommar hit... 

Det är bara en vecka sedan Yle gjorde det här inslaget.

Och här en artikel från idag. 

Puh! Annars har veckan på jobbet haft ungefär samma känsla som att var instoppad i en torktumlare och nu vacklar jag ut, ser mig förvirrat runt och konstaterar att det visst är helg igen. Utöver allt det vanliga har vi lämnat in slutrapporten för vårt första Erasmusprojekt - och när jag precis försökte lista ut hur jag skulle lyckas få allt att gå ihop fick jag ett mejl med en påminnelse om att mellanrapporten för vårt nya projekt var försenad. Oh-oh. Det var bara att justera tunnelseendet och köra hårt. 

Men nu! Nu är all EU-byråkrati i skick, skolveckan har rullat i mål och allt har klaffat. Jag gjorde det! Inte hälsosamt  och definitivt något att undvika, men visst är det lite av en adrenalinrush att se vad man kan få till stånd när det behövs! Och nu - välkommen helg!

Glad påsk!

När JAG var liten gick vi minsann flera kilometer för varje Suffeli vi fick i kaffepannan.
(Ni vet, förr i vääde, då fick vi förresten bara kålrötter i pannan, livet var hårt och vi hade mossa som hucklen.)

Men det där med kilometrarna stämmer nästan bokstavligen faktiskt. Det var ju Överpurmo... Mitt i Sandsund är det lite annorlunda, och oj, så många dörrar mina barn hunnit knacka på idag! Först gick de på egen hand tillsammans med sin kompis Linn, men efter att de varit inne för att tillverka mera äggkort i mitten fick jag hänga med lite i bakgrunden. Typ bära vantar, påminna om att tacka och så. Faktiskt ett av mina favorituppdrag som förälder! Att knacka dörr och tigga godis kan ju verka lite... jobbigt, men just den här dagen på året är det bara kul. Barnen har haft jätteroligt och de flesta som öppnar verkar tycka att det är trevligt att få besök av påskhäxor.

Men dessutom, och kanske speciellt på ett ställe som här, där vi annars inte känner alla som bor omkring oss, känns det jättetrevligt att få en uppfattning om vem som bor i vilka hus. Det är ett sätt att förankra sig här. Det, och så skadar det inte att barnen får träna lite på att önska främlingar glad påsk, småprata lite och tacka när de går. Tänk, så nyttigt! (Nyttigheten med att de kom hem med kilovis av godis kan kanske diskuteras... en annan gång.)

Loppisrace på cykel

Till skillnad från igår har kameran legat orörd hela dagen, men det har varit en vacker dag. Solig och klar, med en känning av höst i luften. Tro mig på mitt ord!

Det var loppisrace i "gamla" Sandsund, och det slutade med att vi i princip var ute och cyklade först hela förmiddagen och sen hela eftermiddagen - utomhusaktivitet hela dagen alltså! Dessutom träffade vi en del folk, Edvin fick leka med sin dagmammakompis som han inte träffat sedan maj, och vi blev lite klokare på vem som bor i vilka hus häromkring.

Fyndandet då? Nå, som man kunde förvänta sig. Lite barnkläder, ett par pocketböcker till mig och alltför mycket småprylar till barnen. (När de fyndar i "ta gratis"-korgar har man liksom inte så mycket att sätta emot...)

Borde verkligen rensa ut tillsammans med dem, men... hu. Problemet med mina barn är att de verkligen leker med en massa olika leksaker, också de mest obskyra små plastfigurer - dessutom har speciellt den ena superduperminne när det gäller saker och kan plötsligt börja fundera på var "den där gula minifyrhjulingen som jag fick för tre år sen" kan vara - att smussla bort saker utan att de vet om det är inte värt risken! En vacker dag ska jag vara pedagogisk och sätta mig ner med dem, gå igenom deras onödigheter tillsammans med dem och förklara varför man inte kan spara på allt. En vacker dag. (Så vackra dagar lär inte komma inom kort. Hahaha.)

Väälkomi!

Dagens bästa: En av mina vänner ända sen lågstadiet har flyttat med sin familj till Sandsund, bara några hundra meter härifrån. De har flyttat i helgen, och ikväll gick vi förbi med lite tårtrester från igår och fick se hur trevligt de har det. Hurra!

Att ljuga om läggdags?

Hörde just en väldigt upprörd fyraårig röst när min familj kom in genom dörren.

- Nähä! Du skojar! He e int sant! He e int sant!

Vad det handlade om? Nå, hans pappa påstod att klockan är mycket och det är dags för pyjamas och godnattmat. När jag ser på klockan håller jag med Edvins pappa, men när jag ser ut genom fönstret är det nästan så jag är mera böjd att tro på Edvin istället. Kväll? Det här? Svårt att tro...

Nära

Nästa steg i processen "acklimatisera sig till sjuttitalsområdet": Idag började Arvid på lekgymnastik och jag på zumba i skolan, 200 meter från vårt hus.

Gångavstånd.
Så enkelt.
Guld värt.

Det handlar inte bara om minuterna det tar att annars köra in till stan (inte så många), utan mera om tröskeln som skapas varje gång man måste beräkna tid, planera, få fast säkerhetsbälten på hoppiga barn. Istället: friheten att följa Arvid till hans jumppa, strosa hem igen och pyssla med annat för att sen gå tillbaka och hämta Arvid, följa honom hem och sist vända på klacken och själv gå på zumba. Skulle en bil vara involverad skulle det icke hända i min verklighet, men nu känns det bara som en riktigt skön kväll.

Nära är värdefullt. Det är ett värde i sig. Inte minst för att det skapar samhörighet, också på en plats som jag inte är så säker på att jag skulle kalla by fast jag gärna vill. Ikväll träffade jag två elever, en kollega, en före detta kollega och flera bekanta från förskolehämtningarna. Det är värt något.

Bara så ni vet min linje om jag någonsin ger mig in i lokalpolitiken.

Bra sak

 

Vi går inte in på hur det går att acklimatisera sig till sjuttitalsområdet, det tar vi en annan gång. Men det är onekligen lyxigt att kunna stiga i varsitt par crocs och bara lufsa iväg till bibban med barnen utan större hallå. En 200 meters promenad är det. Kanske tur att bibban bara har öppet två kvällar i veckan så att antalet kilo böcker vi släpar hem begränsas lite. Speciellt med tanke på att jag dessutom vistas rätt mycket i ett välutrustat skolbibliotek för tillfället. Man ska ju liksom hinna läsa dem också...

(Nu står barnen djupt försjunkna i varsin bok vid soffbordet. Minns precis guldkänslan från när biblioteksvagnen hade stannat till på Stennabba och vi hade en hel hög böcker att göra bokhav av. Sweet nostalgi.)

På gång

Det var med visst (= ganska stort) motstånd jag släpade mig iväg till Power hour i förmiddags. I början av sommaren var jag väl hyfsat aktiv, men på sistone har jag verkligen varit en riktig soffpotatis. Jobb, jobb och flytt är väl ganska försvarliga bortförklaringar, men ändå. Slappis. Men nu är jag peppad igen, en timme räckte tydligen! Men det hjälper också att just den här timmen var mitt favoritpass i vintras och tydligen håller lika bra ännu. Kul.

Men häromkvällen var jag faktiskt också ute på powerwalk med Linda som är infödd Sandsundbo - och tack vare henne lärde jag mig var det finns en stig som går ner till Sandsundfjärden och fina vitmossiga bergsknallar. Kan hända att stigen fortsätter vidare därifrån, men det började skymma, så vi återvände till belysta områden. Hur som helst, skönt att veta att det finns något som liknar landet på promenadavstånd! Borde ha haft med kamera när dimman smög fram över åkrarna... Dessutom informerade hon mig om att det finns ett elljusspår på tre kilometer som startar här i närheten också, det hade jag ingen aning om. Bra att känna the locals... (Strängt taget är hon ju en utflyttad infödd, men ändå.)

Och för övrigt - lönnar. Den här tiden på året kan det vara det vackraste trädet som finns på vår jord.

Drömhus och hus

Tack och hej, radhuset! Good times.

När vi flyttade hit för fyra år sedan tänkte vi alltså att det var tillfälligt. Bara tills vi hittat Huset, det där vi ville leva tills vi blir skruttiga och grå, där vi ville låta rötterna gräva sig djupt ner i marken. Jag trodde vi förr eller senare skulle hitta det där huset som får det att pirra i magen, där allt faller på plats och beslutet känns självklart. Solen faller in genom fönstren med ett förklarat ljus och man får panik vid tanken på att någon annan ska bjuda högre och sno huset.

Det visade sig att det inte var så lätt. Ett eller ett par hus under de här åren har fått det att virvla i huvudet på mig, men det har fallit på att de varit för seriösa renoveringsobjekt eller alldeles för små redan nu. Sedan... har det liksom inte kommit så mycket mer. Att vi velat något fruktansvärt om var vi egentligen vill bo har inte gjort det lättare. Vi har visserligen inte sökt aktivt hela tiden, men vi har ändå försökt hålla koll. Och det är inte mycket intressant som synts till.

I våras blev det mer och mer uppenbart att 1) vi är dumma om vi bor på hyra ännu fler år och 2) vår familj kräver mer utrymme än 83 kvadrat för att kunna leva i fred och harmoni. Vi började leka med tanken på att skippa Drömhuset, när det nu inte verkar vilja dyka upp, och helt enkelt köpa ett hus, ett där vi kan bo. Nu. Ett hus för den här delen av livet. Nästa pusselbit. Vem har sagt att man bara får äga ett hus under sin livstid?

Och så kom det. Vårt vita sjuttitalshus. Man kan väl inte säga att det var förälskelse head over heels, men det var sympati och en känsla av att det här kan fungera. Lite som ett förnuftsäktenskap, men ett som bottnar i sympati och en hoppfull optimism. Vi ska nog bli vänner. Det står kanske inte i en skogsbacke med utsikt över stora landskap som ett av mina påhittade hus som aldrig dök upp, men det gränsar åtminstone till en åker. Och nu är mitt största nöje att surfa tapeter och gardiner på kvällarna när jag egentligen borde packa flyttlådor, och vi har en massa planer som vi knappast hinner göra så mycket åt under skolåret. Det ska bli riktigt roligt det här, även om det inte pirrar så mycket i magen.

(Det här är för övrigt mer känslan jag trodde skulle dyka upp förr eller senare. Och huset. Men med tanke på att det finns i Gnesta är det kanske inte så konstigt att vi missade det.)

Det blev visst mer tankar om att flytta och bo ändå, men för att inte verka så tjatig publicerar jag inlägget först imorgon. Händelsevis 9.10 när dagens första lektion börjar, bara för skojs skull.

Gilla augusti, del 2

Häromdagen slog jag till med en affär som nog ger mig de allra största vuxenpoängen, näst huset vi betalade igår, nämligen en riktigt stadig, inhemsk bärplockare. Jag har alltid tänkt att man ändå inte kan plocka blåbär med en sån utan att få bärmos, och de där lingonen vet jag ändå aldrig riktigt vad jag ska göra av. Men, inspirerad av min kusin som blivit storplockare i år, tänkte jag ändå ge det ett försök.

Ikväll invigde jag den - och det gick ju hur bra som helst! Lite mer mosade bär, några spindlar och mycket mer skräp än vanligt (jag brukar annars komma hem med en pytteliten burk färdigrensade bär...), men det gick alldeles utmärkt. Och det fanns så mycket bär! Stora, saftiga, fina och bara en liten del av dem övermogna. Wohoo! Bara att krafsa åt sig! Och försöka låta bli att tänka på rensandet som nog bör ske ännu ikväll. Får nog ta och fortsätta imorgon! (Säger hon med stirrig blick och blåbärsris och tallbarr i håret.)

Och på tal om vuxensaker man kan äga (men som jag inte gör) - kan man göra lingonsaft med saftmaja? Eller är det den där krångliga lingondrickan som ska stå flera dagar som gäller? (Hälsningar, nybliven bärplockarägare som tänker att blåbärssäsongen snart är över...)

Oktobervintern

Att avsluta

Vi kom just hem från dagklubbens vårfest - det var en trevlig fest, det bjöds på knackkorv i överflöd och barnen hade strålande roligt. Imorgon är sista dagen för barnen i klubben. Det är sorgligt. Arvid har älskat dagklubben, både ifjol (i stan) och i år (här i Sandsund). Det har varit det absolut bästa som funnits! Men till hösten blir han dagisbarn, och även om jag tror det blir bra, och det är dags, så känner jag mig nostalgisk och blödig ikväll. Det får jag. Ikväll åtminstone - sedan lovar jag att skärpa mig.

Fler fördelar med mars

Nä, det blev ju inte mycket ljusterapi i helgen, det blev mer till att sitta inne och jobba dygnet runt för att inte vara på minus när arbetsveckan började. Det var den helgen, det. Söndagspromenaden fick vi ta på måndagskvällen istället. Men vilken måndagskväll! Jag är mållös. Vårvinter! Sol! Snö! En skoterled genom skogen så vi enkelt, med barnvagn, kom över till landet (åkrar!) i Staraby, det visste jag inte ens om att gick. Det såg nästan ut som Överpurmo, och då är det bra.

Ikväll sitter jag och jobbar igen, men det är okej. Jag är fortfarande hög på ljuskicken från igår. Men imorgon måste jag nog tanka lite till.

Milda vindar i Sandsund

Har jag nämnt att det är vår? Och att det gör mig ganska glad? Det är konstigt, när man ser på vårbilder ser det så trist ut: grått och dammigt och kala träd. Men när man är mitt uppe i den är det så härligt... Edvin och jag var ute på långpromenad och gillade våren lite idag. Och jag börjar inse att det hänt något med Sandsund. Eller kanske med oss. För vi har börjat trivas här! Det är fortfarande inte mitt drömområde, men jag börjar förstå mig på det. Det är inte så illa. (Nu återstår bara att se om jag fortfarande tycker så till gråhösten.)

Nu tänker jag hur som helst trivas och hänga tvätt på terassen!

Lokalkonsumerat

Igår kväll blev det en familjeutflykt som är värd att nämnas av två orsaker: för det första innebar det att jag gick längre (och snabbare) än jag gjort på flera månader, och för det andra innebar det att vi kollade in Kyrkoby bibliotek för första gången fast vi bott här i Sandsund i över sju månader. Ganska dåligt av oss med tanke på att jag är biblioteksnörd och att jag klagat vitt och brett över att det inte finns någonting annat än en postlåda och en ekopunkt (och numera en grill-/pizzakiosk) på gångavstånd. Men det ska väl tilläggas att gångavstånd nu är ett lite vidare begrepp nu än det var i exempelvis februari...

(Och jo, biblioteket fick godkänt! Litet och kamske inte så ombonat, men vi hade en fin skörd med oss hem i barnvagnen... )

Mitt 2009

Den här bloggen blir mer förvirrad för varje dag som går; det är nyfödd baby-bilder, semesterbilder från 2006 och nu en överblick över 2009 - i februari 2010... Men vad kan jag säga? Det kanske är jag som är förvirrad? Hur som helst, här kommer ett riktigt ego-inlägg om 2009. Totalt navelskåderi, och ingen utåtblick whatsoever. Det är meningen!

Januari

I januari började jag bolla med två jobb (egen svenskakurs på ÅA och som inhoppande engelskavikarie) och hemmamammatillvaron och lyckades ganska bra med det. Trivdes med min blandade tillvaro och det gick ingen större nöd på någon av oss, tack vare att Matias jobbade 80 % årets två första månader. Dessutom njöt jag för fullt av mitt hyrda WSC-medlemsskap som jag hade haft sen december och utnyttjade det febrilt så mycket jag kunde. Aldrig förr har jag tyckt det varit så roligt att träna! Och aldrig mer kommer jag att tycka att "man kan ju lika gärna göra några sit-ups hemma gratis..." (Jo, om man gör det. Det gör inte jag! Och framför allt tycker jag inte det är roligt...)

Februari

Februari fortsatte som januari började, med lagom mycket jobb, lagom mycket hemmamammatillvaro, träningsglädje och härligt vinterväder. Den enda skillnaden var att jag bara bollade med ett jobb och började bli lite orolig för att bli helt utan när min kurs skulle sluta i slutet av månaden (obefogad oro, visade det sig). I slutet av februari vågade jag mig på att lämna Arvid i lekparken med parktanterna - och det visade sig vara en fullträff! Lekparken blev något av det bästa i vår vardag resten av tiden vi bodde i Vasa.

Mars

Mars är den splittrade månaden. Jag hade oroat mig för att bli utan att göra när ÅA-kurserna tog slut, men det visade sig vara det minsta av mina bekymmer. Jag vikarierade totalt tre veckor på gymnasiet, hade skrivhandledning på ÅA och började med ett nytt extraknäck på Kraft&Kulturs kundservice samtidigt som jag var "vårdledig". Och så började det vara dags att inse att det nog var jag som gått och blivit huvudansvarig för Humlefestivalen. Och så har jag för mig att jag dessutom höll på att avsluta någon eller några historiakurser jag hade gått på Öppna uni... Det var intensivt, men ändå minns jag det som en riktigt bra månad. Stimulerande om inget annat!

April

Det vårades så småningom, och antalet jobb minskade en aning. Det var påsk i Purmo och det var vappenpicknick i Vasa. Vi fick också låna två marsvinsdamer som mer eller mindre avgjorde saken för oss - husdjur ville vi ha förr eller senare. Även om Matias vann när det blev dags i augusti, så det blev katt och inte marsvin...



Maj

När jag tänker på maj tänker jag på x antal förkylningar som avlöste varandra. Men däremellan hann det bli underbar, ljusgrön vår i Vasa. Kanske man "borde" föredra våren på landet, men jag är väldigt svag för att uppleva våren i stan. Vårdammet, de alltför tunna kläderna, träden som lyser extra gröna kanske just för att de inte finns överallt... det här var kanske vår sista vår som stadsbor? Nu fick vi reda på att Matias hade fått lärarjobb i Jakobstad, vilket innebar att det vi funderat länge på, att flytta norrut, plötsligt kom flera steg närmare. I maj hann jag också ta med mig Arvid till Åbo på några härligt sköna dagar hos syster Jenny, men med Språkcenterdagarna som huvudmål för mig. Åh, jag gillar Åbo. Och jag gillar Vasa. Och jag gillar våren.

Juni

I juni hade vi planerat en lång och skön och rolig Stockholmsresa under Matias första semesterhalva. Resan blev inte direkt som vi hade tänkt oss (varken vädret eller hälsan var på vår sida), men den bjöd i alla fall på några guldkorn mellan de jobbigare varven... Efter resan hann vi med en husvagnshelg på konferensen på Humle, midsommar och inte minst, Arvids 2-årsdag! Stolta föräldrar till en myggbiten pojke - mycket hinner hända på två år! Det som annars upptog våra tankar var jakten på en trevlig hyreslägenhet i Jakobstad/Jakobstadstrakten, något som vi blev mer och mer övertygade om att överhuvudtaget inte existerar - tills vi hittade en. Visserligen inte med det läge vi hade hoppats, men de konkurrerande alternativen funkar bäst att berätta om som roliga kuriositeter...

Juli

Sommaren fortsatte och flytten från Vasa närmade sig. Någon semester hade inte Matias i juli, men vi utnyttjade Vasasommaren så gott vi kunde med strandliv på Smulterö och träffar med vänner. I juli upptäckte jag också det som ingen som ser mig nu kan undgå att märka: vi blir fler i familjen! I månadsskiftet juli-augusti var det dags för vår andra Sverigesemester - och då var både vädret och hälsan nådigare än i juni! (Även om det inte nödvändigtvis är så smart med bilsemester på totalt 2500 km som nygravid...) Den här gången reste vi via Luleå till Arjeplog (+ en sväng till Norge) tillsammans med nästan hela min familj. Favorit! Både Vuoggatjålme och familjen...

Augusti

Sen var det dags. Vi hann knappt hem från Vuoggatjålme innan det var dags att packa ihop slutgiltigt och flytta våra pinaler från Vasa till Sandsund. Det var mycket som var svårt att lämna i Vasa, och samtidigt var det mycket som lockade: inte minst att vi nu har inte bara en, utan två egna ytterdörrar... Då kunde vi också skaffa katt, vår fina Tintin. Lite otrogen är han, men vi gillar honom. Strax efter flytten var det också dags för Humlefestivalen. Det blev lite kaosartat i början, och min telefon ringde sig varm från början till slut, men vilken rolig festival jag hade! Vad mera i augusti? Vi gjorde oss hemmastadda, Arvid fick börja i Folkhälsans lekpark, jag sökte jobb... (Ett jobb fick jag och tackade nej till, vilket kändes dumt då men helt rätt nu.)

September

September inledde jag med tre veckor som speciallärare i mitt gamla lågstadium. Som jag konstaterat många gånger: jag är inget vidare på att skaffa ordentliga, stadgade heltidsjobb, men jobb dyker alltid upp... Till min förvåning trivdes jag jättebra med att jobba mycket med de lägre klasserna och tyckte det var riktigt sorgligt när det var dags att sluta! I slutet av september blev det Sverige igen, men den här gången en lite annorlunda resa: i husbil tillsammans med svärföräldrarna till Luleå+Piteå på bröllop. Hannus-familjen blev lite större och den nya familjemedlemmen kunde inte vara trevligare, jag är glad!

Oktober

Det ena och det andra tog fart - Arvid växte till sig något enormt efter flytten, och under hösten började bl.a. hans pratande forsa fram på ett helt nytt sätt. Babyn växte också till sig och vi fick se den på ultraljud (och blev lite förskräckta över jättenäsan tills vi insåg att det var en armbåge - det är inte så lätt det där...) Jag fick också ett nytt jobb (hela en förmiddag i veckan), en svenskakurs för Novia här i stan, samtidigt som jag fortsatte språkgranska för Novia i Vasa. Och med yoga för gravida, kör, Matias jobb och Arvids park fick vi in rätt vardagliga rutiner. Men ett trevligt Åbobesök bröt rutinerna - det kanske inte blir så många fler gånger vi hälsar på syster J. i Åbo? Om några månader är hon färdig och fri som fågeln... En liten kusin fick jag också i oktober!

November

November tog ännu mer fart när min kurs i Vasa började och jag fick pendla dit en gång i veckan i november + halva december. Visserligen lite väl lång arbetsresa om man skulle köra dagligen, men jag kan helt ärligt säga att jag njöt av friheten de dagar jag jobbade där. Samtidigt passade jag på att julshoppa tidigt, träffa vänner och överhuvudtaget känna mig hemma i Vasa. Min mage växte duktigt - så pass duktigt att jag fick vänja mig med att folk tog för givet att det var dags för baby senast till jul...

December

Efter en långsam start på julfirandet (förutom en jättemysig, julig lillajul) blev det en riktig dunderjul med perfekt väder - en bra avslutning på året! Vår jul och våra mellandagar var ovanligt fullspäckade med släkt och vänner, men det var väldigt roligt. Arvids armar och ben växte tydligen som ogräs på choklad- och julmatsdieten, för lagom till nyåret flaggade hälften av hans kläder på halvstång!

Så... gott nytt år, vänner! Bättre sent än aldrig! :)

Sommaren är lång

Vi har varit lite tröga i starten i nya radhuset. Flyttlådorna ligger i vägen vart man än vänder sig, och jag har varit väldigt dålig på att höra av mig till folk som bor här i trakten. Och idag är första gången vi överhuvudtaget är till Purmo, trots att det kliat i mina bärfingrar ett bra tag. (Jag skyller allt på Humlefestivalen... men snart funkar det nog inte längre, tyvärr.) Men idag är vi på Mellansjöbacken, idag har jag plockat svarta vinbär så det står härliga till och idag har det dessutom varit sommar! Härligt, härligt.

En annan sak vi varit tröga med är att gå till lekparken (med parktanter) med Arvid. Men tydligen har trögheten börjat lossna nu, för igår kom vi oss äntligen dit. Fantastiskt. Arvid stortrivdes där (också) och jag insåg att det faktiskt inte tar längre att köra dit än det tog att gå med Arvid till lekparken i Vasa. Men det är den eländiga bilen som jag verkar ha blivit beroende av... gillar inte. Men får väl så lov att vänja mig om jag inte vill nöja mig med Sandsunds serviceutbud som består av två postlådor och en bageributik...