Födelsedagsfirande ända in på dagen efter

29 år och ingen kris i sikte! Återkom om ett år och fråga om det luktar 30-årskris... vi får väl se. Jag ger inga garantier. Som 30-åring får man i alla fall en viss pondus som jag inte riktigt uppnått ännu - twentysomething ett år till...

En present jag fick var en barnlös kväll + natt + förmiddag (eller - inte helt barnlös, men lilla barnet är så praktiskt förpackat än så länge att det går bra att ha på levande ljus utan att barnet krockar med dem med leksaksbilar). Arvid fick alltså sova ensam hos fammo och faffa för första gången. För även om vi har varit ute i världen en del har vi (alternativt jag) alltid haft honom med oss, så inte en enda natt har han sovit i ett annat rum än mig. Visst, det skulle säkert ha gått att testa långt tidigare, men det har inte kommit så naturligt när vi bott i Vasa. Lite enklare att vara förberedd på att köra 5 km och hämta honom på småtimmarna vid eventuell kris än att köra 100 km... Men inga kriser blev det, utan det gick bra, så vi vågar hoppas på en repris!

För visst är det fantastiskt att sätta sig i soffan med massor av ljus (bara för att det går) och se en film från början till slut, utan att stå till tjänst med nattning och övrig uppassning däremellan. Och på förmiddagen blev vi så aktiva av att få pyssla på egen hand att jag bl.a. har packat upp och rensat 1½ (jättestora) klädlådor som stått i vägen ända sen flytten... Lyx! Det är konstigt att tänka sig att man i princip kunde göra så vilken helg som helst för ett par år sedan... det smakar så mycket mera nu!

(Och jo, det kändes faktiskt lite konstigt igår kväll när vi kom hem utan Arvid - hjälp, var har vi glömt honom? Vi gick ut och åt först, men att vara borta hemifrån utan honom är inte konstigt. Att däremot komma hem och vara hemma båda två utan barn - det tog en stund att vänja sig!)