de la musique

Mitt i allt, den här turbulenta våren...
... mitt i allt det, så tackade jag ja till ett vikariat i engelska och franska fram till terminens slut.
Oui, franska också!

Det har väl hänt att folk frågat lite överraskat om jag kan franska. Och då har det väl hänt att jag svarat att det beror på vad man menar med "kan"...

Jadå, jag har läst franska i gymnasiet och lite till. Jadå, jag har kommunicerat på franska i Frankrike. Då var jag lycklig över att kunna köpa frimärken och snacka tågbiljetter på franska. Och det var den enda gången jag varit i Frankrike. Det var 2004. Så det är väl ingen överdrift att säga att mina kunskaper är... lite rostiga. Men med lite förberedelser vågar jag påstå att jag förstör någons franska på några veckor. (Och däremellan får jag ju ändå ägna mig åt lite good, old English.)

Men även om min franska annars legat i dvala, så har jag en fördel. Det är nämligen så att jag har en förkärlek för fransk(språkig) musik som kommer och går i perioder. Det må vara lite klyschigt att säga, men franska + musik = en oslagbar kombination.

Den där gången i Frankrike, när jag köpte frimärken på franska bara för att jag kunde, tipsade Emma (som var utbytesstudent i Poitiers och orsaken till att jag kom mig iväg till Frankrike just då) mig om Jéremie Kisling. Jag köpte en CD (those were the days) som jag fortfarande lyssnar på ibland. Jag köpte också en av Calogero, och nånstans där fastnade jag för fransk musik. För ett par månader kom jag plötsligt ihåg fransk musik igen och blandade Carla Bruni med Edith Piaf en stor del av vintern, vilket ju var utomordentligt lämpligt med tanke på det här vikariatet, som jag förstås inte visste skulle dyka upp.

Just nu fascineras jag av Stromaes deppvideo,

blir glad av Zaz

och tycker att Indilas video till Dernière danse är väldigt fin.

Varsågod för fredagens musiktips!

Nytt försök

Den där spanskan jag var så peppad på förra veckan? När jag bokstavligen sprang fram till klassrumsdörren, bara för att hitta en snöplig lapp där det stod att kvällens spanska var inställd? Den.

Den är jag inte lika pepp på idag. Faktum är att jag skulle vara allra, allra mest pepp på att ta en tupplur i ett tyst hus, men är jag anmäld så är jag. Kanske jag till och med behöver sparka mig själv ut i världen en stund, för efter att min förkylning från förra veckan hade lagt sig blev Edvin sjuk (mystisk blandning av magsjuka och förkylning) och nu när han börjar vara friskförklarad kom Arvid hem olycksbådande trött och varm från skolan idag. Spännande liv!

Kanske jag blir lite ivrigare av de där karelska pirogerna som min man levererar vilken minut som helst.

Den här veckan

Vad har hänt sen sist då?

Spanskan
Jag anmälde ju mig till en spanskakurs som skulle börja i onsdags, ni minns? Jag stressade i mig kvällsmaten, skyndade till gymnasiet och sprang trappa upp och trappa ner för att hitta rätt dörr. Hann precis i tid. Hittade lapp på dörren där det stod att spanskan var inställd den gången. Aha. Okej. Antiklimax!

Vasa
En fördel med att vara mammaledig är att man enkelt kan glida med till Vasa en eftermiddag + kväll när Matias råkar ha en jobbgrej där. Tack vare fammo och faffa hade jag dessutom sällskap av bara ett barn... Snabbvisit visserligen, men hann gå lite på stan, och så avslutade vi med mat på Amarillo bara för att vi kunde. Lyx!

Förkylningen
Okej, småförkyld hela veckan. På fredagen riktigt förkyld, men då behövde jag faktiskt inte heller göra nåt annat än lufsa omkring här hemma och amma lite ibland. Skönt! Sov dessutom ett par timmar när storbarnen var i skolan + på dagklubben och sen en gång till när Matias hade kommit hem. Såna dagar är det faktiskt inte särskilt jobbigt med förkylning.

Je suis Charlie
Det känns vanvördigt och nästan respektlöst att skriva om det samtidigt som förkylning och inställd spanskakurs, men samtidigt kan jag inte låta bli heller. För det om något har ju ändå präglat den här veckan - att tolv människor skjuts ihjäl på grund av satir; människor tas som gisslan i en judisk mataffär  och fyra dödas. Det händer inte i den värld jag skulle vilja ge vidare till mina barn.

Nätet svämmar över av olika perspektiv på det som hänt, här är ett par:

Satir och terror
Den största kränkningen mot Gud är att döda i Guds namn
Jo, det är vi mot dem

Español

Hoppsan!

Jag såg det här klippet:

...och så råkade jag anmäla mig till en arbiskurs i spanska. Den börjar på onsdag!

14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…

...en språkkurs. Skulle jag bara ha litelitelite mer tid skulle jag definitivt hoppa på en kurs och försöka avrosta mig lite. Gissar att det skulle bli tyska eller spanska, men franska skulle också vara roligt. Däremot tror jag inte jag skulle börja med något helt nytt språk, känns smartare att damma av något av de språk jag åtminstone nån gång tiden har haft ett hum om.

Bara jag ger mig själv en spark i baken ska jag hitta nåt pilatespass eller liknande att börja gå på också, men det ser jag mest som en nödvändighet för att inte behöver känna mig stark som ett geléhallon i ryggen och magen för all framtid...

(Här känner jag att det skulle ha funnits oändliga möjligheter att skriva ett ROLIGT inlägg, men det orkar jag bara inte. Kom igen när jag hunnit sova ett par åttatimmarsnätter!)

(Del 14 av novemberlistan, hela listan finns här!)

Dagens aha: man och en

Peppe på Livet och L.A. skrev ett inlägg om hen och en och jag pustade ut för att hon erkände att en inte känns naturligt att använda för henne. Att det allmänna man (som i "man brukar blabla") heter man och inte kvinna för att mannen varit normen och kvinnan undantaget en alldeles för stor del av historien är uppenbart. Och det stör mig onekligen, men tydligen inte så mycket att jag skulle sluta med man och börja använda en.

(Alla icke-språknördar, vänligen återgå till era sysslor. Inget mer här att hämta.)

I en kommentar till Peppes inlägg skrev (en annan) Mia något om en som ett individualistiskt projekt och - aha! Det gick upp för mig varför jag inte ens har försökt använda en. Det beror (kanske) inte (bara) på att jag är bakåtsträvande och trist.

När jag använder man använder jag det som ett sätt att bredda tanken - handlar det bara om mig skriver jag jag, men om det inte bara handlar om mig (eller om jag låtsas att det inte bara handlar om mig) skriver jag man. Det är ett sätt att lyfta påståendet från det individuella till det allmänna. Kanske till och med ett sätt att ge påståendet en större tyngd på det sättet. Och då blir ju hela pronomenet per definition ett sätt att tala om fler än en. Och det är därför jag tycker det känns så konstruerat och oanvändbart att skriva en. Så självklart, men något jag aldrig kommit att tänka på förr.

Roligt med aha-upplevelser. Såna där som gör att man känner sig lite dum för att man inte kommit att tänka på det förut. Vilken är er senaste?

Hen är en annan historia, som jag skrivit om förut - här. Det använder jag gärna i skrift när det är praktiskt, men helst inte i tal eftersom det krockar ganska radikalt med min dialekt som könskategoriserar både klockor och stolar...

Tredje gången gillt: Peterskyrkan på marknivå (23.11)

Exakt hur mycket störde det mig att vårt flyg gick så tidigt sista morgonen (morgonnatten) att vi bara hann äta hotellfrukost två morgnar fast vi bodde på hotell tre? Svar: ganska mycket. Även om rummet och kanske hotellet överlag var ganska skamfilat kändes frukosten så lyxig. Hotellet skröt med att de bjuder på "cakes and croissants" till frukost, och jag tyckte faktiskt det lät ganska hemskt (gott visserligen, men inget som min mage skulle tacka mig för...), men det visade sig att det fanns allt möjligt gott och rejält att välja på - till och med grovt, tyskt bröd som gjorde till och med en finländare nöjd. Och hej - kolla den gigantiska nutellaburken! (Jo, vi var imponerade fast vi just hade sett Colosseum.)

Det visade regn i mängder hela dagen, så vi tryckte in extrakläder i ryggsäcken och jag greppade mitt gula paraply. Och egentligen hade vi ju mest planerat inomhusaktiviteter, så regn var ju egentligen inte hela världen. Ändå.

I bussen satt jag och lyssnade ogenerat på en tonårstjej och en pojke, kanske ett syskonpar, som pratade bredvid oss. Ogenerat, eftersom jag ändå inte kan många ord italienska, så jag har absolut ingen aning om vad samtalet handlade om. Men det lät så vackert! Förr har jag inte känt så stort sug efter att läsa italienska (jag har mer tänkt att det skulle vara smartare att göra nåt av de spridda smulor jag kan av franska, tyska och spanska...), men det här fick mig definitivt att tänka om. Tänk att själv forma de där orden!

Annars kändes det väldigt mycket som om jag fuskade mig igenom resan när det gäller språk. Jag kunde/kan inte mer än ciao, grazie, no grazie (mycket användbart när paraplyförsäljarna flockades) och buon giorno. Och gelato förstås. Men ändå kändes det som fusk när jag använde engelska utan att försöka med mer än ett ciao - och den känslan kanske var lite befogad i Spanien, där jag åtminstone kunde använda vissa fraser, men här? Vad hade jag tänkt att jag skulle göra? Använda Google translate i Mattus telefon eller stå och slå upp i en reseparlör kanske? Anyways. Engelska duger ju för det mesta. Eller att peka på den smörgås man vill ha.

När vi kom fram till Peterskyrkan kan man lugnt säga att vädret var mindre fotogeniskt än på fredagseftermiddagen, även om det var ganska fint med den långa kön av paraplyer. Vi suckade lite och ställde oss sist i kön, och försökte tränga in oss båda två under vårt enda paraply. Men kön drog ändå undan ganska snabbt, och eftersom det var den enda egentliga kön att räkna med på en resa där vi bongade ganska många av Roms största turistattraktioner ska vi inte klaga. (Utom kanske på att det regnade in lite i skorna...)

Precis när vi hade gått igenom säkerhetskontrollen och kön sakteliga drog fram mot Peterskyrkans trappa kom solen fram!  Men vi behövde inte harmas på att vi missade den, för innan vi hunnit in i kyrkan duggade det igen. Eventuellt såg vi de enda fem minuterna sol i Rom den dagen, och det är ju inte dumt ändå.

Peterskyrkan är massiv. Enorm. Hisnande stor. Varken bilder eller ord beskriver hur liten en människa känns under de förgyllda valven. Att det är centrum för en av de mäktigaste kristna kyrkorna i världen känns - och visst gör det en andäktig. Men ändå har jag svårt att se det som ett gudstjänstrum, jag som är van med mer avskalat. Lite känns det som att allt det rika, bombastiska, utsmyckade stjäl showen från stillheten och andakten... 

Att se Pietá var roligt, speciellt eftersom skulpturen finns i gymnasieboken som används i historiakursen jag undervisade i våras. Numera finns den bakom plexiglas eftersom en förvirrad (?) lyckades hacka näsan av Maria nån gång på 70-talet.

Jag tyckte om påven utanför fönstret - han är så uppenbart mycket modernare än många andra påveskulpturer. Jag vet inte vilken påve det är, men se på hans fina 60-talsglasögon! Rynkorna kring ögonen har också avbildats. Han ser så mycket mänskligare ut än de mer utslätade äldre statyerna.

Just another day at work... Lite nervös måste man ju ändå vara för att göra hack i ett marmorgolv där det inte borde vara hack...

Vi hade vallats varvet runt tillsammans med den kompakta massan av turister, och det var dags att gå ut. Men mer än så förtäljer inte historien ikväll, för nu är det läggdags för mig också.

Vafföl?

De senaste månaderna har Edvin varit inne i en varför-fas som vi aldrig sett maken till i vår familj. Nu har han skruvat upp intensiteten ett snäpp: Han frågar inte bara varför, utan avslutar dessutom frågan med ett extra vafföl, med en betoning som gör det omöjligt att bara humma lite till svar.

- Vafföl e blåbäle gott, vafföl?!?!

Ibland tycker jag det är fantastiskt roligt, ibland är det... lite svårt att hitta bättre svar än "därför" eller "he ir ny så bara".

Dokumenterar lite bara

Helt slumpmässigt, några av de finaste orden Edvin använder just nu:

Etti = Edvin
Avvit = Arvid
Niv om = Kniva om = Skära
Piken = Butiken
Petto patta = pasta (egentligen pasta pesto, men i förlängningen all pasta)
Böjle = Broiler (för svenskar: kyckling)
Bölla = Blöja eller stövlar, det gäller att vara skärpt
Alle-Lii = Anneli (dagmamman)
Tiin = Kanin
Lilla nike atta täj = Lilla snigel akta dig
Veit itt? = Vet inte (med stor förundran för det mesta)
Tann öll = Kan själv (fast det brukar vara mer irriterande än fint)

En period sade han också bim bam om saker han gillade: "Bim bam bile!" Det kom sig av sången Bim bam, biribiribam... som han var jätteförtjust i ett tag. Tyvärr håller han på att glömma bim bam, vilket är tråkigt, tycker jag.

*Utrymme för publiken att tycka att mitt barn är alldeles fantastiskt*

Hen. Hurra!

Här på sidan vattnet har det inte förts någon större debatt om det nya, könsneutrala pronomenet "hen" som håller på att ta sig in i svenskan, men då och då fläktar det in spridda åsikter från svenska bloggar, tidningstexter och kommentarer. Jag förstår dem inte riktigt, för det de diskuterar med hen är inte vad jag förstår med ordet. Jag ser ett praktiskt, nytänkande ord som definitivt kan vara användbart i texter där könet är okänt eller irrelevant. Väldigt många upprörda debattörer tycks se det som ett hot mot... ja, vadå? Kvinnlighet och manlighet?

Ungefär som om det gick att utplåna kvinnligt och manligt genom att inte alltid framhålla könet - eller rent av fabricera ett (för hur vet vi om den anonyma läkaren är en "han" eller en "hon"?). Jag har en känsla av att många människor som gått och stört sig på de här nya fånerierna (obs ironin) med att pojkar visst ska få gråta och flickor visst få spika nu äntligen fått något konkret att kasta alla sin upprördhet mot: det nya, samhällsomstörtande (dramatisk musik) pronomenet hen.

Nu senast snubblade jag över en krönika där Marcus Birro (brukar inte han skriva ganska klokt? Eller har jag missförstått?) av någon outgrundlig anledning som han inte heller förklarar klumpar ihop pronomenet med våldtäkter, Sverigedemokrater och diverse samhälleliga orättvisor. Det är så obegripligt att jag nästan struntar i det hela. Jag antar att han är bekymrad över inte pojkar ska få vara pojkar och flickor flickor - vad nu det innebär. Och då får "hen" symbolisera hela den massiva osäkerheten inför könsroller som sakta, sakta inte är lika självklara som de har varit förr. Det är tråkigt, eftersom hela diskussionen blir skev om en liten del av jämställdhetsarbetet plötsligt blir det hela.

Men vad jag ser i pronomenet är en helt annan diskussion - som skrivhandledare har jag tidigare varit tvungen att säga att det inte finns något bra sätt att skriva könsneutrala pronomen: "han eller hon" är omständligt men ändå kanske bäst, "denne" är maskulint och överformellt, "man" rekommenderas inte i vetenskaplig stil, att upprepa "forskaren" eller "eleven" blir klumpigt och att välja "han" eller "hon" kan bli ljug. Och att blanda är det sämsta alternativet. Jag språkgranskade en kandidatavhandling i våras, där "hen" hade använts sakligt och konsekvent. Jag kände mig tvungen att påpeka att det inte är riktigt accepterat ännu, men tillade (med stöd av kolleger) att det var snyggt gjort och ett väldigt smart sätt att skriva könsneutralt. Det är så jag tycker om "hen".

Näla

En annan gullighet Edvin gör är när han säger näla (nära) och kommer nära, nära med hela kroppen, och ansiktet tätt tryckt mot mitt ansikte.

Han har förresten börjat tala. Det känns lite som att han fuskade sig igenom hela det där med att lära sig ord för ord och gick rakt till det där att säga alla ord han behöver när han tycker att det finns behov av dem. Bara idag och igår har han använt mängder av nya eller nästan nya ord och vi bara gapar. Äntligen förstår vi (ofta) vad han menar när han är irriterad! Med Arvid var det mera att vi applåderade varje nytt ord som stadigt flyttade in i hans ordlista, men Edvin började bara prata. Efter att ha låtit bli i drygt två år, då.

(Och jo, för tillfället är vi alla friska - kanske det bara tog på vuxna karlar ändå? Hoppas, hoppas.)

Han pratar

Vi tycker det är väldigt roligt och spännande att Edvin har börjat prata mer och mer. Men när han petar i makaronilådan, plockar upp en lökbit och utropar: Blä! Kacka!

...då tycker vi att han nog kunde hålla vissa tankar för sig själv ändå.

Annars är det verkligen fascinerande hur snabbt det går. Jag kommer inte ihåg att Arvid någonsin hade en så här snabb språkutveckling - från att ha haft 3-4 ord i användning och inget intresse för att lära sig flera för nån månad sedan låter han som en papegoja och härmar minst ett ord från allt man säger till honom. Han har ändå inte så stort aktivt ordförråd ännu, men han ligger i febril hårdträning. Det märks också att han börjar bli van med att kunna göra sig lite bättre förstådd, för när vi inte förstår vad han menar blir han genast irriterad. Det är spännande tider!

Sånt jag kommer att minnas från idag

Det här vill jag minnas från idag:

- hur fantastiskt skönt det är med en ledig dag mitt i veckan efter ett par alltför speedade veckor
- hur strålande glad Edvin kan bli av att få båda sina föräldrars fulla uppmärksamhet
- hur mycket spott som bubblade med i s-en när han formade dagens ord tass (glassen som han delade med Matias och mig på Hesburger efter vår eftermiddag i Kokkola)

Dessutom kommer jag antagligen också att minnas det mycket oväntade i att jag köpte ett par byxor från H&M:s pojkavdelning. Åt mig själv. Ett par softa collegebyxor visserligen, men ändå. Förvirringen!

Dokument: språkutveckling

Här kommer dagens blogginlägg enligt mallen "stolt förälder dokumenterar knoddens framsteg för en förstrött gäspande omvärld":

Vi har väntat och väntat och väntat på flera ord av Edvin. Inte för att vi är bekymrade eller prestationsangstiga, men helt enkelt för att vi är så nyfikna på vad han har att säga. Och han har låtit bli. Kroppsspråket har fått duga, och mamma, ojoj, hejhej, nä, ja, namna och tacktack har fått säga allt. Pappa och Titti (Tintin) som han tog in i sitt språk har fallit i glömska, så om något har han fått lite mindre ordförråd de senaste månaderna. Men igår: kaita (krita) och idag: gucko (gurka). Hurra! Mer än ett ord om dagen kräver vi inte! Snart kan du berätta massor, fantastiska unge!

Deutsch und so weiter

Förkylningen tog inte knäcken på mig, och jag kunde jobba! Och kanske ännu viktigare, marknadsföra mig själv lite inför eventuella framtida inhopp...

Jag fick ha lite engelska, men också lite - tyska. Jag har läst en del tyska, men mina tyskakunskaper är inte mycket att hänga i der Weinachtsbaum. Jag tror att jag kan ha blivit avslöjad när jag läste en mening högt och först halvvägs upptäckte att - oh no - den slutar med ett årtal som måste utläsas från siffror. Jag pausade och tänkte febrilt tillräckligt länge för att hinna se minst en road min bland eleverna och drog till med en gissning. Inte riktigt rätt visade sig, men ditåt. Annars gick det bra och jag till och med småpratade lite på tyska mellan övningarna. Se, där har vi ännu något jag gärna skulle vilja lära mig bättre. En vacker dag.

Kommunikation

Det kan inte vara lätt att vara 2 år och 4 månader och kämpa med pratandet. Igår när A. kom hem från fammos berättade han om vad de hade gjort. Jag frågade om fammo hade läst för honom, och han svarade: "Ja! Mamm Mu, äij..." (så långt var vi med: Mamma Mu och Kråkan, men sen fortsatte det...) "...dä! Dä! Dä. Dä, dä. Dä. Dä..." Allt med olika tonfall och ett så ivrigt ansiktsuttryck att vi hemskt gärna skulle ha velat veta vad som hände med Mamma Mu och Kråkan. Men vi begrep ingenting. Så frustrerande det måste vara! Men å andra sidan skulle man väl inte lära sig någonting utan den frustrationen; det är nog den vi har att tacka för alla nya ord som dyker upp hela tiden.

Och han använder just tonfall väldigt duktigt när orden sviker. Igår kväll när han varit ute med pappa förklarade han "Tintin! Pappa." med ett tonfall som gjorde att jag förstod utan minsta tvivel att han menade att pappa lockade på Tintin, inte bara att de sett Tintin. Så kommunicera kan han. Men fortfarande vill han så mycket mera än han kan...

Rassel rassel

Har någon av er vunnit en massa mynt i en spelautomat? Det har inte jag, men jag har ju sett hur mynten kan rassla ner för den som har lyckan på sin sida. Det är lite så med Arvids ordförråd just nu - de senaste två-tre dagarna har de nya orden bara rasslat in, i mängder! Han är kanske inte så tidig med pratandet, men de senaste dagarna har alla de här nyheterna (och kanske något bortglömt dessutom) dykt upp:

tewe=tv
pinne=spinner (det katten gör alltså)
dappa=tappa
amma=fammo (tidigare har mommo, moffa, fammo och faffa snällt fått dela på momma, som ursprungligen bara betydde mommo...)
buija=ett lite kryptiskt ord som verkar betyda saker man strör över maten - hittills har det betytt salt och kanel&socker)
nalla=nalle
tumppa=strumpisar
lila/ila=lila
dumma=suddgummi
atta/ätta=hjärta

Sen finns det en annan språkutvecklingsgrej som jag är lite ambivalent till - han har nämligen börjat kalla mig Mia istället för mamma, nästan helt och hållet... duktigt att veta vad jag heter, men jag kan inte låta bli att hoppas att han går tillbaka till mamma småningom!

----
Kommentar en liten, liten stund senare - ja, här kom nästa ord inrasslande: Dalle=Kalle=Hurra för Kalle=barnprogram av Richard Scarry (ifall nu någon av mina läsare inte är insatta i Barnkanalens utbud just nu...)

Hårresande

Igår tog både min finska och min frisyr banbrytande steg framåt. Jag gick och klippte mig helt och hållet på finska, och det gick bra! Åtminstone finskapratandet... och det är jag väldigt nöjd med.

Håret... får jag vänja mig med. Det blev lite kortare och lite annorlunda än jag hade tänkt mig, men jag tror faktiskt inte att det hade med finskan att göra, utan snarare att det alltid blir så när jag går och klipper mig! Överlag har jag varit absolut nöjdast med mitt hår de gånger jag klippt mig på Pointcut (yrkesskolelever som tränar), kanske för att de osäkra studerandena och deras lärare har mig att förklara övertydligt, gång på gång på gång för att det säkert ska bli rätt. "Vuxna" frissor är lite mer... egensinniga. De klipper ungefär som man sagt, men så "förbättrar" de lite efter egen smak. Eller är det bara jag som utstrålar nån slags frisyrosäkerhet som inbjuder dem att ta saxen i egna händer?

Men det är inte direkt dåligt, bara lite ovant. Om en månad tror jag det är riktigt bra. Fram tills dess ska jag bara komma ihåg att det inte funkar att föna upp och ner med hårskum i (vilket annars brukar ge lagom mycket volym). Gjorde det igår och såg inte klok ut. Men jag fick lite onda aningar när hon sa att hon skulle klippa upp lite mer än förr - för att ge det lite mer volym... Hm. Så länge mitt hår är kortare än axellängd har jag för det mesta inga problem med volym... och med den här längden betyder "volym" mest att jag ser ut som en galen professor. Nu ska jag bara försöka komma underfund med hur jag blir av med lite oönskad volym i oönskade riktningar så jag kan visa mig för folk på allsång & loppis på Humle ikväll...

Plopp, så var det grönt

Lite regn i två dagar, och så är alla smutstrista gräsmattor gröna och frodiga och somriga.Det är ju rent magiskt! För jo, man ser faktiskt lite gräs fast man bor i en betongklimp. Åtminstone om man kisar med ögonen.

Något som inte alls är magiskt är mina finskakunskaper. Igår klarade jag av flera riktigt lyckade telfonsamtal på finska på (el)jobbet, men idag blev det bara ett riktigt klantigt. Och det enda klantiga överväger de lyckade från igår så att det känns som om jag aldrig kommer att kunna uttala de finska vokalerna så det blir begripligt. Tjuvlyssnade avundsjukt på två finska tanter på väg hem ikväll och suckade. Tänk den som ändå kunde tala finska så där snabbt!

Utveckling pågår

Ännu en spännande period i Arvids liv! Vi väntar med spänning på fler ord, och de ploppar faktiskt fram då och då. Ända sen i julas har han börjat använda fler och fler olika ljud, och så babblar han mer och mer. Dessutom berättar han oftare saker för oss och blir lite frustrerad om vi inte förstår vad han menar. Och det måste ju betyda att fler och fler ord snart mognar och börjar användas. Da i all ära, men det skulle vara lättare att förstå vad han vill berätta om han skaffar flera ord...

Häromveckan fick en tredje person utom mamma och babba (pappa) ett namn: mommo. Hans mommo får vara stolt! Andra färska ord är baaa (bra) och bota (bok).

(Och jag vet, det här är ett komma ihåg för framtiden-inlägg med begränsad intressefaktor för folk som inte är... hans föräldrar. Men det får vara så den här gången!)