Österbottniska aftnar

 

Hej bloggen, gamle vän!

Uppehållen blir allt längre, men det är väl så det är nu. Har i alla fall inga planer på att lägga ner, så här kommer ett inlägg mest för att bryta isen och visa ett livstecken! Vintern var arbetstung och inte så sund i förhållandet arbete-vila, men det finns liksom inget snyggt sätt att skriva och beskärma sig över det utan att bli långtråkig, så jag tror jag låter bli. Våren är också händelserik, men ändå på en lite mer rimlig nivå, och med en större andel roligheter i det intensiva, så jag känner hur det lättar! 

Och eftersom jag nu ska skriva om något får det bli om vad vi gjorde för en vecka sedan. 

- Det är ju lite onödigt med Österbottnisk afton i Österbotten, för här är det ju österbottnisk afton varje kväll, sa de på scenen, men jag tycker faktiskt det här var en lite mer minnesvärd österbottnisk afton än de flesta andra. 

På scen stod Månskensbonden, Josefin Sirén och Rickard Eklund, medan Alfred Backa valsade in och ut på scenen i olika skepnader mellan musiknumren. Jag kom för musiken, men måste ge Backa ett motvilligt erkännande. Här gjorde han sig bättre än de lite för många gånger jag sett honom uppträda som ståuppare - det var mer genomarbetat och regisserat och hans karaktärer var underhållande, med riktigt lagom mörka stråk. Förutom kanske hans incel från Munsäl som väl var ganska långt ifrån lagom... Och i ett skede mot slutet kändes det som om han hade glömt bort varför han var där och liksom föll tillbaka i sina gamla skämt och det var lite tröttsamt. Men annars så!

Jag har hört både Månskensbonden och Josefin Sirén tidigare och tycker att de är fenomenala, men Rickard Eklund var ny för mig. Ah. Det var fint, alltihopa. Mer kultur till folket!

Det lustiga med kvällen var att både Matias och jag hade stött på reklam för föreställningen när vi funderade på julklappar till varandra, och båda hade vi slagit till och köpt två biljetter var. Vad är oddsen..? Kändes inte som en helt uppenbar julklapp att köpa biljetter till en föreställning i april, men tydligen fungerade våra hjärnor exakt likadant på den punkten. Inte lyckades vi sälja den ena uppsättningen heller, men till sist fick jag med min kollega Cecilia på den ena platsen, och så mer eller mindre tvingade jag Arvid att komma med och använda den sista biljetten (även om han egentligen hade velat stanna hemma och läsa på finskaförhör). Så på en rad satt jag och umgicks med Cecilia, medan Matias satt med Arvid på en helt annan rad - kanske inte riktigt den kulturella dejtkväll vi hade tänkt oss, men vi trivdes allihopa, so what's not to like..? En fin kväll blev det! En österbottnisk afton bland andra österbottniska aftnar. 

Torka

Hela den här hösten har bloggen gått på sparlåga. Visst har jag slängt in ett inlägg då och då, men inte särskilt ofta och inte särskilt inspirerat. Den här hösten har varit och är intensiv (på ett bra sätt!), men jag är osäker på om det är hela orsaken. Bloggvärlden har blivit så proffsig på sistone! Själv följer jag nästan bara sådana jag redan följt i minst ett par år - det känns just nu som en ganska dålig, och framför allt tidskrävande, idé att bege mig ut på okända bloggvatten - men på något sätt har jag tydligen fattat att bloggar anno 2016 har djuplodande, genomtänkta texter och/eller bilder som är tillräckligt bra för att platsa på någons vardagsrumsvägg. Kul! Inspirerande! Kanske. Det är bara det att jag inte på något sätt har tid för nåt annat än snabbt nerkrafsade, halvtänkta inlägg. Dessutom är jag fortfarande inte nöjd med formatet fast jag renoverade lite här tidigare i höstas. Min blogg, bloggvärldens snabbmakaroner. Underbart.

Men jag mårar åpå. Det får vara torka ett tag, för jag vet att det förr eller senare kommer att blänka till (igen) och jag kommer att bli ivrig över chansen att få leverera mina snabbmakaroner till amatörinlägg.

Läget annars? "Ni e så kulturell", tyckte syrran häromdagen. Det är vi faktiskt just nu! Förra veckan vann (!) jag teaterbiljetter - mera om det senare - i lördags var vi på färgsprakande Spektakeldag i Campus Allegro och idag spelade Edvin och hans musiklekisgrupp kantele inför fullsatt Schaumansal på konserten Lilla Rusk. Bara roligt, inte läskigt, tyckte han. Ja, han tyckte faktiskt så pass mycket om att stå på scenen att han gick upp igen när folk hade börjat gå ut, bara för att få stå och känna på det lite till...

Ja, och imorgon tänkte jag gå på Timshels skivrelease på After Eight, även om det är mitt i nattning och jag inte verkar få nåt sällskap. Desperat försök: Vill nån hänga med? Jag lovar, det kommer att bli bra. Sök fram Timshel och Hubble Jive på Spotify om ni inte tror mig. Lovin' it.

Ratatosk

Och på tal om värme - idag var det minsann ångbastu på gång i After eight! Ratatosk hade skivsläpp, och när jag kom dit en stund efter att de börjat rymdes jag knappt uppför trappan vid ytterdörren. Arbetade mig inåt och kom så långt till cafédisken - och där var det inte mycket svalare än det varit i mitt klassrum på sistone! Men det var också en nästan magiskt bra konsert. Jag hade tänkt gå efter halva för att hinna natta i tid, men jag stannade bara en låt till och en låt till... och en till, tills det var slut. Det var för bra för att gå.

de la musique

Mitt i allt, den här turbulenta våren...
... mitt i allt det, så tackade jag ja till ett vikariat i engelska och franska fram till terminens slut.
Oui, franska också!

Det har väl hänt att folk frågat lite överraskat om jag kan franska. Och då har det väl hänt att jag svarat att det beror på vad man menar med "kan"...

Jadå, jag har läst franska i gymnasiet och lite till. Jadå, jag har kommunicerat på franska i Frankrike. Då var jag lycklig över att kunna köpa frimärken och snacka tågbiljetter på franska. Och det var den enda gången jag varit i Frankrike. Det var 2004. Så det är väl ingen överdrift att säga att mina kunskaper är... lite rostiga. Men med lite förberedelser vågar jag påstå att jag förstör någons franska på några veckor. (Och däremellan får jag ju ändå ägna mig åt lite good, old English.)

Men även om min franska annars legat i dvala, så har jag en fördel. Det är nämligen så att jag har en förkärlek för fransk(språkig) musik som kommer och går i perioder. Det må vara lite klyschigt att säga, men franska + musik = en oslagbar kombination.

Den där gången i Frankrike, när jag köpte frimärken på franska bara för att jag kunde, tipsade Emma (som var utbytesstudent i Poitiers och orsaken till att jag kom mig iväg till Frankrike just då) mig om Jéremie Kisling. Jag köpte en CD (those were the days) som jag fortfarande lyssnar på ibland. Jag köpte också en av Calogero, och nånstans där fastnade jag för fransk musik. För ett par månader kom jag plötsligt ihåg fransk musik igen och blandade Carla Bruni med Edith Piaf en stor del av vintern, vilket ju var utomordentligt lämpligt med tanke på det här vikariatet, som jag förstås inte visste skulle dyka upp.

Just nu fascineras jag av Stromaes deppvideo,

blir glad av Zaz

och tycker att Indilas video till Dernière danse är väldigt fin.

Varsågod för fredagens musiktips!

Ida Elina

...och ikväll fortsatte julen med mellandagskonsert i Betania. Fantastiskt begåvade Ida Elina, med kantele och gudabenådad röst. Förlåt, förlåt till alla jag inte tog i hand och handgripligen drog med, ni borde ha varit där!

Peter Sjöblom Quartet i Forsas föusi

Det här verkar vara en bra vecka för den som vill lyssna på proffsig musik i historiska miljöer i Purmo. Det är åtminstone en kombination som jag gillar - och ikväll hörde vi Peter Sjöblom Quartet i "Forska föusi" vid Kulturgården på Lassfolk. Det var fint, det också!

(Fast ganska varmt. Puh!)

Babyskrik och pop-disco-indie-punk*

Vilka kontraster vi haft på agendan idag! Från rundvandring på förlossningsavdelningen i Kokkola till bekymmerslöst sommarhäng på After Eights innergård. Den första punkten blev förvånansvärt känslosam, medan den senare blev en sån där skön kväll som man knappt tror att finns när det är februari och skoningslös vardagsrutin.

Lagom till vårt tredje barn är det alltså tänkt att vi ska till vårt tredje förlossningssjukhus. (Allt för att undvika tråkiga repriser, tydligen.) Det blir säkert bra, även om det också blir första gången vi måste räkna med något avstånd att köra - men med tanke på hur långsamma mina barn varit hittills med att komma ut i världen har det inte direkt varit bråttom... Samtidigt känns det nästan skönt också, med ett nytt BB; det känns lite befriande och hoppfullt att det kanske inte blir en upprepning av förra gången, som var en utdragen och tröttsam historia som definitivt inte hör till mina favoritminnen, även om det slutade lyckligt till sist. Kanske det här kan gå smidigare? Kanske jag kan få den där lugna, vackra stunden med babyn på bröstet som folk talar om? (Annars går det iofs alltid att ta igen det senare; mina barn är välkramade även om jag inte haft den där stunden med något av dem.)

Känslosamt blev det också - jag överraskade mig själv med att få gråten i halsen när jag hörde babyskrik, när vi tittade på förlossningsrum och när vi gick förbi plastsängar med pyttesmå skrynkliga människor i. Jag är faktiskt inte särskilt gråtmild som gravid,  men det här tog mig. Helt logiskt, kan jag tänka mig.

Sedan tog vi vår babymage och gick på Daniel Adams-Rays spelning på After Eight. Precis så skön sommarstämning som jag hade hoppats! Tänk vad musik kan göra. I början var publiken försiktigt positiv, men tillräckligt avvaktande för att det skulle kännas lite fånigt att stå och dansa för sig själv. Men så, lite i taget, lossnade det, och i slutet sjöng, klappade och dansade publiken, varma och glada och mjuka av musiken. Åh, det var bra.

* Daniel Adams-Rays egen beskrivning, tydligen.

Daniel Adams-Ray

Okej!

Nu har vi biljetter till Daniel Adams-Ray på After Eight imorgon. Nu får Spotify gå varmt fram till dess! Först var jag inte så intresserad, men när jag lyssnade in mig lite på hans musik började jag tänka värmebölja, riktigt skön musik och bra känsla på After Eights innergård... och det kan faktiskt inte bli särskilt fel.   

Petter på After Eight för ett år sedan.

Söndag, bra, bättre

Det är verkligen tur att åtminstone vissa dagar blir bättre än de startar. Jag hade verkligen inga höga tankar om den här dagen när jag vaknade trött och ganska sur, till grådassigt väder och inte alls utvilad efter att nästan bokstavligen ha sparkats ut från min egen säng, där istället resten av min familj låg och sov så gott, så gott.

Men det tog sig. Mycket omotiverad släpade jag mig med till Betania och söndagsskolan, och det var riktigt roligt att hänga med barnen i källaren. Syster Jenny ringde och frågade om vi ville hänga med ut och äta på stan, så det blev en trevlig bonuslunch på Asian Garden, helt utan planering. Och sedan gick vi, tack och lov, på Jacob Gospels konsert It's raining. Så bra! Det var upplyftande, och det var just det jag behövde. Njutbart.

Som sagt. Vissa dagar överraskar positivt!

(Om bildkvaliteten - som man kan vänta när jag tog hela två bilder lite sådär i smyg. Det blev som det blev. Ville hellre lyssna.)

Dagens tips

Bästa musiken just nu?

Carla Bruni, lyssna!

Humlefestivalen 2013

Både sol och regn. Och sedan sensommarmörker, som det ska vara på Humlefestival.

Den här Humlefestivalen har jag verkligen inte lyft ett enda finger för - jag har inte ens gått till köket och tiggt mig till att få skiva gurkor (som ifjol - fast då var det visserligen Amanda som stod i köket med gurkorna).  I år är det ett helt gäng gamla rävar (och Amanda, ungefär) som tagit upp festivalplaneringen, och det blev en riktigt fräsch omstart - jag hade känslan av att de nu äntligen förverkligat det som i flera år pratats om som festivalens tema: kreativitet, många konstformer, etisk hållbarhet och småskalighet på ett bra sätt. Tankarna fanns med de år jag var med i arrangörsgruppen, men det var alltid mer i bakgrunden - det fanns inte helt enkelt rätt personer eller tillräckligt mycket energi för att omsätta tankarna i praktiken, och festivalen har rullat på rätt långt i gamla hjulspår. I år har arrangörerna verkligen lyckats bryta med en del gamla mönster, samtidigt som grundkänslan finns kvar.

När man betalade in sig var man genast i cafétältet, vilket kändes trevligt - man måste inte börja se sig om var det hände något, för man klev rakt in i festivalen. Bra idé! Dessutom var området mer avgränsat, så människorna spred inte ut sig över ett för stort område. Intimt och gemytligt. Konserterna var inne i lägergården, vilket förstås hade den fördelen att det 1) inte regnade på publiken och 2) var ganska mysigt. Den stora nackdelen med det var att det var så antingen eller - antingen stod man ute och pratade med folk eller så var man inne och lyssnade på musiken. För det mesta märktes det inte ens att ett band hade börjat spela om man stod där ute. Så ja, vi missade ett par. Däremot fanns det folk att prata med, fler i cirka vår ålder än på flera år, trevligt trevligt!

Vi missade som sagt en del band, men Kaemo, österbottnisk reggae, svängde. (De har ett par låtar på sin hemsida.) Och huvudbandet Benesser från Sverige var intressant - tråkigt att det hade dragit ut så mycket på tiden att det var hög tid för oss att köra hem och släppa iväg våra snälla barnvakter när de väl hade spelat sina första låtar... (Men de finns på Spotify, får lyssna vidare här hemma.)

Och nu ska vi äta korvsoppa och plocka ihop en av de eviga påsarna med extra barnkläder, för alldeles snart ska vi iväg till Humle igen, hela familjen idag. Gudstjänst kl 13 för den som råkar läsa inlägget snabbt! Annars har jag för mig att gudstjänsten skulle sändas i Vega nästa söndag? Men vet inte var jag läst/hört det...

Uppdatering: Jo, sändning om en vecka! Dessutom kan jag berätta att Kaemo också finns på Spotify...

(Credd till Mattus för mörkerbilderna...)

Muzak

Arvid sitter och sjunger medan han leker: Äääh, sexy lady. Ääääh, sexy lady. Wop. Wop.
Och Edvin hakar på: Hexi lej...

Och jag ba: Mattuuus! Välj vad du spelar för musik för våra barn nästa gång!

Musik i en park

Bra sak igår förresten: Betaniakören med Tove och Jukka Leppilampi i Skolparken som avslutning på konferensen. Musiken var fantastisk, men jag undrar om ändå inte det bästa var att barnen fick leka i fammos trädgård några kvarter bort, så vi för en gångs skull fick bara sitta. Det är inte ofta jag sitter stilla bredvid min man så där länge och inte gör något annat än lyssnar. Njuter av musiken, sommaren och... sittandet. Fint!

Angelique Kidjo

Gör mig sällskap! På fredag kväll spelar Angelique Kidjo & Norrbotten Big Band i Campus Allegro i Jakobstad. Förvånansvärt många har sett ut som levande frågetecken när jag pratat om det, men det brukar klarna senast när jag spelat den här videon för dem. Själv studsade jag lite på stället när jag läste att Angelique Kidjo skulle spela i Jakobstad, lite sådär som resten av nejden utom jag (tydligen) studsar inför att Toto ska spela här i sommar...

Kom igen katten, det svänger ju! 90-tal! Kom med!

Inte tango och hevi bara

Dagens tips:

Lyssna på Laura Närhi. Jag är dålig på finsk musik, även om jag är svag för the Rasmus för old times' sake. (Länge leve 90-talet!) Laura Närhi (från Kemopetrol, som jag lyssnade en del på under Åbo-eran ungefär) har jag gillat, men hade helt glömt bort att hon fanns. Tills igår!

Vad finns det annat för finsk musik som en obildad svenskösterbottning borde (åter)upptäcka?

Att ta sig ur soffan

Jag överraskade mig själv igår med att kravla mig ur soffan, nobba Downton Abbey och åka en sväng in till stan. Timingen var perfekt, för just den timme eller så jag var i stan var det eldshow och spelning med Thoby Loth i skolparken. Det passade mig fint eftersom jag varit nyfikna på dem i ett par år. Sagorock, liksom. Sånt går väl inte att motstå? Jag får nästan lust att gräva fram tvärflöjten och blåsa dammet av den...

Annars träffade jag inte speciellt mycket folk, och inte kände jag mig speciellt social heller. Folkvimlet gjorde mig mest stirrig, eftersom det hela tiden kändes som om jag missade någon jag borde hälsa på eller stanna och prata med. Kanske borde jag ha satt på mig glasögonen ändå.

Men musiken, eldshowen och den obligatoriska vårrullen väger tyngre än min asociala attityd. Summa: Jag är nöjd!

London Skies

Will you let me romanticize,
The beauty in our London Skies,
You know the sunlight always shines,
Behind the clouds of London Skies.


(Jamie Cullum: London Skies)


...snart!

Vappen

Det slog mig idag - vappen. Det brukar man ju fira. Det är ju en av de där dagarna man förväntas ha roligt. Träffa vänner. Ta en paus från vardagen. Och det hade jag glömt bort. Inte att det skulle bli vappen och första maj, men allt det som hör till.

Jag minns en vapp i Åbo när jag inte hade något att göra. Matias, som bodde i Åbo vid det laget, hade redan börjat sommarjobba i Stockholm och alla mina vänner i Åbo råkade ha annat för sig. Så jag gick till Vårdberget för att vimla på egen hand i folkmassan och cyklade sedan hem. Där satt jag en vacker vårkväll och såg Dirty Dancing 2 medan resten av Åbo firade, festade, rumlade, härjade eller bara umgicks med serpentiner runt halsen. Det kändes märkligt, men inte helt dåligt. För vappen var ändå så mycket vapp att det genomsyrade min kväll, även om jag inte gjorde något vapp-typiskt; ungefär som när man jobbar på midsommar eller laddar en diskmaskin på julafton. Vad man än gör är det med känslan av att det är en speciell dag.

Men idag... trött redan från början har jag byråkratibråkat, jobbat, storhandlat utan att hitta majvippor i en enda affär (av tre) och tampats med trötta och fortfarande lite förkylda barn. Så jag glömde bort att det var något speciellt överhuvudtaget. Men nu, med hjälp av Noah and the Wale, känns det ändå lite festligt. Livet lyfter lite. Även om jag hänger tvätt och min man städar kylskåpet. Klockan tio på valborgsmässoafton. Det är inte så illa. Jag skulle till och med kunna tänka mig att hänga lite serpentiner runt halsen.

Vasafredag

När det var en lång timme kvar till kvällens program, snövattnet klafsade mellan tårna och busvädret gjorde att det kändes som en utmaning att gå mellan Rewell center och Citymarket (för att köpa torra strumpor) undrade jag om det nu var riktigt klokt att köra till Vasa efter arbetsveckan istället för att gosa ner sig i soffan hemma.

Några timmar senare kunde jag konstatera att det var riktigt, riktigt klokt. Jag gick på kören Blessed mess dramakonsert tillsammans med toppensällskap och efteråt, som en bonus, blev det te till musik av Tomas Boström i samma förträffliga sällskap. Bättre fredag kunde jag inte ha haft.

Jag var med i Blessed mess i två år medan vi bodde i Vasa och blev alldeles varm i hjärtat av de många gamla sånger som kören har tagit upp igen till den här konserten. Den repertoaren saknar jag! Det var kanske inte så mycket drama som jag hade förväntat mig, men det var mer som en väldigt genomtänkt och koreograferad konsert - och det är inte heller dåligt.

En bra sorts dag

Det finns ju så många gråsega dagar när man bara byter kissblöta kalsonger hela dagen lång. Men idag har det varit en så skönt produktiv men ändå ostressig dag att jag måste dokumentera den också. Får man det, eller blir det duktighetsblogg då?

Man får, tycker jag.

Jag vaknade hos mina föräldrar, lämnade en nymornad Arvid och färdigservad Edvin med mostrarna och körde till Sursikbacken, där jag vikarierat några dagar. Jobbade med trevliga elever och roliga ämnen hela förmiddagen. Vände i matsalsdörren när jag kände ångorna av Janssons frestelse och bestämde mig för att skämma bort mig med McDonalds lite senare. Hittade till Katternö för att hämta ett paket puder och sånt, körde vidare till stan och presenterade mig på tre (!) potentiella arbetsplatser, åt en hamburgare, lämnade in foton till framkallning, köpte några julklappar, lite mat och material till mommo och moffas julklapp. Mötte Amanda och bytte till mig en bil med sovande killar i. Körde hem och lät killarna sova medan jag skottade snö. In med trötta och hungriga barn.

Ja, där nånstans stannade jag upp och insåg att jag var trött. Efter det har jag inte åstadkommit mycket. Men jag var nöjd redan mitt på eftermiddagen, resten är bonus. Sicken otur att sådana dagar inte inträffar så ofta!

(Och nu lyssnar jag på "The Hotel Café presents... Winter Songs". Spotifya den!)