Nån gång i världen har jag haft en ganska prydlig skrivstil. Vad hände med den egentligen? Jag skriver ju som en kråka. Jag insåg det idag när jag för hand skulle skriva "Mognadsprovet språkligt godkänt" på ett mognadsprov - precis under sakgranskarens kommentar om att innehållet är godkänt. Den studerande är klasslärarstuderande. Sakgranskaren har klasslärarhandstil. Regelbunden, jämn och mjuk. Estetisk och harmonisk. Jag fick ta sats och andas djupt när jag skulle peta dit min anteckning.
Tja. Småsaker.
Visar inlägg med etikett Skriva. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skriva. Visa alla inlägg
lördag 27 april 2013
fredag 20 juli 2012
Hen. Hurra!
Här på sidan vattnet har det inte förts någon större debatt om det nya, könsneutrala pronomenet "hen" som håller på att ta sig in i svenskan, men då och då fläktar det in spridda åsikter från svenska bloggar, tidningstexter och kommentarer. Jag förstår dem inte riktigt, för det de diskuterar med hen är inte vad jag förstår med ordet. Jag ser ett praktiskt, nytänkande ord som definitivt kan vara användbart i texter där könet är okänt eller irrelevant. Väldigt många upprörda debattörer tycks se det som ett hot mot... ja, vadå? Kvinnlighet och manlighet?
Ungefär som om det gick att utplåna kvinnligt och manligt genom att inte alltid framhålla könet - eller rent av fabricera ett (för hur vet vi om den anonyma läkaren är en "han" eller en "hon"?). Jag har en känsla av att många människor som gått och stört sig på de här nya fånerierna (obs ironin) med att pojkar visst ska få gråta och flickor visst få spika nu äntligen fått något konkret att kasta alla sin upprördhet mot: det nya, samhällsomstörtande (dramatisk musik) pronomenet hen.
Nu senast snubblade jag över en krönika där Marcus Birro (brukar inte han skriva ganska klokt? Eller har jag missförstått?) av någon outgrundlig anledning som han inte heller förklarar klumpar ihop pronomenet med våldtäkter, Sverigedemokrater och diverse samhälleliga orättvisor. Det är så obegripligt att jag nästan struntar i det hela. Jag antar att han är bekymrad över inte pojkar ska få vara pojkar och flickor flickor - vad nu det innebär. Och då får "hen" symbolisera hela den massiva osäkerheten inför könsroller som sakta, sakta inte är lika självklara som de har varit förr. Det är tråkigt, eftersom hela diskussionen blir skev om en liten del av jämställdhetsarbetet plötsligt blir det hela.
Men vad jag ser i pronomenet är en helt annan diskussion - som skrivhandledare har jag tidigare varit tvungen att säga att det inte finns något bra sätt att skriva könsneutrala pronomen: "han eller hon" är omständligt men ändå kanske bäst, "denne" är maskulint och överformellt, "man" rekommenderas inte i vetenskaplig stil, att upprepa "forskaren" eller "eleven" blir klumpigt och att välja "han" eller "hon" kan bli ljug. Och att blanda är det sämsta alternativet. Jag språkgranskade en kandidatavhandling i våras, där "hen" hade använts sakligt och konsekvent. Jag kände mig tvungen att påpeka att det inte är riktigt accepterat ännu, men tillade (med stöd av kolleger) att det var snyggt gjort och ett väldigt smart sätt att skriva könsneutralt. Det är så jag tycker om "hen".
Ungefär som om det gick att utplåna kvinnligt och manligt genom att inte alltid framhålla könet - eller rent av fabricera ett (för hur vet vi om den anonyma läkaren är en "han" eller en "hon"?). Jag har en känsla av att många människor som gått och stört sig på de här nya fånerierna (obs ironin) med att pojkar visst ska få gråta och flickor visst få spika nu äntligen fått något konkret att kasta alla sin upprördhet mot: det nya, samhällsomstörtande (dramatisk musik) pronomenet hen.
Nu senast snubblade jag över en krönika där Marcus Birro (brukar inte han skriva ganska klokt? Eller har jag missförstått?) av någon outgrundlig anledning som han inte heller förklarar klumpar ihop pronomenet med våldtäkter, Sverigedemokrater och diverse samhälleliga orättvisor. Det är så obegripligt att jag nästan struntar i det hela. Jag antar att han är bekymrad över inte pojkar ska få vara pojkar och flickor flickor - vad nu det innebär. Och då får "hen" symbolisera hela den massiva osäkerheten inför könsroller som sakta, sakta inte är lika självklara som de har varit förr. Det är tråkigt, eftersom hela diskussionen blir skev om en liten del av jämställdhetsarbetet plötsligt blir det hela.
Men vad jag ser i pronomenet är en helt annan diskussion - som skrivhandledare har jag tidigare varit tvungen att säga att det inte finns något bra sätt att skriva könsneutrala pronomen: "han eller hon" är omständligt men ändå kanske bäst, "denne" är maskulint och överformellt, "man" rekommenderas inte i vetenskaplig stil, att upprepa "forskaren" eller "eleven" blir klumpigt och att välja "han" eller "hon" kan bli ljug. Och att blanda är det sämsta alternativet. Jag språkgranskade en kandidatavhandling i våras, där "hen" hade använts sakligt och konsekvent. Jag kände mig tvungen att påpeka att det inte är riktigt accepterat ännu, men tillade (med stöd av kolleger) att det var snyggt gjort och ett väldigt smart sätt att skriva könsneutralt. Det är så jag tycker om "hen".
tisdag 26 juni 2012
Skriva
När jag försökte kyla ner hjärnan och rädda den från överhettning på grund av packning satte jag mig ner en stund med tidningen Skriva. Som jag anade fanns där en hel del som inte var riktat till mig som hobbybloggare, lärare, vardagsskribent och bokläsare, men visst fanns det intressanta artiklar också. Om man verkligen skulle drömma om att ge ut en bok innehåller tidningen säkert mycket matnyttigt, men jag lärde mig också saker om berättarteknik som är bra att veta om man ska undervisa om litteratur.
Det som fascinerade mig mest var just att tidningen var så nischad. Den försökte inte rikta sig till alla som tycker om böcker, eller skriver lite för skojs skull. Den riktar sig till läsare som vill skriva en bra roman och ge ut den, inget trams. Och just därför tycker jag att jag fick en inblick i hur författare jobbar - till exempel tipsade Majgull Axelsson om hur man lyckas med sin roman, och deckartemat bjöd bland annat på handfasta instruktioner i "Fem steg till en fängslande intrig". Att titta in bakom kulisserna är alltid roligt, och det här är kanske det närmaste man kommer som bokslukare.
Det som fascinerade mig mest var just att tidningen var så nischad. Den försökte inte rikta sig till alla som tycker om böcker, eller skriver lite för skojs skull. Den riktar sig till läsare som vill skriva en bra roman och ge ut den, inget trams. Och just därför tycker jag att jag fick en inblick i hur författare jobbar - till exempel tipsade Majgull Axelsson om hur man lyckas med sin roman, och deckartemat bjöd bland annat på handfasta instruktioner i "Fem steg till en fängslande intrig". Att titta in bakom kulisserna är alltid roligt, och det här är kanske det närmaste man kommer som bokslukare.
måndag 25 juni 2012
Booked
Booked verkar vara en bra grej. När man har anmält sig får man då och då mejl om att en ny bok snart kommer ut, och om den verkar intressant kan man anmäla att man vill ha den som recensionsexemplar. De snabbaste får en bok mot att de skriver två gånger om den på bloggen, facebook eller twitter. Fair deal, tycker jag, och kul att inte bara proffsrecensenter får chansen att läsa och tycka snabbt.
Hittills har jag tydligen varit långsam för att få något, men den här gången lyckades jag. Det blev ingen bok, men en tidning som heter Skriva damp ner i min postlåda idag. Än så länge har jag bara tittat på utsidan, men ser fram emot att dra plasten av den när jag fått en del vardagssysslor undanstökade (handla mjölk, hänga tvätt och undvika mer biblioteksböter än nödvändigt).
Av förstasidesrubrikerna att döma riktar tidningen sig kanske mest till folk med hemliga eller ohemliga författardrömmar - "Skaffa agent" och "Ge ut din bok själv" känns kanske inte riktigt tänkt för mig - men jag hoppas det ändå finns något som passar för en vardagsskribent och moddelärare utan halvfärdig roman i skrivbordslådan. "Deckarskolan" verkar åtminstone lovande. Det återstår att se!
Hittills har jag tydligen varit långsam för att få något, men den här gången lyckades jag. Det blev ingen bok, men en tidning som heter Skriva damp ner i min postlåda idag. Än så länge har jag bara tittat på utsidan, men ser fram emot att dra plasten av den när jag fått en del vardagssysslor undanstökade (handla mjölk, hänga tvätt och undvika mer biblioteksböter än nödvändigt).
Av förstasidesrubrikerna att döma riktar tidningen sig kanske mest till folk med hemliga eller ohemliga författardrömmar - "Skaffa agent" och "Ge ut din bok själv" känns kanske inte riktigt tänkt för mig - men jag hoppas det ändå finns något som passar för en vardagsskribent och moddelärare utan halvfärdig roman i skrivbordslådan. "Deckarskolan" verkar åtminstone lovande. Det återstår att se!
lördag 23 oktober 2010
Ta itu med
Pust! Man ska inte göra en lång intervju och sedan vänta i två veckor med att renskriva den till en artikel. Det är inte alls klokt. Min anteckningar verkar plötsligt väldigt... kryptiska. Och jag vet ju att det funkar så, men vad kan jag säga? Jag skyller på Malmö!
(Även om jag hade nästan en vecka på mig mellan intervjun och resan. Men det kan vi strunta i en liten stund nu.)
(Även om jag hade nästan en vecka på mig mellan intervjun och resan. Men det kan vi strunta i en liten stund nu.)
onsdag 13 oktober 2010
Going Slowly
Jag har egentligen slutat skriva retroaktivt om sommaren, jag lovar! Men en trevlig händelse vill jag få med, eftersom jag samtidigt får tipsa om en fantastisk blogg.
Det började med att min cykelentusiast till make nämnde lite försynt att han brukar läsa en intressant blogg om och av två amerikanska cykelresenärer och att de skulle behöva få lite post skickad till en fast adress i den här delen av världen - som vår adress till exempel. Och kanske övernatta här också... Jag läste lite i bloggen, bestämde mig för att de verkade väldigt sympatiska och gav tummen upp. Och så kom det sig att Tara och Tyler bodde i svärföräldrarnas husvagn på vår gård några dagar i juli. Tyvärr hände väldigt mycket annat samtidigt (roliga saker, men tidskrävande), men det klickade direkt som det gör med vissa människor. Vi saknar dem! För mig skulle de gärna få fortsätta bo på vår bakgård...
Men nu är det ju så att de har några andra platser att upptäcka: de började sin resa - med mottot Going Slowly - i Skottland i april 2009, cyklade ner genom Europa till Tunisien (över vintern) och norrut igen, den här gången genom Östeuropa. I Tyskland köpte de en liten bil för att köra genom Ryssland och Mongoliet på sin resa mot Sydostasien; deras mål är att komma fram till Malaysia i slutet av året. Orsaken till att de överhuvudtaget gjorde en avstickare till Finland var att deras plånbok blev stulen i Tallinn och de behövde få sina nya kreditkort skickade till en fast adress. Tråkigt förstås, men trevligt för oss eftersom det betydde att vi fick lära känna dem!
De senaste dagarna har jag läst ikapp mig på deras blogg och är helt absorberad av deras äventyr i Sibirien och Mongoliet - platser jag knappt varit medveten om tidigare. I verkligheten är de tillbaka på sina cyklar, nu i Thailand, men bloggen ligger några veckor efter. Läs, läs läs! Deras blogg är oerhört målande och välskriven, och bilderna är konst. Deras besök inspirerade mig på så många sätt; jag blev intresserad av foto igen (inklusive bildredigering och kamerateknik!!), började tänka mig att cykla mer än minimum igen, kanske köpa en bättre cykel än den jag har haft sen jag var 15 år. Men framför allt var det spännande att prata med två kloka och mycket mänskliga människor som just nu lever ett ganska extraordinärt liv.
Det började med att min cykelentusiast till make nämnde lite försynt att han brukar läsa en intressant blogg om och av två amerikanska cykelresenärer och att de skulle behöva få lite post skickad till en fast adress i den här delen av världen - som vår adress till exempel. Och kanske övernatta här också... Jag läste lite i bloggen, bestämde mig för att de verkade väldigt sympatiska och gav tummen upp. Och så kom det sig att Tara och Tyler bodde i svärföräldrarnas husvagn på vår gård några dagar i juli. Tyvärr hände väldigt mycket annat samtidigt (roliga saker, men tidskrävande), men det klickade direkt som det gör med vissa människor. Vi saknar dem! För mig skulle de gärna få fortsätta bo på vår bakgård...
Men nu är det ju så att de har några andra platser att upptäcka: de började sin resa - med mottot Going Slowly - i Skottland i april 2009, cyklade ner genom Europa till Tunisien (över vintern) och norrut igen, den här gången genom Östeuropa. I Tyskland köpte de en liten bil för att köra genom Ryssland och Mongoliet på sin resa mot Sydostasien; deras mål är att komma fram till Malaysia i slutet av året. Orsaken till att de överhuvudtaget gjorde en avstickare till Finland var att deras plånbok blev stulen i Tallinn och de behövde få sina nya kreditkort skickade till en fast adress. Tråkigt förstås, men trevligt för oss eftersom det betydde att vi fick lära känna dem!
De senaste dagarna har jag läst ikapp mig på deras blogg och är helt absorberad av deras äventyr i Sibirien och Mongoliet - platser jag knappt varit medveten om tidigare. I verkligheten är de tillbaka på sina cyklar, nu i Thailand, men bloggen ligger några veckor efter. Läs, läs läs! Deras blogg är oerhört målande och välskriven, och bilderna är konst. Deras besök inspirerade mig på så många sätt; jag blev intresserad av foto igen (inklusive bildredigering och kamerateknik!!), började tänka mig att cykla mer än minimum igen, kanske köpa en bättre cykel än den jag har haft sen jag var 15 år. Men framför allt var det spännande att prata med två kloka och mycket mänskliga människor som just nu lever ett ganska extraordinärt liv.
lördag 12 juni 2010
Punkt
I bloggen lyckas jag sätta ut punkt. Men varför, varför blir mina meningar två kilometer långa så fort jag skriver nåt annat? Varför. Ska. Det. Vara. Så. Svårt. Att. Sätta. Punkt?? När jag ser min gamla gradu ryser det fortfarande i min skrivhandledarnerv - jag skulle definitivt rekommendera mig själv att förkorta meningarna radikalt, det vet jag. Men det är alltid lättare att säga åt andra hur de ska göra... Och fortfarande sportar jag med meningar långa som sju svåra år. Jag kan bara hoppas på att jag växer ifrån dem en vacker dag...
(Nyfiken - vilka problem har ni när ni skriver? Något som alltid hänger med om ni inte är 100 % vaksamma?)
(Nyfiken - vilka problem har ni när ni skriver? Något som alltid hänger med om ni inte är 100 % vaksamma?)
måndag 19 november 2007
Skriva
Nu är det dags! Matias är pappaledig, och jag försöker så gott jag kan skriva koncentrerat. Småningom har det börjat rulla på lite. Är lite på gång med mitt kapitel om karaktärsbeskrivning, men ganska trögt går det nog...
Ganska omotiverat blogginlägg. Måste mest bara meddela världen om att jag jobbar med gradun nu. Fråga gärna hur det går, helst med lite uppfodrande ton, så jag inte täcks låta bli att skriva effektivt...
Ganska omotiverat blogginlägg. Måste mest bara meddela världen om att jag jobbar med gradun nu. Fråga gärna hur det går, helst med lite uppfodrande ton, så jag inte täcks låta bli att skriva effektivt...
onsdag 14 november 2007
Krönikör Mia
Alltså, hur gör folk det? Skriver offentligt ständigt och jämt, provocerar till och med för att få till debatter - får de inte ångest för att missförstås? Själv är jag livrädd för att missförstås. När jag intervjuades i Norra Posten om SBFU:s jubileumsskrift lusläste jag texten på förhand och kom med ändringsförslag ner till minsta kommatecken (stackars redaktör!) och om jag skriver något som ska tryckas kan det ta nån dag efter att jag skrivit det tills jag vågar skicka in, för jag kan ju komma på att något eventuellt kan misstolkas... Eller att någon tanke är ogrundad, eller otydlig, eller att argumenten inte håller... Är krönikör i Missionsstandaret, vilket inte innebär nåt stort åtagande - tre krönikor/år, varav jag kommit ihåg två det här året... Missionsstandaret kom ut idag, och det första jag gör är naturligtvis att jag river upp tidningen och granskar (läs: felsöker) krönikan med de vassaste möjliga glasögonen på.
Ha. Det är den stora orsaken till att jag knappast skulle kunna bli professionell skribent. Fast det är väldigt nyttigt för mig att skriva de där krönikorna. Och bloggen. Bloggen är liksom en lightversion av att våga skriva offentligt. Har kanske inte så många läsare, men jag skulle ju kunna ha...
Ha. Det är den stora orsaken till att jag knappast skulle kunna bli professionell skribent. Fast det är väldigt nyttigt för mig att skriva de där krönikorna. Och bloggen. Bloggen är liksom en lightversion av att våga skriva offentligt. Har kanske inte så många läsare, men jag skulle ju kunna ha...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)