Nyinflyttad, sliten och glad

Så blev det äntligen fredag kväll! De senaste tio dagarna har haft ett galet tempo, men från att det såg helt normalt ut hemma hos oss på Aspvägen när vi fick nycklarna hit till nya huset förra tisdagen har vi nu flyttat, tömt huset, flyttstädat och lämnat över nycklarna till de nya ägarna; flyttat in i vårt nya (gamla!) hus och fått fram i stort sett det vi behöver för det dagliga livet. Samtidigt har vi jobbat, gått på utvecklingssamtal både på skola och dagis, skjutsat till hobbyer och ordnat med sophämtning. Hälften av Edvins kläder är nerpackade på okänd plats, men han kan ju alltid låna av Arvid. Vi har levt på hämtmat och karelska piroger under den här tiden, men nu ser jag fram emot Matias hemlagade rödbetspaj ikväll! Det är nästan en vecka sedan vi började sova här och vi känner oss fortfarande lite förundrade över att det är här vi bor.

Det märkliga är ändå hur lugnt det känns att bara vara nu, även om vår inredning än så länge bäst kan beskrivas som bananlåde-chic. Det som kändes mest stressigt var att tömma och städa vårt gamla hus med bara en vecka med tillgång till båda husen, men nu när det är gjort känner jag att jag är redo och tassa runt i yllesockor, elda i spisen och leva i bananlådor hur länge som helst. Det är något med det här huset som gör att det känns så vilsamt att vara här - till och med när tillvaron har sett ut som den gjort den senaste veckan! I vårt förra hus kändes det lite som att vi erövrade rum för rum när vi renoverade och nästa projekt stod hela tiden på kö. Här finns det minsann också en rad mindre och större projekt som vi vill ta itu med på sikt - men inte nu. Det är bra som det är. Är något slitet är det så det ska vara. Lugnet jag känner för det...

Vi trivs!

Vi avslutar ett kapitel

Första snön kom, och flytten. Ända sedan vi skrev på pappren i början av juni har det funnits i tankarna, men det hela har ändå legat så långt in i framtiden att det känts abstrakt och inte riktigt verkligt. Nu är det verkligt. Nu syns det i våra allt tommare rum att vi är på väg någon annanstans och i natt är sista natten vi sover på Aspvägen. Vi har badat bastu för sista gången och tömt nästan alla köksskåp. Det är dags att säga hejdå till vårt sjuttitalshem.

Jag skulle ljuga om jag sa att det känns bara roligt att flytta. Jag är övertygad om att det kommer att bli bra, men just nu - i brytpunkten - sörjer jag också det som fortfarande känns som hemma. Jag trivdes inte omedelbart här och har haft lite blandade känslor för huset, men de senaste året har jag äntligen kommit fram till den punkt där jag helt ärligt kunnat säga att jag trivs.

Det är så mycket vi äntligen lyckats fräscha upp och jag är nöjd med precis allt vi åstadkommit. I vintras renoverade vi hallen och bytte ut hallförvaringen och de senaste månaderna har vi (äntligen!) avslutat bastun och badrummet där ute, byggt en ny terrass (som det visserligen är lätt att säga hejdå till den här årstiden) och tapetserat om i spisrummet. Var och en av de här små pusselbitarna som har klickat på plats har gjort det mer till vårt hem. Och nu, nu när det här huset äntligen börjat göra mig glad, då flyttar vi. Det som gör att det ändå känns okej är ju just det att nästan allt jag är förtjust i är sådant vi har åstadkommit - och har vi gjort oss hemmastadda här, så kommer vi att göra oss hemmastadda i vårt nya hus. Det vet jag ju.

Jag har tagit ledigt på eftermiddagarna både idag och på måndag för att hinna lite bättre med flytten, men när jag kom hem efter lunch idag såg jag mig omkring och kände mig lite modfälld. Allt såg så normalt ut! Det kändes oöverkomligt att ro hela flytten i land på en enda helg och jag började misstänka att vi varit riktigt korkade som ställt det så för oss. Nu känns det tack och lov inte så längre, tack vare att vi knegat på hela dagen tillsammans med min moster, svärfar och mamma och pappa som alla kom och hjälpte till på olika sätt. Så tacksam för det! Det är fortfarande mycket kvar, men det känns inte helt orimligt ändå. Vi fortsätter i morgon! Nu sover våra två yngsta gott efter en tröttsam dag och jag tänker sätta mig i soffan (som fortfarande står kvar) och äta nattmat och se på tv tillsammans med Matias och Arvid.

(Sedan jag tog den här bilden i förrgår har det ändrat årstid, så fascinerande! Varken i går eller i dag har jag hunnit dit överhuvudtaget, utan jag har farit runt och packat här och låtit andra köra i skytteltrafik...)

Signerat

Ja, nu har vi gått och gjort det. Vi har sålt huset! Vi har skrivit under, skrivit under och skrivit under igen. Från och med den första november, senast, är det här inte längre vårt hus. Hallonbuskarna, varmgaraget, kökstapeterna och terrassen bakom huset är inte vårt hemma längre.

Jag blev förvånad i förmiddags när jag tänkte på det inbokade mötet hos mäklaren - det var mer känslosamt än jag trodde! Att vi ska flytta har ju stått helt klart ända sedan början av juni, så det här borde ha varit en ren formalitet. Och visst är vi glada att försäljningen gick så smidigt och att vi fick det ordnat redan nu - för att inte tala om hur glada vi är för att köparna inte hade några problem alls med att få tillgång till huset först efter att vi hunnit få tillgång till vårt nya! Men nu är det ännu ett steg närmare det slutgiltiga. Och nej, jag är inte bra på förändringar.

Ibland tänker jag att vi inte är riktigt kloka som går och flyttar, inte nu när vi äntligen trivs! När vi renoverat och fixat och byggt terrasser och anlagt jordgubbsland. Den som gapar efter mycket..? Samtidigt vet jag att det inte var ett misstag; det var alldeles för mycket som föll på plats alldeles för smidigt. Det kommer att bli bra! Det vet vi. Att den fnissiga nyförälskelsen från i våras har lagt sig är kanske inte så konstigt eftersom jag inte varit där sedan konditionsgranskningen (inte inomhus alltså - har händelsevis förlagt en och annan kvällspromenad åt det hållet i sommar...) samtidigt som vi avnjuter tidernas kanske skönaste sommar just nu - här i vårt sjuttitalshus.

Jag är glad över att flytten blir först i höst, det betyder att vi får njuta av och så småningom avrunda sommaren här. I oktober kommer jag ändå inte att ha någon lust att äta frukost på vår nya terrass och det kommer att vara enklare att flytta. Då är det bara ta sina lådor, flytta och bo in sig. Easy! Ja, bo in sig... Här tog det flera år. Är så nyfiken att jag nästan spricker när jag funderar över hur länge det tar på nya stället innan det känns som självklart hemma..?

På vift i Seinäjoki

Och på tal om att vi haft ett späckat sommarprogram kom jag ju på att jag har ett halvfärdigt inlägg från bostadsmässan också - det var alltså förra tisdagen som vi lämnade barnen i Överpurmo och själva stack iväg till Seinäjoki. Så bra dag! Jätteroligt att göra något bara vi två, jätteroligt att spana in inspirerande hus och jätteroligt att dissa mindre inspirerande hus!

(Bara mobilbilder den här dagen... har blivit lat sedan jag skaffade en telefon med acceptabel kamera!)

 

 

Tidigare när vi varit på bostadsmässor har inredningen ofta varit ganska likriktad, med rena linjer och vitt och grått och stora ytor. Den här gången tyckte vi faktiskt att det märktes att mässan hade satsat lite extra på hantverk - åtminstone de första husen vi gick in i var lite mer personliga, så vi fick ett bra första intryck! Vi fick inga storslagna idéer, men blev faktiskt lite inspirerade att fortsätta med vårt renoveringsprojekt i snigelfart. Fotade en och annan inredningsdetalj som vi tänkte sno!

   

Jag kan förstå att det är många som byggt sina drömhus i mässområdet. Min stora invändning var samma som alltid på bostadsmässan - HUR kan man smälla upp stora, vackra hus praktiskt taget PÅ varandra? Bilden ovanför är tagen på balkongen till ett hus som hade fantastiskt fina uteplatser, typ på alla sidor av huset och både i marknivå och på andra våningen. Men var vi än stod så stirrade vi rakt in i någons köksfönster... Det förutsätter att man verkligen gillar sina grannar! (Eller så är det bara jag som är lite hemlig av mig.)

Vissa hus var det köer till, men överlag var det ganska behagligt på mässområdet. Ingen desto värre trängsel, inte för varmt, inte för kallt... bra dag, helt enkelt! Enligt systeryster lär det ha varit varmt och kvavt igår, det lät mindre trevligt.

 

Och så måste jag ju lista våra inofficiella trendspaningar:

- Ribbstolar i vart och vartannat barnrum. Vill också ha! Vet bara inte var vi skulle få den att rymmas.

- Det är tydligen totalt ute med duschskåp och -väggar. Låt vattnet flöda fritt bara!

- Kök på andra våningen. Jag är lite tudelad. Å ena sidan var det ofta väldigt luftiga, vackra kök/allrum, men å andra sidan blir det ju lite opraktiskt + att första våningen ofta kändes trist och trång med bara smårum.

- Träpanel i 3D-mönster fanns i flera hus. Jag gillade! Det där mysiga med sjutti- och åttitalspaneler, men modernare. (Finns på första bilden och bilden här nedanför.)

- 3D i taket i flera sovrum också. Där blev jag inte lika förtjust, för oftast kändes det bara väldigt bling-bling. (Inga bilder av det.)

- Och vi hittade vår kökstapet i ett kök! (Passar mycket bättre i vårt kök, tycker jag - hehe. Matias stod för övrigt och stirrade på köket hur länge som helst när jag bad honom se om han känner igen nåt. Han såg inte tapeten. Vet inte hur vi ska tolka det - det var ju faktiskt han som tapetserade vårt kök..?)

Ja, och så hittade jag den perfekta soffan till vårt småningom nyrenoverade vardagsrum. Synd bara att den... tja, kostar pengar och så.

Annars gillade jag att se att ett par (eller åtminstone ett?) hus hade inrett med välfyllda bokhyllor, och Matias tyckte att det allra roligaste var att bonga slarviga lister och badrumsgolv som sluttade åt fel håll. Och dagens bästa var glassarna vi åt när blodsockret höll på att sjunka för lågt. Jag var övertygad om att vi på sin höjd skulle komma igenom hälften av husen, för alla hus började flyta ihop i en enda röra och jag hade helt tappat sugen. Men pling! Köp en massiv lösglass åt mig och sätt mig på en bänk en stund, så är energin på topp igen!

 

Glada vappen!

Jag kan väl inte påstå att jag någonsin varit den som tutat högst med plasttrumpeterna när det blivit vappen, men... visst kan jag sakna studietiden lite den här dagen. Vårdberget i Åbo var alltid lite, lite tråkigt, men samtidigt också en fin blandning av vårigt uppsluppet och högtidligt. Vi har firat genom att ha på sändningen från Vårdberget medan vi plockade i diskmaskinen, och där var det. Jag har knappt varit utomhus ens, utan istället försökt skapa ordning i kaoset här inne. Resultatet är väl ungefär 50/50: kaos i halva huset, men ordning i andra halvan. Får väl räknas som helt okej!

Och på tal om ordning i kaoset slänger jag in en sned och halvtaskig bild av vårt "nya" arbetsrum (för mörkt för att få nån bättre bild just nu). Tidigare i vår lade vi ju ungefär en och en halv helg (!) på att röja upp, möblera om och skruva ihop den nya dagbädden. Och det var värt varenda minut bland dammiga pappershögar! Det känns oskojat som om vi har fått ett nytt rum. Det är här jag allra helst hänger om jag får välja, och jag skulle inte alls skämmas för att låta någon sova över här. (Jo, jag HAR skämts lite över att låta syster Amanda sova på en knölig madrass som slängts ut över klädhögar, leksaker och dammråttor... men those days are gone!) Rymligt är det inte, men nu har vi äntligen gjort det bästa möjliga av kvadratmetrarna.

En överraskande bonus är att det här rummet har fått mig att börja träna lite igen - och det behövdes verkligen. Jag har varken tyckt att jag haft lust eller tid för att gå på ledda pass i vinter, men den här tanten behöver verkligen lite träning. Så nu - med lite golvyta (!) att disponera över har youtube och yogamattan blivit mina bästa vänner. Hurra för träningspass på fem, tio eller trettio minuter!

So so

Idag blev en sån där dag som jag inte hade tänkt mig som något speciellt - men som ändå på något sätt lyckades underträffa mina förväntningar. Jag valde bort allt det jag tycker om med en söndag för att istället jobba undan lite. Jag har visserligen jobbat, men det jag fått gjort är inte ens i närheten av vad det skulle vara värt att offra en söndag för. Sånt blir man lätt lite grinig av. Nu ska jag i alla fall försöka spurta lite till och tänka på att jag söndagsjobbar för att kunna gå på bokmässa i Göteborg i slutet av veckan. (Jo, då känns det bättre!)

En bra sak i alla fall: att sitta i vår tv-soffa har blivit så mycket behagligare sedan vi gav det hörnet en mini-makeover. Vårt mörka, otympliga tv-bord har jag stört mig på sen vi köpte det billigt för många år sen, och nu skulle det bort. Jag hade sett runda bord på flera ställen, men vi hittade inga som hade just den form och storlek vi ville ha - så Matias fick ett infall och tyckte att han lika gärna kunde göra det själv! Yey! (På sistone har han blivit väldigt förtjust i att snickra, vilket jag tycker är en ganska praktisk hobby. Praktisk för mig också.)

Hur som helst - två hemsnickrade bord! Idag fick vi dessutom vår nya matta på plats. Aaah. Med tanke på hur skönt det är att ha det fint omkring sig är det konstigt att vi inte lyckas komma framåt med vår renovering lite snabbare... tills vidare får vi sitta i soffan och gotta oss åt all luftighet och fräschhet som finns mellan oss och tv:n. Haha!

New in

Nytt i vårt sovrum: gammal byrå!

Det är säkert ett år sedan en bekant skänkte bort den här byrån på Facebook, då i skamfilad furu. Redan då tänkte jag mig babykläder i den, men vi är ju som känt inte alltid så snabba i svängarna, så det är först nu den har fått flytta in. Jag fick ett infall och köpte färg - Matias sandpapprade och målade. Ungefär den vanliga arbetsfördelningen... Jag känner att jag kanske borde bli lite mer handlingskraftig, för om jag inte aktar mig börjar jag tro att jag är lite magisk. Jag planerar något, skaffar det som behövs, och så poff, händer det! Nymålad byrå i sovrummet!

Den enda missräkningen var att det inte rymdes fullt så mycket babykläder i den som jag hade räknat med, så jag måste tänka lite till innan vi blir av med ett visst klädkaos i arbetsrummet... hrm.

(Det kändes ju bra att riva bort det platsbyggda klädskåpet när vi renoverade sovrummet, men det måste ju medges att det var lite praktiskt att ha ändå. Liksom, ett skåp att ha kläderna i! Smart!)

22. Kolla! Här bor jag.

Här bor jag alltså. Jag har ett lite knepigt förhållande till mitt hus. Ett drygt år efter att vi flyttat in känner jag mig hemmastadd, och husets trevliga och praktiska sidor uppskattar jag mer och mer. För visst är det fint på många sätt! Ändå är det inte helt oreserverat hemma. Det var det där med de orenoverade ytorna vi aldrig hinner ta tag i och det att vi på sikt skulle behöva minst ett sovrum till - jag vet helt enkelt inte om det är vi och huset för resten av livet, eller om det här var ännu en mellanlandning. Men nu bor vi här, och vi har det riktigt bra!

(Home is where you lay your hat)

(Det här var del 22 av novemberlistan... hela finns här!)

Fritidshusmässan i Kalajoki

I fredags körde vi iväg på fritidshusmässa i Kalajoki för att titta lite på "fritidshus" (haha... inga vanliga sommarstugor direkt!) och förhoppningsvis få lite inspiration för våra femtusen renoveringsprojekt. Mest  hoppades vi på att få se lite spännande kök och badrum och kanske casha in några idéer, men just det blev det inte så mycket av... Alla badrum såg likadana ut, och köken var minst sagt fantasilösa. Inte många idéer att hämta där alltså, men Matias säger i alla fall att han fick en kick av att se alla färdiga badrum, och det är ju alltid något! (Till skillnad från mig har han varit flitig som en myra efter att vi kom hem och haft många järn i elden, men det stora projektet är fortfarande badrummet där ute.)

Även om köken och badrummen inte var så mycket att hurra för fanns det förstås mycket fin inredning att plöja igenom, och det var roligt att gå runt och titta. Men allra gladast var Matias när han fick kika in i nåt pannrum, granska badrumsbelysning eller begrunda golvbrunnar... Jag klagar inte, vill gärna ha smart belysning utan att behöva tänka igenom det själv! Mycket praktiskt. 

Det var nästan löjligt kallt en stor del av dagen, och jag kom på mig själv med att tänka att terrasserna säkert skulle vara sköna att ha på sommaren... Och det var alltså 4 juli... Senare på dagen rullade det in tjockt havsdis också, som gjorde att det blev klibbigt och varmt (läs: varmare) samtidigt som det kändes nästan höstigt. Ganska coolt väder som vi inte direkt brukar ha här!

Annars var jag inte särskilt energisk den dagen, och ska jag vara riktigt, riktigt ärlig var min favorit... hängmattorna! Väldigt sköna!

Ett renoverat rum - check!

Att det skulle ta oss nästan ett halvår att få det första rummet färdigrenoverat hade vi väl inte riktigt tänkt oss. Men nu! Ännu återstår en utflykt till ikea för att vi ska få upp gardinstänger och skaffa en byrå att skruva ihop, men i stort sett funkar det. Slutresultatet är inte överhuvudtaget som vi hade tänkt oss, men vi börjar gilla det ändå. Jag har ju skrivit om våra tragikomiska försöka att bestämma tapet förr, men det slutade inte där. Efter det där blogginlägget beställde vi Cotton Tree Wallpaper (längst ner i det andra inlägget) och var nöjda och belåtna med vårt beslut. Ända tills företaget vi beställt från meddelade att fabriken hade skickat fel tapet, och de kan lägga in en ny beställning först efter jul. Leverans i januari. Say what? Vi som äntligen, äntligen skulle få det här klart på jullovet!

Då fick det räcka. Inga tapeter för oss. Vi skulle måla rummet ljusgrått istället, med en lite mörkare grå fondvägg. Och så köpte vi färg till det. När färgen satt uppe tittade vi förvirrat på våra ljusblå väggar - som dessutom ser exakt likadana ut, utan någon nyansskillnad överhuvudtaget - och bara accepterade att det här rummet blir vad det här rummet blir. Ljusblått it is. Har börjat tycka riktigt bra om färgen, och den funkar fint ihop med golvet. Golvet gillar jag också, och tur är det, eftersom det på sikt kommer att täcka en stor del av husets golv. Tavlorna har legat och skräpat ända sen Mattus framkallade dem för en fotoutställning på Humlefestivalen för ett par år sedan, men nu fick de äntligen komma till användning.

Ja, och att skåpet vi hade köpt redan i höstas visade sig vara så brett att det täckte fönsterkarmen... tja, det förvånade oss inte särskilt mycket. Det får bli en byrå istället.

Nära

Nästa steg i processen "acklimatisera sig till sjuttitalsområdet": Idag började Arvid på lekgymnastik och jag på zumba i skolan, 200 meter från vårt hus.

Gångavstånd.
Så enkelt.
Guld värt.

Det handlar inte bara om minuterna det tar att annars köra in till stan (inte så många), utan mera om tröskeln som skapas varje gång man måste beräkna tid, planera, få fast säkerhetsbälten på hoppiga barn. Istället: friheten att följa Arvid till hans jumppa, strosa hem igen och pyssla med annat för att sen gå tillbaka och hämta Arvid, följa honom hem och sist vända på klacken och själv gå på zumba. Skulle en bil vara involverad skulle det icke hända i min verklighet, men nu känns det bara som en riktigt skön kväll.

Nära är värdefullt. Det är ett värde i sig. Inte minst för att det skapar samhörighet, också på en plats som jag inte är så säker på att jag skulle kalla by fast jag gärna vill. Ikväll träffade jag två elever, en kollega, en före detta kollega och flera bekanta från förskolehämtningarna. Det är värt något.

Bara så ni vet min linje om jag någonsin ger mig in i lokalpolitiken.

Bra sak

 

Vi går inte in på hur det går att acklimatisera sig till sjuttitalsområdet, det tar vi en annan gång. Men det är onekligen lyxigt att kunna stiga i varsitt par crocs och bara lufsa iväg till bibban med barnen utan större hallå. En 200 meters promenad är det. Kanske tur att bibban bara har öppet två kvällar i veckan så att antalet kilo böcker vi släpar hem begränsas lite. Speciellt med tanke på att jag dessutom vistas rätt mycket i ett välutrustat skolbibliotek för tillfället. Man ska ju liksom hinna läsa dem också...

(Nu står barnen djupt försjunkna i varsin bok vid soffbordet. Minns precis guldkänslan från när biblioteksvagnen hade stannat till på Stennabba och vi hade en hel hög böcker att göra bokhav av. Sweet nostalgi.)

Septembersommar

Kladdkaka och mjölk i sommarvärme på provisoriskt trädgårdsmöblemang. Det är bra.

Så det är här vi bor nu, del två

En natt till, sedan kan vi fira enveckasjubileum här i Vita Huset. Fortfarande lite förvirrad, fortfarande lite desorienterad, men lite mer har vi ändå landat än för några dagar sedan. Det kliar i fingrarna efter att få riva ner en del förfärliga tapeter, men det kommer att bli riktigt mysigt här. Blandade känslor ändå, eftersom... Ja, eftersom det här inte var det där (fiktiva) huset i skogsbacken där jag vill bo for ever and ever. Jag ska bara sluta vara så neurotisk så blir det nog bra.

Jag får väl säga att vi är mycket, mycket ouppackade ännu - vi har jobbat hela veckan (förutom våra vanliga jobb har också mitt extrajobb engelskakursen börjat) och däremellan har det varit föräldramöte på förskolan, försäkringstant som rett ut våra försäkringar och sånt. De lediga kvällstimmar vi ändå lyckats skrapa ihop har jag kollapsat, mer eller mindre, medan Mattus istället har studsat runt som en uppskruvad duracellkanin och Fixat och Grejat. Jag tänkte ta det där med att studsa och fixa och greja... i helgen. Senare i helgen. Nån gång.

Ja, och jumppatimmarna jag har tänkt börja gå på började den här veckan. Och jag ba: yeah right. Och lade mig med en bok på sängen.

Högtryckstvätt i regnskogen.

Så det är här vi bor nu

Nå, nu har vi flyttat. Om det är bra eller dåligt? Vet inte. Men bara det blir dagsljus och/eller vi hänger upp några lampor kanske jag kan börja reda ut det där. Nu försöka hitta till sängen och kollapsa. Och komma ihåg att stiga upp och jobba imorgon.

Drömhus och hus

Tack och hej, radhuset! Good times.

När vi flyttade hit för fyra år sedan tänkte vi alltså att det var tillfälligt. Bara tills vi hittat Huset, det där vi ville leva tills vi blir skruttiga och grå, där vi ville låta rötterna gräva sig djupt ner i marken. Jag trodde vi förr eller senare skulle hitta det där huset som får det att pirra i magen, där allt faller på plats och beslutet känns självklart. Solen faller in genom fönstren med ett förklarat ljus och man får panik vid tanken på att någon annan ska bjuda högre och sno huset.

Det visade sig att det inte var så lätt. Ett eller ett par hus under de här åren har fått det att virvla i huvudet på mig, men det har fallit på att de varit för seriösa renoveringsobjekt eller alldeles för små redan nu. Sedan... har det liksom inte kommit så mycket mer. Att vi velat något fruktansvärt om var vi egentligen vill bo har inte gjort det lättare. Vi har visserligen inte sökt aktivt hela tiden, men vi har ändå försökt hålla koll. Och det är inte mycket intressant som synts till.

I våras blev det mer och mer uppenbart att 1) vi är dumma om vi bor på hyra ännu fler år och 2) vår familj kräver mer utrymme än 83 kvadrat för att kunna leva i fred och harmoni. Vi började leka med tanken på att skippa Drömhuset, när det nu inte verkar vilja dyka upp, och helt enkelt köpa ett hus, ett där vi kan bo. Nu. Ett hus för den här delen av livet. Nästa pusselbit. Vem har sagt att man bara får äga ett hus under sin livstid?

Och så kom det. Vårt vita sjuttitalshus. Man kan väl inte säga att det var förälskelse head over heels, men det var sympati och en känsla av att det här kan fungera. Lite som ett förnuftsäktenskap, men ett som bottnar i sympati och en hoppfull optimism. Vi ska nog bli vänner. Det står kanske inte i en skogsbacke med utsikt över stora landskap som ett av mina påhittade hus som aldrig dök upp, men det gränsar åtminstone till en åker. Och nu är mitt största nöje att surfa tapeter och gardiner på kvällarna när jag egentligen borde packa flyttlådor, och vi har en massa planer som vi knappast hinner göra så mycket åt under skolåret. Det ska bli riktigt roligt det här, även om det inte pirrar så mycket i magen.

(Det här är för övrigt mer känslan jag trodde skulle dyka upp förr eller senare. Och huset. Men med tanke på att det finns i Gnesta är det kanske inte så konstigt att vi missade det.)

Det blev visst mer tankar om att flytta och bo ändå, men för att inte verka så tjatig publicerar jag inlägget först imorgon. Händelsevis 9.10 när dagens första lektion börjar, bara för skojs skull.

Nostalgia strikes

Ända tills för några dagar sedan trodde jag egentligen inte det minsta på att vi skulle flytta någonstans snart. Visst, jag hade ett vagt minne  av att ha köpt ett hus, men det var ju j-ä-ä-t-t-e-länge sedan, och ändå har det inte synts till någon flytt. Jag kunde nämna flytten i varenda small talk jag hade i flera dagar, men när jag laddade en tvättmaskin, gick över vardagsrumsgolvet för att hämta en banan i köket eller gick ut på terrassen för att känna på vädret på morgonen fanns det inte i min verklighet att det här snart inte är mitt hem längre. Det började bli mitt hem för fyra år sedan; det var inte genast mitt hem, men det blev så småningom.

Jag tyckte genast om terrassen, klätterstenarna i skogsbrynet och de stora vardagsrumsfönstren där man ser höga, mörka tallar. Senare upptäckte jag det fina vardagsrumsgolvet, den stora gräsmattan och trappan framför ytterdörren där man kan sitta en vacker sommarkväll. De fisbleka färgerna i badrummet vande jag mig vid, och det tråkiga köket blev jättefint när vi tapetserade om i mörka färger för ett och ett halvt år sedan. Jordgubbslandet vi skaffade ifjol har bjudit på mycket gott, men bärbuskarna som har tre år på nacken har gett cirka fem bär totalt. I vintras fick vi äntligen upp en fönsterlampa i vardagsrummet så man kunde sitta och läsa i soffan utan att ha på full belysning i rummet. Och framför allt, efter att ha vantrivts med det lila sovrummet i tre och ett halvt år, tog vi oss äntligen i kragen i vintras och målade om i lilla rummet och bytte rum med barnen. Ett halvår har jag tyckt om mitt sovrum. Och nu flyttar vi ifrån det.

Det känns nostalgiskt, men inte så sorgligt (utom kanske de höga tallarna). Mer att jag är tacksam för att det har varit hyfsat trevliga fyra år här. Uppåt och nedåt, men radhuset har varit hemma. Jag var inte alls så säker på det när vi flyttade hit från Vasa, men man vänjer sig. Nu vet vi hur man bor i radhus också.

Det finns ungefär tusen saker jag kunde skriva om att flytta och bo. Men jag vet inte. Gränsen mellan att reflektera och att älta är hårfin.

Krusbär

Även om jag ända sedan huskontraktet skrevs har haft mina dubier om hur klokt det var att köpa sjuttitalshus på sjuttitalsområde när det egentligen är helt andra sorters hem på andra sorters platser som får det att pirra i magen på mig så kan jag konstatera att vi i alla fall har köpt en riktigt präktig krusbärsbuske. And that counts for something.

Saker man äger

Råkade se den här bilden från för fem år sedan, när vi flyttade till Kyrkoesplanaden i Vasa. Jag känner mig mycket peppad inför vår kommande flytt! (Hahaa... mycket peppad.) Fint tänkt att tajma det med skolstart! Heja heja!

Mera Åbo (29.6)

Jag har sagt det förr och säger det igen - cyklarna ska med på bilsemestern! Det är värt det! Ett tag tänkte vi strunta i dem eftersom det såg ut att bli så regnigt, men sist och slutligen såg vi inte många regnmoln - och även om vi hade använt cyklarna hälften så mycket hade det varit värt besväret (som inte var så stort). Än så länge kan vi stoppa barnen i varsin barnsits och trampa iväg vart vi vill - kanske är det sista sommaren som det funkar med vårt storbarn, så vi njuter av enkelheten så länge det går.

På lördagsförmiddagen råkade det bli en riktig nostalgiutflykt fast vi inte direkt hade planerat det så. Först genom akademikvarteren och förbi Arken, vidare genom studentbyn och över Hallisbron och så en sväng in på min gamla gårdsplan i Räntämäki, där jag bodde i cellbostad mitt första år innan jag hade kommit mig in till en lägenhet i stan. På hemvägen cyklade vi förbi både Köpmansgatan och Humlegårdsgatan, och därmed hade vi visat barnen alla mina tre hus i Åbo... Inte illa!

Efter cykelturen lämnade jag min familj (och kameran) åt sitt öde och träffade Jane på stan för lunch vid ån och lite strosande på stan. Efter några fridfulla, barnfria timmar mötte vi upp Matias och barnen igen och gick ännu lite till på medeltidsmarknaden.

Kuriosa: Väderleksrapporten hade lovat regn ända fram till fyratiden. I verkligheten var det uppehåll ända till fyratiden, då det till sist började regna. Så - kan man säga att YR hade hälften rätt eller fullständigt fel?

Dagens lugnaste: solopromenad vid Aura å när Matias nattade barnen...