Den snabbspolade festivalen

Det här var en annorlunda Humlefestival! Kan ha varit en av de roligaste festivalerna jag varit på (åtminstone på den här sidan av millennieskiftet), men också definitivt den mest intensiva, jobbiga, utmattande. Och den snabbaste! När nästsista bandet skulle börja spela på lördagskvällen gick det upp för mig att den egentliga festivalen nästan är slut - just som allt hade börjat fungera!

Början var kaotisk, och när vi skulle börja ta betalt halv sex på fredagen (programmet började 18) var oroväckande mycket halvfärdigt. Inget staket, ingen biljettlucka, ingen växelkassa bara för att nämna några ganska elementära exempel... Men två speedade timmar senare fungerade det mesta, och det utan att jag hade sett till några jättearga besökare. Och sen förflöt resten av festivalen i mer eller mindre samma takt som en speedad duracellkarusell. Ursäkta alla som försökt tala med mig och lämnat stående medan jag sprungit iväg med telefonen i högsta hugg! Men jag hade roligt, väldigt roligt! Behövde kanske det mitt i krisandet över att ingen vill slå mig i huvudet med ett spännande jobb, utan att risken för att förbli hemmamamma i stillsamt radhusområde blir alltmer överhängande...

Kunde skriva hur mycket som helst om festivalen, men skriver ett eget inlägg om workshopparna tror jag - blogginlägg borde väl per definition vara snabba och inte maratonlånga... Det blev några musikaliska höjdpunkter också - men missade tyvärr huvudbandet Paddington helt och hållet, men tyckte mig höra 90-talshiten Klockan sju genom tältduken... vilken nostalgikick! Daniel S. Diago & New Shoes, Beattown och Esther missade jag däremot inte, till min glädje.

Summa summarum: nu är vi lite klokare och kunde nog planera en riktigt, riktigt bra festival. Tyvärr försvinner en stor del av planeringsgruppen utomlands inom några veckor, så vi får se hur det blir nästa år... Nya eldsjälar efterlyses, det är en storartad kick att uppleva en (mestadels) fungerande festival som man varit med om att planera!