Österbottniska aftnar

 

Hej bloggen, gamle vän!

Uppehållen blir allt längre, men det är väl så det är nu. Har i alla fall inga planer på att lägga ner, så här kommer ett inlägg mest för att bryta isen och visa ett livstecken! Vintern var arbetstung och inte så sund i förhållandet arbete-vila, men det finns liksom inget snyggt sätt att skriva och beskärma sig över det utan att bli långtråkig, så jag tror jag låter bli. Våren är också händelserik, men ändå på en lite mer rimlig nivå, och med en större andel roligheter i det intensiva, så jag känner hur det lättar! 

Och eftersom jag nu ska skriva om något får det bli om vad vi gjorde för en vecka sedan. 

- Det är ju lite onödigt med Österbottnisk afton i Österbotten, för här är det ju österbottnisk afton varje kväll, sa de på scenen, men jag tycker faktiskt det här var en lite mer minnesvärd österbottnisk afton än de flesta andra. 

På scen stod Månskensbonden, Josefin Sirén och Rickard Eklund, medan Alfred Backa valsade in och ut på scenen i olika skepnader mellan musiknumren. Jag kom för musiken, men måste ge Backa ett motvilligt erkännande. Här gjorde han sig bättre än de lite för många gånger jag sett honom uppträda som ståuppare - det var mer genomarbetat och regisserat och hans karaktärer var underhållande, med riktigt lagom mörka stråk. Förutom kanske hans incel från Munsäl som väl var ganska långt ifrån lagom... Och i ett skede mot slutet kändes det som om han hade glömt bort varför han var där och liksom föll tillbaka i sina gamla skämt och det var lite tröttsamt. Men annars så!

Jag har hört både Månskensbonden och Josefin Sirén tidigare och tycker att de är fenomenala, men Rickard Eklund var ny för mig. Ah. Det var fint, alltihopa. Mer kultur till folket!

Det lustiga med kvällen var att både Matias och jag hade stött på reklam för föreställningen när vi funderade på julklappar till varandra, och båda hade vi slagit till och köpt två biljetter var. Vad är oddsen..? Kändes inte som en helt uppenbar julklapp att köpa biljetter till en föreställning i april, men tydligen fungerade våra hjärnor exakt likadant på den punkten. Inte lyckades vi sälja den ena uppsättningen heller, men till sist fick jag med min kollega Cecilia på den ena platsen, och så mer eller mindre tvingade jag Arvid att komma med och använda den sista biljetten (även om han egentligen hade velat stanna hemma och läsa på finskaförhör). Så på en rad satt jag och umgicks med Cecilia, medan Matias satt med Arvid på en helt annan rad - kanske inte riktigt den kulturella dejtkväll vi hade tänkt oss, men vi trivdes allihopa, so what's not to like..? En fin kväll blev det! En österbottnisk afton bland andra österbottniska aftnar. 

Starten

 

Vårterminen 2023 inledde inte försiktigt. Ingen mjukstart, ingen skonsam bomull, ingen tid för att gäspa, sträcka på sig och hitta tråden igen. Den inledde mer som ett vulkanutbrott - visserligen inte helt oväntat, men ändå med oanad kraft. Efter den första veckan känner jag mig därefter, inte minst med en förkylning som jag struntat i pga. ingen lucka för sådant i kalendern. Snart dags för sportlov..?

Förutom allt det vanliga har det också varit full fart med författarbesök, prisutdelning(ar) efter skrivtävling, Erasmusplanering och möten som fyllt all eventuell luft i kalendern, med program till och med på lördag. Nu är det söndag och dags att planera nästa vecka... Mycket roligt ändå, särskilt kul både med besök av Österbottens deckardrottning Nilla Kjellsdotter och att få sätta lite strålkastarljus på några duktiga, skrivande elever! På fredag kväll kan jag inte påstå att jag var mogen för så mycket annat än en kollaps i soffan, men tack och lov hade Matias och jag färdigköpta musikalbiljetter... West Side Story på Vaasan Kaupunginteatteri! 

Vi började med mat på Hejm - vi hade begränsat med tid, så det blev ingen långsittning, men vi hann med en god varmrätt. Så roligt att vi kom oss iväg och att vi lyckades få till både mat och teater! Nu får vi planera in nästa date, de är lätt räknade de senaste åren... 

När jag var barn hade vi den gamla West Side Story på VHS och det var en av klassikerna vi "alltid" såg när vi var sjuka... det och Crocodile Dundee. Jag tyckte den var så oerhört gripande och sorglig, precis varje gång jag såg den. Den nya filmversionen var jag däremot inte så imponerad av när jag såg den i höstas och tänkte att jag nog blivit för cynisk med åren... Det stämmer visserligen att jag inte är lika lättrörd som när jag var tolv, men scenversionen slår den nya filmen med hästlängder! Så roligt att se en storsatsning med musik, dans och många skådespelare på scenen! Rekommenderar den varmt, tror den fortsätter ända till april om jag minns rätt? Missa inte!

En oktoberlördag i Stockholm

När jag ser bilden här ovanför kan jag nästan inte låta bli att skratta åt mig själv. Tänk att stå på en sådär betonggrå, ful plats och vara så lycklig över det! Men det var jag. Happy happy happy. Vi är alltså tillbaka på sista helgen i oktober, när Matias och jag hade skickat våra storbarn till Norrland med faffa, lämnat Josef i Purmo och själva stuckit iväg till Stockholm. Det var vår första barnlösa övernattning tillsammans någonstans överhuvudtaget sedan 2014, så det kändes ända in i ryggmärgen att det var dags för lite vila på tu man hand för två trötta föräldrar nu!

(När jag tänkte tillbaka höll jag på att räkna Bremen i juni 2016 som en tumisresa... tills jag kom på att en livlig ettåring också räknas! Den resan var Josef i högsta grad med på även om hans bröder stannade i Finland...)

Lyxigt nog kom vi fram till Stockholm redan tidigt på förmiddagen den här lördagen - och fick checka in direkt! (Ännu mera pluspoäng för hotellet.) Inte helt fel att chilla en stund efter vår tidiga väckning innan vi begav oss ut på stan... Kunde inte låta bli att vika in på Indiska, där jag fyndade en vårjacka (!) på reahyllan medan Matias stod och spanade in folklivet på hötorget. Och fotade! Resans snyggaste bilder, ju.

Sedan tog vi sikte på Kulturhuset. Vi hade nämligen en mission. Billy Elliott på Stockholms stadsteater hade varit slutsåld redan innan vi bokade våra flygbiljetter, men vi ville ännu ge det en sista chans och gick till biljettluckan och kollade om det råkade finnas några avbokade biljettskruttar för oss. En något snorkig dam i biljettkassan gjorde klart för oss att det minsann var väldigt slutsålt och att hon minsann inte hade några biljetter att sälja. Ville vi trots allt försöka (vilket hon antydde att hon minsann tyckte var ganska meningslöst) kunde vi alltid kolla på bokningssajten. Jahapp. Det kändes ändå helt okej, för vi hade ju inte heller räknat med det och tänkte att vi lika gärna kan gå på bio. Eller somna tidigt.

På väg mot vår lunchdestination snubblade vi över det roliga Stockholmsrummet. Har inte sett det förut, men det är en kul avstickare om man är ens lite Stockholmsnördig - där finns både en modellstad under glasgolv och VR-glasögon som man kan se på framtidens Stockholm med.

Lunchtanken har faktiskt legat i bakhuvudet och grott ända sedan förra hösten när jag tittade in på Medelhavsmuseet. Själva museet tyckte jag var sådär, men caféet verkade mysigt, så nu var jag omåttligt nöjd med att det faktiskt blev av att äta där. Rödbetssalladen god och jag rekommenderar helt klart en lunch med Mellanöstern-touch, omgiven av antika statyetter. Slår helt klart en stressad kebabfrestelse i skolmatsalen - I like!

Sedan hade vi tänkte fortsätta med allt möjligt, men eftersom Matias kände sig hängig och seg blev det bara en sväng till Drottninggatans Ord & Bild (yey!) innan han fortsatte tillbaka till hotellet för att vila ett par timmar. Själv fortsatte jag botanisera på bokhandeln och sedan vidare längs med Drottninggatan och mot Gallerian... visst är det lite kul också, men SH*T vilket jobbigt område att röra sig på en lördagseftermiddag! När jag väl hade kämpat mig ända fram till Gallerian höll jag på att få spunk och bestämde mig för en promenad istället.

Jag hann knappt ut från Gallerian innan det blippade till i min telefon med den här skärmdumpen:

!!!

Matias hade använt sin tupplurstid till att hänga på bokningssajten och haffa två biljetter till kvällens Billy-föreställning! Helgens bästa överraskning, musikal några timmar senare!

Jag kollade på klockan och bestämde mig för att jag ändå hann gå ut till Karlaplan och Fältöversten. Det var befriande att komma ifrån folkmassorna och få i sig lite syre - och Strandvägen och Narvavägen är ju not too shabby som promenadstråk, inte ens i ruggig höstskymning... Det mesta höll på att stänga vid Fältan när jag kom fram, men det hade jag räknat med, så jag köpte bara en tub tandkräm och gick tillbaka in mot myllret och hotellet. Är lite nöjd med att jag tog en helt ny väg tillbaka - visserligen med hjälp av telefonen, men ändå! Känns alltid bra att bli lite bättre på att orientera sig. Google förde mig till exempel till en gångtunnel jag inte kände till från förr och när jag kom ut fann jag mig plötsligt ett halvt kvarter från hotellet. Hej hopp! (Brunkebergstunneln var det tydligen jag hade upptäckt, så nu kan jag lägga det till min Stockholmsbildning.)

Eftersom vi numera är officiella Billy Elliot-nördar med tre (!) föreställningar i bakfickan tror jag att jag måste skriva ett eget inlägg om kvällen, men tills vidare kan jag bara konstatera att det aldrig är något fel på en teaterkväll i Stockholm! Ska vi jämföra tyckte jag nästan att föreställningen i Vasa var ett snäpp skarpare, men det betyder inte att vi inte skulle ha haft en strålande kväll i Stockholm också. Det hade vi!

Allt möjligt i Vasa

Det som höll på att bli ännu en punkt på min långa lista över saker vi gjort på sistone var min Vasadag tillsammans med Arvid och Edvin förra lördagen. Huvudorsaken till att det blev en dag i Vasa var att vi hade bokat biljetter till Aladdin på Wasa teater + familjeaktiviteten som hörde till. Far i huset ville hellre fixa vidare med alla projekt här hemma den här gången, så han och Josef fick klara sig själva medan vi andra stack iväg. Så roligt att vara ute på vift med mina stora barn! Allt är så enkelt - äta ute, flytta på sig, resonera om vem som vill göra vad när... Nåja, den sista punkten är kanske inte alltid enkel, men i lördags var den det.

Arvid hade haft en intensiv heldag - faktiskt i Vasa! - på Skolmusik dagen innan, men barnen var ändå obevekliga när vi funderade på hur tidigt vi skulle köra iväg. Legobutiken Pii-Puu får inte missas... och den missades inte. Inte alls faktiskt, vi hann faktiskt med hela två besök (eftersom de hade glömt en jätteviktig grej första gången...) Dessutom hann vi med både lunch och lekpark innan teatern.

Själva pjäsen tyckte vi alla tre var fenomenal! Pippi Långstrump som vi var på förra året var en jättebra föreställning, men fullt så fantastisk som hypen sa tyckte jag faktiskt inte den var. Däremot har jag inte alls hört lika mycket om årets familjepjäs Aladdin, som var färgsprakande, spännande och medryckande. Inte en tråkig minut! Det enda jag ville invända var att den liknade Disney-versionen väldigt mycket och att det gärna hade fått vara lite mer krut i prinsessan...

"Familjelördag" som vi också gick på innebar en timmes aktiviteter - både pyssel och diamantjakt i sultanens källare - på förhand, men det allra bästa var nog att vi också fick stanna kvar efter pjäsens slut och gå upp på scenen, träffa skådespelarna, klättra upp i kulisserna och spana bland rekvisitan som låg och väntade vid sidan om scenen. Spännande! Arvid och Edvin ville väldigt gärna ta en bild tillsammans med den (väldigt!) komiske sultanen, men ingen av dem hade lust att hälsa på den lömska trollpackan som hade hunnit skrämma oss redan när vi letade diamanter... Jag antar att det betyder att hon hade gjort ett gott jobb!

Efter teatern fick vi lägga till en punkt på dagsschemat, för min mommo hade hamnat in på sjukhus i Vasa dagen innan, så vi passade på att hälsa på henne. När vi kom var hon trött och passiv och svår att få kontakt med, men det var så roligt att se hur hon åtminstone lite tinade upp när vi hade varit där en stund. Jag kan inte säga att vi förde något sammanhängade samtal, men det var ett slags samtal. Och när jag frågade så sa hon att det är klart att hon känner igen mig, även om hon inte kunde placera vem jag var. Jag är glad för det lilla i alla fall - skönt att veta att hon åtminstone förstod att jag inte var någon främling.

Efter allt det här skulle kanske kloka människor ha åkt hem, men vi fortsatte med att hälsa på våra vänner i Dragnäsbäck. Barnen lekte sig svettiga, vi åt grillat och kom oss inte ut till bilen före närmare klockan tio... Whadda day! Det var en bra en.

Kulturtant in the making

Den här veckan i mitt liv har varit helt galet - och atypiskt - kulturell! Under loppet av sju (!) dagar har jag hunnit med:

1) Tove på Svenska teatern
2) Konstmuseet Ateneum
3) Operan Trollflöjten (studerandeuppsättning)
4) Wasa teaters turnépjäs Finlands historia - en clownföreställning

Och då har jag inte ens fått nog, utan har tänkt boka biljetter till Aladdin på Wasa teater för åtminstone mig själv och storbarnen till nästa lördag. Bara det inte blir utsålt innan jag får ändan ur vagnen... Visserligen skulle det kännas smartare att sprida ut teaterbesöken lite bättre, men det är enda chansen om vi vill hinna se Aladdin. Och det vill vi.

1) Tove var sevärd speciellt för den som gillar Mumintroll, konstnärer och finlandssvensk kulturelit. Recensionerna har varit ljumma, men jag tyckte den var över förväntan - kanske just för att jag hade så låga förväntningar...

2) Ateneum skriver jag mer om senare.

3) Trollflöjten fick jag följa med på som förälder när Arvid och de andra konstskoleeleverna bjöds på fribiljetter i onsdags. Helt otroligt underhållande! 

4) Finlands hundraåriga historia som clownföreställning  på en dryg timme är inget självklart projekt. Vissa partier var lite röriga, men andra partier fungerade fascinerande bra - och en underhållande  historielektion var det definitivt. Såg den alltså tillsammans med niorna på jobbet idag.

Dansteater & TGIF

Det har blivit tradition att jag tar med mig A&E på dansteater när JKG ställer till med  sina storsatsningar i februari. (2016 och 2015 har jag åtminstone bloggat om!)  Efter en vecka med alltför mycket jobb och alltför lite sömn lockade det inte så lite att få lalla runt hemma i fleecekläder, men som vanligt är jag jätteglad att vi kom oss iväg. Jag är, som alltid, så otroligt imponerad av att JKG lyckas dra ihop en show i den här klassen - varje år! Wow!

Som en bonus spanade vi lite på konstverket som har växt fram i Allegro en längre tid. Eftersom Arvid har konstskola och Edvin musiklekis i huset varje måndagskväll har vi följt med hur det är växt från vecka till vecka - spännande. Det var hela tiden meningen att det skulle vara temporärt, och nu håller det tydligen på och växer bort igen... någon höll som bäst på och skruvade isär rörbitarna så vi kunde stå och titta på det arbetet en stund före föreställningen. Kul det också. (Installationen heter Genomgångsledsblockeringsöppning och konstnären Christoph Mügge - jo, jag googlade...) 

Stockholm throwback

What to do när det inte riktigt lossnar några inlägg om nutiden? Nå, dra till med ett par reseinlägg förstås! Vilken tur att jag har en Stockholmsresa som är helt obloggad. Det var ett par alldeles strålande dagar - och då menar jag inte bara vädret. Även om det verkligen också var just strålande! Det var i månadsskiftet oktober-november, och det känns som om det gått en hel årstid sen dess. Det har det kanske också, för i Stockholm lyste höstlöven gula och häromdagen var det som sagt ner till -16 grader...

Resan var alltså kombinerad nytta och nöje - jag och min kollega Camilla hade fått stipendium för att resa iväg på mässan Skolforum och passade på att boka in en ledig helg före det. Bra drag, kanske det bästa på hela hösten!

Pinsamt nog inleddes vår resa med att vi... gick vilse. På väg från Centralstationen till Sergels torg. Hur? Hur!? Jag som dessutom gärna framhåller att jag har bott i Stockholm i inte mindre än tre somrar... det går tydligen ändå. Alltid bra att få orsak att ödmjuka sig lite. Till mitt försvar vill jag poängtera att flygbussen stannade i en anonym gränd nånstans bakom Centralstationen, och det fanns väldigt lite där som berättade om väderstrecken... Jaja. Sightseeing i misstag med kappsäck i släp har hänt mig förr och kommer säkerligen att hända igen. Händer det under klarblå himmel och om det tar mig förbi Tre kronor när vi ändå inte hade bråttom någonstans klagar jag inte. Och så småningom hittade vi ju fram!

Vi bodde på Scandic Klara, precis invid Hötorget. Det var ett ganska basic Scandic med ganska blygsamma små rum, men väldigt roligt att bo så centralt, det har jag aldrig gjort förr! Med det sagt är ju inte Drottninggatan och Sergels torg mina favoritdelar av Stockholm - men ändå! Kul! När vi hade lämnat in våra väskor var vi redan hungriga och passade på att gå över torget till Kungshallen. De hade inte ens öppnat när vi kom dit, så vi strosade runt på Hötorget en stund. Igen, det gjorde mig ingenting alls!

Kan förresten rekommendera att äta på Kungshallen ungefär två minuter efter elva om man nödvändigtvis ska äta där på en lördag - har aldrig varit med om en så lugn och stillsam måltid där! Efter maten delade vi på oss - jag hade råkat få bästa möjliga resesällskap, vilket kanske inte alltid är självklart när man reser med en kollega man känner halvbra från förr. Vi hade precis samma uppfattning om sällskap: det är roligt att göra saker tillsammans, men ingen av oss hade något emot ensamtid heller. Passade utmärkt då jag ju är en liten museinörd medan Camilla snarare var intresserad av en välsorterad golfaffär den här eftermiddagen.

Bilden här ovanför måste jag ta med fast jag, min amatör, lät kameran skugga min selfie... Ser ni hur glad jag är? Det ser jag i alla fall. Solen skiner och värmer, jag står ensam i Kungsan och har en halv dag att fördriva precis som jag vill innan jag "måste" passa nästa tid - som råkar vara en musikal på Göta Lejon. Underbart. Sådana luckor i tiden borde alla småbarnsföräldrar få med jämna (gärna hyfsat täta) mellanrum...

Det jag hade bestämt mig för att göra först var att titta in på Medelhavsmuseet vid Gustaf Adolfs torg. Blev alldeles till mig när jag insåg att man hade infört fritt inträde på statliga museer igen - och jag lyckades faktiskt pricka in tre stycken under resan, vilket inte är fy skam! Medelhavsmuseet valde jag mest för att jag aldrig hade varit dit förut. Även om de hade en och annan fascinerande mumie och vackra antika statyer blev det ingen ny favorit - däremot blev jag väldigt frestad av att återvända till museets café för att äta lunch nån gång! Skulle mer än gärna sitta länge i den mysiga miljön och knapra på min sallad... det såg dessutom väldigt gott ut. Synd bara att jag precis hade ätit. En annan gång!

Jag gick vidare, mest för att gå i det fantastiska vädret. Tänkte gå ut en sväng mot slottet, men råkade se att det var saker och ting på gång nere vid Medeltidsmuseet. Medeltidsmarknad! Självklart måste jag vika in dit också för att titta lite, även om jag varit till Medeltidsmuseet flera gånger förut och egentligen inte hade planerat det. Men det råkar faktiskt vara en gammal favorit, och nu dessutom med en väldigt mysig höstmarknad på gång både inne i och utanför museet. Fullträff!

I mitt liv just nu finns inget lyxigare än tid, och nu hade jag faktiskt ännu mera tid att fylla. Passade på att gå till en av mina ständiga Stockholmsfavoriter - Drottninggatans Bok & Bild. Där var jag... ehm, ganska länge. Igen, så skönt att för en gångs skulle inte behöva känna att någon väntar och att jag borde, borde, borde... Istället botaniserade jag i godan ro bland pocketböckerna och hittade dessutom ett par julklappar till barnen.

Och som om det inte var nog - sedan hade vi ju faktiskt ännu biljetter till Bullets on Broadway på Göta Lejon. (Se vad det är fråga om här!) OCH innan vi måste iväg hann jag ligga i hotellsängen och börja på med en av de nya pocketböckerna! (What?! Sånt händer aldrig!) Vi åt grekiska gyros på ett ställe i Söderhallarna, men tyckte så synd om stackaren som jobbade där - hans anställda var visst hemma med sjukt barn och han måste göra allt. Vilket inte verkade vara fysiskt möjligt ens. När han skulle hämta nåt från ett lager och gick raskt mot en dörr för att sedan rusa iväg allt han kunde i korridoren när han trodde dörren hade stängts efter honom fick vi nästan lust att städa upp lite på salladsbordet åt honom. Vi sansade oss och lät bli. Och gick på teater istället.

Bullets over Broadway! Jag hade höga förväntningar, som nästan infriades. Lite kan det ha påverkat helhetsintrycket att jag satt bakom en lång man, som i sin tur satt bakom en kvinna med mycket hög frisyr - vilket gjorde att Långa Mannen hela tiden satt och vred sig för att se förbi frisyren - och jag satt och vred mig för att se förbi Långa Mannen och Höga Frisyren... Med det sagt, det var en färgsprakande, medryckade och rolig show. Shima Niavarani var helt strålande och Johan Rheborg kunde steppa. Att historien var lite platt gör inte alltid så mycket om dansnumren är tillräckligt välkoreograferade! Slutet skulle jag ha skrivit annorlunda, men så var det ju ingen som hade frågat mig heller.

Det var det - en av höstens lyxigaste dagar! Kvalité, som mina elever skulle ha sagt.

Bullets over Broadway

Just nu känns det inte illa alls. Jag har precis bokat musikalbiljetter till lördag kväll, och då brukar jag inte klaga! Jag är faktiskt på väg att lämna landet - i ett par dagar. Jag och min kollega Camilla ska på Skolforum i Stockholm i början av nästa vecka, men passar på att flyga redan på lördag morgon för att... ja, göra det man gör en helg i Stockholm. Vad gör man? Det jag vet är:

1) att vi bokat biljetter till Bullets over Broadway på Göta Lejon. Hurra!
2) att en massa museer i Stockholm tydligen har återinfört fritt inträde. Hurra!
3) att vädret verkar bli okej för att vara senhöst. Hurra!

Är så enormt peppad. Ja, för Skolforum också förstås. Men först den lediga helgen!
(Och innan jag kan lämna jobbet och familjen och fosterlandet i fyra dagar: späckade dagar. Nu gäller det att vara på hugget ett tag - för att få pusta ut sedan.)

Pippi i Vasa, pippi på Vasa?

Från en utflykt till en annan - idag gick vi på teater i Vasa! Jag känner att jag nog bör påpeka att vi faktiskt har jobbat en vecka här emellan, tvättat kläder, läst läxor och allt det där som gör vardag till vardag. Men idag var det dags för nöjen igen. Ibland är det nog bra att boka länge på förhand - det här bokade vi redan i mars, om jag minns rätt. Och har man färdigbetalda biljetter sedan två månader tillbaka är det bara att ge sig själv en spark i baken och köra iväg även om en långsam hemmalördag hade lockat. Tur!

Vi hade också bokat in oss på "familjelördag", som innebar en skattjakt på teatern innan föreställningen började. Vi hade kanske trott att det skulle vara lite mer, kanske träffa nån av skådespelarna eller så, men vi fick i alla fall jaga ledtrådar på teatern och hade det riktigt roligt. Själva föreställningen var färgsprakande, rolig och medryckande. Alla fyra i gänget skrattade högt rätt många gånger, och det är inte illa!

Josef stannade i Nykarleby med kusinerna och moster eftersom han inte riktigt kommit upp i teateråldern ännu. Det hade gått jättebra, men så konstigt att köra iväg till Vasa med storbarnen och lämna honom efter sig! Bakvänt. Han brukar vara relativt enkel att ha med, så jag tänkte att det inte skulle bli någon större skillnad - men oj! Så lugnt vi hade det. Ingen vagn att böka med, ingen att mata, inga blöjor att komma ihåg. Vi insåg hur stora våra storbarn faktiskt har hunnit bli!

(Det finns ju trailer på youtube också - här!)

(Kameran gjorde inga storverk idag, men guldpengarna blev i alla fall förevigade!)

Don Quijote

I söndags gjorde jag något jag aldrig förr gjort - eller egentligen två nyheter i ett. Jag gick på balett, och jag gick på en live-streaming. Ända sedan Schaumansalen började ha live-streaming av balett- och operaföreställningar har jag varit lite nyfiken, men samtidigt också ganska skeptisk till om det verkligen är värt att betala betydligt mer än en biobiljett för att se en föreställning på en skärm. Därför har det inte blivit av att testa heller, inte förrän mamma frågade om jag ville komma med henne och se Don Quijote från Bolshoiteatern i Moskva.

Vi var inte mer än ett tiotal i salen, vilket var lite tråkigt - även om de flesta faktiskt ändå hade klätt upp sig lite extra! Men det var helt klart värt att gå. Lite fascinerande att det faktiskt var ett fönster rakt in i kvällens föreställning på Bolshoi, och att det hände precis samtidigt kändes faktiskt roligare än om det hade varit förinspelat.

Baletten i sig var en upplevelse - som ett parallellt universum där alla är starka, vackra och graciösa. Kombinationen av det estetiska och den fysiska kraftansträngningen som en föreställning måste (!) innebära var fascinerande. Att det var en drygt tre timmar lång utan ett enda ord kändes på förhand som potentiellt ganska tråkigt, men som lärare och småbarnsmamma var det väldigt vilsamt att slippa alla ord för en gångs skull, och bara luta sig tillbaka och njuta av musik och synintryck. Roligt att hinna umgås med mamma lite också - de två 25-minuterspauserna hade kanske blivit lite tråkiga annars. Gissar att minglet var lite mer spännande i Moskva än i Jakobstad. Skulle väldigt gärna gå på balett live nån gång! Varför inte på själva Bolshoi..?

 

(Någon bild från söndagskvällen har jag inte, så det får bli en från fredagskvällen istället. Då var jag på personalkväll med kollegerna på Glasbruket - också en nyhet för mig. Vacker plats!)

TGIF och dansteater

Vissa fredagar är så väldigt välkomna! Den här till exempel. Det var tur att jag redan hade köpt biljetter till JKG:s dansteater De vilda svanarna åt mig och storbarnen, för annars hade nog risken varit överhängande att vi hade stannat i soffan med fleecebyxor och popcorn... Skulle ha varit synd, för vi hade riktigt roligt alla tre! Jag säger precis som ifjol - tänk att år efter år få ihop en så fin show med frivilliga krafter, med så många på scenen! Alla tummar upp!

Astrid och kriget

Visste ni att Astrid Lindgren förde dagbok under andra världskriget, och att de dagböckerna precis har getts ut i bokform? (Läs mer här!) Det har hon, även om jag nog hade missat det om jag inte hade varit på bokmässan. En av de programpunkter som jag absolut inte ville missa handlade om Astrid och hennes 1940-tal - med bland annat hennes dotter Karin med i samtalet. (Jag blev nästan lite starstruck.) Astrid skrev dagböckerna innan hon egentligen var författare, men under de år som hon skrev dagbok utvecklades hon som skribent, och redan det skulle ju göra boken intressant.

Astrid Lindgren arbetade med postcensur under kriget ("snuskjobb" lär hon ha kallat det) och läste dessutom tidningarna ivrigt, så hon verkar ha varit mycket insatt i vad som hände i världen. Kriget gjorde henne till pacifist, och det var hon uttryckligen i både dagböckerna och i offentligheten. Och samtidigt som Europa brinner, fortsätter vardagen. Astrid skriver om Hitlers framfart, men också om dagliga sysslor, barnens julklappar och familjenyheter.

Den där boken ska jag se till att få tag på.

Ratatosk

Och på tal om värme - idag var det minsann ångbastu på gång i After eight! Ratatosk hade skivsläpp, och när jag kom dit en stund efter att de börjat rymdes jag knappt uppför trappan vid ytterdörren. Arbetade mig inåt och kom så långt till cafédisken - och där var det inte mycket svalare än det varit i mitt klassrum på sistone! Men det var också en nästan magiskt bra konsert. Jag hade tänkt gå efter halva för att hinna natta i tid, men jag stannade bara en låt till och en låt till... och en till, tills det var slut. Det var för bra för att gå.

Mot Sherwoodskogen!

Sommarteater är en av de där sakerna som verkligen får mig att fatta att det är sommar på riktigt. Visserligen regnade det till och från och det var inte direkt så att sommarsolen glittrade och värmde, men ändå. Somrigt. Jaja. Robin Hood i Purmo!

För två år sedan var jag på Ronja Rövardotter med Arvid, men i år har jag två barn som kommit upp i sommarteaterålder. Yes! Edvin hängde kanske inte med i alla intriger, men han gillade sångerna och slagsmålsscenerna och tyckte att vi kunde gå en gång till nästa vecka, så det ser jag som godkänt.

Fedja

Bilden lånad från Wasa teater

Det här skulle vara så roligt att gå på med mina storbarn! Kan ju inte vara omöjligt att få till...

(Farbror Fedja, Katten och Hunden på Wasa teater alltså. Det finns en trailer här, men den gick inte att få in i inlägget...)

Idag har vi dock inte gått nånstans. Vi har varit oförskämt friska i över två månader (som jag har njutit av den här vårvintern, speciellt jämfört med samma tid ifjol), men idag har Arvid varit däckad av feber. 39,2 som mest. Edvin har varit frisk och lite uttråkad (tack och lov för dagklubben på förmiddagen!) och Josef ovanligt kinkig. Sådana dagar känns det som om tre är... många. Nu sover de. Dags att ta ett djupt andetag. Och börja om imorgon igen.

*Puuuh*

Gnistrande lördag

I lördags återvände vi, våren till ära, till Fäboda, dit vi inte hade varit sedan november. Då var det vackert men mörkt - skymningen föll innan vi ens hade hunnit äta vår matsäck. Nu, några månader senare, strålade solen desto starkare för att riktigt gottgöra den där kulna eftermiddagen i november. Skulle inte ha haft något emot att gå på en riktig långpromenad i Sammetsskogen, men med vårt sällskap blev det istället bara att gå en liten bit in i skogen, hitta en solig backe och sätta sig för att äta matsäck. Gott så! Kommer absolut att gå tillbaka, hade inte kommit ihåg hur bra stigar det finns - inga problem alls att gå där med barnvagn!

Årets första nyckelpiga hittade vi! Barnen hade gärna tagit hem den för att ha som husdjur, men den hann rymma innan vi kom till bilen... Det känns verkligen som vår nu. Lite bedrägligt, känner jag, men vi njuter så länge det varar. Och kommer vintern tillbaka kan jag alltid trösta mig med att vi hinner skrinna lite mer trots allt. Jag hann inte riktigt bli färdig med vintern ändå.

Kvällen gnistrade det också om, men på ett helt annat sätt. Jag hade fått med mig mamma på konserten Movies and Musicals med musikalproffsen John Langley och Jayne O'Mahoney i Schaumansalen, och det var inte alls illa. Det kändes som om en liten bit av Londons West end hade kommit till Jakobstad för att glittra en kväll, och vi njöt. Första akten (jo, två akter med paus i mitten...) började lite försiktigt, men andra akten bjöd på den ena höjdpunkten efter den andra. Som mamma konstaterade på facebook - vissa sånger berörde och andra inte, precis som det är för det mesta. Men ett är klart, och det är att Les Miserables i London härmed står på min bucket list!

Bilden lånad från Schauman Hall på FB

Torsdag igen alltså?

Torsdag kväll igen, och fast jag gick på Mama shape up i förmiddags så värker det faktiskt inte i kroppen så jag tror jag är höggravid den här gången. Yes! Det måste ju betyda att jag blivit mycket mer vältränad på en vecka... (Haha.)

Den här veckan har gått utomordentligt snabbt, och varit utomordentligt bra. På ett aktivt sätt, så där att jag önskar att jag kunde ta semester en dag eller två nu. (Eller åtminstone sova en lång natt utan att någon vill mig nåt innan jag vaknar av mig själv.)

Förra helgen lyckades vi verkligen utnyttja till max med dansteater, grannbarn på besök, sjuårskalas, mat på Stennabba, pulka på Blomsterängsbacka och till sist gospelkonsert med Mrs Bighill Singers. Inte illa! (Inte vilsamt heller, men det tar vi en annan gång.) Dansteaterna var JKG:s föreställning Mästerkatten, som jag gick på med Arvid och Edvin. Tänk att det med frivilliga krafter går att få ihop en så välgjord, smidig föreställning med så många inblandade - från småbarn till tanter. Schaumansalen är ju också ganska fantastisk, tänk att ha en så proffsig scen på hemmaplan! Vi köpte biljett bara några timmar på förhand, så vi hamnade uppe på läktaren, men jag tror faktiskt att det gjorde det hela ännu mer spännande för barnen...

 

Söndagseftermiddagen i Överpurmo var faktiskt vilsam, även om vi måste hålla koll på klockan för att hinna vidare. 

Skogen. Jag saknar den. Ser till alltför lite skog till vardags.

(Om bara allt annat... var lite närmare skogen. Då skulle jag minsann bo i skogen. Mitt ständiga dilemma.)

Ida Elina

...och ikväll fortsatte julen med mellandagskonsert i Betania. Fantastiskt begåvade Ida Elina, med kantele och gudabenådad röst. Förlåt, förlåt till alla jag inte tog i hand och handgripligen drog med, ni borde ha varit där!

Babyskrik och pop-disco-indie-punk*

Vilka kontraster vi haft på agendan idag! Från rundvandring på förlossningsavdelningen i Kokkola till bekymmerslöst sommarhäng på After Eights innergård. Den första punkten blev förvånansvärt känslosam, medan den senare blev en sån där skön kväll som man knappt tror att finns när det är februari och skoningslös vardagsrutin.

Lagom till vårt tredje barn är det alltså tänkt att vi ska till vårt tredje förlossningssjukhus. (Allt för att undvika tråkiga repriser, tydligen.) Det blir säkert bra, även om det också blir första gången vi måste räkna med något avstånd att köra - men med tanke på hur långsamma mina barn varit hittills med att komma ut i världen har det inte direkt varit bråttom... Samtidigt känns det nästan skönt också, med ett nytt BB; det känns lite befriande och hoppfullt att det kanske inte blir en upprepning av förra gången, som var en utdragen och tröttsam historia som definitivt inte hör till mina favoritminnen, även om det slutade lyckligt till sist. Kanske det här kan gå smidigare? Kanske jag kan få den där lugna, vackra stunden med babyn på bröstet som folk talar om? (Annars går det iofs alltid att ta igen det senare; mina barn är välkramade även om jag inte haft den där stunden med något av dem.)

Känslosamt blev det också - jag överraskade mig själv med att få gråten i halsen när jag hörde babyskrik, när vi tittade på förlossningsrum och när vi gick förbi plastsängar med pyttesmå skrynkliga människor i. Jag är faktiskt inte särskilt gråtmild som gravid,  men det här tog mig. Helt logiskt, kan jag tänka mig.

Sedan tog vi vår babymage och gick på Daniel Adams-Rays spelning på After Eight. Precis så skön sommarstämning som jag hade hoppats! Tänk vad musik kan göra. I början var publiken försiktigt positiv, men tillräckligt avvaktande för att det skulle kännas lite fånigt att stå och dansa för sig själv. Men så, lite i taget, lossnade det, och i slutet sjöng, klappade och dansade publiken, varma och glada och mjuka av musiken. Åh, det var bra.

* Daniel Adams-Rays egen beskrivning, tydligen.

Daniel Adams-Ray

Okej!

Nu har vi biljetter till Daniel Adams-Ray på After Eight imorgon. Nu får Spotify gå varmt fram till dess! Först var jag inte så intresserad, men när jag lyssnade in mig lite på hans musik började jag tänka värmebölja, riktigt skön musik och bra känsla på After Eights innergård... och det kan faktiskt inte bli särskilt fel.   

Petter på After Eight för ett år sedan.