När duger vi?

Jag ska fortsätta spinna vidare på bokmässetråden! Ett av de intressantaste seminarierna jag gick på var alltså ett som kallades "När duger vi?", där Clara Lidström och Erica Dahlgren som har skrivit boken Hjälp jag är utmattad talade med psykologerna Kristoffer Pettersson och Katja Lindert Bergsten som i sin tur har skrivit boken I befintligt skick. Clara och Erica har skrivit sin bok utifrån sina egna erfarenheter av utmattningsdepression medan Kristoffer och Katja å sin sida har skrivit sin bok i egenskap av psykologer. Så bra kombination! Gillade dessutom hur alla deltagare verkligen kunde samtala och lyssna utan att prata omkull varandra - så är det inte alltid i en panel som diskuterar ett ämne som alla brinner för!

Kastar in några guldkorn från mina anteckningar!

- Erövra tråkigheten! Det kan vara tufft att börja se sig som en tråkig person som säger nej och inte ställer upp, men det kan vara nödvändigt. Också roliga saker kräver energi. Underbara Clara berättade också om det hon skrivit om på bloggen, nämligen hur hon börjat "mamma" sig själv. Det innebär helt enkelt att hon är lika snäll och tålmodig mot sig själv som hon är mot sina barn:  “Vad du verkar ledsen idag, kanske du är trött, du behöver nog vila nu.”

- En viktig poäng i samtalet var att prestationshetsen vi lever med faktiskt är ett samhällsproblem mer än ett individproblem. "Vi har skapat ett samhälle med ständig förändringslust. Vi ska inte vara nöjda med vad vi har eller hur vi ser ut. Det är bra att veta om att felet inte ligger på oss, utan felet är att vi lever i ett samhälle som premierar den som är driven och framåt." (Clara Lidström)

- Och: "Det är inte gott för människan att leva ensam. Vi är gjorda för att leva i flock och om någon säger åt oss att vi behöver vara på ett visst sätt - träna mer och shoppa mer - för att få vara med i gemenskapen, då kommer vi att kämpa hårt för att få vara med i gemenskapen. Vi blir dåliga konsumenter om vi är nöjda, så det finns starka makter som vill att vi ska fortsätta vara missnöjda." (Katja Lindert Bergsten)

- Samtalet i ett nötskal: Var inte hårdare mot dig själv än du är mot andra. Erövra tråkigheten och inse att även det som är roligt kräver energi. Du duger och du är värdefull, även när du ligger på soffan och äter geléhallon!

Signerade

Förra gången på bokmässan kom jag nog inte hem med en enda signerad bok. Jag vet inte om det hade någon särskild orsak, men framför allt var det nog för att jag inte riktigt såg meningen i en namnteckning på titelbladet - en bra bok är en bra bok oavsett om den är signerad eller ej. I år trodde jag nog inte att signeringar skulle vara någon grej den här gången heller - men jag tror faktiskt jag håller på att mjukna. Eller bli mer socialt kompetent kanske?

Jag har nämligen kommit hem med fem signerade böcker som jag är hemskt nöjd med! Jag vidhåller fortfarande att namnteckningen i sig inte är det viktigaste, men jag gillar när det blir en ursäkt att säga hej och tack till författaren. Jag gillade att få säga till Martin Widmark och Helena Willis att jag och mina barn haft mycket roligt tillsammans med Lasse-Maja (det hade de också haft, sa de) och till Pax-författarna att min elvaåring att längtat hett efter den sista delen i Pax ända sedan han slukade resten av serien i vårvintras. Gissar att storsäljande författare får rätt mycket bekräftelse i vilket fall som helst, men det är alltid kul att får ge ett hurrarop till någon som gjort sig förtjänt av det! Boken om Ylvania har vi faktiskt inte läst, men eftersom Ylvania-Ylva stod och signerade alldeles bredvid Widmark & Willis passade jag på att ordna med en signerad julklapp på samma gång.

För min egen del var det främst som ett minne av strålande seminarier som jag ville ha de signerade böckerna. Jonas Gardells och (Underbara) Clara Lidström & Erica Dahlgrens seminarier var två av de bästa, mest givande jag gick på under mässan, så det känns extra roligt att ha signerade böcker med sig hem! Jonas Gardell är briljant men aningen skrämmande, men jag lyckades i alla fall säga hej och tack för seminariet, vilket känns stort med tanke på vilken piedestal han stod på när jag studerade litt.vet. i början av millenniet... (Jag flög till Stockholm på samma flyg som honom på hemvägen, hälsade inte som på en gammal bekant.) Clara & Erica kändes betydligt mer mänskliga, som personer man gärna hade suttit och snickelisnackat en stund med. (Om jag var en person som snickelisnackar med främmande människor, vilket jag tyvärr inte är. Ännu.)

Om schemat varit lite mindre hektiskt hade jag nog försökt få en bok signerad av Jaqueline Woodson också - och Matt Haig, som kanske blev min nya idol. Men man hinner inte allt, och sällan stämmer det så bra som på bokmässan i Göteborg.

(Pssst - Ylvania ska som sagt bli en julklapp, så säg inget till Edvin!)

Efter bokmässan

Hemma igen, vilken virvelvind dagarna i Göteborg var! Jag var fyra dagar på bokmässan och en stor del av tiden yrade jag runt för att pricka in så mycket roligt/nyttigt/intressant som bara var fysiskt möjligt. Det kändes som en riktig bootcamp för både kroppen och hjärnan och nu tycker jag verkligen (hej min rektor?) att jag borde få några lediga dagar bara för att gå igenom anteckningar och låta alla intryck sjunka in. Tänka lite, helt enkelt! Risken med att göra som jag gjorde är att alla bra tankar bara stannar på ytan och skvätter iväg när jag rusar iväg till nästa seminarium, som kanske handlar om något helt annat. Tacksamt nog var jag duktig på att anteckna, så bara jag lyckas skrapa ihop lite tid (bristvara denna månad) ska jag gå igenom mina skrynkliga, bläckfläckiga papper och förhoppningsvis kunna spinna vidare på alla tankespår som finns där. Återkommer förhoppningsvis med några av guldkornen här i bloggen!

Oerhört roligt var det i alla fall! Det roliga med bokmässan är att det finns så otroligt mycket intressant koncentrerat på samma tid och plats. Skulle jag sprida ut alla föreläsare jag lyssnade på över ett helt år skulle jag ändå tycka att jag har haft ett ganska aktivt år på den fronten - för att inte tala om alla parallellprogram jag valde bort hela tiden! 

För tre år sedan, sist jag var på bokmässan, reste jag tillsammans med Matias och Josef, som bara var en liten skruttknubbis på den tiden. Den här gången reste jag ensam, vilket å ena sidan gjorde att jag kunde lägga så mycket tid jag ville på mässan, men å andra sidan innebar det att jag såg mindre av Göteborg den här gången eftersom det inte var någon som väntade på mig utanför bubblan... På förhand, och kanske också första dagen, kändes det trist att sticka iväg från min familj, särskilt så här strax före en så stor omställning som flytten ändå är, men rätt snabbt landade jag i det underbara lättheten i att bara ansvara för mig själv. Och förstås hjälpte det att jag med jämna mellanrum fick rapporter hemifrån om hur bra de hade det! Inte för att jag hade tvivlat på det, men ändå. 

Jag påmindes också om hur livsviktigt det är att göra saker på egen hand ibland. Jag måste erkänna att jag lätt blir lat när jag reser eller gör saker tillsammans med Matias. Dels känns det inte lika viktigt att dubbelkolla saker eftersom vi är två som kan tänka tillsammans när det behövs, men dels överlåter jag nog också vissa saker till honom för att det är enklare så. Om vi ska hitta fram till en okänd adress litar jag på att han tar fram sin telefon och navigerar oss rätt; om telefonen krånglar är han min privata IT-support; om jag inte vet varifrån flygbussen går låter jag honom googla. (I know, jag är lat när det gäller att kolla upp saker på telefonen. Kan bero på att min telefon inte alltid är samarbetsvillig, men kan också bero på att mitt tålamod är reserverat för söner och elever, inte för strulande teknisk utrustning.) Men nu vet jag - igen - att jag naturligtvis kan lösa problem och ta mig fram på egen hand. Förstås! Glömde bara.

Tja, eftersom ingen hört av sig och beviljat mig några dagar ledigt för att smälta alla intryck är det väl bara att plocka fram niornas prov och sjuornas bokrecensioner nu. Återkommer med mera om Göteborg så småningom!

November

Jag har tappat sugen här på bloggen, tydligen. Det är nu bara så mycket november. Livet är bra, men dagarna så oerhört grå. Rent bokstavligt alltså - det ligger som ett grått täcke runt oss hela tiden, och man borde väl mysa till det med kamomillte och tända ljus och mjuka filtar... men det är inte mitt tempo just nu! Jag vill faktiskt inte ens ha det tempot just nu, utan nu vill jag helst få saker gjorda. Jag längtar efter flow. Och världen runt mig uppmuntrar inte direkt till det just nu, och då blir man mest bara trött. Otakt.

I väntan på att jag och omvärlden ska komma i takt igen nöjer jag mig med att slänga in ännu en text jag skrev om bokmässan i MST - den handlar om sorg och hopp och hopplöshet och är väl inte heller så sprittande. Men den matchar i alla fall novembervädret.

.....................

Det som ger hoppet liv

– Det sista som överger människan är inte hoppet som det brukar sägas, utan det är livet. Människan kan förlora hoppet men ändå leva vidare. Det är ett fruktansvärt liv. 

Lars Björklund har arbetat länge som sjukhuspräst och många gånger sett människors hopp dö, men han har också sett att hoppet kan återvända. I sin nya bok ”Det som ger hoppet liv” som han berättade om på bokmässan i Göteborg i september beskriver han fem förutsättningar för att nytt hopp ska födas för en människa som förlorat hoppet. 

– När jag var ung ville jag sprida hopp som sjukhuspräst. Det fungerade väldigt bra – för lättare ortopediska åkommor. Men när jag konfronterades med föräldrar som hade mist ett barn tvingades jag inse att det inte var så lätt. Människor i en sådan situation ber inte om hopp, utan de ber främst om att inte bli lämnade ensamma i sorgen. Om de inte överges så kan nytt hopp födas så småningom, även om det tar tid. 

Björklund tänker att vi alla föds med hopp, men vad händer sedan? När hoppet rådbråkas eller dör har han märkt att det finns vissa förutsättningar som ökar chansen för att för att tröst och nytt hopp ska kunna födas.

För det första är det viktigt att se verkligheten som den är. Verkligheten kan ha förändrats radikalt och te sig ny och gåtfull, men det för att kunna hantera det som hänt är det avgörande att kunna förankra sig i den nya verkligheten. 

Den andra förutsättningen är upp till omgivningen. Mitt i katastrofen är det svårt att komma igen för den som blir övergiven. Björklund uppmanar den som finns i närheten av en person i kris att vara trofast.

– Det kan vara frustrerande att fortsätta att besöka någon om ”inget händer” och läget verkar vara det samma varje gång. Då är det lätt att tro att ens besök är meningslösa. Men för den som är i sorg är det i själva verket avgörande att någon delar vanmakten utan att försöka fly från det svåra.

Den tredje förutsättningen är kärleksfull omsorg.

– Det finns krävande omsorg som kräver ett tack. Däremot finns också kärleksfull omsorg som tar vid där en människa själv inte orkar. Den omsorgen kräver inget tack. En person som kan visa kärleksfull omsorg tar emot vår svaghet utan att för den skull ta av vår styrka. Han eller hon lämnar oss fria när vi är redo att gå. 

En fjärde förutsättning är att tillåta de känslor som väcks.

– Att få höra ”du ska inte vara arg” eller ”du ska inte vara ledsen” kan vara förödande. Känslor är inte moraliska; de är före moralen. Moralen kommer in när jag försöker avgöra vad jag ska göra av mina känslor.

– När en människa känner sig kränkt föder det vrede – ”varför ska just jag drabbas?”. Men det är svårt att slåss med livet, så därför kanske man istället ger sig på de människor som finns nära... Vreden är släkt med kärleken, och därför vågar man visa sin vrede för den som inte överger.

– Det måste vara okej att vara arg, ledsen och rädd i en kris, men det är också viktigt att få bejaka glädjen. När jag känner mig bekräftad och älskad så föds glädje, även mitt i katastrofen. 

Den femte och sista förutsättningen för nytt hopp är att hitta ett språk för det man varit med om. Det gör inte det hemska mindre hemskt, men det gör det möjligt att separera sig själv från sorgen. Sorgen blir personens följeslagare istället för att fullständigt ockupera honom eller henne.

– Ska man tysta en människa ska man ta ifrån henne språket. Utan språk tappar vi all kraft.

Avslutningsvis konstaterar Björklund att det är svårt att skriva en bok om hoppet, för det finns verkligen det som är bara förfärligt. Det finns de som förblir i hopplösheten. Men om de här fem förutsättningarna uppfylls, så är det möjligt att gå vidare, att landa i en ny verklighet. Livet har ingen statisk mening, men det föds mening – hela tiden.

Vi flög till Göteborg

Nu är det faktiskt en hel månad sedan våra dagar i Göteborg. En månad - och jag som verkligen har velat blogga om resan! Vi tar det nu, helt enkelt. Resan var bra. Det var så skönt att resa på tu man hand med bara en baby; bokmässan var superrolig; själva Göteborg blev jag lite kär i; septembervädret kändes nästan som sommar; lägenheten var mysig och vi hann umgås så mycket mer än vi hinner till vardags. Äh, livet var bra. Alltså, verkligen alltigenom bra. 

Vi kom fram tidigt på torsdagseftermiddagen och började med att leta oss fram till vår airbnb-lägenhet som låg 5-10 minuter från Svenska mässan. Vår värd kunde inte komma och träffa oss eftersom något hade dykt upp på hennes jobb, så istället hade hon bara gömt nyckeln på ett bra ställe åt oss... enklaste incheckningen någonsin! Efter att ha handlat och ätit tog jag mitt presskort (lyxen!) och begav mig mot mässan. Den här första dagen skulle jag inte hinna med särskilt mycket, men jag hade åtminstone stämt träff med några före detta studiekompisar som alla råkade vara på plats. Till vardags jobbar vi alla som lärare i olika delar av Finland och Sverige, och det var verkligen jätteroligt att träffas!

Sen hann jag också med en första runda på (en liten del av) mässan. Fick en definitiv känsla av att jag skulle ha roligt där de kommande dagarna! Jag botaniserade på en bokoutlet eller två och försökte komma ihåg att vi reste med flyg - med bara handbagage... Fick dessutom världens bästa service när jag skulle köpa några vykort av en utställare som bara tog kontanter, som jag inte hade - hon tyckte jag gott kunde ta vykorten och komma tillbaka och betala en annan dag... (Och det gjorde jag! Fast jag virrade runt ganska länge i två omgångar innan jag hittade tillbaka till rätt monter...)

När mässan stängde för dagen och jag gick hem kände jag hur mycket jag behövde frisk luft efter en dag på flyg, flygplatser och bokmässa. Även om Matias och Josef redan hade varit ute och gått runt i Göteborg medan jag var på mässan så lyckades jag få med dem ut en sväng till. Vi hade en riktigt bra plan, tyckte vi. Högt uppe på en höjd i närheten visste vi att det fanns ett torn, och vi tänkte oss att det borde vara en bra plats för att se lite Göteborg från ovan. Ha! Vi kom fram till tornet, skymningen var vacker - och den där högsta punkten var helt inbyggd av låga höghus. Vi såg ingenting alls förbi dem. Vår plan floppade alltså, men vi gick lite till och tyckte att det ändå var ganska skönt att vara ute. Och tornet var ju fint.

Sen hittade vi ett hål i marken, handlade lite mer mat och gick hem för att dra på oss pyjamasbyxor. Det var den dagen!