Nyinflyttad, sliten och glad

Så blev det äntligen fredag kväll! De senaste tio dagarna har haft ett galet tempo, men från att det såg helt normalt ut hemma hos oss på Aspvägen när vi fick nycklarna hit till nya huset förra tisdagen har vi nu flyttat, tömt huset, flyttstädat och lämnat över nycklarna till de nya ägarna; flyttat in i vårt nya (gamla!) hus och fått fram i stort sett det vi behöver för det dagliga livet. Samtidigt har vi jobbat, gått på utvecklingssamtal både på skola och dagis, skjutsat till hobbyer och ordnat med sophämtning. Hälften av Edvins kläder är nerpackade på okänd plats, men han kan ju alltid låna av Arvid. Vi har levt på hämtmat och karelska piroger under den här tiden, men nu ser jag fram emot Matias hemlagade rödbetspaj ikväll! Det är nästan en vecka sedan vi började sova här och vi känner oss fortfarande lite förundrade över att det är här vi bor.

Det märkliga är ändå hur lugnt det känns att bara vara nu, även om vår inredning än så länge bäst kan beskrivas som bananlåde-chic. Det som kändes mest stressigt var att tömma och städa vårt gamla hus med bara en vecka med tillgång till båda husen, men nu när det är gjort känner jag att jag är redo och tassa runt i yllesockor, elda i spisen och leva i bananlådor hur länge som helst. Det är något med det här huset som gör att det känns så vilsamt att vara här - till och med när tillvaron har sett ut som den gjort den senaste veckan! I vårt förra hus kändes det lite som att vi erövrade rum för rum när vi renoverade och nästa projekt stod hela tiden på kö. Här finns det minsann också en rad mindre och större projekt som vi vill ta itu med på sikt - men inte nu. Det är bra som det är. Är något slitet är det så det ska vara. Lugnet jag känner för det...

Vi trivs!

Vi avslutar ett kapitel

Första snön kom, och flytten. Ända sedan vi skrev på pappren i början av juni har det funnits i tankarna, men det hela har ändå legat så långt in i framtiden att det känts abstrakt och inte riktigt verkligt. Nu är det verkligt. Nu syns det i våra allt tommare rum att vi är på väg någon annanstans och i natt är sista natten vi sover på Aspvägen. Vi har badat bastu för sista gången och tömt nästan alla köksskåp. Det är dags att säga hejdå till vårt sjuttitalshem.

Jag skulle ljuga om jag sa att det känns bara roligt att flytta. Jag är övertygad om att det kommer att bli bra, men just nu - i brytpunkten - sörjer jag också det som fortfarande känns som hemma. Jag trivdes inte omedelbart här och har haft lite blandade känslor för huset, men de senaste året har jag äntligen kommit fram till den punkt där jag helt ärligt kunnat säga att jag trivs.

Det är så mycket vi äntligen lyckats fräscha upp och jag är nöjd med precis allt vi åstadkommit. I vintras renoverade vi hallen och bytte ut hallförvaringen och de senaste månaderna har vi (äntligen!) avslutat bastun och badrummet där ute, byggt en ny terrass (som det visserligen är lätt att säga hejdå till den här årstiden) och tapetserat om i spisrummet. Var och en av de här små pusselbitarna som har klickat på plats har gjort det mer till vårt hem. Och nu, nu när det här huset äntligen börjat göra mig glad, då flyttar vi. Det som gör att det ändå känns okej är ju just det att nästan allt jag är förtjust i är sådant vi har åstadkommit - och har vi gjort oss hemmastadda här, så kommer vi att göra oss hemmastadda i vårt nya hus. Det vet jag ju.

Jag har tagit ledigt på eftermiddagarna både idag och på måndag för att hinna lite bättre med flytten, men när jag kom hem efter lunch idag såg jag mig omkring och kände mig lite modfälld. Allt såg så normalt ut! Det kändes oöverkomligt att ro hela flytten i land på en enda helg och jag började misstänka att vi varit riktigt korkade som ställt det så för oss. Nu känns det tack och lov inte så längre, tack vare att vi knegat på hela dagen tillsammans med min moster, svärfar och mamma och pappa som alla kom och hjälpte till på olika sätt. Så tacksam för det! Det är fortfarande mycket kvar, men det känns inte helt orimligt ändå. Vi fortsätter i morgon! Nu sover våra två yngsta gott efter en tröttsam dag och jag tänker sätta mig i soffan (som fortfarande står kvar) och äta nattmat och se på tv tillsammans med Matias och Arvid.

(Sedan jag tog den här bilden i förrgår har det ändrat årstid, så fascinerande! Varken i går eller i dag har jag hunnit dit överhuvudtaget, utan jag har farit runt och packat här och låtit andra köra i skytteltrafik...)

Leva nu

Leva i nuet, det är väl så en insiktsfull människa gör? Försök med det, du som får nycklarna till nya huset på tisdag, ska flytta nästa helg och just nu har ett höstlov som du borde använda på bästa möjliga sätt! Det är inte helt lätt att fokusera, om vi säger så. Jag tänker att vi borde organisera, packa, fixa, göra adressändringar och samtidigt få undan så mycket jobb som det bara är möjligt - allt för att göra de kommande två veckorna så mänskliga som möjligt för oss. Nu kör vi, helt enkelt!

Men igår hade vi ett möte på banken på eftermiddagen och passade på att fortsätta till Överpurmo efteråt. Så skönt med åtminstone en halvdag helt ledig! Arvid hade med sin cykel, så först cyklade jag en runda med honom och sedan med Edvin. Underbart med Överpurmovägar i höstsol! (Fast Edvin och jag råkade välja en väg som bokstavligen bestod av geggamoja. Gick bra ändå, vi tog det som ett äventyr.) Barnen hittade moster Jennys gamla rullskridskor och övade entusiastiskt på gårdsplanen. Mamma bjöd på risgrynsgröt, pappa bjöd på godis och Johannes bjöd på guidad rundvandring i deras hus - som växer fram i ilfart nu. Bra dag.

Tid

Tiden är verkligen en underlig sak. Ibland bara vräker den sig fram helt utan hänsyn till människor som borde hinna med. Jag kan verkligen inte tro att det redan har gått två hela arbetsveckor sedan jag kom hem från Göteborg; det känns nästan fysiskt i mig hur de har spelats upp på dubbel hastighet. Inte konstigt då kanske att jag idag, precis som förra fredagen, kom hem från en helt ordinär arbetsdag, mumlade något ursäktande åt Matias som redan stod i köket och sedan omedelbart kurade ihop mig till en liten boll i sängen för att somna som en stock.

Men nu är det helg. Nästa vecka - höstlovsveckan - är det sagt att vi får börja flytta över saker till nya huset, men vi vet inte riktigt när och hur och i vilken skala, så lite luddigt känns det ännu. Börjar ändå misstänka att det är dags att packa nu? Men samtidigt också planera jobb så att jag bäddar snällt för mig de kommande veckorna - jag tror det kommer att behövas! Men samtidigt också gå ut och ladda höstfärger. Det är nu det är som vackrast! 

Eller så sover jag bara till måndag morgon. Känns också som ett helt sannolikt alternativ.

(Bilden är tagen i Piteå och flera år gammal, men jag tyckte den passade bra in..!)

Skogskalas!

Ibland förstår vädret verkligen att uppföra sig, till exempel den här helgen som visst ska vara solig och vacker från början till slut. Underbart! Extra fin tajming var det idag, för vi var bjudna på skogskalas för systerson Joar som snart fyller sju år. Kunde inte ha hittat på något bättre program en så här färggrann oktoberlördag än att grilla korv och äta tårta i skogen hela eftermiddagen tillsammans med hela stora familjen (i åldern från fem månader till nybliven 85-åring)! Gillar syster Hannas nytänkande kalas; en annan gång bjöd de på brunch istället för vanligt kalas, också en höjdare.

Extra bonus att jag också kom hem med ett par presenter från mina syskon - har liksom inte hunnit fira min egen födelsedag det här året med någon annan än lilla familjen, så firades lite på köpet nu. Fick bland annat en 3,2-kilos edamerost av min lillebror mjölkbonden... inte den mest klassiska presenten kanske, men helt klart användbar! Rätt kul, tyckte jag.

Och för övrigt? Känner mig inte så lite stressad av att allt ser så normalt ut här hemma fast flytten närmar sig med stormsteg. Nu är det inte mer än cirka tio dagar tills vi får börja på med att åtminstone flytta över saker, men ändå bara bor vi vidare här som om vi aldrig har tänkt oss någon annanstans. Vi stryker pärlplattor, ser på fredagsfilm, kokar bärkräm... allt utom att ta tjuren vid hornen, rada upp bananlådorna och börja packa ner allt vi ser omkring oss.

Jag slits mellan att längta efter att få flytta in och upptäcka vårt nya hem och att vilja kokonga in mig och bara vara i min gamla, sköna, invanda tillvaro. Jag vill absolut inte börja packa ner hela vårt hem ännu, men fattar att det borde göras bit för bit - jag är bara så urusel på att leva i det där skakiga mellanläget mellan två bostäder. Jag minns att det var samma sak när vi skulle flytta från radhuset: jag drog ut i det längsta på att packa ner alla synliga saker, allt för att inte behöva leva mittemellan längre än nödvändigt. Mittemellan, det som innebär att man känner sig hemlös samtidigt som man har två hem som kräver saker av en. Där trivs jag inte, hur nödvändigt det än är.

Det skulle kanske kännas lättare att ta itu med saker om vi hade mer exakta datum, men än så länge är det mest på ett ungefär. Det är inte många dagar hit eller dit som det kan variera, men tydligen är det inte verkligt för mig förrän jag får rita en stor, fet, röd ring kring den dagen i min kalender. Planeringspedant, jag..? Jo. Men i morgon ska jag försöka övervinna mig själv och packa lite trots avsaknaden på exakt datum i kalendern. Jag kan alltid börja i storskrubbens mörkaste och mest bortglömda hörn. Önska mig lycka till!

Signerat

Ja, nu har vi gått och gjort det. Vi har sålt huset! Vi har skrivit under, skrivit under och skrivit under igen. Från och med den första november, senast, är det här inte längre vårt hus. Hallonbuskarna, varmgaraget, kökstapeterna och terrassen bakom huset är inte vårt hemma längre.

Jag blev förvånad i förmiddags när jag tänkte på det inbokade mötet hos mäklaren - det var mer känslosamt än jag trodde! Att vi ska flytta har ju stått helt klart ända sedan början av juni, så det här borde ha varit en ren formalitet. Och visst är vi glada att försäljningen gick så smidigt och att vi fick det ordnat redan nu - för att inte tala om hur glada vi är för att köparna inte hade några problem alls med att få tillgång till huset först efter att vi hunnit få tillgång till vårt nya! Men nu är det ännu ett steg närmare det slutgiltiga. Och nej, jag är inte bra på förändringar.

Ibland tänker jag att vi inte är riktigt kloka som går och flyttar, inte nu när vi äntligen trivs! När vi renoverat och fixat och byggt terrasser och anlagt jordgubbsland. Den som gapar efter mycket..? Samtidigt vet jag att det inte var ett misstag; det var alldeles för mycket som föll på plats alldeles för smidigt. Det kommer att bli bra! Det vet vi. Att den fnissiga nyförälskelsen från i våras har lagt sig är kanske inte så konstigt eftersom jag inte varit där sedan konditionsgranskningen (inte inomhus alltså - har händelsevis förlagt en och annan kvällspromenad åt det hållet i sommar...) samtidigt som vi avnjuter tidernas kanske skönaste sommar just nu - här i vårt sjuttitalshus.

Jag är glad över att flytten blir först i höst, det betyder att vi får njuta av och så småningom avrunda sommaren här. I oktober kommer jag ändå inte att ha någon lust att äta frukost på vår nya terrass och det kommer att vara enklare att flytta. Då är det bara ta sina lådor, flytta och bo in sig. Easy! Ja, bo in sig... Här tog det flera år. Är så nyfiken att jag nästan spricker när jag funderar över hur länge det tar på nya stället innan det känns som självklart hemma..?

Dagens bostadsannons

Nu är det på riktigt! 

Ska vi vara noga får vi väl säga att den här flytten blev "på riktigt" redan i början av juni när vi undertecknade köpebrevet för det nya huset... men igår var mäklaren hit för att avsluta allt inför försäljningen och idag kom annonsen upp på deras hemsidor. Vi har redan hunnit ha en första visning, bara ett par timmar efter att annonsen kom upp! Inte vet jag, men det känns lovande. Lovande, men samtidigt väldigt nervöst. Och lite, lite stressande att veta att huset borde vara klanderfritt städat ett tag framöver nu... inte bara enkelt i ett hus med tre sommarlovslediga barn! Haha. En lustig detalj är att när vi satt vid köksbordet tillsammans med mäklaren insåg vi att det var på dagen fem år sedan vi undertecknade köpebrevet för det här huset!

Även om jag har varit ambivalent på vissa punkter när det gäller det här huset som varit vårt hem i fem år så finns det vissa saker jag verkligen kommer att sakna. Och när är det väl ett bättre tillfälle att fundera på det än just när huset ska marknadsföras..?

1. Vårt kök
Det rummet har vi bokstavligen totalrenoverat, från golv till tak, och vi tycker så hemskt mycket om det. Jag kan ärligt säga att det förändrade hela mitt förhållningssätt till det här huset; med det nya köket blev det här hemmet så mycket mer vårt. (Här ett blogginlägg om köksrenoveringen.) Nu tänker jag inte alls klaga eftersom vi flyttar till ett underbart stort, vackert stugkök med både Högfors och öppen spis - men ändå kommer mitt hjärta att fortsätta bulta lite för det här köket där vi själva har bestämt varje liten detalj. På sikt kommer vi ändå att behöva rusta upp en del saker i vårt blivande kök, så då kanske vi får samma känsla av att ha landat i rummet som vi har fått här!

2. Vår utsikt från köksfönstret
En av de saker jag föll för när vi bestämde oss för att flytta hit var den rogivande utsikten från köksfönstret. Fastän vi bor på ett tätbebyggt planerat område så har jag kunnat andas lugnt eftersom jag har en åker att vila blicken på. Att se hur grönskan börjar spira på våren, hur snön gnistrar i januari, hur en och annan hare hoppar förbi, hur dimslöjorna lindar in marken tidiga höstmorgnar... Doften av vår när det gödslas... haha. Det har gjort mig (mer) harmonisk till sinnes så många gånger.

3. Vårt varmgarage
Det här var lite otippat, men jag tycker verkligen om vårt varmgarage! Det bör kanske påpekas att det inte ens varit nära att användas som garage av oss, utan istället har tjänat som hobbyrum/tvättstuga/Kalle Anka-läsplats. Det är så oerhört skönt att ha en byggnad som är ut och bort från huset (mer än en gång har jag väl gått ut och fyllt tvättmaskinen när det härjats som mest här inne...), men samtidigt varm och fräsch som inomhus. Matias har fixat med mysbelysning och för det mesta står en dator och spelar radio eller musik där. Alltid lite extra plats för förvaring, alltid en extra soffhörna för barnen att sitta och läsa i, alltid ett skrivbord där det är okej att lämna fram sitt pyssel, alltid ett ställe där Matias får pilla med sina elektronikprojekt utan att någon invänder. En enda stor bonus, helt enkelt! Rätt ofta rörigare än det kunde ha varit, men det är ju ändå inte inomhus så det är A-okey! Skönt.

4. Bastun och badrummet i ekonomibyggnaden
Det här är lite genant, men... vi fortfarande inte invigt bastun. Nu får vi allt skynda oss. Av olika orsaker har projektet blivit extremt långdraget, men tack vare den deadline som kom i och med försäljningen är det minus en fönsterlist och ett besök av elektriker KLART nu. Och det blev så fint! Här kunde man ha många mysiga bastukvällar... men helt ärligt känns det riktigt bra trots allt att lämna vidare till vem som nu kommer att flytta in. I nya huset har vi tyvärr ingen bastu, men med tanke på hur lågt vi prioriterat bastuprojektet måste vi väl inse att vi klarar oss helt okej utan...

5. Ett stenkast till biblioteket
Jag fattar att inte alla skulle prioritera den här punkten lika högt som jag gör - men jag älskar att ha 200 meter till vårt lilla närbibliotek!! I övrigt bankar mitt hjärta inte så hårt för närområdet närmast kring vårt hus (det är inget fel på det, men det är inte särskilt intressant heller), men att kunna ta ett par låneböcker under armen, stiga i crocsen och hojta över axeln att "jag går till bibban, kom med den som vill" kan vara bland det bästa med att bo just på den här platsen. Jag gör i alla fall mitt bästa för utlåningsstatistiken... Nu kommer jag visserligen inte att ha mer än en kilometer till lillbibban efter flytten, men det blir ändå lite mer en grej att ta sig dit. Nu känns det som min egen bakgård. Typ.

Men trots den här listan känns det okej. Det känns bra. Ända sedan vi lämnade vårt anbud på det nya huset har jag mentalt börjat lämna det här huset och vänja mig vid tanken på flytt. Först kände jag att det skulle bli jättesvårt att bryta upp, men ju längre sommaren går, desto mer naturligt känns det. Men långsam som jag är, är jag glad att flytten är först i höst - jag behöver tid på mig att ställa om. Och framför allt har jag insett att det är BRA att det finns saker jag kommer att sakna; tänk om vi skulle ha bott här i fem åt och jag skulle kunna flytta utan sakna någonting alls! Det först skulle vara tragiskt.

Läs mer här och boka in en visning, vettja!

Och så tänker jag vara riktigt bloggklyschig och slänga ut en fråga för att fiska kommentarer - vad skulle du sakna om du skulle flytta? Vad uppskattar du allra mest där du bor? Just nu tycker jag det är oerhört intressant att tänka på boende och olika typer av hem!

Framåt eller bakåt

Ja, jag vet inte jag. När jag ser ut över golvet känns det inte riktigt som att den här eviga inflyttningen gått så värst mycket framåt. Snarare lite... bakåt? Det positiva är åtminstone att behovet av nya vinterkläder var betydligt mindre än jag trodde för nån timme sen. (Och att barnen var väldigt glada när de sprang runt med ytterbyxor, stickade mössor och uddavantar - tittatittatitta, de här vantarna! Den här mössan! Oj, en halare åt mig! Kom an vinter, de här barnen längtar tydligen efter att klä på sig riktigt många lager... hrm.)

Ja, och skrivbordet står ju i vardagsrummet. För arbetsrummet är totalt urblåst. Vårt enkla första renoveringsobjekt blev lite mera än det var tänkt. Tur att jag har en man som tycker renovering är ganska kul. (Han är för tillfället i garaget och målar väggarna vita.) Och på allt det ska man jobba då också. Och jag önskar att jag alltid, alltid trivs så bra med mitt (mina) jobb som jag gör nu, men likväl så tar det ganska många timmar av dygnet just nu.

Jasåatt. Lite trötta är vi nog?

Bra sak

 

Vi går inte in på hur det går att acklimatisera sig till sjuttitalsområdet, det tar vi en annan gång. Men det är onekligen lyxigt att kunna stiga i varsitt par crocs och bara lufsa iväg till bibban med barnen utan större hallå. En 200 meters promenad är det. Kanske tur att bibban bara har öppet två kvällar i veckan så att antalet kilo böcker vi släpar hem begränsas lite. Speciellt med tanke på att jag dessutom vistas rätt mycket i ett välutrustat skolbibliotek för tillfället. Man ska ju liksom hinna läsa dem också...

(Nu står barnen djupt försjunkna i varsin bok vid soffbordet. Minns precis guldkänslan från när biblioteksvagnen hade stannat till på Stennabba och vi hade en hel hög böcker att göra bokhav av. Sweet nostalgi.)

Orolig

När vi flyttade var vi lite oroliga för hur vår fyraåriga Tintin som bott (nästan) hela livet i radhuset skulle reagera. Skulle han misstycka, rymma iväg, börja sitta i radhusets köksfönster och vänta på att släppas in? Det verkade gå bra - han fick stanna inomhus i början, men när vi så småningom började släppa ut honom uppförde han sig exemplariskt och kom alltid tillbaka innan vi hann börja fundera.

Men nu har han varit borta sedan början av veckan, och det har aldrig hänt förut. Visst, han har varit ute på äventyr en dag eller två, men han har aldrig varit borta så länge. Även om han tycker om livet i det fria har han varit noga med att komma in och tanka lite blötfoder, människosällskap och soffslappande.

Vi tror att vi såg honom senast när Mattus borrade i badrummet en kväll och det lät ganska förskräckligt. Stackaren kom in genom dörren i en paus i borrandet, men tvärvände och rusade ut med svansen som en kvast efter sig när oljudet satte igång igen. Knappast blev han så rädd att han fortfarande skulle hålla sig borta, men min teori är att han kanske störtade iväg och tappade bort sig - det är ju inte långt mellan hans gamla revir och hans nya, men han kanske inte varit så mycket på den här sidan Sandsund, vad vet vi. Det som känns bra är iaf att Mattus (fixarefrasse) ordnade med ett halsband med telefonnummer åt honom innan vi flyttade, så det finns åtminstone en liten chans att få ett samtal om han börjar verka vilsen. Eller - om något har hänt och någon vänlig själ ser halsbandet.

Ah, att man kan vara så orolig för en lat katt som för det mesta tar hand om sig själv och för det mesta antingen är ute på äventyr eller ligger och sover i något varmt och mjukt hörn. Men då han nu råkar vara en ovanligt mjuk, snäll, laid-back, fin och spinnande katt.

Speed

 Den här veckan. Så intensiv. Sådant tempo. Ingenting särskilt.

Bara vanligt jobb. Och det andra jobbet.
Och en man i Vasa då och då och två barn som är väldigt mycket här.
Och ett hem som inte är ens lindrigt uppackat. Åh, frustrationen när man ska ha en äggkopp eller ett par rena byxor eller ett kamerabatteri som Mattus har lagt på laddning men jag vet inte var för jag vet inte var vi brukar ladda kamerabatteriet för det brukar vi inte göra här i huset.

Redan i tisdags kändes det som fredagskväll och ikväll känns det fortfarande som tisdag.

Nu tv. Soffa. En massa te. Fredag är det. Fredag.

Elektriciteten

Jag plockar upp böckerna i bokhyllan. Och så fnittrar jag lite åt att hitta boken Elektriciteten av W.L. Bragg. Den är utgiven 1937, och på insidan av pärmen står det till Matias från morfar 23.5 -82. Då hade den lycklige mottagaren alltså inte fyllt tre år ännu... Det ska böjas i tid! Och vad den dåvarande tvååringen jobbar med nuförtiden? Nå, lektris förstås. Bland annat.

Och i bakgrunden syns tapeterna som vi har i både arbetsrummet och sovrummet. Nämnde jag att jag surfar på tapeter ganska flitigt på kvällarna?

Så det är här vi bor nu, del två

En natt till, sedan kan vi fira enveckasjubileum här i Vita Huset. Fortfarande lite förvirrad, fortfarande lite desorienterad, men lite mer har vi ändå landat än för några dagar sedan. Det kliar i fingrarna efter att få riva ner en del förfärliga tapeter, men det kommer att bli riktigt mysigt här. Blandade känslor ändå, eftersom... Ja, eftersom det här inte var det där (fiktiva) huset i skogsbacken där jag vill bo for ever and ever. Jag ska bara sluta vara så neurotisk så blir det nog bra.

Jag får väl säga att vi är mycket, mycket ouppackade ännu - vi har jobbat hela veckan (förutom våra vanliga jobb har också mitt extrajobb engelskakursen börjat) och däremellan har det varit föräldramöte på förskolan, försäkringstant som rett ut våra försäkringar och sånt. De lediga kvällstimmar vi ändå lyckats skrapa ihop har jag kollapsat, mer eller mindre, medan Mattus istället har studsat runt som en uppskruvad duracellkanin och Fixat och Grejat. Jag tänkte ta det där med att studsa och fixa och greja... i helgen. Senare i helgen. Nån gång.

Ja, och jumppatimmarna jag har tänkt börja gå på började den här veckan. Och jag ba: yeah right. Och lade mig med en bok på sängen.

Högtryckstvätt i regnskogen.

Så det är här vi bor nu

Nå, nu har vi flyttat. Om det är bra eller dåligt? Vet inte. Men bara det blir dagsljus och/eller vi hänger upp några lampor kanske jag kan börja reda ut det där. Nu försöka hitta till sängen och kollapsa. Och komma ihåg att stiga upp och jobba imorgon.

Tingeling än en gång

Nästsista kvällen med det här hemma - och högst antagligen sista kvällen som ser normal ut. Det firar A&E med filmmys framför favoritfilmen. Själv packar jag ner böckerna ur bokhyllan - och efter det kommer det definitivt att synas att vi är på väg.

Hej så länge, sandlådan

Ikväll flyttade sandlådan och gungorna. Om några dagar följer vi efter. Fortfarande tror jag egentligen inte på det där tramset om att vi ska flytta. Och även om ett par lass redan har gått till vårt nya garage ser man faktiskt ingen skillnad här inne. Oj, hjälp.

Och medan sandlådan flyttade satt jag här inne och planerade engelskakurs, mitt extraknäck som börjar på tisdag. Om jag känner mig splittrad? Nå, kanske lite.

Drömhus och hus

Tack och hej, radhuset! Good times.

När vi flyttade hit för fyra år sedan tänkte vi alltså att det var tillfälligt. Bara tills vi hittat Huset, det där vi ville leva tills vi blir skruttiga och grå, där vi ville låta rötterna gräva sig djupt ner i marken. Jag trodde vi förr eller senare skulle hitta det där huset som får det att pirra i magen, där allt faller på plats och beslutet känns självklart. Solen faller in genom fönstren med ett förklarat ljus och man får panik vid tanken på att någon annan ska bjuda högre och sno huset.

Det visade sig att det inte var så lätt. Ett eller ett par hus under de här åren har fått det att virvla i huvudet på mig, men det har fallit på att de varit för seriösa renoveringsobjekt eller alldeles för små redan nu. Sedan... har det liksom inte kommit så mycket mer. Att vi velat något fruktansvärt om var vi egentligen vill bo har inte gjort det lättare. Vi har visserligen inte sökt aktivt hela tiden, men vi har ändå försökt hålla koll. Och det är inte mycket intressant som synts till.

I våras blev det mer och mer uppenbart att 1) vi är dumma om vi bor på hyra ännu fler år och 2) vår familj kräver mer utrymme än 83 kvadrat för att kunna leva i fred och harmoni. Vi började leka med tanken på att skippa Drömhuset, när det nu inte verkar vilja dyka upp, och helt enkelt köpa ett hus, ett där vi kan bo. Nu. Ett hus för den här delen av livet. Nästa pusselbit. Vem har sagt att man bara får äga ett hus under sin livstid?

Och så kom det. Vårt vita sjuttitalshus. Man kan väl inte säga att det var förälskelse head over heels, men det var sympati och en känsla av att det här kan fungera. Lite som ett förnuftsäktenskap, men ett som bottnar i sympati och en hoppfull optimism. Vi ska nog bli vänner. Det står kanske inte i en skogsbacke med utsikt över stora landskap som ett av mina påhittade hus som aldrig dök upp, men det gränsar åtminstone till en åker. Och nu är mitt största nöje att surfa tapeter och gardiner på kvällarna när jag egentligen borde packa flyttlådor, och vi har en massa planer som vi knappast hinner göra så mycket åt under skolåret. Det ska bli riktigt roligt det här, även om det inte pirrar så mycket i magen.

(Det här är för övrigt mer känslan jag trodde skulle dyka upp förr eller senare. Och huset. Men med tanke på att det finns i Gnesta är det kanske inte så konstigt att vi missade det.)

Det blev visst mer tankar om att flytta och bo ändå, men för att inte verka så tjatig publicerar jag inlägget först imorgon. Händelsevis 9.10 när dagens första lektion börjar, bara för skojs skull.

Nostalgia strikes

Ända tills för några dagar sedan trodde jag egentligen inte det minsta på att vi skulle flytta någonstans snart. Visst, jag hade ett vagt minne  av att ha köpt ett hus, men det var ju j-ä-ä-t-t-e-länge sedan, och ändå har det inte synts till någon flytt. Jag kunde nämna flytten i varenda small talk jag hade i flera dagar, men när jag laddade en tvättmaskin, gick över vardagsrumsgolvet för att hämta en banan i köket eller gick ut på terrassen för att känna på vädret på morgonen fanns det inte i min verklighet att det här snart inte är mitt hem längre. Det började bli mitt hem för fyra år sedan; det var inte genast mitt hem, men det blev så småningom.

Jag tyckte genast om terrassen, klätterstenarna i skogsbrynet och de stora vardagsrumsfönstren där man ser höga, mörka tallar. Senare upptäckte jag det fina vardagsrumsgolvet, den stora gräsmattan och trappan framför ytterdörren där man kan sitta en vacker sommarkväll. De fisbleka färgerna i badrummet vande jag mig vid, och det tråkiga köket blev jättefint när vi tapetserade om i mörka färger för ett och ett halvt år sedan. Jordgubbslandet vi skaffade ifjol har bjudit på mycket gott, men bärbuskarna som har tre år på nacken har gett cirka fem bär totalt. I vintras fick vi äntligen upp en fönsterlampa i vardagsrummet så man kunde sitta och läsa i soffan utan att ha på full belysning i rummet. Och framför allt, efter att ha vantrivts med det lila sovrummet i tre och ett halvt år, tog vi oss äntligen i kragen i vintras och målade om i lilla rummet och bytte rum med barnen. Ett halvår har jag tyckt om mitt sovrum. Och nu flyttar vi ifrån det.

Det känns nostalgiskt, men inte så sorgligt (utom kanske de höga tallarna). Mer att jag är tacksam för att det har varit hyfsat trevliga fyra år här. Uppåt och nedåt, men radhuset har varit hemma. Jag var inte alls så säker på det när vi flyttade hit från Vasa, men man vänjer sig. Nu vet vi hur man bor i radhus också.

Det finns ungefär tusen saker jag kunde skriva om att flytta och bo. Men jag vet inte. Gränsen mellan att reflektera och att älta är hårfin.

Saker, prylar, grejer, ting

Haha, idag har jag sett ungefär tre miljoner föremål som jag inte haft minsta lilla behov av att köpa! Juthbacka alltså, som det brukar vara. Det enda som fick komma med hem var dagens Vasablad och ett par eneurosjeans åt Edvin. Det är skumt egentligen, för egentligen fyndar jag mer än gärna på loppisar. Det känns bara som att Juthbacka är så hypat att det inte går att överraskas av fynd. Och likväl hamnar vi där varje år - men det är ju trevligt! Speciellt i förmiddags, med barnen hos fammo och faffa strosade vi runt i augustisolen och lyckades prata om amorteringar, soffmöblemang, flyttlådor och andra intressanta (eller åtminstone aktuella) saker utan att någon avbröt. Det kändes lyxigt!

I och för sig, det är kanske inte så konstigt ändå att vår köpiver inte var så stor just idag. En vecka kvar till flytten. En vecka kvar i radhuset. Och väldigt många saker vi redan äger. Saker som borde befinna sig i bananlådor mycket, mycket snart. Gulp.

Finn fem fel

Jag gick ut iförd crocs, stickade sockor, nattlinne och vinterkappa. Jag plockade en näve blåbär i vår lilla skog och de några jordgubbar som fanns kvar i landet. Avnjöt med mjölk och flingor framför Mad Men. Lite excentrisk kände jag mig i blåbärsriset, men nyplockade blåbär måste vara höjden av lyx! Höjden.

Jag kommer att sakna min blåbärsskog när vi flyttar.