Julen 2022

 

Än en gång får jag konstatera att bloggen inte riktigt hinns med när det annars går undan i ilfart. Men avsluta den vill jag absolut inte, så det får bli ett inlägg då och då - och jag misstänker att det kan bli lite fler nu när jag är julledig! För det är ju så roligt att pyssla på med bloggen, och det finns massor att skriva om...

Julen har kommit och julen har gått, och vi har landat i den bästa tiden på året - mellandagarna! Älskar den här tiden när spänningen inför julafton har lagt sig och det fortfarande är en rejäl bit kvar av jullovet. Konfekt finns i skåpen, matrester i kylen och granen tävlar med amaryllisen om att vara kökets stora blickfång. Snart ska jag bege mig ut och pulsa runt lite i snön här i skogen, men först alltså - ett julinlägg. 

Först - julens bästa: Jag blev faster på julaftonsmorgonen! Stolt moster är jag många gånger om, men nu även faster. Den lilla nykomlingen har inget namn ännu, men barnmorskorna föreslog Jesus eller Nisse... återstår att se hur det blir med det! Fin är han hur som helst och jag ser väldigt mycket fram emot att träffa den nya familjen! Idag har de fått åka hem till Överpurmo och börja på med sin nya tillvaro. Julklappar och gran i all ära, men det här är svårt att slå!

Eftersom en stor del av familjen hade varit sjuk före jul körde vi en lite lugnare variant och åt jullunch hemma, bara vi, innan vi begav oss mot Purmo. Där väntade julfika, Kalle Anka och kusiner! Till och med en julaftonssamling i Zion blev det för några av oss på kvällen. Vi sov över helt enligt traditionen, men när juldagsmorgon glimmade blev Edvin tyvärr magsjuk igen, efter nästan sju symptomfria dygn från föregående omgång - och idag fick jag höra att smittan hade gått vidare som en ovälkommen julklapp till flera personer, så det var väl julens stora fail... så typiskt. Tyvärr lite i linje med december månad, som präglats lite mer än vad som är roligt av magsjuka i olika sammanhang, men start på Madeira... själv har jag, peppar peppar, klarat mig med en lätt släng av vad jag tror var Madeiravarianten strax efter att jag kommit hem. Men nu hoppas vi verkligen det räcker så här, börjar bli väldigt less på det temat! På pluskontot är ju att hela vår familj var frisk på julafton och vi fick verkligen fira och njuta av dagen!

På juldagen tog syrran Hanna och jag våra respektive förstfödda och pappas jämthund och gick ut på julpromenad i en magiskt vacker vintervärld. Det finns mycket vackert runtom i världen, men det är svårt att slå Överpurmo i gnistrande snö och under klarblå vinterhimmel! Ja, sen fick vi packa med oss vår sjukling och åka hem till vår självvalda karantän, som vi har tänkt hålla lite extra på denna gång. Nu vill vi inte smitta flera med den här lömska bacillen! Här hemma har vi i och för sig haft det mer än bra - efter den hektiska hösten är det ingen stor plåga att tvingas tassa på här hemma i några dagar och njuta av stillheten, julgranen och vintervädret, särskilt nu när alla mår bra och vi bara stannar hemma för säkerhets skull. 

Önskar er alla en fridfull och frisk fortsättning på helgerna!

Kulturgååln

Det är något med gamla bondgårdar. Även om jag går här och trivs bättre än någonsin i vårt 70-talshus - som vid det här laget också är fräschare än någonsin - känns det logiskt att det är i ett gammalt hus jag snart kommer att bo. Huset vi ska flytta in i har visserligen bara stått på den platsen sedan början av 90-talet, men huset är från åtminstone 1840. Själv har jag växt upp i ett nästan nytt hus i jämförelse; nästa år firar vi 100-årsjubileum för huset som min farfars föräldrar byggde klart och flyttade in i samma år som han föddes, alltså 1919. Huset som fortfarande känns som hemhemma för mig. 

Och så finns det ett annat hus också. Det är Kulturgården på Lassfolk, som numera är hembygdsmuseum. Jag minns hur imponerad jag blev när jag var liten och det klarnade för mig att min moffa faktiskt har växt upp i det huset; det är hans första barndomshem. 

Det är öppet vid Kulturgården på söndagseftermiddagarna, och jag brukar försöka pricka in en söndag nån gång när pappa eller moffa har dejour där, vilket de har var sin gång per sommar. Sist vi var dit var en söndag för ett par år sen när moffa var dejour och häromveckan passade vi på när pappa hade sin eftermiddag där.

En del är sig likt från tiden när jag läste Kitty och Tvillingarna, alltid använde diadem och önskade mig en äkta Coca Cola-jojo. Och då och då var på utflykt från skolan, som inte ligger långt därifrån. Men rätt mycket har faktiskt förändrats och utvecklats sedan det - bra jobbat, Överpurmo hembygdsförening! Finns mycket att se i uthusen nu också som jag inte minns alls från förr.

Ja, som den här cykelverkstaden* till exempel - den där min moffas pappa Josef (namnet är inte ett sammanträffande) reparerade cyklar och höll öppet hus för byns gubbar innan kriget kom. I vintras skrev moffa en jättefin (!) och jätteintressant (!) berättelse om året när han var sju år, vinterkriget bröt ut och hans pappa stupade strax före jul. Texten har publicerats, nu senast i superlokala Purmotidningen. Hoppas han sätter sig och skriver mera - han är visst inte alls någon oäven författare och har säkert mer att berätta!

Och hur gammal är Kulturgååln då? Det visste inte pappa när jag frågade, men jag försökte med moffa istället när vi träffade honom ikväll. Enligt honom vet ingen det exakta årtalet, men efter att ha släktforskat och pusslat har han kommit fram till att det antagligen har blivit färdigt på 1850-talet och att det fortfarande ser ut som det gjorde då, utan tillbyggnader och ombyggnader. I stort sett jämnårigt med vårt blivande hus alltså!

* Disclaimer: Medan jag skriver inser jag att jag inte VET om cykelverkstaden var just i den delen av uthuset på den tiden. Men någonstans där på gården fanns den i alla fall!

So much beauty in the world, än en gång

Dagar som den här kan jag verkligen inte låta bli att tycka om vintern. Visst, snö kan ju vara lite blöt och kall och opraktisk. Men framför allt så oerhört vacker! Vissa år har jag fått en känsla av att våra vintrar för alltid kommer att vara gråslaskiga och halkiga, men den här vintern har lyst upp statistiken med fluffig pudersnö och snötyngda, vykortsvackra träd. TACK för den!

Idag har vi haft en skön (nästan) heldag på Stennabba, lugn och behaglig. Amanda bakade semlor och cheesecakes till bröllopet på löpande band och pappa bjöd på tårta som han hade testbakat till tårtbuffén. Den var inte illa alls. Och den påminde mig om att vi också har lovat att bidra med en tårta - vi som hade tänkt använda det som ursäkt för att testbaka tårtor hela januari! Får nog sätta igång nu... Ser väldigt mycket fram emot vinterbröllop om två veckor!

(Och är bara en liten aning nojig för alla vinterbaciller som flyger runt och bara väntar på att sätta käppar i hjulen...)

Dessutom hade vi tagit med skidor till barnen och kameran till mig, så vi höll oss ute och tankade lite sol en stund, trots -16 grader... Annars har vi suttit med ögonen klistrade på konståknings-EM tre kvällar i sträck och tänker att vi kanske skulle försöka komma oss iväg till skolans rink imorgon. Det gäller att passa på i helgen när man annars sällan hinner hem i dagsljus för tillfället!

Första maj i bilder

Kom ti byji

Det blev visst en dag i Purmo igen! Moffa håller ju oss med ved som vi tacksamt tar emot, och på julkalaset började han antyda att vi inte varit så flitiga med att hämta på sistone... vi lovade att komma snart, och det blev idag. Inget fel alls på vintervädret! Klart, rosaskimrande och nån grad under noll. Underbart. Medan moffa och Matias plockade ved testade A&E pulkabacken utanför. Vilket glid! Och vilken backe! Måste nog få med oss pulkorna dit flera gånger i vinter...

Kunde förstås inte heller låta bli att gå ner till skolan som håller på att byggas. Visserligen kändes det lite nostalgiskt när min gamla skola revs, men det är jättespännande att se hur den nya skolan blir! Nästan så det är lite synd att det inte är den skolan mina barn går i...

Mommo, som har intervallvård på demensavdelning vissa veckor, är hemma den här veckan, så vi fick sitta med henne en stund också. Hon har gått från att fråga samma frågor om och om igen till att sitta mer passiv numera, men har hon bara moffa i närheten är hon så nöjd, så nöjd. Ålderdomen alltså. Den drabbar så olika.

Ja, och sen fortsatte vi till Stennabba för att äta (jättegod) köttsoppa (som alla mina barn bara gnällde över) och leka lite med kusiner. Det var den dagen! Även om jag har ett långt jullov i år känner jag att det kommer att svischa förbi ganska snabbt ändå...

Tjärbränning

I Purmo bränns det tjära en gång var tionde år. 1986 minns jag inte mycket av, men från 1996 minns jag sommarkänslan, den ljusa natten och röken i luften när pappa vaktade dalen en natt. (Övernattade jag också där? Jag tror det!) 2006 hade jag med mig Matias, det var vår sista sommar före småbarnslivet och vi hade mest tankarna på vår treveckorsresa i USA som vi alldeles snart skulle iväg på. Vi skulle se New York, Atlanta och landsvägar i den djupa södern, allt med tjäran i botten. 

2016 hann jag med två besök vid tjärdalen. I måndags tog jag med mig Arvid och Edvin, och det blev en aning magisk kväll. Det var en solig sommarkväll och skogen uppe vid tjärdalen var vacker. Moffas sånggrupp sjöng sånger av Dan Andersson och det kan inte finnas någon bättre plats för dragspelsmusik. Skogens älvor och andra väsen dansade förbi och barnen tiggde glasspengar av pappa. Båda två smakade oväntat modigt tjära på sockerbit - Edvin tuggade i sig hela sockerbiten och rapade tjära resten av kvällen. "Jag trodde att det skulle vara gott!"

 

Igår kväll var det sista kvällen tjärtappning, och även om regnet hällde ner gav vi det en chans - det är ju faktiskt tio år till nästa gång! Vi gick dit tillsammans med moffa, som bor precis bredvid och redan det var ju trevligt. Sen träffade vi bekanta, andades tjärdalsrök och atmosfär, blev våta om fötterna och åkte hem igen. Vi ser fram emot 2026!

2026... Arvid är 19 år. Bor han hemma ännu? Han kan få köra om han kommer med. Jag tror han blir en ganska klok chaufför. Edvin, 16 år. Hur är en Edvin som är 16 år? Jag gissar att han kommer att känna rätt många i folksamlingen i alla fall. Och Josef, han är 11 och kommer inte att ha en aning om att han faktiskt har sett tjärbränning en gång förr.

Long time no see, Stennabba!

Det höll på att bli helt galet länge sen vi var till Stennabba, som ju ändå är en av mina favoritplatser här i världen. Men idag blev det en riktig Purmoturné - började hos mommo och moffa och fortsatte med Stennabba resten av dagen. Bra, bra!

Gott nytt år!

Gott nytt år! Vi säger tack för i år till 2015, hej och välkommen till 2016. Vi vakade in det nya året i Bäckby där barnen orkade leka ända till tolvslaget och sedan fortsatte vi med nyårskalas i Överpurmo idag. Bästa sortens nyårsfirande! (Men lite trötta är vi nu.)

2015 har varit ett konstigt år. På många sätt har det varit ett mörkt år - på ett personligt plan för att vi måste hantera att vi plötsligt miste en av våra närmaste, och på ett mer allmänt plan för att världen känns så mycket mer orolig nu än för ett år sen. Riksdagsvalet i våras kändes mest som ett dåligt skämt, flyktingströmmarna har visat hur oförstående människor kan vara inför andras lidande och Europa känns som en mer otrygg plats efter terrordåd och terrorhot.

Samtidigt har 2015 ändå varit ett vackert år. Väldigt lite har gått på slentrian, och jag har verkligen älskat att leva. Det har ibland varit stretigt, men kanske just därför har jag verkligen uppskattat allt det fina. Det finns så mycket roligt, vackert och spännande i världen - och mitt i den är jag. Tänk! Barnen växer och mår bra, och även om det finns delar i mitt livspussel som inte riktigt fallit på plats (gör allt någonsin det?) så känns det att min familj - både min lilla och vår stora - verkligen är precis den jag ska ha.

Inför 2016 hoppas jag mest att inga katastrofer ska hända. Låter det fel? Jag önskar att de jag älskar ska må bra, att världsläget ska stabiliseras, att kärleken ska vara starkare än hatet. Jag önskar att mina barn ska vara trygga och glada och snälla med varandra. Jag önskar att jag ska vara till nytta. Jag önskar att samhället vi lever i ska få en ljusare syn på framtiden. Jag önskar att alla dagar ska räknas.

God jul!

God jul! Må julfriden ha hittat er alla.

I Överpurmo står julgodiset på bordet och för ovanlighetens skull ser vår julafton ut så att vi faktiskt hinner vänta på kvällen och julgubben. Skönt är det att inte fira hemma - för då skulle jag antagligen inte kunna låta bli att slänga in en maskin tvätt i förbifarten och Matias skulle definitivt inte kunna låta bli att installera ugnen och spisplattorna... Här spelar mamma piano och jag ska strax läsa för barnen. Idylliskt, non? Det är det.

(Lite ångrar jag gårdagens rant, för helst vill jag ju framstå som just så avslappnad som jag inte kände mig igår - speciellt nu när jag faktiskt har taggat ner... men strunt i det. Det får stå.)

Njut av julen och var snälla med varandra!

Purmodag

Igår blev det en riktig Purmosöndag. Vi tog med makaronlåda och åt tillsammans med mommo och moffa - och åkte därifrån några timmar senare med formen fylld av nyplockade jordgubbar istället. Inget dåligt byte!

Pappa var dejour på Kulturgården, så vi (och mommo och moffa) gick dit också. Det är moffas barndomshem, och jag har inte varit dit på jättelänge - jag tror inte ens barnen har varit in i själva huset, även om de varit med på någon konsert ute i föusi. Det var på tiden!

På det plättkalas på Stennabba, och så började vi vara rätt så nöjda med den söndagen!

Mot Sherwoodskogen!

Sommarteater är en av de där sakerna som verkligen får mig att fatta att det är sommar på riktigt. Visserligen regnade det till och från och det var inte direkt så att sommarsolen glittrade och värmde, men ändå. Somrigt. Jaja. Robin Hood i Purmo!

För två år sedan var jag på Ronja Rövardotter med Arvid, men i år har jag två barn som kommit upp i sommarteaterålder. Yes! Edvin hängde kanske inte med i alla intriger, men han gillade sångerna och slagsmålsscenerna och tyckte att vi kunde gå en gång till nästa vecka, så det ser jag som godkänt.

On the upside

Och samtidigt som de här kalabalikkvällarna suger musten ur mig så händer det - som alltid på sommaren - så mycket bra hela tiden. Igår njöt vi av sommaren på Stennabba, och idag har jag träffat en god vän som jag inte sett sedan förra sommaren. (Det var snällt gjort av henne att berätta på telefon att hon var gravid istället för chockera mig genom att bara dyka upp med sin kula, vilket hon först hade tänkt!) Sommar är ändå en alldeles utmärkt årstid.

Ännu mera vårfest

 

När jag nu ändå håller på - Edvin har ju också haft avslutning, dagklubbens. Fint nog så var vårfesten inte i de vanliga (i ärlighetens namn ganska trista) lokalerna, utan på Stinasholma i Purmo. Vacker plats, en vacker kväll!

Morsdag minus en

Inte trodde vi ju det, att vi skulle ha en mindre att fira den här morsdagen. En mor fattigare. Att  fammo Maj-Britt inte kommer att få flera snedklippta, kladdklistrade och vackert målade kort. Men då är jag glad för en sak - och det är att hon visste hur värdefull hon var för vår familj. Att vi alltid  tackade henne när vi hämtade barnen efter en lång dag med fammo. Vi saknar henne inte mindre för det, men det hjälper.

Men istället är jag lite extra glad över att ha fått fira morsdagen med både min mamma och min mommo i Överpurmo. Ända sedan Maj-Britt blev sjuk för en dryg månad sedan har jag varit riktigt klyschigt, sentimentalt tacksam över de fina människor jag har i mitt liv - det är kanske så det blir när något sånt här händer. Jag hoppas att de vet att jag uppskattar dem, alla de där fina.

Inte soffpotatisar, för en gångs skull

Att vi kom oss iväg på orienteringsskola ikväll är egentligen ganska otroligt. Mitt i allt som händer, efter en dag som redan hade varit fullspäckad av program - och med regnet obarmhärtigt smattrande mot rutan när vi tittade ut och frågade varandra om vi verkligen ska orka. Kudos till oss, alltså! (Och regnet var faktiskt mycket snällare i Purmo.)

Dessutom var det riktigt roligt! Orienteringsskolan är bara några söndagskvällar nu på våren, men vi ska absolut försöka pricka in de andra också. Själv har jag tänkt i flera år att orientering verkar vara kul, men har aldrig kommit till skott. Om jag nånsin gör det så har jag åtminstone fått värma upp lite lagom enkelt tillsammans med barnen...

(Info om orienteringsskolan här!)

Imorgon besluts det förresten om Purmo skola kommer att renoveras eller rivas. Det verkar luta mot rivning och nybygge, och jag kan inte låta bli att bli lite sentimental. Egentligen tycker jag naturligtvis att det är utmärkt med en ny, fin och hälsosam skola, särskilt när en renovering helt säkert verkar bli dyr, omfattande och utan garantier. Men ändå, det är ju en trevlig skola. Byggnaden där jag började skolan som nervös liten etta, spelade tvärflöjt många långa måndagskvällar, såg fram emot bibbatimmarna, lärde känna vänner jag fortfarande har kvar...

Min blogg är så sprittande just nu, känner jag. Allt kött är hö och blomstren dö, och tiden allt fördriver. Hah.

(Ursäkta tråkig bild - skolan var inte iklädd sin vackraste aprilskrud direkt!)

Torsdag igen alltså?

Torsdag kväll igen, och fast jag gick på Mama shape up i förmiddags så värker det faktiskt inte i kroppen så jag tror jag är höggravid den här gången. Yes! Det måste ju betyda att jag blivit mycket mer vältränad på en vecka... (Haha.)

Den här veckan har gått utomordentligt snabbt, och varit utomordentligt bra. På ett aktivt sätt, så där att jag önskar att jag kunde ta semester en dag eller två nu. (Eller åtminstone sova en lång natt utan att någon vill mig nåt innan jag vaknar av mig själv.)

Förra helgen lyckades vi verkligen utnyttja till max med dansteater, grannbarn på besök, sjuårskalas, mat på Stennabba, pulka på Blomsterängsbacka och till sist gospelkonsert med Mrs Bighill Singers. Inte illa! (Inte vilsamt heller, men det tar vi en annan gång.) Dansteaterna var JKG:s föreställning Mästerkatten, som jag gick på med Arvid och Edvin. Tänk att det med frivilliga krafter går att få ihop en så välgjord, smidig föreställning med så många inblandade - från småbarn till tanter. Schaumansalen är ju också ganska fantastisk, tänk att ha en så proffsig scen på hemmaplan! Vi köpte biljett bara några timmar på förhand, så vi hamnade uppe på läktaren, men jag tror faktiskt att det gjorde det hela ännu mer spännande för barnen...

 

Söndagseftermiddagen i Överpurmo var faktiskt vilsam, även om vi måste hålla koll på klockan för att hinna vidare. 

Skogen. Jag saknar den. Ser till alltför lite skog till vardags.

(Om bara allt annat... var lite närmare skogen. Då skulle jag minsann bo i skogen. Mitt ständiga dilemma.)