Umeå!

Ja, jag hann inte ens skriva ett yttepytteinlägg om vår fina fjällresa innan det var dags att lämna fosterlandet igen. I våras började jag, syster Hanna och våra kompisar Karin och Virpi (+ Nina, som sedan inte kunde komma med) prata om att det skulle vara kul att smita iväg till Umeå i början av sommaren. Färja över, en övernattning, god mat och kravlöst strosa runt på stan. Superbra koncept! "Början av sommaren" blev visserligen "början av augusti", men jag är så glad att vi lyckades hitta ett datum och få till resan i alla fall! Det var inte helt enkelt, men så värt det. 

Förra året när vi (= familjen) tog färjan över till Umeå på väg mot fjällen försökte vi parkera oss på soldäck och njuta av blå himmel och solglitter i vattnet. Det gick förstås sådär, det blev mer "jaga liten vildhjärna som försöker falla nerför trappor" och "slussa barnen till ansiktsmålning och spårning". Därför var jag så glad att jag nästan studsade över att vi fick blå himmel och sol den här gången också. Våra totalt tio (!!!) barn var i gott förvar hemma och vi kunde chilla ute på soldäck nästan halva resan innan det till sist blev så kallt att vi gick in och spelade klöver åtta i kafeterian istället. (Fatta lyxen för fyra mer eller mindre trötta småbarnsmorsor!)

Det är nästan konstigt, men jag har egentligen inte varit till Umeå förr. Jag minns att vi stannat till i Umeå på väg mot fjällen när jag var liten, och en gång på väg hem från en körresa på 90-talet... annars har vi bara gjort ett snabbt pit stop på Ica maxi innan vi kört vidare mot Arjeplog. Jag har ju hört så mycket gott om Umeå, så nu var jag väldigt peppad att se det själv. Faktum är att det var bara Hanna som kände till Umeå från tidigare, så hon fick agera guide och tipsmaskin. Hon tipsade t.ex. om hotellet vi bodde på - Stora hotellet, som jag absolut kan tipsa vidare om!

Vårt första intryck av Umeå kunde inte ha varit bättre. Vi lämnade våra väskor på hotellet och gjorde stora ögon när vi såg den halvknasiga och jättecoola inredningen och fortsatte sedan för att så snabbt som möjligt hitta lunch. Det gjorde vi två dörrar bort, på Två fiskare. Det var så gott att vi knappt kunde prata om något annat. Deras fisklunch hamnar också på min tipslista!

Sedan gick vi ut för att kolla in stan lite. Jag tycker det är lite pinsamt att säga att jag ägnat mig åt shopping (fast det är precis vad jag gör och faktiskt ofta gillar), men det gjorde vi nu. Det var jättekul! Jag går nästan aldrig i affärer tillsammans med någon (förutom kanske mer eller mindre samarbetsvilliga familjemedlemmar), så det var jätteroligt att göra det utan barn tillsammans med vänner nu. Dessutom! Vi upptäckte The Honeycomb och fick nästan dåndimpen igen för att deras frozen yoghurt var så god. När jag ätit upp min började sällskapet skratta åt att jag råkade säga att jag såg fram emot morgondagen när jag kunde köpa en till. Jag skämtade inte. Det var helt seriöst. Glassen jag åt dagen därpå var jättestor och precis lika god. (Jo, det här var en "leva la dolce vita-resa", då får man ösa på med glass varje dag om man har lust.)

Efter att vi hade fått checka in på riktigt hade vi en promenad med två motiv inplanerad. Vi ville 1) se oss omkring och få frisk luft och 2) kolla in butiken Lager 157. Den hade vi blivit nyfikna på efter att ha hittat det här blogginlägget när vi surfade på Ume-tips. Promenaden ut till Strömpilen var fyra kilometer och ett superfint promenadstråk! Det var en gångbana som gick längs med älven hela tiden, helt klart värd en promenad även utan särskilt syfte.

Konstverk man blir glad av passerade vi också - jag är lite nyfiken på om det hade fortsatt med lika roliga omgivningar åt andra hållet? Det får jag ta reda på nästa gång jag är i Umeå... (Kolla hur klädnypan kniper upp marken, så snygg tänkt!)

Lager 157 var vi sedan inte så imponerade av - det var ganska mycket som kändes slattrigt och lite för billigt - men vi hittade allihopa något smått vi ville ha. Efter att ha bunkrat upp med lite mellanmål gick vi tillbaka och njöt precis lika mycket av promenaden tillbaka in till stan. Hanna och Karin drog tempot, och då blir det ingen småflummig söndagspromenad, utan vi var rejält trötta när vi kom tillbaka till hotellet. Gott så!

Sedan blev det en underlig, men på det stora hela ändå bra kväll. Vi skulle äta fint och hade bokat bord på hotellets restaurang Gotthard's. Virpi och jag gick lugnt upp på vårt rum för att duscha, vifta med tårna och byta om i allsköns ro. Det hade Karin och Hanna också tänkt göra... förutom att de inte kom in i sitt rum. Dörren hade tydligen gått i baklås ("aldrig hänt förr!") och det blev diverse krångel och spring för dem innan de kom in. Vår bokning sköts upp med en halvtimme och de lyckades komma in till sist, men vi hade nog en vilsammare väntetid...

Gotthard's var mysigt och verkar vara ett populärt ställe, vilket jag inte är förvånad över! Däremot blev vi tvungna att vänta lite för länge (antagligen för att bokningen hade flyttats) och var redan från början hungriga och trötta - till och med vår första bokning var betydligt senare än vi brukar äta... Så summa summarum tror jag det är en riktigt bra restaurang, men den här gången hade den omständigheterna emot sig. Mätta och nöjda blev vi till sist i alla fall och kvällen slutade sådär övertrött och fnissigt som det kan bli. Skulle helt klart kunna tänka mig att testa igen, men då lite mindre panikhungrig!

Jag lovar, jag var med fast jag inte syns på några bilder! Det var därför jag måste slänga in selfien i början, den tog Hanna... För att bevisa att jag faktiskt var med. Annars består mina bilder mest av Karin, Hanna och Virpi som sitter och ser belåtna ut med något gott på bordet framför sig. Det känns som om vi gjorde just det hälften av tiden, så det är inte helt missvisande!

Hotellet måste jag ju också skriva mer om. Jag har tydligen bara dåliga bilder inifrån, men bildgoogla Stora hotellet Umeå om du inte tror mig när jag säger att det antagligen har den coolaste hotellinredning jag sett! Allt är så genomtänkt och det känns lite som en blandning av kråkslott, lekpark och gammaldags lyx.

Jag vet inte om det gäller hela hotellet, men åtminstone den våning vi bodde på hade maritimt tema, och även om våra rum var små (vi hade tagit den enklaste varianten) var de jättemysiga. Och roliga. Det visade sig sedan att Hanna och Karin hade ett lite annorlunda rum än vårt och deras var kanske ännu mysigare, men vårt gick ju i alla fall att komma in i hela tiden... Frukosten var också i särklass. Så mycket gott - ugnsvarmt blåbärsbröd, lokalproducerad fil och yoghurt, hemlagad sylt... åh. Så här bra har jag inte bott för så här lite pengar, någonsin.

Från lördagen har jag inte särskilt många bilder, men det var också en strålande dag. (Ja, vädret strålade inte fullt så mycket, men det gjorde oss ingenting. Det regnade bara några droppar på oss, så vi klagar inte!) Hanna hade bokat in oss på "vakna-yoga" några kvarter bort på förmiddagen och det var en ganska perfekt inledning på dagen. En aning flummigt, men vilsamt och välgörande.

Vad har vi sen? En Hanna som sitter och strålar med ögonen över sin goda grekiska sallad - ni ser, det var hälften av nöjet den här resan! Sedan ägnade vi oss åt shopping (kan inte omskrivas!) och frozen yoghurt resten av eftermiddagen. Speciellt nöjd var jag med att jag fyndade ett par promenadskor från Ecco och en läderväska som jag kan ha på jobbet, båda behövda och båda på 50 %. I like!

När affärerna började slå igen sina dörrar, våra fötter började känna sig slut som artister och det fortfarande var några timmar kvar tills transferbussen ut till färjan skulle gå fick vi in ännu en fullträff - ja, det blev många sådana den här resan! Vi hade tipsats om restaurangbåtar nere vid älven och gick lydigt dit och spanade. Vi hittade två och valde den som hade musik, infravärme och andra matgäster. Där satt vi sen i ett par timmar och åt (än en gång) så ögonen gick i kors. Kan varmt rekommendera Västerbottenspizzan på Sjöbris! (Vilken tipsguldgruva det här blir...) Ingen dålig avslutning alls på våra Umeådagar!

(För att vara noga var det förstås också transferbuss, terminalväntan, sömnig färjeresa och bilfärd hem på småtimmarna kvar innan vi officiellt avslutade resan. Men det är inte så mycket mer spännande att läsa om än det var att uppleva, så vi avslutar med Västerbottenspizzan!)

På hal is

Igår blev det bästa möjliga lördag! Vi hälsade på Linda och Thomas i Kvevlax, och tyckte än en gång att det var sjukt konstigt att vi inte hade träffats på så länge (som nästan alltid när vi lyckas få till det). De fick till exempel berätta om Thailandsresan som de hade gjort i juni... Men tänk ändå, vilken förmån att ha vänner som det känns så bekvämt att hänga med fast det blir sällan. Vi hade faktiskt med oss skridskor och testade den fina (stora!) rinken som de har i byn, men annars satt vi mest och åt. Vi hann liksom inte bli klara med en måltid innan det var dags för nästa... Sämre kan man ha det!

De enda bilder  jag har från gårdagen är två extremt mörka och gryniga telefonbilder, så jag plockar två från vår "egen" rink förra helgen istället. Arvid och Edvin är faktiskt riktigt på hugget med skrinnandet just nu, jättekul! Däremot har ingen av oss spänt på oss ett par skidor ännu i vinter... hoppsan. Får alltid lite dåligt samvete för att jag vintersportar mindre än jag i teorin vill, men... jag kanske återkommer om ett par år. När världen minst anar det!

(Måste ännu tillägga för den uppmärksamme att vi inte helt oförhappandes har gått och blivit fyrabarnsföräldrar, men vi hade fått låna en systerson ett par timmar förra söndagen... det funkade bra tills de två minsta började smita åt varsitt håll medan jag ännu hade skridskor på fötterna och bara kunde dirigera Matias, som fick jaga efter två knattar på samma gång!)

Vänner och blåbär

Ja, det går undan här! Å ena sidan går veckorna i överljudshastighet, å andra sidan känns det som om det är flera månader sedan skolan började istället för en och en halv vecka. Tid, alltså, det är väldigt relativt. Har tänkt så många gånger att jag borde - och vill - blogga, men när jag satt mig ner är det ingenting som rinner ur fingrarna. Nada. Det känns lite tråkigt att räkna upp saker vi gjort, särskilt när jag för tillfället inte ens kan lätta upp med bilder - får inte upp vårt bildredigeringsprogram pga för lite hårddiskutrymme - och tankar som går djupare än det hinner jag liksom aldrig tänka till slut.

(Kan eventuellt bero på att jag tänker för långsamt..?)

I väntan på mer inspiration tänker jag i alla fall räkna upp tre saker som gjorde förra helgen värdefull.

1/fredag. Jag gick på Juthbackamarknaden, fyndade en grillkorv (varken mer eller mindre) och, framför allt, hängde med min kompis Jane länge och väl. Annars bor hon i Åbo, som är alldeles för långt från Sandsund.

2/lördag. För första gången sedan maj fick jag till en promenaddejt med min kompis Linda (som bor 4 km härifrån, vilket ju borde betyda att det är enkelt att träffas - eller?) Vi gick längs med vandringsleden som finns här i Sandsund och det var så vackert! Varför har jag aldrig gått där förut? Jag som går här och saknar skog runt mitt hus? Får kompensera nu när jag insett att den finns. Dessutom fanns det ställvis så mycket blåbär att vi stannade varannan meter för att äta... Borde nog gå tillbaka med något att plocka i också!

3/söndag. Vi fick besök av min kompis Emma och hennes Olga. Så roligt att träffa dem - de bor annars i England, som - wait for it - verkligen är alldeles för långt borta från Sandsund. Det också. Men det bästa med vänner som bor opraktiskt långt borta är ju att man faktiskt anstränger sig lite extra för att träffas när det går - det lite för lätt att tänka att vänner som bor närmare till alltid finns kvar nästa vecka. Och nästa månad. Det borde jag bli bättre på!

Bok på bok

Jo, på tal om böcker - se vilken hög jag fick låna i lördags! Gissa om jag inbillar mig att jag kommer att plöja böcker på sportlovet..? Våra vänner som vi försökt få till en träff med sedan trettondagen lyckades komma hit på femte (!) försöket och det blev en riktig toppendag. Fina människor! Så roligt när hela familjen klickar. Kul grej förresten alldeles i början, när Linda och jag stod vid bokhyllan och bläddrade i och pratade om böcker - plötsligt insåg vi att det var väldigt, väldigt tyst. Vad gör barnen egentligen? Jo, i spisrummet satt fyra barn försjunkna i varsin bok...

(Senare blev det desto mer fart på dem, men det är en annan historia... klart att böcker kan fungera som isbrytare!)

Annan bra sak: jag, som varit soffpotatis ända sedan i julas nån gång har äntligen lite träningsvärk i benen. På lördagen gick Linda och jag en sväng med vagnen, och på söndagen gick jag på en 1½ h-promenad med min andra Linda-kompis. Åh, om jag bara hade mer tid att 1) ligga i sängen och plöja böcker och 2) svettas utomhus. Det är åtminstone två saker som jag längtar efter just nu!

Helgens bästa

Bäst igår: Vi firade självständighetsdagen med våra vänner från Kvevlax, som vi inte träffat sedan i somras. Både större och mindre gillade sällskapet!

Bäst idag: English carol service i Pedersöre kyrka. Vackert att lyssna och roligt att sjunga.

(Nästan en vecka sedan jag bloggade, och ändå blir det inte så mycket mer än två bilder - har tydligen mycket på gång just nu! Återkommer!)

Tacksam

När juli kom var det två saker jag önskade mig. Det första var att hinna träffa människor jag gillar, det andra var att röja upp i alla osorterade hörn här i huset.

Den andra punkten kan jag inte med bästa vilja säga att har lyckats ännu, även om ytan ofta varit lite mer putsad än den var i vintras. Men den första punkten - åh, så det har lyckats! Efter en eftermiddag runt ett dukat bord tillsammans med Johan och Johanna och efter många andra sommardagar och -kvällar med andra fina människor är jag så tacksam. Det här, att ge sig tid för att bara sitta och umgås, var en pusselbit som jag sörjde över att prioritera bort (nästan helt) i vintras när jobb, baciller och graviditetströtthet slukade all energi, och därför uppskattar jag det så mycket mer nu. TACK till alla som förgyllt sommaren hittills för oss, ni vet vem ni är!

(Och ska jag välja så får hörnen gärna fortsätta vara osorterade medan jag umgås vidare... så hör av er bara, ni som vill vara sociala tillsammans med oss, vi tar gärna favoriter i repris!)

Vad vi gjorde idag

Är det sommaren, eller vad är det som gör att jag nuförtiden BARA verkar skriva blogginlägg i kategorin "detta har vi gjort idag"? Och då har jag inte ens bloggat färdigt om resorna i juni... Måste ha med sommartempot att göra.

Så dagens brännande fråga är förstås: Vad har vi gjort idag då? Nå, vi har haft en alldeles genomtrevlig dag, en av de bästa på länge! Största delen av dagen har vi hängt hemma hos oss tillsammans med våra vänner från Kvevlax, som hälsade på här i huset för första gången. Och fast det är en evighet sedan barnen träffades senast fann de varandra och lekte non-stop. Det är faktiskt extra roligt när mina barn har kul tillsammans med barnen till mina barndomsvänner, lite circle of life...

Dessutom var syster Hanna och Joar här en del av dagen, så förutom mer aktuella diskussioner  blev det också en del barndomsminnen från den gamla goda tiden när Svarta Enhörningen härskade i skogen bakom Zion på Storbacka

Tack för den här dagen, Linda & co!

(Bilden har Thomas tagit och jag lånat via FB, så får se om den funkar att göra så... Och så hoppas vi alla att min dåliga hållning var ytterst tillfällig!)

Väälkomi!

Dagens bästa: En av mina vänner ända sen lågstadiet har flyttat med sin familj till Sandsund, bara några hundra meter härifrån. De har flyttat i helgen, och ikväll gick vi förbi med lite tårtrester från igår och fick se hur trevligt de har det. Hurra!

Silverglitter och tapas

Bra kväll! En kväll jag kommer att minnas, av många orsaker. Tillsammans med överpurmobrudarna gick jag på manikyr (that's a first!) och sen åt vi tapas på Duende (that's a first!). Allas naglar fick samma silverglittriga lack - glamouren brukar ju inte komma av sig själv vanliga torsdagskvällar i mars, men med lite ansträngning så... Och maten var god. Och sällskapet utmärkt. Och det var lite semester från alla långa vardagar som hotar att bli ganska enahanda för tillfället.

Haha, kunde inte låta bli att lägga in bilden nedanför. Hallå spökhand! Att ta titta-på-min-manikyr-selfies är tydligen en konstart som jag inte riktigt behärskar...

Mango House

Nänä, bilden är inte så vacker. Men maten var desto godare!

Och än en gång - välkommen jullov! Det behövs. Imorgon julfest, sedan... nä just det. Inte dimpa ner i soffan, utan kanske snarare röja upp i höstens kaos och hålla tummarna stenhårt för att de nya tapeterna ska hinna komma så vi kanske, kanske skulle få i ordning arbetsrummet, så vi kanske, kanske skulle slippa skrivbordet och de tusen pappren ur vardagsrummet till jul. Visserligen tror jag inte på det, men fina saker skulle det vara om det blev så. Annars får vi väl bara ordna kaoset i lite prydligare högar och slänga lite glitter över.

Men det känns okej att städa. Jag ser fram emot att plocka och putsa! Så länge jag får göra det i nötta collegebyxor och utan att se på klockan.

Finkväll ikväll! Åt något av det godaste jag ätit på länge på nya Mango House, och det i sällskap av fyra eminenta damer. Överpurmo kan! Producera bra folk, alltså. Och Mango House kan jag varmt rekommendera - jag kan lova att nötkött med ananas är gott, och att döma av den andäktiga tystnaden när vi fått in vår mat verkade de andra inte heller missnöjda alls.

Fredagshyllning

Alltså, när jag hastade hemåt från Sursikbacken vid fyratiden idag efter en späckad vecka kände jag mig inte jättesocial. Väskan var full med jobb som borde ha hunnits med, och det som kändes mest naturligt var ju egentligen att sätta sig vid skrivbordet och plöja undan en del - alternativt falla i fredagskoma. Tack och lov blev det varken fredagsjobb eller fredagskoma, utan så mycket bättre:

Min ex-kämppis Emma är i landet och hade vägarna hit till trakten tillsammans med sin syster Mia och hennes dotter Freya. Därför, istället för fredagskoma - hemgjord pizza*, kladdkaka** och mycket trevligt sällskap i ett par timmar. Vissa människor önskar man att man bodde närmare! Men gör man inte det så är det ändå trevligt med ett par timmar då och då.

Så sensmoralen i denna historia är:

När du trött och stirrig är,
kom ihåg vad jag dig lär:
hemgjord pizza och goda vänner,
plötsligt du dig nöjdare känner.

Ehm... när jag börjar rimma sentimentala små verser - då är det kanske dags för fredagskoman ändå. So long!

* Tack Mattus!
** Tack Mattus!

Vårt midsommarbarn

Den senaste veckan eller lite mer har det hänt så mycket; det har samlats så mycket bloggmaterial att det kanske är lite konstigt att det enda jag har bloggat om är en resa jag var på för snart två månader sen. Å andra sidan är det kanske just det, att en del av det som hänt är sådant jag behöver smälta lite innan jag bloggar om det. Lättare då att blogga om en färdigsmält resa. Sedan har det hänt massor av roliga, härligt somriga saker som jag kanske återkommer till. För samtidigt som jag (på grund av det där jag håller på att smälta) har haft väldigt svårt att andas ut och leva i nuet har vi haft riktigt sommarlovssköna dagar.

Idag, den 22 juni, är den dag då jag alltid tänker tillbaka på midsommaraftonen 2007 och det stora som hände - vi blev föräldrar. Jag blev mamma till någon. Den här tiden på kvällen var Arvid några timmar gammal och bedövningen efter kejsarsnittet hade äntligen släppt så jag fick börja lära känna min son. Jag tyckte det var helt otroligt att ett mirakel till barn kunde bli till så lätt (!) och tyckte att man ju är dum om man inte försöker få minst ett dussin. (Den tanken reviderade jag senare...)

Samtidigt hade jag inte ännu lyckats begripa att det verkligen var mitt barn jag höll i - kanske det berodde på den konstiga starten vi fick när Arvid sköttes om av någon annan, i en annan del av sjukhuset, medan jag låg på uppvaket och desperat försökte röra på mina tår med ren viljestyrka (lyckades inte) samtidigt som jag försökte förstå att det fanns ett barn som var mitt någonstans i byggnaden. Den insikten fick växa fram de första dagarna, ibland måste den få tid. Jag minns att första gången jag förstod hur orubbligt starkt bandet mellan mig och mitt barn var när vi var på den första mammaträffen på rådgivningen. När jag såg Arvid ligga på en filt mellan de andra barnen kände jag så tydligt - det var vi två som hörde ihop. Han och jag. Inte så att jag tyckte han var bättre eller mer perfekt än de andra barnen, men han var min och jag var hans. Det slås jag fortfarande av ibland när vi är på egen hand. Han och jag. Vi två, vi hör ihop.

Idag har vi haft ett av de bästa kalasen hittills, tror jag. Även om det hällregnade när vi vaknade blev vädret perfekt för ett kalas i det gröna - inte så dumt att han fick (bland annat) gungor, krocket och frisbee i födelsedagspresent! Åtminstone jag njöt av att ha så många jag gillar omkring mig, på en nyklippt gräsmatta i härligt midsommarväder.

 

Att barnen börjar bli lite trötta är inte så konstigt. Inte nog med födelsedag och kalas idag, vi har haft full fart i flera dagar. Igår fick vi komma med på midsommarfest i Esse - så kan det gå när man vid rätt tillfälle nämner att man är helt utan planer för midsommarafton! Det blev god mat i gott sällskap, soligt väder och mycket hoppglädje på studsmattan...Glada barn och glada vuxna, toppensätt att fira midsommar!

Och går vi tillbaka till i förrgår hittar vi också ett barnkalas som orsakade stor spänning i flera dagar före. För första gången hade Arvid fått bjuda några dagiskompisar också, så det blev fem barn plus A&E blev det. Jag måste medge att jag också var lite nervös på förhand eftersom vi bjudit barn från lite olika håll, så alla kände inte alla och jag var rädd att någon skulle bli utanför. No need! Barnen tinade upp fort och såvitt jag kan förstå hade alla roligt, inte minst den blivande sexåringen!

Larven hade Arvid gjort själv. Snygg!

En dag i Cambridge (UK, 11.5)

Och så plötsligt händer det - det här är det sista maratoninlägget från England 2013! Hemresan kommer jag att skriva om, men det blir inga bildstormar av den direkt. Min sista heldag i England började med cooked English breakfast tillsammans med goda vänner, ingen dålig start på dagen! Dagens plan var att ta bilen till Cambridge, som är bara en halvtimme från Huntingdon. Vädret var ruggigt och jag kände mig mer eller mindre vinglig och konstig hela dagen (och ännu ett par dagar framöver - sightseeing overload? bacill? konstigt skov bara?), men det hindrade inte att dagen blev en utmärkt avslutning på min resa. Cambridge är mysigt och fantasieggande, rekommenderas!

Det första vi gjorde var att ta sikte på kanalbåtarna, punts. Man kan hyra en och staka sig fram själv, men vi bestämde oss för att betala lite mer för att få en guide som sköter stakningen och guidar en samtidigt. Bra val! Det var jätteintressant, synd bara att mitt långtidsminne inte lagrar allt intressant/roligt jag hör... Vi skulle definitivt inte ha fått så mycket ut av båtturen om vi bara hade tittat och inte fått höra berättelserna.

Skrönor finns det gott om i Cambridge! Vi fick höra om konkurrensen mellan olika college, arkitekters knasiga idéer och universitetets enorma rikedomar medan vi gled fram bland mjuka gräsmattor och vackra byggnader.  Det skulle jag gärna göra om, när som helst! Utom kanske på vintern. Eftersom båten var platt och låg precis vid vattenytan isade det det lite i ryggmärgen trots att det var maj.

Vi var också mycket nöjda med att få sitta i lugn och ro med filtar över knäna och glida fram när vi såg båtar som åkte lite hit och lite dit och fastnade lite här och där... det är tydligen inte så lätt att staka sig fram som man kan tro när man ser på proffsen!

Båtturen tog ungefär en timme, och sedan gick vi in mot Cambridges centrum. Vi började känna att det småningom var dags för lunch, men fortfarande inte akut. Och tydligen - besöker man Cambridge hittar man studenter med svarta kåpor! Det är ju som i Harry Potter, helt fantastiskt! Eller nåja - vi lyckades tydligen pricka in en examensdag, men roligt att se dräkterna. 

Vi hittade Cambridge University Press Bookshop och gled in. För ett relativt nördigt sällskap gick det som vi gick - vi var där länge... Det fanns böcker om diverse områden, men riktigt intressant blev det när jag insåg att det fanns en annan bokhandel på andra sidan väggen, som bara innehöll böcker om undervisning i olika ämnen. Med obegränsad budget skulle jag ha höstens English for special purposes färdigplanerad... En förhoppningsvis nyttig bok fick ändå räcka, för det mesta var i dyraste laget.

Men sedan var det dags för mat. Tack vare Emma och Daniel som känner till Cambridge hamnade vi på precis rätt ställe - Jamie Olivers restaurang Jamie's Italian. (Det är inte fullt så fancy som det kanske låter, för det är en kedja som han äger, inte direkt att han står och lagar maten...) Redan själva restauranglokalen var speciell; den är i en före detta bank, och känns mest som en saluhall, med kött som hänger och torkar i taket och så. Hög ljudnivå, men charmigt! Och maten... åh. Jag åt cannelloni med ricotta, spenat och andra goda saker i. Jag är ingen matnörd, men jag lovar att tungan krullar sig lite längtansfullt när jag tänker på den cannellonin. (Kan också bero på att jag ätit mest tårta och inte så mycket kvällsmat idag.) 

Vidare genom ett mycket charmigt centrum! Vi var sugna på efterrätt, så vi hade siktet inställt på en glassbar som säljer egengjord glass - men först en liten avstickare till en fudgebutik som bjuder på gratis smakprover av sin egengjorda fudge... Gott, och så sött att smakprovet var alldeles tillräckligt!

Emmas laptop var hennes trogna följeslagare: hon hade en stor deadline som närmade sig och jobbade på så fort hon hade tillfälle. Jag var mycket imponerad av hur små stunder hon kunde göra nytta av! På bokhandeln, när vi åt glass, när vi hade lite extratid mellan glassen och tiden vi passade för nästa programpunkt...

Utan att egentligen ha planerat det så mycket på förhand bestämde vi oss för att gå på evensong i King's College Chapel. I vanliga fall kan man inte bara släntra in på de olika collegen och se sig runt, utan de tar rejäla inträdesavgifter. Men gudstjänster får man komma in på, och då får man förstås titta också... När vi kom in på den imponerande innergården drog jag fram min kamera för att fota lite, varpå en beskäftig dam kom fram och sa åt mig att lägga bort kameran - "You're going to church now!". Snäll och beskedlig som jag är vågade jag inte fota så mycket mer medan vi väntade på att få gå in i kapellet, men när vi kom ut var ljuset så vackert att jag inte kunde låta bli. (Jag var inte den enda, men jag såg mig noggrant om för att se att de inte fanns några beskäftiga damer i min omeddelbara närhet...)

Själva evensong bestod av musik och lite textläsning. Och musiken var inte vilken musik som helst, utan Choir of King's College, som grundades av kung Henry VI på 1400-talet för att se till att det dagligen skulle finnas sång i kapellet som han hade byggt. Det finns det fortfarande. Storslaget - både musiken och perspektivet.

Eftersom solen nu hade kommit fram efter en dittills ganska gråruggig dag var vi inte riktigt färdiga när vi gick från King's College, utan tog en promenad. Så vackert! Båtarna hade lagt till efter dagen, korna gick och betade och solen glittrade.

Enligt en gammal regel har man (fortfarande) rätt att ta med sig en ko när man kommer till Cambridge för att studera. Eller så var det kanske så att man (fortfarande) har rätt att få en ko när man tar sin examen. Äh, minns inte exakt vad vår punter hade sagt om korna, men något roligt och otidsenligt var det i alla fall.

Eftersom jag inte hade sett så mycket av Huntingdon, där Emma och Daniel bor, stannade vi till vid centrum. Det var - tja, jag vet inte hur jag ska säga det snällt, men det var fullständigt öde. Bokstavligen tomt. Vi gick in på en supermarket för att handla lite och där fanns några människor, men annars var det nog någon annanstans människorna i Huntingdon håller hus en lördagskväll...

Själva fortsatte vi hemåt. Där gjorde Daniel och Victor fantastiskt goda quesadillas medan Emma jobbade vidare och jag kollapsade på min madrass - jag hade som sagt varit lite hängig hela dagen, men när vi kom hem var jag helt slut. Inte slut som i "ganska trött" utan som i "ligga platt på rygg och undra vilket tåg som egentligen körde över mig". Kanske en reaktion på en intensiv vecka? Min kropp brukar vara ganska bra på att slå bakut när jag kört hårt ett tag... Hur som helst, mat hjälpte. Nu när jag skriver märker jag att det här kan ha varit en av de bästa matdagarna hittills i år, bokstavligen allt jag åt var jättegott...

Och sen? Packa ihop. Checka in på nätet. Räkna ut hur tidigt jag måste iväg till tåget. Tänka att jag verkligen måste komma tillbaka och hälsa på lite längre nån gång.

Under veckan när jag gick på kurs hade Victor hunnit upp till Skottland och tillbaka. Han var mycket nöjd med oljerocken han hade fyndat begagnad. Mycket "skotsk godsägare", på ett bra sätt.

Att strosa i Camden och Notting Hill (UK 4.5, del 3)

Helt oredigerad bild - kameran fick fnatt och gjorde som en gammaldags kamera som skruttat ihop filmrullen - fyra bilder på varandra?? Men det passar fint eftersom bilderna är från Camden. Intryck på intryck på intryck. Mycket beskrivande.

Efter att ha installerat mig i Acton och suttit i trädgården och pratat en stund med min värd begav jag mig in mot stan, där jag skulle träffa fina människor. Emma och Daniel bor en timme från London och råkade dessutom ha besök av Emmas lillebror Victor. De kom in till London för att turista lite tillsammans med mig, och vi skulle träffas vid Camden Markets. Om man stigit upp ungefär två på morgonen lokal tid och rest ett antal timmar finns det viss risk att man börjar hallucinera om man plötsligt dimper ner i Camden en lördagseftermiddag. Folk! Mängder! Fick en känsla av att jag aldrig i mitt liv hade sett så mycket människor samtidigt. Roligt och konstigt ställe! Men det var betydligt fler turister och färre punkare och gother än jag hade förväntat mig.

Slussen som gett Camden Lock sitt namn.

Det är alltså ingen stor chans att man springer in i varandra i misstag i folkmassorna ens fast man försöker, och efter att ha sms:at fram och tillbaka en bra stund utan att lyckas lokalisera varandra fick vi ringa för att ha en chans. Det funkade när jag ställde mig mitt på en kännspak bro och väntade på att de skulle armbåga sig fram dit. Men vi lyckades!

Emma, Daniel och mexikanskt kitsch. Nej förresten, Kitsch med stort K...

Victor slog till på en vintagekamera. Senare lyckades han köpa en filmrulle till den också...

Vi började bli ganska hungriga, och det var ingen brist på mat där. Faktum är att det fanns så mycket att det blev lite svårt... Alla inledde med att sådär öppensinnat hävda att vi inte hade så stor skillnad vad vi skulle äta. Just det, men helst inte sushi (jag). Ja, helst inte klassisk pubmat då (Daniel). Och helst ett ställe med toalett (Emma - med understöd av alla). Men handlingskraftiga som vi trots allt var hittade vi en pub/restaurang där 3/4 fick äta pub grub och den fjärde indiskt. Den hette något med Phileas Fogg, vilket skulle förklara att menyn var en salig blandning av mat från Här och Där. Ganska härligt med mat och ganska härligt att sitta ned i lugn och ro en stund!

Sen STROSADE vi. Just som man ska göra en ledig lördag. Kollade in (en minimal del av det enorma utbudet) marknadsstånd. Åt brasilianska churros. Satt i solen vid vattnet och tyckte nu mest bara att livet var bra. När Victor bläddrade i en begagnad turistguide om Finland råkade han av en slump få upp Solf kyrka och världen kändes inte så stor. (E&V är hemma från Solf.) Vi fick idén att ta en flodbåt till - ja, vart man nu hamnar - men eftersom vi precis hade missat en och inte ville vänta en timme struntade vi i det. 

När vi började få lust att röra på oss fick det bli Notting Hill. Vi tog tunnelbana och buss och passade på att uppleva Oxford Street i lördagsrusning från dubbeldäckarfönstret. Det gick inte snabbt. Men hellre det än till fots med åtta kassar som stackarna vi såg trängas på trottoarerna! Vi beundrade hus i Bayswater och hamnade småningom i Notting Hill, ett år efter att jag inte imponerats så värst mycket. Den här gången var marknaden igång och solen sken, vilket helt klart gav några pluspoäng.

Nej, ingen plockade blommorna. Vi beundrade blommorna.

Samma fasader som jag fotade för ett år sedan. Då blommade det lila på väggarna.

 Det började bli dags att hitta mat igen, och fånigt nog hamnade vi på samma thairestaurang (The Market Thai) som Matias och jag var på förra året - som om det inte fanns fler i London! Precis som ifjol var maten medioker, så nästa gång jag råkar bli hungrig i Notting Hill kanske jag söker mig någon annanstans... Sällskapet var trevligt och diskussionerna livliga, men det började kännas att det var länge sen jag hade sovit och efter maten var jag helt nöjd att avrunda dagen. De åkte mot sitt, jag mot mitt, och om en vecka skulle vi träffas igen. Utomordentligt bra inledning på resan!