Det kan inte vara lätt att vara 2 år och 4 månader och kämpa med pratandet. Igår när A. kom hem från fammos berättade han om vad de hade gjort. Jag frågade om fammo hade läst för honom, och han svarade: "Ja! Mamm Mu, äij..." (så långt var vi med: Mamma Mu och Kråkan, men sen fortsatte det...) "...dä! Dä! Dä. Dä, dä. Dä. Dä..." Allt med olika tonfall och ett så ivrigt ansiktsuttryck att vi hemskt gärna skulle ha velat veta vad som hände med Mamma Mu och Kråkan. Men vi begrep ingenting. Så frustrerande det måste vara! Men å andra sidan skulle man väl inte lära sig någonting utan den frustrationen; det är nog den vi har att tacka för alla nya ord som dyker upp hela tiden.
Och han använder just tonfall väldigt duktigt när orden sviker. Igår kväll när han varit ute med pappa förklarade han "Tintin! Pappa." med ett tonfall som gjorde att jag förstod utan minsta tvivel att han menade att pappa lockade på Tintin, inte bara att de sett Tintin. Så kommunicera kan han. Men fortfarande vill han så mycket mera än han kan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar