November

Ni ser? Den novemberknastriga huden, det trassliga håret och den trötta, något stirriga blicken? Dagsljuset som som blir beckmörker långt innan jag kommit mig ut från skolan?

Det är the face of November 2022. 

Det här har inte varit en dålig månad egentligen, men osunt bråd. Jag försöker verkligen inte kokettera med hur bråttom jag har eller idealisera tusen bollar i luften. Tvärtom, jag vill gärna ge mig själv en spark på smalbenet för att jag har ställt det så för mig än en gång. Det är inte det tempo jag vill ha eller behöver, men när det är mycket man vill blir det så ibland. Som vanligt är det Erasmus som till ganska stor del skapat brådskan, samtidigt som mitt vanliga jobb fört med sig en hel del extraprogram. Det är helt enkelt väldigt mycket som sammanfaller just nu. 

Men count your blessings:

- Det går bra! Även det som krånglat eller varit oklart faller på plats. Är ganska stolt och ganska nöjd.

- Det är kul! Förstås. Finns egentligen väldigt lite jag inte gillar med mitt jobb, förutom bristen på fritid i november. 

- Det händer att jag ser dagsljus! Det är inte ofta, men ett par gånger kan det ha hänt den här månaden? En av gångerna såg Nykarleby ut att vara målat i akvarell (bilden nedanför). 

- Jag har antagit och hittills klarat en utmaning att gå ut på promenad minst 20 minuter per dag. Tjugo minuter kan tyckas vara ingenting, men många är de kvällar när det känts nästan fysiskt omöjligt att gå ut i novembermörkret efter en alldeles för lång arbetsdag. Jag har gjort det ändå. Kan inte påstå att jag alltid kommit in som en ny människa, men kanske är mitt huvud lite bättre i skick nu tack vare det. 

Och nu ska jag snart till Madeira med en snäll och trevlig elevgrupp! Vår värd Maria skickade ett program som verkar fantastiskt roligt och jag ser så mycket fram emot att se den sagolika ön igen. Men det har också krävt en del de senaste dagarna - vårt flyg från Funchal till Lissabon på väg hem blev inställt pga. strejk och det krävdes rätt många kontakter med Finnair innan vi kom till en lösning - nu är vi ombokade till ett motsvarande flyg som går 55 minuter tidigare. Heh. Man kunde ju tycka att någon av alla de kundtjänstpersoner jag haft kontakt med under fyra dagars tid kunde ha kommit på det ganska uppenbara alternativet lite tidigare... men gott så! 

(Och jag vet att det hänt förr en gång eller två eller trehundrafemton att jag lurat mig själv så här - men efter Madeiraresan tror jag verkligen att det lugnar ner sig lite så jag får börja varva ner inför julen!)

Är vi på väg igen?

 

Efter två och ett halvt år med Erasmus på hemmaplan börjar det röra på sig. Vågar vi tro att vi är på väg ut i världen igen? Ja! Ingenting är väl egentligen lugnare och tryggare nu än det varit hittills under pandemin (förutom att vi är vaccinerade), och nu har det dessutom seglat upp mer än mörka moln i öst, men nu är det dags. Nu är det dags! Om en månad kommer jag, om allt går väl och det blir som vi planerar och hoppas, att resa till Ungern med en kollega och fem ivriga elever. Och i maj ska vi äntligen få vara värdar för ett Erasmusbesök hemma hos oss - efter att ha väntat i över två år efter att vårt förra försök till värdskap ställdes in med nästan noll varsel i mars 2020. Vi är alla lite skamfilade och väldigt mycket mer ödmjuka i vår planering efter de senaste två åren, men vi måste ju tro och våga försöka igen! 

Praktiskt också att vår ungerska värd - med något höjda ögonbryn och kanske lite sarkasm i rösten - berättade att den ungerska regeringen nu har avslutat pandemin eftersom det är lämpligast så med tanke på det kommande valet... 

Men först ska det bokas flyg. Knappast kan vi väl skylla på pandemin, men aldrig har jag varit med om maken till krångel när det gäller resebokning! Redan på måndag morgon var allt var klart för att boka. Ikväll, tisdag kväll, har jag fortfarande inte lyckats slutföra bokningen helt. Jag har suttit sammanlagt två timmar i telefonkö och ungefär 45 minuter i kö för att nå fram på Finnairs kundtjänstchatt de här två dagarna och ringt oräkneliga samtal fram och tillbaka med den tappra personen på bildningskansliet som hade oturen att få mig och min bokning på sitt bord... Men jag hyser visst hopp om att kunna slutföra det här imorgon bitti innan skoldagen börjar - håll tummarna!

Bilderna är från vårt besök i Ungern i maj 2019, från en eftermiddag när vi gjorde en utflykt till grannbyn Porozló och ekocentret Tisza-Tavi Ökocentrum. Om jag lyckas boka klart imorgon tror jag minsann jag ska fira med några blogginlägg från resan för tre år sedan! Där har jag nämligen halva resan obloggad och så kan vi ju inte ha det. 

Dublin - en första titt

Framme! Jag ska väl medge att det (typ enda?) jag var nervös över på förhand var att hitta fram till mitt airbnb-rum i kväll... nu är jag här, och det var inte ens svårt. Inte ens att hitta rätt busshållplats i mörkret eller hämta nyckeln vid butiken nere på hörnet. Förstås. Och ja, det var rätt Spar, även om kassapersonen verkade totalt förbryllad först...

Jag har så många halvbloggade resor som jag aldrig hunnit blogga klart om, så den här gången tänkte jag producera inlägg lite vartefter - åtminstone från början, när vi väl är i Ballina kan det bli knepigare så fullspäckat som programmet ser ut... Med vår nya kamera kan jag nämligen föra över bilder trådlöst till telefonen! Kanske helt normalt nu i och för sig, men med vår tolv år gamla kamera gick det inte. Hehe, lätt att bli imponerad om man uppdaterar sina prylar tillräckligt sällan...

Nu känner jag att det blir ett ganska ospännande inlägg, så jag skyndar mig att slänga in några bilder från det lilla jag såg av Dublin by night. Sen är det faktiskt dags för pyjamas, klockan är ju faktiskt över nio lokal tid... aah, det har jag sett fram emot!