2025

Gott nytt år!

Jullovet är snart slut, även för den lyckliga kommunen som har jullov ända till den sjunde, men det har uppfyllt sitt syfte. Det har varit ett långsamt och förnöjsamt lov. Hela familjen har sovit länge på morgnarna, vi har träffat släkt och vänner, spelat sällskapsspel, läst och ätit väldigt mycket gott. En dag kände vi oss aktiva och tog hela familjen till simhallen. Vi har inte tagit oss an ett enda nyttigt projekt, men vi har lagat mycket mat och, till min glädje, hållit huset nöjaktigt städat. Det har hela tiden känts som om vi gjort väldigt lite, men i backspegeln var det ändå en hel del. Det var precis ett sådant lov jag hoppades på!

Den här helgen har Sverigekusinerna varit i Finland, så idag har vi ätit julskinka, bytt julklappar och lyssnat på julmusik - de skulle ha kommit till jul, men däckade i feber och hosta, så vi fick fira i efterskott istället! Vi har hängt med dem så mycket som möjligt i helgen, men igår stack vi iväg till Vasa på eftermiddagen för att äta pizza och se den sista föreställningen av Wasa teaters Snöfall. Mysigt, och så roligt att ta med hela familjen på teater! 

En dag återstår av lovet. För mig blir det antagligen en dag framför datorn, med all terminsplanering jag inte hann före julen eller prioriterade under lovet. Men det gör mig ingenting, utan jag tycker faktiskt det ska blir ganska trevligt att komma igång igen. Och det, om något, är ett tecken på att lovet var bra!

 

Sportlovet

Men titta vad jag hittade! Ett halvfärdigt inlägg om vårt sportlov i Sverige. Det måste jag ju passa på och avsluta, nu när jag ändå är inne på bloggen. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg var vintern ganska långt ifrån lagom, utan det gick ganska kraftfullt åt pipsvängen med förhållandet mellan arbete och vila. Mellan jullovet och mitten av mars är jag osäker på om jag hade några lediga dagar alls förutom de fem dagar vi var i Sverige, och förstås de två dagar jag var till Helsingfors på mässa. Under samma period var det nog inte heller många vardagskvällar jag var ledig, eller ens nästan ledig. Jag lovar att det inte är en humble flex, utan jag tycker helt klart att det misslyckats om det blir så! För lite träning, för lite vila, för lite sömn, för lite chill med familjen och så en massa choko som konstgjord energi för att orka lite till. Definitivt inte det bästa upplägget. Samtidigt visste jag vilka faktorer det berodde på, och jag visste att det skulle plana ut till något mer normalt i mitten av mars, vilket det också gjorde. 

Hur som helst, på sportlovet tog vi barnen och svärfar och körde upp till Norrfjärden för att hänga med kusiner! Det var inte helt avkopplande det heller, men väldigt roligt att få lite miljöombyte, göra något roligt med familjen och få umgås med Sverigekusinerna (och Sverigekusinföräldrarna och Sverigekusinhunden och Sverigekusinkatten förstås, rätt ska vara rätt). 

Det är ju något av en tradition för oss att dra till Norrfjärden när det blir sportlov, och även den här gången blev det en hel rad klassiker. Vi gjorde stan i Piteå, åt asiatisk buffé, loppisfyndade på PMU i Öjebyn, hade fredagsmys framför Bäst i Test och lördagsmys framför mello. För andra året i sträck lyckades vi också pricka in äldre kusinens födelsedag, så när kusinerna slutade skolan på måndagen kidnappade vi dem och bjöd på födelsedagsfika och bowling. Jättekul att få till den tajmingen på det som för dem egentligen var en helt vanlig måndag!

På söndagen passade vi också på att lasta in vår slalomutrustning i bilen för en dag på Lindbäcksstadion. Förra året var det lite motigt innan vi kom igång eftersom Arvid inte hade någon utrustning och vi inte visste om att de inte hade någon uthyrning den vintern... det ordnade sig till sist tack vare farbror Anders jättefina skidor. Den här gången var det jag som kom skidlös, men jag fick låna Ylvas utrustning, som visserligen hade några år på nacken, men som jag har lånat förr, för ett antal år sedan. Skorna var för små, men inga problem - i år hade uthyrningen öppnat igen! Problemet kom när jag bad personalen ställa in bindningarna så de passade och hivade upp skidorna på disken. Eh... en stor bit av den ena bindningen var borta, påpekade damen, så det gick inte. Att man kan känna sig dum! Senare hittade vi biten i bilen - skidorna var top of the line när Ylva fick dem som tonåring, men nu hade platsen visst murknat och trillat sönder på den 15 minuter långa vägen till backen... kanske bättre så än att den trillade sönder mitt i backen iofs. 

Fortfarande inga problem, tänkte jag, bara att hyra ett par skidor då! Men när det visade sig att de hade väldigt få skidor i varje storlek och jag hade att välja på typ barnskidor eller superlånga skidor, då var det inte roligt längre. Eventuellt var det jag som hade varit mest pepp av alla på att åka, och nu fick jag skicka upp resten av familjen i backen medan jag själv satte mig i bilen och grät som ett barn (kan ha något samband med att jag inte hade slappnat av sedan jul, men kan också ha något samband med att jag verkligen ville åka).

Sen drog jag upp snoret och bestämde mig för att armadis i he, har jag åkt hit för att åka så ska jag åka. Sportaffärerna i Piteå hade söndagsöppet och jag åkte iväg, shoppade ett par skidor, körde tillbaka och hann åka nästan två timmar. Inte fullt så impulsivt som det låter, för nästa vinter behöver vi ett par till i familjen och de här kan också Arvid använda, och Edvin om nåt år. Var inte alls färdig med åkandet när liftarna stängde, och tyvärr blev de två timmarna mina enda timmar i backen denna vinter. Men det kommer väl fler vintrar i världshistorien, och då har jag minsann skidor. Och vi har lärt oss att inte komma till Lindbäcksstadion utan utrustning fler gånger!

Vi gjorde annat sportlovigt också. Kusinhunden Isa är Josefs favorit, och han är hennes, så det blev en del hundpromenader och hundlek. Om jag får gissa vilket av mina barn som blir husse till en hund i framtiden satsar jag rätt frimodigt på Josef! Jag hade också med mig mina längdskidor (hela och funktionella) och var också iväg på en tur i spåret i byn. 

Ja, det var det sportlovet! Riktigt roligt, även om jag själv hade behövt lika mycket till för att landa i ledighetsläge. Men vi hade det bra! 

 

Tjugosjunde dag Knut

Igår, en vecka efter tjugondagen, var dagen vi eldade upp vår gran för i år. Det har hänt att vi behållit den ända till februari och bara plockat bort det tomtigaste pyntet lite vartefter, men det här året fick det räcka nu. Inte så att jag blivit trött på granen, men det kändes lagom nu. Och dessutom tyckte vi att tillfället var helt rätt för en julgransbrasa. Det näst trevligaste med en gran enligt mig, förutom att ha den stående i ett hörn, grön och trevlig, så länge som möjligt, är nog att elda upp den. Det sprakar och doftar och smäller och värmer. Och jag myser. 

Tänk att få ha ett kök där det går att elda upp sin julgran i öppna spisen! Jag har börjat ta det mer för givet med åren och fastnar ibland i att bara se det som borde fixas och ordnas, men ibland slår det mig ändå - tänk att vi får bo här! I det här vänliga huset, med höga träd tryggt i ryggen. Precis som jag ville. 

Denna iskalla morgon

Gott nytt år!

Det nya året har börjat, men jullovet fortsätter ännu lite till - för mig! Idag har jag skickat iväg resten av familjen till deras första dag på jobb och skola efter jul, sedan satte jag mig bekvämt med ännu en tekopp, en varm och noppig tröja och illasittande mjukisbyxor och tackade staden jag jobbar i för deras kloka prioriteringar när det gäller lovdagar... Hela tre dagar har jag ännu lov medan familjen börjat på med sin vardag och det känns fantastiskt. Visserligen har jag också tänkt börja smygjobba nu - har en hel hög filmrecensioner att gå igenom, Erasmustankar att tänka och en termin att planera... men det kommer jag att varva med att drälla runt här hemma och ta det lugnt. 

Hade också tänkt varva det med generösa skidturer, men det är jag inte så säker på att jag gör - termometern visar nästan -30 och så tuff är jag faktiskt inte... Däremot avslutade vi barnens jullov med både (!) bowling och simning igår, vilket var jätteroligt. Även om jag sov dåligt inatt på grund av värkande armar... what? Visserligen kände jag mig skönt trött när vi kom hem efter att både ha simmat längder och kört vattengympa framför skärm, men att träningsvärken skulle få mig att stiga upp för att ta en värktablett mitt i natten hade jag inte trott. Det fick mig att känna mig en aning klen, men också ganska förundrad över hur behagligt det är att träna i vatten utan att riktigt märka hur mycket man tar i. 

Annars har vi haft ett riktigt lugnt och i positiv bemärkelse händelselöst jullov. Det har varit den avslappning vi behövde! I nyårshelgen hade vi Sverigekusinerna här och firade både jul i efterskott och nyår i realtid med dem, så då fick vi lite omväxling i lunken. Nästa gång vi träffas blir antagligen sportlov i Sverige, hoppas vi på!

Och nu - dags för ännu en tekopp? Och kanske lite försiktigt börja - om än inte jobba, men åtminstone skriva en lista över jobb jag skulle vara tacksam till mig själv för att ha fått gjort under de här dagarna. God fortsättning!

Novembervinter

 

November har varit generös i år - generös med ljus, vackra landskap och snöknarr! Om november alltid uppförde sig så här tror jag att mina känslor gentemot den här månaden skulle vara betydligt varmare. Särskilt roligt är det att ha novembersnö den här veckan, för just nu har vi en fransk gymnasieelev boende hemma hos oss. Arvids skola har ett utbytesprogram med en skola i Nîmes, så den här veckan hälsar en fransk grupp på här i Finland, och sedan blir det svarsvisit till Frankrike i vår. Måste väl medge att jag var nervös på förhand - även om jag haft förmånen att umgås med elever i olika åldrar från olika länder rätt så regelbundet under de senaste fem åren är det något helt annat att ha en gäst hemma hos oss. Vi vill ju verkligen han ska trivas, även om vi har en del slitna hörn och tidvis ganska slitna humör också. Men ingen orsak till oro, han verkar trivas gott här och vi trivs också alldeles utmärkt med honom! Det är roligt att höra vad de hittat på under dagarna - och så roligt att Arvid vågade steget och anmälde sig.

En annan, lite oväntad effekt av att fungera som värdar den här veckan är att jag fått något av en aha-upplevelse. Jag har haft fullspäckat jobbschema och risken är stor att kvällarna i vanliga fall skulle ha blivit en ganska trist historia. Men nu har jag fått smak av hur vår familj kan vara om vi bara anstränger oss lite extra - en känsla för vardagen i ett hus där det städades grundligt förra helgen och där alla anstränger sig lite för att undvika klädhögar på golvet och diskberg i köket. En familj där man anstränger sig för att andas djupt en gång först istället för att fräsa till när ens familj går en på nerverna. En vardag där man umgås lite mer och jobbar lite mindre kvällstid (om än till priset av lite svettigare raster och lite mer ostrukturerade lektioner följande dag). Där vi försöker vara oss själva, men en lite bättre version. Hallå, det var inte dumt alls! Kanske värt att testa även vanliga veckor...

Konsten att använda sitt sportlov väl

Ni vet känslan när man stiger upp på morgonen och blir alldeles matt vid tanken på att man borde klona sig i tre? Igår behövde jag verkligen ställa i ordning inför Edvins kompiskalas, läsa mina elevers bokrecensioner, jobba med vår nya Erasmusansökan, rätta prov och planera inför nästa vecka. Jag har tagit mig väldigt mycket ledigt det här sportlovet och det har varit behövligt och alldeles härligt, men sådant har ju en tendens att hinna ikapp en i nåt skede.

Så vad hände?

Jo, först spände jag på mig skidorna och gled iväg på en skidtur i blixtföret och grannvädret. Sedan samlade vi ihop familjen för en förtida födelsedagslunch för Edvin tillsammans med syster Amanda och hennes gäng. Sedan gick jag på långpromenad med Amanda och sovande Paul i vagnen. Under tiden hade Matias ställt i ordning för kalaset, Erasmusansökningen jobbar jag med idag och resten... får jag ta itu med en annan gång. Ändå väldigt nöjd med mina livsval denna soliga sportlovsfredag!

Norrut!

Jag sprang bokstavligen rakt in i det här sportlovet. De senaste dagarna har jag snarare powerwalkat eller joggat fram på jobbet än gått, ständigt småsvettig och med en aldrig krympande checklista i näven. Inte mitt bästa tempo, men aktivitetsklockan har åtminstone varit nöjd med mig! Hur som helst, jag sprang emot sportlovet med öppna armar. Visst, helt ledig är jag inte och visst, tempot nästa månad kommer inte att vara lägre (spännande saker coming up), men.... underbart med lov nu!

Ännu bättre att vi faktiskt trasslat ut oss ur vardagslunken, packat bilen full och kört iväg. Så roligt att vara ute på vift med familjen igen! Sedan i somras har det varit ganska glest med familjeutflykter, så det började bli dags. Destinationen är Norrfjärden och vi närmar oss med stormsteg. Har gått ovanligt smidigt att köra - inte minst för att svärfar också är med på resan, så vi kör i konvoj på två bilar, vilket gör att eventuella syskonbråk hålls på ett minimum... love it! Skadar inte heller att Finland varit ett blåvitt sagoland idag, balsam för själen. Nu ser vi fram emot några lediga, roliga dagar med kusinerna!

Can we skip to the good part?

När vi körde mot Purmo igår lyste solen från en blå himmel och speglade sig i det tunna, vita snötäcket. Jag fick en nästan euforisk lyckokänsla - det gick! Vi orkade igenom de kvävande, mörka månaderna utan dagsljus och nu är det snart dags för den underbara vårvintern! Att solen rätt snart trillade ner bakom träden och den blå himlen blev suddigt blågrå ganska snabbt igen kunde jag ta, för budskapet hade gått fram. Det blir ljusare nu. Jag behöver inte sommar, inte ens vår - men jag behöver ljus och färger och nu börjar det finnas hopp om sådant igen. 

Mamma och pappa hade bjudit till hamburgare och pulka vid Blomsterängsbacka och alla kom. Vilken bra skogsbacke det är, och vilka bra människor som samlades där. 

Och de kusiner som alldeles nyss var minst är inte alls det längre! Av den nye yngste såg vi bara en nästipp under en fårfäll, men den nye näst yngste hängde med och kollade hur man gör på Blomsterängsbacka. Inte riktigt redo för pulkabacken dock - pulkabacken med ovanligt lite snö, ovanligt mycket is och ovanligt framträdande stenar... Tur eller änglavakt, men ingen skadade sig, inte ens lite! 

 

Ljuset

 Ljuset. Ljuset. Ljuset.

Välkommen tillbaka!

Klockan är fyra och det är fortfarande dagsljus. Finns det sådant här i världen? De senaste månaderna har vintermörkret känts så oerhört kompakt, nästan så det ätit sig in i skinnet på mig. Jag hade nästan glömt hur lätt och obekymrat livet kan kännas i dagsljus! Att jag haft några stressiga, överbokade månader har förstås inte hjälpt, för jag har varken hunnit vara utomhus de korta stunder vi faktiskt haft dagsljus och inte heller har jag kunnat kura ihop mig i soffan och tända ljus på kvällarna. Men nu - ljuset återvänder! Glädjen!

Julen 2022

 

Än en gång får jag konstatera att bloggen inte riktigt hinns med när det annars går undan i ilfart. Men avsluta den vill jag absolut inte, så det får bli ett inlägg då och då - och jag misstänker att det kan bli lite fler nu när jag är julledig! För det är ju så roligt att pyssla på med bloggen, och det finns massor att skriva om...

Julen har kommit och julen har gått, och vi har landat i den bästa tiden på året - mellandagarna! Älskar den här tiden när spänningen inför julafton har lagt sig och det fortfarande är en rejäl bit kvar av jullovet. Konfekt finns i skåpen, matrester i kylen och granen tävlar med amaryllisen om att vara kökets stora blickfång. Snart ska jag bege mig ut och pulsa runt lite i snön här i skogen, men först alltså - ett julinlägg. 

Först - julens bästa: Jag blev faster på julaftonsmorgonen! Stolt moster är jag många gånger om, men nu även faster. Den lilla nykomlingen har inget namn ännu, men barnmorskorna föreslog Jesus eller Nisse... återstår att se hur det blir med det! Fin är han hur som helst och jag ser väldigt mycket fram emot att träffa den nya familjen! Idag har de fått åka hem till Överpurmo och börja på med sin nya tillvaro. Julklappar och gran i all ära, men det här är svårt att slå!

Eftersom en stor del av familjen hade varit sjuk före jul körde vi en lite lugnare variant och åt jullunch hemma, bara vi, innan vi begav oss mot Purmo. Där väntade julfika, Kalle Anka och kusiner! Till och med en julaftonssamling i Zion blev det för några av oss på kvällen. Vi sov över helt enligt traditionen, men när juldagsmorgon glimmade blev Edvin tyvärr magsjuk igen, efter nästan sju symptomfria dygn från föregående omgång - och idag fick jag höra att smittan hade gått vidare som en ovälkommen julklapp till flera personer, så det var väl julens stora fail... så typiskt. Tyvärr lite i linje med december månad, som präglats lite mer än vad som är roligt av magsjuka i olika sammanhang, men start på Madeira... själv har jag, peppar peppar, klarat mig med en lätt släng av vad jag tror var Madeiravarianten strax efter att jag kommit hem. Men nu hoppas vi verkligen det räcker så här, börjar bli väldigt less på det temat! På pluskontot är ju att hela vår familj var frisk på julafton och vi fick verkligen fira och njuta av dagen!

På juldagen tog syrran Hanna och jag våra respektive förstfödda och pappas jämthund och gick ut på julpromenad i en magiskt vacker vintervärld. Det finns mycket vackert runtom i världen, men det är svårt att slå Överpurmo i gnistrande snö och under klarblå vinterhimmel! Ja, sen fick vi packa med oss vår sjukling och åka hem till vår självvalda karantän, som vi har tänkt hålla lite extra på denna gång. Nu vill vi inte smitta flera med den här lömska bacillen! Här hemma har vi i och för sig haft det mer än bra - efter den hektiska hösten är det ingen stor plåga att tvingas tassa på här hemma i några dagar och njuta av stillheten, julgranen och vintervädret, särskilt nu när alla mår bra och vi bara stannar hemma för säkerhets skull. 

Önskar er alla en fridfull och frisk fortsättning på helgerna!

Sportlovsjournalen, del 1

Dags för några sportlovsinlägg! Inte skrivna utan tanke på vad som händer i världen utan tvärtom med stor tacksamhet för allt vårt fina, vanliga, fredliga. 

Jag inledde som sagt sportlovet med en arbetsdag i hemmakontoret, men på söndag förklarade jag högtidligen min ledighet öppnad och lovade mig själv sju fullständigt lediga dagar. Det lyckades och det behövdes verkligen! Vi började direkt med något så perfekt sportlovsaktigt som skidjippot Onnis runda - våra större barn deltog ett par gånger när de var små, men nu hade det blivit en lång paus. Josef var taggad direkt när han hörde om loppet, och efter lite betänketid ville Edvin också vara med. Extra kul var det sen att inse att en hel hög kusiner också skulle delta! 

Stämningen på rundan är verkligen jätteskön - peppande och fin. Inte för långa banor heller, med en kilometer för Josefs åldersgrupp och två för Edvins, så det går att delta även om man bara skidat lite halvhjärtat tidigare under vintern... Vädret kan vi inte heller klaga på - bättre sportlovsväder än anno domini 2022 går inte att få!

Rätt skönt också att vara utomhus i flera timmar, komma hem med solen brännande i kinderna - och inse att det fortfarande bara är tidigt på eftermiddagen! Och undertecknad var så taggad av skidjippot att hon plockade sina egna skidor i bilen och körde till Lodeträsk och tog en egen runda. Spåret vid Lodeträsk var vårt närmaste spår när vi bodde i radhus och det är varken långt, upplyst eller avancerat, men jag gillar det. Det känns som ödemark fast halva myren omges av planerade bostadsområden... Spåret är 1,5 km långt och hela tiden platt, vilket gör att det känns väldigt kravlöst att snurra på där ett varv, två varv, tre varv... och så länge man har lust tills solen går ner eller klockan blir mycket. 

Skida och tänka

Fredag kväll och på något underligt sätt har det redan hunnit gå två hela arbetsveckor sedan sportlovet. Hur gick det till? De har fullständigt sugit musten ur mig och jag skulle inte ha något emot... ett sportlov? Sportlovet var ändå väldigt bra. Jag jobbade första och sista dagen av det, men däremellan var jag välsignat ledig. Hela tiden med lite hettande kinder av sol och ömmande triceps av gårdagens skidtur. Det längtar jag tillbaka till! 

Samtidigt skuggades sportlovsveckan - liksom veckorna efter det - av nyheterna från Ukraina. Jag skidade och skidade och lyssnade och lyssnade. Nyhetssändningar, nyhetspoddar och Anna-Lena Lauréns briljanta Sammetsdiktaturen i ljudboksform. Försökte begripa vad som händer och vad det betyder. Först nu senare har jag insett att jag hela tiden höll mig till teoretiska resonemang om kriget och bakgrunden till det - fortfarande värjer jag mig för berättelser om det som räknas allra mest: Människorna som bombas sönder. De som dör eller begraver sina barn i massgravar. Det som händer varje dag nu kommer aldrig att kunna göras ogjort, och det är så oerhört att jag inte ens vet hur jag ska närma mig det. Det får allt i min vanliga vardag att kännas så futtigt - men samtidigt så väldigt viktigt och värdefullt. Om bara alla fick leva i sina vardagar, med sina familjer och sina små glädjeämnen och framtidsplaner och anhöriga som lever i trygghet. Om bara. 

Bilderna är från sportlovets sista dag, när jag tog en paus från periodvitsorden och begav mig till Lodeträsk i snövädret. Det ser ruskigt ut, men var både skönt och roligt att skida i - precis vad jag behövde då. Inget är som ett skidspår i snöyra för att ge en lite distans till världen!

På inte alls tunn is

 

Vårvintern är på god väg att segla upp som en av mina favoritårstider. Åtminstone när den är som just nu. Fortfarande bra med snö och kallt på nätterna, men på dagarna sol, blå himmel och fläckvis barmark på vägarna. Jag kan ännu skida genom skogen till vårt närmaste skidspår, men igår såg jag två svanar komma flygande precis ovanför mig när jag gjorde det - och det var så varmt att jag fick skala av ett klädlager från överkroppen innan jag ens lämnade gården!

Idag gjorde vi nog den perfekta söndagsutflykten den här årstiden. Min moster skrev och föreslog en promenad över isen ut till holmen Storpaskarn och det tackade vi absolut ja till. Vi blev en hel liten släktflock som vandrade över isen och det var så otroligt fint! Jag har lite halvhjärtat försökt få familjen med mig ut till Mässkär då och då under vintern - de har haft en lång säsong och folk verkar ha vallfärdat dit i vinter - men familjen har varit motsträvig, så det har inte blivit av. Får se om det lyckas ännu så länge isvägen finns i år, men dagens utflykt var minst lika bra! Det är bara en dryg kilometer att gå över och vackra landskap, men känner man inte till stället så blir det ju inte av... Har en känsla av att det finns obegränsat med sådana smultronställen i nejden! Och så traskar man bara på längs med de gamla, invanda stigarna... 

Jaha. Nu borde jag väl kanske planera lektioner inför morgondagen, men när jag ser de här bilderna och med en blick ut genom fönstret konstaterar att vädret fortfarande är strålande så tänker jag att... söndag borde få vara söndag, kanske jag hinner med en runda i skidspåret innan det skymmer? 

Återkommer antagligen med mera vårvinter i form av sportlovsrapporter, så ber om ursäkt på förhand för enahanda content!

Snöstorm och finlunch

Så många helger som sett så likadana ut. Med tanke på smittläget försöker vara förståndiga och håller oss mest hemma i helgerna, så det känns som om alla helger sedan jullovet varit typ exakt samma helg. En helt okej sådan, men totalt förutsägbar. Visserligen kan jag inte skylla allt på pandemin, utan måste också erkänna att det inte funnits särskilt mycket energi kvar efter arbetsveckorna, så hade kanske inte orkat dra igång så värst mycket äventyr ändå. 

Åh, måste förresten berätta om veckans fånigaste och mest frustrerande ögonblick! Efter en lång och tröttsam arbetsvecka började jag se ljuset i tunneln nån gång efter fyra igår. Jag gjorde segertecknet, loggade ut och dansade fram mot en efterlängtad och välbehövlig helg. Mitt klassrum är ute i en barack, vilket för det mesta inte är något större problem. Det var också full snöstorm, vilket inte heller behöver vara något problem. Men när jag skulle gå ut insåg jag att ytterdörren inte gick att stänga eftersom det hade bildats en hel liten isbacke på tröskeln. 

Kunde ju knappast lämna ytterdörren på glänt hela veckoslutet, så jag letade fram en sax och satt en stund på huk och hackade och muttrade. Till sist bestämde jag att det borde gå att stänga dörren bara man tar i lite, så det gjorde jag. Med kraft. Dörren gick igen, men all snö som fanns på det lilla taket över dörren - en ansenlig mängd på grund av sagda snöstorm - rasade samtidigt ner över mig, in i nacken, rakt in i min öppna axelväska, fyllde huvan, fyllde fickorna... ett sånt Kalle Anka-moment. Jag gick in i huvudbyggnaden och skopade ut snö ur tröjan, ur håret, ur väskan, näve efter näve - lämnade ett spår av snö efter mig även efter att jag tagit bort alla ytterkläder. Så fånigt, och ganska komiskt i efterhand. Engelskaproven i min väska fick jag bre ut på golvet för att de skulle torka när jag kom hem... de verkar läsliga om än buckliga och fula, så all good! 

Jaja. Idag fick jag i alla fall nog av den här begagnade sorts helgen och styrde upp så att Matias och jag kunde lämna barnen (med en påse full av färdigpizzor) med faffa och själva gå på finlunch på Station 23. Det är en så typisk grej som vi nästan aldrig gör fast det borde vara så lätt. Barnen gillar att vara vid faffas, faffa gillar att ha dem där och vi gillar att finluncha utan kräsmagat sällskap... Så gott! Vi körde rubbet, alltså förrätt, huvudrätt och efterrätt och delade på allt, så det kändes nästan som om vi hade ätit oss igenom en sexrätters avsmakningsmeny. Vinnande koncept! (Och eftersom det var lunch blev priset ändå knappt vad två varmrätter hade kostat kvällstid, vilket inte heller kändes helt fel.) På bilden syns manchego-blomkålsbiffar som något överraskande var dagens allra, allra godaste!

Sen bytte jag till andra kläder när vi hämtade barnen vid svärfars och promenerade hem i vintervärlden. Jag ÄLSKAR de snöiga vintrarna vi fått de två senaste åren - och det räknas, för det säger jag även med gårdagens stormiga snölass i nacken i färskt minne! Däremot kunde jag ha önskat att någon glad skoterförare hade hunnit ut under förmiddagen, för stigen jag tog hem genom skogen var en betydligt svettigare historia än vanligt - men then again, en lite mer pulshöjande promenad behövde jag nog ändå.

Tja, sen kom vi hem och jag fortsatte jobba, vilket jag också hade gjort hela förmiddagen. Lärarlivet! 

Vintersol i ögonen

Har jag sagt det förut? I kanske nästan varje inlägg jag skrivit sen jul?

Den här vintern är fantastisk.

Det gör mig så glad att ha det här vackra snölandskapet omkring mig, men samtidigt känner jag att jag misslyckas kapitalt med att ta den tillvara. Så ni vet, om vi får pruttvintrar de inkommande tio åren är det antagligen på grund av min stora otacksamhet och oförmåga att göra ta ut allt av den här finvintern. Heheh. (Okej, jag skämtar, men helt ärligt har jag gått med den känslan ibland de senaste veckorna...) De senaste veckorna har varit så jobbstinna att mitt hamsterhjul snurrat helt enligt mönstret "work, sleep, repeat", så när helgen kommit har det inte blivit mycket annat program än återhämtning. Visserligen ska vi ju hållas hemma nu, men i ärlighetens namn vet jag inte om jag/vi skulle ha orkat få till särskilt mycket aktiviteter ändå. Två arbetsveckor kvar till sportlov, som jag längtar! Och efter sportlov ett lite luftigare schema. Det tackar jag för! 

Ungefär 90 % av mitt instagramflöde består av skidspår i sagolandskap just nu, men jag har faktiskt inte fått fram mina skidor alls. Jag gjorde ett par försök förra månaden att investera i ett par skins för att sänka tröskeln att komma mig ut i spåret - jag är utomordentligt ointresserad av valla - men jag var hela tiden för sent ute, så bestämde mig för att nöta vidare på mina gamla. Nu skulle det bara vara att leta fram dem och testa om det alls finns något glid i dem och annars be min käre make valla. (Han är inte heller intresserad av att valla, men åtminstone lite mindre ointresserad än jag är.) Kanske morgondagens projekt, önska mig lycka till! 

Men! Dagens bästa var definitivt att packa oss iväg till rinken! Våra friluftsutflykter på sistone har haft en tendens att vara allt annat än smidiga, men idag gick allt som smort och alla var taggade. Vi har varit till rinken bara en gång tidigare i vinter, men däremellan har alla tre skrinnat i förskolan och skolan och det märktes sån skillnad på Josef! Han var verkligen Bambi på hal is för några veckor sen, men nu åkte han iväg med en helt annan säkerhet - och igår sa han också själv att han vill skrinna i helgen "för att visa hur bra jag har blivit". Det har han! 

Hejdå julen, hej vardagsköket

 Stopp stann städi!

Det går lite väl fort nu. Vi har varit tillbaka i skolan mindre än två veckor och det känns som att vi hunnit med uppskattningsvis två månader. Med den här takten kommer vi att ha sportlov nästa vecka, eller om ett halvår. Tiden verkar göra som den vill när dagarna är lite för fullmatade. Samtidigt är jag också öppen för att vi kan gå över till distansundervisning när som helst eller så inte alls. Det är bara att hålla i hatten och hänga med!

Idag blev det i alla fall julgransplundring här i stugan - förra året hade vi kvar en grön och frisk gran ända till 29 januari (!), vi bara plockade ner det rödaste och tomtigaste pyntet när det började kännas malplacerat. Det här året fick vi ge oss redan nu, för barrhavet var inte nådigt... Som det kanske märks är jag inte så mycket för nutidsgrejen med att ta in granen i november och slänga ut den på juldagen. Det beror väl till lika delar på att jag är en liten besserwisser som envisas med att julen egentligen är tiden från julafton till tjugondag Knut och att jag också är en långsam varelse överlag. Jag vill ju hinna njuta när vi väl fått till alla dekorationer! 

Att jag inte har någon brådska med att få ut julgranen har kanske också något att göra med att den brukar stå i ett hörn som ser utomordentligt trist ut största delen av året - hörnet är liksom gjort för att husera en gran och ser alltid lite sorgligt ut när det inte är säsong för en sådan. Men det här kanske blir året när vi äntligen tar tag i köksrenoveringen, så vi får se hur det ser ut i våra hörn nästa jul! 

I vilket fall som helst är jag barnsligt förtjust i att elda upp granen. Älskar att ha en öppen spis för sånt! Att säga hejdå till granen genom att bära ut den i ett soprum skulle kännas som ett fullständigt ovärdigt slut på julgranssäsongen, men att elda upp den känns som att avsluta med ett fyrverkeri. Love it! 

Med en vårtermin framför fötterna

Jag börjar kanske bli tjatig - men som jag älskar vårt vinterväder just nu! Vitfluffig snö och precis lagom många minusgrader. Love it! Så här kunde det gott få vara fram till april. Har faktiskt funderat allvarligt på att investera i nya skidor, men inte riktigt kommit till skott ännu.

Nu är vi två dagar in i vårterminen och det har varit både roligt och smått utmattande att vara tillbaka efter lovet. Just nu är ju coronaläget här relativt lugnt, men det återstår att se hur resten av vårterminen kommer att se ut. När jag har planerat de kommande veckorna har jag precis som i höstas lagt upp en plan A, men varit väl medveten om att det kan bli något helt annat och att det kan gå snabbt. Det är bara att flyta med strömmen och hitta på lite vartefter! Har fått ett preliminärt kanske-löfte om att få starta Erasmusklubben om två veckor och det skulle ju vara kul efter att ha väntat sen början av läsåret... (Extra glad har jag blivit när fjolårsdeltagarna har kommit och frågat när vi ska börja igen - så kul att de är på hugget fast vi inte har några resor inom synhåll!)

På tal om Erasmus hade vi faktiskt vårt första planeringsmöte för det nya projektet idag! Att träffas via skärmar är ju inte riiiktigt samma sak som den ursprungligen planerade kick-offen i Polen, men det får duga! De flesta av våra partners i det nya projektet är samma som i det gamla projektet, men ett par nya eller halvnya ansikten har vi med oss i teamet. Ska bli riktigt roligt att börja på med projektet fastän det bara blir på hemmaplan nu till börja med! För tillfället är det bara vi och Ungern som har eleverna i skolan, och i princip överallt utom här är läget värre än någonsin, så det är bara att hoppas på att vaccindistributionen är snabbare än de nya mutationerna! Den här pandemin gör en ödmjuk, så är det. Och ganska tacksam över att bo i en glest befolkad avkrok. Men jag är också väldigt glad och tacksam över mina kontakter ut i andra hörn av världen, känns särskilt värdefullt i dessa tider!

 (Den första bilden är från dagens skog, den andra från mamma och pappas dörr i tisdags. Jag vet att den är mer än lovligt sned, men orkar faktiskt inte redigera och föra över bilden på nytt... Håller man bara huvudet lite ljuvt på sned så blir det bra!)

Winter wonderland

 

Jag vet att jag skrev det i mitt förra inlägg också - men jag är så oerhört glad över julsnön som vi fick! Är också väldigt, väldigt glad över att det ser ganska lovande ut för att få behålla den ett tag. Jag vet att jag är lite lättlurad, men när vädret är grådassigt och dystert tror jag lätt att det är livet som är grådassigt och dystert... Och omvänt: När snön kommer och gör allt ljusare är det mycket annat som också känns lättare och ljusare. Så jag säger bara TACK för det här julvädret!

På juldagen hade vi inga planer, utan det blev sovmorgon och välgörande långsamt tempo. Ut behövde vi i alla fall och eftersom vi inte hade tänt några ljus på gravgården dagen innan fick det bli nu. Om världen i allmänhet visar sig från en vackrare sida med ett lätt snötäcke så stämmer det i synnerhet på gravgårdar - jag kunde lätt ha gått runt och bara njutit av friden hur länge som helst. Däremot var familjens två yngsta som två turboladdade ninjor som än spionerade bakom gravstenar, än gjorde stunthopp över buskar, så vi kom rätt snart till en punkt då vi kände att vi nog behövde gå vidare... Roligt hade de i alla fall i snön och jag kunde inte låta bli att tänka på när mamma brukar berätta om hur en av mina systrar dansade runt på gravgården och sjöng "jär ska jag bli begrava, jär ska jag bli begrava..." Lite liv är knappast fel bland gravarna heller.  

Sagolikt vackert. Men när jag försökte föreslå en promenad på stan för att se på julskyltningar och julbelysning var de två ninjorna plötsligt väldigt trötta, så vi fick kompromissa. Lyckades i alla fall övertala dem att komma på julvandring kring Pedersöre kyrka! Det var bara fyra stationer och vandringen var bokstavligen bara ett varv runt kyrkan, så det var väl ändå ganska överkomligt. Kanske jag lyckas få med dem på en mer världslig julvandring en annan dag. 

Tyckte i alla fall det var fint med julevangeliet i den formen. Känns underligt att inte ha varit till någon kyrka en enda gång under eller före julen, men den här julvandringen var åtminstone ett ganska fint substitut. 

***

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. 

***