Hälsning från en ganska grå valborgshelg! Största delen av denna söndag har jag suttit vid skrivbordet och rättat prov tills ryggen blivit krum och hjärnan blivit mos - och det har inte ens känts som någon större uppoffring eftersom vädret har varit så trist... Tur ändå att regnet slutade i nåt skede så jag kände mig tvungen att gå ut en sväng och tur ändå att vi hade bjudit hit svärfar på mat så att jag kände mig tvungen att byta bort mjukiskläderna jag hade haft fram till det. Inget storslaget valborgsfirande, men det är inte heller det vi är mest kända för i det här huset!
Igår var det åtminstone en riktigt trevlig kväll. Först hade Edvins dramagrupp en teaterföreställning och direkt efteråt fortsatte jag till Betania för Betaniakörens sångafton. Det var fint - en fullsatt kyrka som sjöng så taket lyfte! Då sjöng jag in våren.
Och bilden kunde jag inte låta bli att ta, för jag var till frissan häromdagen och därför var det ett av de mycket sällsynta tillfällen under ett år när mitt hår var snyggt fönat. Tyvärr tyvärr blev det till sist dags att tvätta det, så nu lär det gå ett antal månader tills jag ser ut sådär igen...
1. Det blir en vår även nådens år 2023! Och det fanns tydligen rabatter under all snö. Med blommor i!
2. Det är fredag! Helgen kommer visserligen att bestå till stor del av jobb och till viss del av att stöka på här hemma, men den som någon gång har varit en lärare två steg efter i alla planer vet hur skönt det är med en oplanerad helg för att jobba ikapp utan att störas av världsliga saker. Som lektioner och så.
3. Arvid är på väg hem! Den här veckan har vi haft Arvid på vift i Österrike med hans tillvalsgrupp i tyska och jag har sugit i mig av alla bilder och uppdateringar som trillat in. De verkar ha haft det bra där och jag är så glad för att han fått uppleva ett elevutbyte, jag som har tyckt att det är så tråkigt att aldrig kunna ta med mina egna barn på mina Erasmusresor. Fint ordnat av hans lärare!
Det var allt. Kanske blir det ett reseinlägg eller två under helgen också om jag riktigt kommer mig för!
I år har vi varit synnerligen dåliga valborgs- och första maj-firare. Inga studentmössor, inga hembakta munkar och inte minsta lilla mjöd. Inga majvippor, inga ballonger och inte ens en liten picknick. Det är nästan så jag får dåligt samvete när jag tänker på de stackars barnen... Vi får ta det ett annat år. Det skrala firandet är nog en kombination av att jag bara tänkt på Erasmus, jobb och nödvändigheter den senaste veckan och knappt kom ihåg att det skulle firas i helgen och att Edvin - efter en frisk vecka efter att ha varit däckad i feber - blev brakförkyld, så vi kan inte träffa någon den här helgen HELLER. Nope.
Vi grillade och åt på terrassen igår, dock. Egentligen alldeles för kallt, men det finns en sommar som ligger och lurar bakom all den råkalla luften som täcker in oss just nu. Jag längtar! Och lika mycket längtar jag efter vår köksrenovering. Det närmar sig! Idag planerade vi inredning i skåp och lådor och klickade iväg en beställning. Jag är till lika delar livrädd för att vi ska ha planerat ett jättefult och opraktiskt kök och uppspelt som ett barn på julafton. Jag lär återkomma om det...
På bilden ser vi förresten mitt livs enda svenska valborgsbrasa. Jag försökte hitta första maj-foton från Åbotiden, men hade inga på datorn pga analogt tidevarv pga gammal. Hittade istället en från 2007 när vi stack iväg till Stockholm på vår sista tumisresa före föräldraskapet. Fast Arvid hade vi iofs med oss, väl förpackad i en enorm jättemage - inte ens jag kan riktigt tro på att bilderna är tagna över två månader före bf... Lite kul ändå att ha bildbevis för att mina minnesbilder inte har överdrivits med tiden!
Ja, där känner jag väl att jag kom från ämnet en aning. Hur som helst - glad första maj till alla!
Jag börjar bli så uttråkad av den här händelselösa räckan av veckor som ser nästan identiska ut och hade bestämt att nu i helgen, nu ska det allt bli en utflykt! Kanske Vasa, kanske Kokkola, kanske ännu kortare - vad som helst för att bryta av den eviga lunken. Sen fick jag en lätt vårförkylning, fick göra mitt femte coronatest sedan oktober och är nu i karantän i väntan på svar. I bästa fall får jag svar före arbetsdagen på måndag, men några utflykter blev det inte. Är nästan sur på mig själv för att jag inte bara blundade för mina små förkylningssymptom, men samtidigt. Orka orka, lite till!
På plussidan har vi fantastiskt vårväder just nu! Krokusarna tittar fram, fåglarna sjunger som galna och barnen studsar på studsmattan dagen lång. Fast snön ligger kvar på stora delar av vår gård (eftersom vi bor rätt så skuggigt) känner jag av sommaren som ligger runt hörnet och väntar. Idag röjde jag upp i ett par blomrabatter, stoppade ner blomlökar här och där och insåg att ja, förra sommarens trädgårdsvurm verkar vakna till liv igen även denna vår. Sämre kan en helg i karantän se ut ändå!
För många är det säkert en jättekonstig vapp den här våren, men för oss känns den ganska normal - om något har vi firat nästan mer än vissa andra år. Tack vare Edvins jumppaläxa (majlinda) köpte vi med oss grisar från lokalbageriet och for på picknick till Gamla hamn. Jag ville ju (som alltid) till Fäboda, men mina barn har av någon outgrundlig anledning börjat sätta sig på tvären så fort jag föreslår det. De tycker visst att vägen dit är alldeles för lång och krokig... Nåväl. Jag får ta mig i kragen och köra dit på egen hand nån dag! Gamla hamn funkade bra som kompromiss. Vi åt oss sockriga, klättrade på stenar, städade upp glasbitar och hade roligt ända tills Josef föll ur ett träd så luften gick ur honom, vilket lade sordin på stämningen en stund. Men allt väl redan innan vi var tillbaka i bilen, så det får helt klart godkänt som familjeutflykt!
Sedan mutade jag barnen med godis också för att de skulle sitta med mig och se tv-sändningen med tillbakablickar till tidigare valborgar på Vårdberget i Åbo... egentligen ingen viktig tradition för mig trots allt, men av någon anledning känns det extra viktigt i år att rama in högtider och göra dem tydliga.
Och så har vi ju fått veta att skolorna ska öppna om två veckor! Jag är nöjd och barnen lyckliga. Visst förstår jag att en del föräldrar känner sig oroliga, men här i nejden tycker jag ändå det känns ganska tryggt att öppna under kontrollerade former. Så kontrollerat det nu kan bli i en skola... och jag är definitivt inte avundsjuk på alla som ska pussla med skolskjutsar, matsituationer och andra strukturer för att det ska uppfylla kraven. Puh! Men bra blir det att få knyta ihop läsåret - inte minst för Arvid och alla andra som går ut sin skola i vår!
(Hur fortsätter mitt vilda och galna valborgsfirande nu, undrar alla? En skål flingor, en kopp te och en deckare av Ann Cleeves har jag tänkt mig. Känns alldeles perfekt.)
Tack och lov för den här årstiden! När det mesta ställs in och världen håller andan är det guld värt med blå himmel och vår i luften. Sitter här med hettande kinder och fortfarande lite småruggig känsla efter att ha varit utomhus nästan hela helgen - en välkommen kontrast efter en vecka med skärmundervisning... Nu är jag tillbaka framför skärmen, har ännu en lektion som måste planeras så att den kan tidsinställas och ploppa upp för eleverna 8.30 imorgon. På tal om imorgon är det lite spännande, för då meddelar regeringen om hur det ska fortsätta för skolornas del efter 13.4... Att vi återvänder till våra klassrum efter påsk tror jag inte med tanke på att epidemin knappt hunnit ta fart i stora delar av Finland, men när? Blir det alls före sommarlovet? Imorgon blir vi klokare!
Igår gjorde vi något som känns lite förbjudet, så pass att jag nästan lät bli att nämna det på en öppen blogg... vi träffade nämligen min moffa, som med viss (!) marginal passerat 70. Kändes ändå så tryggt som det bara är möjligt eftersom hela familjen hade varit isolerad eller nästan isolerad i en och en halv vecka och vi bara träffades utomhus i sol och blåst, med rejäla säkerhetsavstånd och handsprit i högsta hugg. Vem vet hur det utvecklar sig, senare i vår är till och med det kanske uteslutet. Han har en vedtrave vi brukar få hämta från, så vi plockade med oss ett lass. Dessutom hade vi med kaffetermos och dopp och tog kaffepaus på terrassen. Vi pratade om böldpest och statsskulder och om hur han träffade mommo på en sångfest i Esse för nästan 70 år sedan. Innan vi körde hem passade vi också på att gå ner till den nya skolgården nedför backen - såvitt jag vet är det faktiskt i Purmo som världens bästa skolgård finns!
Idag fortsatte vi friluftslivet och cyklade till stan. Vi träffade svärfar Ingemar på hans gård en stund den här gången - än en gång kaffe i snålblåst med rejäla avstånd och så fortsättning i lekpark. Om det här undantagstillståndet fortsätter kommer jag visserligen att börja sakna sånt jag annars gillar - teater, restaurangbesök, elever i klassrum och resor. Men allt det kan jag klara mig utan. Jag saknar det, men jag klarar mig. Men att inte kunna umgås fritt med familjen - det kommer att kännas på riktigt. För vem vet hur lång tid vi talar om? Framtiden har aldrig känts så oklar som nu. Så tack och lov för blå vårhimmel.
(Och trots att jag redan var genomfrusen kunde jag inte låta bli att fortsätta med en solopromenad till Grötberget när vi kom hem. Jag har alltid tyckt att våren är en ful årstid, men nu kan jag inte låta bli att ändå tycka att allt det gulbruna ändå är ganska mjukt och vänligt. Mjukt och vänligt for the world!)
Att vara lärare räknas kanske inte som ett fysiskt arbete, men det är så mycket skönare än ett renodlat skrivbordsjobb! Det blir väldigt tydligt nu när mitt lärarjobb plötsligt blivit just ett skrivbordsjobb... Idag har jag fått ihop sorgliga 6000 steg på hela dagen - trots att jag hade varit ute med barnen - när jag i vanliga fall lätt får ihop mer än det dubbla, åtminstone om jag lägger till en promenad. Illa!
(Petnoga tillägg: Jag inte har en aning om hur pålitliga stegen är, för när min gamla aktivitetsklocka gick sönder och jag skaffade en ny så ramlade stegen plötsligt in väldigt enkelt jämfört med tidigare... Oklart vilken klocka som är mer sanningsenlig. Oavsett så hjälper det mig att hålla koll.)
Jag var väldigt nöjd med vinterns nya rutin som (i princip) innehöll ett bodypump- och ett pilatespass i veckan. Tills - poff - mitt hyfsat rörliga arbete byts ut mot ett stillasittande skärmjobb samtidigt som alla ledda gruppträningspass ställs in. Fortfarande inte synd om mig för det, men jag borde nog ta tag i det här om jag inte vill bli smidig som en sten snart. Promenader är jag bra på att få till, men borde verkligen ta tag i någon onlineträning... en 30 day yoga challenge kanske? Les Mills lär också ha öppnat upp sina onlinepass, vilket ju är helt fenomenalt... bara man skulle hinna kolla upp det. Snart, snart!
Blir för övrigt ganska stressad av alla tips på allt man kan göra nu när man "bara ska sitta hemma". Ha! På vissa sätt är det förstås ett lugnare tempo än normalt, men att ha 1 x hemdagis, 2 x hemskola och 2 x distansarbetande vuxna under samma tak är inte direkt drömläget för att äntligen hinna läsa de dammiga böckerna längst bak i hyllan. Och då har vi det ändå rätt bra ställt, för varken Matias eller jag råkar ha riktigt tjockt i schemat just nu och barnen är ändå ganska stora och självgående! Kan tänka mig att det är många som svettas ännu mer på dagarna med att få allt att gå ihop just nu...
Hur som helst, vi har skapat en del rutiner som vi håller hårt på - en är att börja dagen med morgonpromenad (som mer och mer börjar glida över i morgonfotboll eller morgonbollkastning) och en annan är att vara ute minst en timme på eftermiddagen. Hittills har det varit enkelt att få igenom tack vare det underbara vädret. Ska man umgås med lilla familjen hemmavid 24/7 ett tag framöver nu så skadar det inte alls med sol och blå himmel!
Vad den här påskhelgen virvlat snabbt förbi! Det är visserligen bara söndag kväll och ännu en dag kvar av lovet, men eftersom vi precis har sagt hejdå till Sverigekusinerna för den här gången känns det som att det närmar sig vardag igen. Som vanligt bor de hemma hos svärfar, men vi har umgåtts i stort sett non-stop den här helgen, lite här och lite där. Så roligt att se hur de yngsta kusinerna tog upp leken nästan direkt där de lämnade den i vintras när vi hälsade på dem i Sverige! Är så glad över att särskilt Josef är så hemtam med sina jämnåriga Sverigekusiner fastän vi bara träffas några gånger om året - men det är klart, vi träffas ju mer intensivt de gångerna. (Är också lite nöjd med att ha fått titeln "kusinmamma" av den yngre Sverigekusinen - tids nog hinner han lära sig vad jag egentligen heter, nu är jag nöjd med att kallas "kusinmamman". Känns nästan lite kungligt. "Drottningmodern" sådär.)
Vi har haft en rolig, solig men ganska intensiv påskhelg - men gott så! Önskar bara att vi kunde få några lediga vardagar ännu innan det är dags för slutspurten av den här vårterminen... Puh! Det ska nog gå.
Som barn tyckte jag det var en av årets höjdpunkter att på påskhäxa på påsklördagen och detsamma verkar mina barn tycka nu. Fast just påskhäxa ville ingen klä ut sig till i år - det fick jag släppa och vara mer än nöjd med min ursnygga Gryffindorelev och mina två katter. Tja, katt eller tiger, det var lite oklart exakt vilket kattdjur Josef egentligen föreställde, men viktigast tyckte han det var med Peltorkåporna! Påskandet blev en riktig heldagshistoria - barnen gick i lite olika konstellationer tillsammans med kusinerna och tillsammans med kompisar, vi vuxna hängde med knattarna på en (rejäl!) runda och så fortsatte vi med att hälsa på Matias moster innan vi landade vid faffas. Puh! Godis finns så det räcker till och blir över... får nog ransonera ut det fram till midsommar minst.
Nytt för i år var ju att starta här i gränden! Vi for faktiskt en sväng till vår gamla gränd, främst för att säga hej till de gamla grannarna, och det kändes konstigt normalt att gå där... visserligen har jag gått förbi utan att bo där förr, men jag fick riktigt hålla mig i kragen för att inte sätta mig och chilla i solen på det-som-inte-längre-är-vår-terrass eller gå in i det-som-inte-längre-är-vårt-varmgarage för att kolla om tvättmaskinen är klar. Är det verkligen bara jag som är urdålig på förändringar? Jag anser mig egentligen kunna hantera förändringar ganska bra, men när det gäller platser - de sitter kvar i ryggmärgen på mig i en evighet! Huvudet har gått med på förändringen, men kroppen tror fortfarande att jag borde ha tillträde till alla mina gamla hem och arbetsplatser.
Idag fortsatte vi att fira påsk med en färgglad, skön familjegudstjänst och sedan bjöd svärfar hela gänget på lunch på Strandis. Tror aldrig vi haft en så lugn och trevlig måltid där förut, alla barnen satt lugnt och åt och pratade belevat och ingen (!) behövde ens ha fram en telefon som distraktion. Underbart!
Så - från oss alla till er alla - en riktigt glad fortsättning på påsken!
Varje gång jag tänker sätta mig för att skriva ett inlägg här hejdar jag mig - för min första tanke är att skriva om hur snabbt dagarna snurrar nu och min andra tanke är att det är lite pinsamt att blogga om hur stressad man är. Dåligt upplagt liv, liksom. Äh, nu är det sagt. Jag är hyfsat stressad, men ganska glad ändå. (Skulle bara bli mer jämnglad av mer sömn och ett lugnare tempo.) Den här våren är intensiv, men min vana trogen är jag hela tiden övertygad om att nästa vecka blir lugnare - jag vet inte om det är positivt eller negativt som stresshanteringsmetod sett..?
Ändå har jag faktiskt lyckats träffa rätt mycket folk på sistone - inte minst den här veckan, när mina två kanadensiska småkusiner är på snabbvisit i Finland. Träffade deras mamma Lisa för första gången för två år sedan, Margot för ett år sedan och nu har jag också träffat hennes syster Eleanor. Jättekul med släktingar jag aldrig varit särskilt medveten om tills för två år sedan! Just nu bor de tillfälligtvis i Wales respektive England, därav Finlandsresan. Dessutom har jag träffat rätt många av mina finländska småkusiner tack vare besöket, så det är ju också en bonus!
Eftersom det här är sista dagen i mars, och april enligt min tideräkning är den första riktiga vårmånaden tänkte jag damma av den gamla vårlistan som jag fyllde i förra våren också. Visserligen är frågorna de samma, men just därför kan det vara roligt att återanvända den och se hur svaren skiljer sig från ifjol!
Ett säkert vårtecken som dykt upp den här helgen är att Matias tagit fram vårt utebord och vi har premiärfikat på terrassen - inte bara för i år, utan överhuvudtaget i det här huset. Ser fram emot många repriser under det närmaste halvåret! Sedan vet jag inte om det är vårtecken direkt, men en annan rolig grej i helgen är att vi sett två rådjur på vägen precis utanför tomten och att vi nästan blivit vana med att "vår" ekorre kommer och kalasar på fågelbordet utanför vårt köksfönster. Mitt i naturen!
Min vår år 2019 kommer att bli:
Skön, hoppas jag! Jag vet att den kommer att fortsätta att vara ganska jobbtung, precis som den senaste månaden varit, men jag hoppas att jag ändå lyckas planera tillräckligt smart för att kunna njuta av ljusa kvällar och skogsstigar som tinar upp. En sak jag ser fram emot:
Måste jag begränsa mig till en?
Jag ser fram emot att det ska börja växa i vår nya trädgård så att vi får se vad som egentligen finns här. Jag ser också fram emot Erasmus-resan till Ungern i maj och jag ser fram emot påsken, när Norrfjärden-kusinerna hälsar på i Finland. Ser också fram emot en lång rad mindre roligheter som förhoppningsvis blir av!
Tre säkra vårtecken:
Svanarna, ljuset och avloppsstanken från smältande is har redan anlänt!
Det här gör jag på vårdagjämningen:
Vårdagjämningen 2019... (googla, googla) var en ytterst vanlig onsdag. Jag jobbade en fulldag och skjutsade Edvin till konstskolan Balatako. Et voilá - en väldigt typisk marsonsdag i mitt liv 2019!
En låt jag kommer att lyssna på i vår:
Jag kommer sannolikt att lyssna en del på den här (Don't be so shy - Imany):
Samt tyvärr också den här... (This song's gonna get stuck in your head... yes, indeed it will.)
Det bästa med våren är:
Att ljuset återvänder och samtidigt den där pirriga vandringslusten. Barmark och lättare skor. Så här klär jag mig i vår:
Jag kommer att klä mig ungefär som jag brukar den här årstiden (och de flesta andra årstider), med en försmak för blommiga skjortor och svarta, tajta och ytterst bekväma jeans. Överväger faktiskt att chockera världen genom att klä mina ben i något annat än de två par identiska svarta jeans som jag växlat med de senaste två åren eller så... eller så köper jag bara ett tredje par som är lite mindre urtvättat...
Det här hoppas jag händer i världen:
Framför allt att Finlands folk engagerar sig i riksdagsvalet som är på kommande! Frågar någon mig tycker jag att vår nuvarande regering har gjort felprioritering efter felprioritering och nu hoppas jag valresultatet kommer att visa att vi är fler som vill justera kursen för det här landet.
Så skiljer sig våren 2019 från våren 2018:
Framför allt är den här våren annorlunda eftersom vi inte bor på samma plats längre. Vid den här tiden för ett år sedan visste jag inte ens att vi planerade att flytta, men så kom den där annonsen den där söndagen i slutet av maj... (Men ja, vi visste om att det skulle komma till försäljning och lekte med tanken... men mest som en lek, ett tankeexperiment.) Nu ser jag fram emot att ta emot våren här, dels för att få se vad som kommer upp i våra blomrabatter, dels för att vi har skogen runt knuten och kan följa med i naturen på ett helt annat sätt.
När det gäller jobbet ser våren 2019 ut ungefär som 2018, även om skolan bytt namn och jag flyttat från ett barack-klassrum till ett annat. Den stora skillnaden är att förra året gick jag och försökte låta bli att tänka på hur länge det var till augusti, när vi skulle få besked om vårt Erasmusprojekt - nu är jag i full gång med att koordinera det!
*Varning: Innehåller mest bara gnäll! I övrigt rätt så tråkigt inlägg skrivet av en privilegierad förälder som för det mesta har friska barn. *
Tja, folk brukar ju tala om vabruari, men vi var faktiskt riktigt friska i vintras! Istället är det våren som brukar vara högsäsong för sjuka barn hos oss... Så även i år. Vi vuxna och till viss del Arvid har klarat oss ganska bra, men nu har först Josef och sedan Edvin haft vårens andra magsjuka och vi börjar bli TRÖTTA på det här!
För att illustrera: Ylva och Anders skulle komma till Finland och hälsa på, men det blev inte i påskas som de två föregående åren. Vilken tur tänkte vi, för under påsken avlöste ju Josef och Edvin varandra med både influensa och magsjuka. Mycket bättre att de kommer till första maj-helgen! Det blev av olika orsaker inte den helgen heller, och vilken tur tänkte vi, för hela första maj låg Josef och spydde. Istället skulle de komma till Kristi himmelsfärd - så bra, tänkte vi. Fast nu är det Edvin som dras med en magsjuka som visserligen inte är så elak, men seeg. Fjärde dagen idag som hans mage inte är glad...
Eftersom Y&A som vanligt skulle bo hos svärfar, inte hos oss, kom de ändå till Finland (men en dag senare eftersom de också har varit krassliga), men den här helgen blev inte riktigt de där sköna livsnjutardagarna vi hade hoppats på... Igår träffade vi dem bara en stund på kvällen - utomhus. Idag är jag hemma med Edvin medan resten av familjen leker i lekpark med kusinerna. Inte kommer vi att kunna åka på morsdagslunch i Purmo imorgon heller.
Men för att vara lite Pollyanna: Vilken TUR att vädret är så underbart att det går att umgås utomhus! Och vad VACKERT allt är! Och vad SKÖNT att gå utanför dörren och mötas av underbar sommarvärme! Och det ÄR ju bara en vanlig magsjuka. Och åtminstone just nu är ju RESTEN av familjen åtminstone frisk! Och SNART ska det väl svänga ändå!
Ibland skäms jag lite över hur dålig koll jag har på min näromgivning och hur ofta jag bara håller mig till färdigt upptrampade stigar - i både bokstavlig och bildlig bemärkelse! Jag behöver liksom ha någon som ger mig en spark i baken och säger vart jag ska gå ibland. Denna någon brukar ibland vara min kompis Linda, som har växt upp här i Sandsund och dessutom har föräldrar som är riktiga friskusar och rör sig mycket i skogarna häromkring.
Igår föreslog Linda att vi skulle ta bilen några kilometer och gå ut i skogen vid Sandåsen. Jag kör förbi sandtagen på väg till jobbet varje dag, men jag har liksom inte insett att det finns en massa vägar och stigar däromkring - och en massa sandtag och pottar som inte syns från vägen. Det visste Linda! Det blev en promenad på drygt 8 km som jag absolut inte skulle kunna återskapa (det finns ett riktigt virrvarr av stigar där, men Linda sade också att det inte spelar så stor roll vilken man tar, för man kommer ändå till ungefär samma plats...) Däremot kommer jag absolut att stanna till här på väg från jobbet ibland! Jag kan ju alltid börja med att gå en liten bit och sedan samma väg tillbaka... Det kändes lite som att hitta en skatt att inse att det finns så här vackra omgivningar så nära till!
Måste titta in med ett inlägg från nutiden här mitt bland alla retrospektiva Mallorca-inlägg. Vi gör faktiskt saker i maj också! Faktum är att det känns som att vardagarna snurrar så snabbt att de suger musten ur mig just nu; inte nog med att det är många bollar i luften både på jobbet och utanför och att Josef fick en magsjuka som varade till och från i flera dagar - dessutom verkar jag alltid drabbas av en livskris när sommarlovet närmar sig.
Så mycket frihet, vad göra med den? Vad gör jag när vardagarna inte är fulltecknade av jobb? Resa vill vi, men hur mycket och hur långt och hur länge och av vilka orsaker? Hur gör vi vardagarna här hemma meningsfulla när alla är lediga? Lägger vi vår tid och våra krafter på rätt saker? Vart är vi på väg? Är vi i takt med livet och tiden och varandra? Allt det där tydligt inramade och avgränsade som bara rullar på av sig själv under skolåret måste plötsligt sättas under lupp. Wooh. Jag känner redan vilken massiv livskris jag kommer att få av att gå i pension om det ska vara så här för ett litet sommarlov... men tack och lov är det ju ett tag kvar till det, så kanske har jag blivit harmonisk tills dess!
Och för övrigt vet jag av erfarenhet att livskrisen brukar ebba ut rätt snabbt när sommarlovet väl har kommit och vi har landat i lediglunken. Det är mest nu på förhand jag angstar!
Idag hittade vi i alla fall det bästa möjliga botemedlet mot livsangst. Fäboda. Söndagsskolan kombinerade våravslutningen med utflykt till Lillsand, och att vara där är verkligen balsam för själen. Barnen klättrade i träd, vi hade spårning, pratade med folk, grillade korv och drack mjöd. Njöt av frisk luft, sand och träd och sol på kinderna. Det var precis vad jag behövde! Nu kan jag sätta mig och rätta prov som jag råkade lova att dela ut imorgon. I väntan på den underbara, skrämmande friheten som väntar efter skolavslutningen!
Ballonger, studentmössor och smällande korkar! Eller havregrynsgröt, krasslig treåring, inställda planer; betala en hög blandade räkningar, avstyra syskonbråk och se direktsändning från Vårdberget i Åbo. Det är väl det som kallas livet.
Det är något med vårsolen och plättarna av barmark som småningom börjar dyka upp. Plötsligt får jag sådan lust att röra på mig! Stockholm, Norrfjärden, England, Kanada, Danmark, USA och Åbo... de senaste dagarna har jag haft seriösa skov när jag suttit och funderat på när och hur jag skulle kunna ta mig till var och en av de platserna. Med tanke på att idag är den trettonde dagen med sjukt barn i huset (men de är i alla fall turats om lite, och imorgon TROR vi att alla kanske är friska nog för skola/dagis!!!) och att våren är ganska fulltecknad får jag nog snällt vänta tills det blir sommarlov. Drömma kan man ju! Och som substitut, när jag tänker efter, blogga bakåt om vår sportlovsresa.
Här har jag skrivit lite allmänt om resan, men det finns ju mer att säga om den. Så mycket mer! Nu är det väl så att det finns två sorts bloggläsare när det kommer till resebloggande - de som snabbt scrollar förbi innan de somnar av uttråkning och de som är som jag: suger i sig alla detaljer och försöker föreställa sig att de hängt med på resan. Grattis kategori två - detta är bara början!
Det var alltså under sportlovet och lite till vi upptäckte Mallorca. Det blev totalt tio resdagar, vilket var så värt det fast vi måste ta lite extraledigt efter själva sportlovet. Vi behövde verkligen vara borta så länge för att komma in i den där sköna lunken när man (jag!) inte känner att varje timme behöver planeras för att ge maximal utdelning.
Vi inledde resan med en nästan onormalt avslappnad första dag. Lite bidrog det förstås att det var kallt och blåsigt - kanske den ruggigaste dagen på resan, vilket vi också visste om på förhand. Egentligen lika bra så, för då hade vi ro att sova länge, vila mycket och landa på riktigt. Vi pälsade på oss och gick runt kollade in omgivningarna, till exempel närmaste Mercadona och vår strand, som säkert är jättefin (och späckad med folk) på sommaren. Nu var den fortfarande fin, men lockade inte direkt till strandliv! Sedan kunde inte jag, Edvin och Josef låta bli att testa spa-avdelningen som hörde till lägenheterna (mer om det sen, så lyxigt!) medan Arvid och Matias lagade mat/chillade.
Sedan tänkte vi ta en siesta, men hoppsan - siestan varade hela eftermiddagen! Så skönt och så behövligt. Efter kvällsmaten kände vi ändå att vi behövde rasta oss lite trots regn och rusk, så vi hoppade i bilen och körde iväg till ett kvällsöppet köpcentrum på andra sidan Palma. Inget särskilt i sig kanske, men vi shoppade en del Harry Potter-prylar på Primark, så kvällen var räddad!
To be continued, i fortsättningen med något kortare siestor och något intressantare utflykter!
Igår trodde vi att det höll på att bli bättre med vår lilla Josefskrutt, men sen blev det sämre igen. Idag, femte dagen med feber och sjunde sjuka dagen i sträck, hade han (igen!) runt 39 grader och ville inte göra annat än sova, så på eftermiddagen tyckte vi det var nog och tog honom till jouren. Kom hem ett par timmar senare med antibiotika och burana. Läkaren gissade att han hade otur + nedsatt immunförsvar och åkte på influensa direkt efter magsjukan, och det har bland annat gått på etta örat som är lite inflammerat. Vi får hoppas det vänder nu, med medicin och allt!
I väntrummet satt jag och tänkte på hur annorlunda den här trötta och slaka lillmänniskan är jämfört med den roliga och spralliga unge vi vanligtvis är bortskämda med. Hur glad jag är att det här är något högst tillfälligt och jag inte behöver undra vem han är bakom sjukdomen som stjäl hans energi den här veckan. Tacksam, tacksam.
En sådan långfredag blev det idag, fast vädret nästan ropade högt att HELA VÄRLDEN borde vara ute och lapa sol och snöglitter idag. Att sitta och vänta på jouren är i alla fall stillsamt så det förslår! (Säger tanten som blev provocerad av Sotkas erbjudande på mattor som gäller bara idag och att stadens nygamla lekland har grand opening idag. På långfredagen! Människan behöver dagar utan reklam som pockar på. Som till exempel långfredagen var innan handeln avreglerades. Faktiskt. Om jag får be. Seriöst, vi behöver rytmen som skapas av att samhället tar ledigt från kommers ibland. De flesta av oss är inte tillräckligt stadiga för att kunna stänga alla valmöjligheter ute om allt alltid har öppet.)
På förmiddagen var jag i alla fall på gudstjänst och fick känna att det var långfredag. Jag kan inte låta bli att vara svag för helgdagar som långfredag och allhelgona, dagar när liv och död tas på allvar. Livet är inte bara kycklingar ändå - en dag kan kyrkan klä sig i svart, sedan bubblar den av glädje igen på söndag!
...för våren är onekligen på väg, fast vi fortfarande har snö i mängder! For the record: Jag tycker om snö i mängder. Den får gärna stanna till mitten av april nån gång, när det får bli torrt, varmt och knoppande på en dag eller två.
(För att ingen ska bli förvirrad måste jag tillägga att jag drabbades av ett nostalgiskov när jag började leta fram bilder till inlägget, så jag begränsade mig till vårbilder från 2002-2003, när jag fortfarande cyklade runt i Åbo till vardags. När jag inte stod i Överpurmo och sög i mig vårsol.)
Min vår år 2018 kommer bli:
Fylld av jobb, men förhoppningsvis inte mer än att det också ryms in tid att hänga med mina barn. Det är exakt vad jag känner att jag vill ha mer av i mitt liv just nu - tid att prata, skratta och göra roliga saker tillsammans med de här människorna som växer upp så sjukt snabbt. För att gå lite från ämnet hoppas jag faktiskt på att kunna gå ner lite i arbetstid till nästa läsår - visst funkar det med heltid, men hej hopp kommer barnen att vara vuxna och flytta hemifrån och då vill jag inte ångra att jag inte hann med. Jag hoppas också få in en mycket behövlig vana att träna 1-2 gånger per vecka, också något jag haft för lite tid för även det här läsåret. (Men nu är jag på gång, har tränat två måndagskvällar i sträck nu, så det kanske räknas som en vana snart?)
En sak jag ser fram emot:
Alltså, mest ser jag faktiskt emot att gå och dra benen efter mig här hemma! Om hälsan och vädret vill oss väl kanske vi lyckas ta oss till Simpsiö innan snön smälter bort för att låta A&E testa en lite brantare slalombacke än vår uppfart och det blir isf kul! Ser också fram emot niornas klassresa till Helsingfors i maj, och nu närmast en ledig påskhelg med väldigt lite planer.
Tre säkra vårtecken:
Barmark, fågelsång och - lite senare - tussilago.
Det här gör jag på vårdagjämningen:
Först fick jag googla på när det var... jag har som sagt väldigt dålig koll på specialdagar för tillfället! Det visade sig att vårdagdagjämningen ju var en alldeles strålande dag! Jag fick jobb, till exempel. Och stack till Vasa för en halvdag med två av mina favoriter. Jag lunchade med nämnda favoriter på Svenska klubben, gick på stan med Josef, som var på sitt allra roligaste humör och hälsade till sist på syster Amanda och Mathias i deras mysiga lya. Veckans bästa dag, utan konkurrens! Och tydligen vårdagjämning också.
Ljuset. Värmen får gärna också komma när det är dags, men framför allt LJUSET!
Så här klär jag mig i vår:
Känner mig alltid extremt oinspirerad av den här frågan. Jag kommer antagligen att klä mig som jag alltid gör, men inte lika varma tjocktröjor som i januari. (Våren 2003 klädde jag mig tydligen i min älskade jeansjacka och vantar som fammo hade stickat.)
Det här hoppas jag händer i världen:
Jag hoppas att det att tusentals ungdomar i USA sätter ner foten mot landets vapenlagar äntligen skulle få någon effekt i lagstiftningen. (Läs/se här om Walk for our lives igår.) Det känns som en slags brytpunkt nu, med Women's march on Washington förra vintern, #metoo och #dammenbrister i höstas och nu protesterna mot vapenvåldet i USA. En massa människor har liksom fått nog. (Ja, jag vet att jag är märkligt inriktad på USA nu, men det beror på jobbet att jag följer med nyhetsrapportering därifrån ganska flitigt...)
Så skiljer sig våren 2018 från våren 2017:
Det kanske låter lite trist, men våren 2018 i stort sett kommer antagligen inte att skilja sig särskilt mycket från våren 2017 och det känns helt okej. Men ja - jag kommer ju att bli moster igen, det ser jag ju verkligen fram emot!
Det är nästan så att jag tycker det är lite synd att solen kommer fram och molnen spricker upp nu, jag som var så nöjd med att dagen började mulet och råkallt.
Den här lediga Kristi himmelsfärdsdagen är nämligen bara "ledig" för här sitter jag och sätter betyg och rättar de sista proven. Inte för att jag klagar, med en och en halv (!!!) vecka till sommarlov - jag kommer att hinna vara ledig i alla fall! Visserligen är jag helt inställd på att jobba en del i början av lovet i alla fall, men det får jag ju göra i min egen takt och när jag får nog så avslutar jag och börjar på nytt i augusti. Det gillar jag! Sommarlov for the world!
