Mässkär

Är det en ruvande förkylning eller är det skolstarten + familjelogistiken som tar ut sin rätt? Igår och idag har jag i vilket som helst varit orimligt trött och inte fått mycket mer än det mest nödvändiga till stånd. Jag hoppas på mer krut i helgen, men i väntan på det passar det bra att se tillbaka på en av sommarens bästa utflykter! I flera år har vi (jag) pratat om att vi borde ta turbåten ut till Mässkär - trots att jag bor där jag bor har jag aldrig varit till Mässkär sommartid och det började kännas som en riktig lucka i min lokalkännedom... Vintertid har jag gått över isen från Ådön med min kompis Linda för att äta syltgrisar och dricka varm kakao en gång, hoppas på rejäl is i vinter så jag kan ta med familjen på den utflykten också! 

I början av augusti blev det äntligen av! Hela sommaren går det lunchkryssningar ut till Mässkär och en sådan hoppade vi på. Själva båtturen var ett rent nöje - för oss landkrabbor utan båt är det helt nya vyer så fort båten lade ut från Gamla hamn, så det var spännande. Kan väl tillägga att de har en ny båt nu, det är alltså inte den som sjönk häromåret... hrm. Gott så, för riktigt så spännande ville vi ju inte ha det. 

Vid Mässkär började vi med söndagslunch på restaurangen i den gamla lotsstationen - ni ser ju själva, det var inte alls illa! Att vi dessutom satt ute på balkongen i strålande sol med utsikt över den lilla gästhamnen skadade inte heller... Jaja, kan hända att vissa barn tyckte att kokt potatis och lax inte var världens mest intressanta utemat, men ibland får man bara agree to disagree... perfekt sommarmat, tyckte åtminstone jag!

Efter söndagslunchen hade vi väl en dryg timme eller så kvar på ön, så vår plan var att upptäcka så mycket som möjligt. Det finns en naturstig på ön som går genom olika naturtyper och förbi olika platser av intresse. Den är inte lång, så det gick bra att gå den, klättra på stenar och ändå hinna tillbaka i tid - men gärna hade vi haft nån timme till på oss! Naturstigens första intressanta stopp enligt mitt gäng var fundament till vad vi tror var den gamla radiofyren som behövde granskas i detalj... men så småningom kom vi oss iväg till naturen också! 

Det är omöjligt att skutta fram över klipporna och bland de små tallarna utan att tänka på Saltkråkan... allt vi saknade var en Båtsman och en farbror Melker som trillar i sjön. Förra helgen letade vi faktiskt fram en gammal Saltkråkan-dvd och hade Saltkråkan som fredagsfilm, det tackar vi Mässkär för!

Klippor och stora stenbumlingar ger mig alltid hjärtat i halsgropen. Jag älskar att se på mina viga klätterapor samtidigt som jag alltid, alltid håller andan tills de är nere på fast mark igen... försöker balansera frihet och ansvar så att jag biter mig i tungan och håller tyst om skaderisken ändå skulle vara reparabel, men någonstans vid att trilla ner och slå ihjäl sig drar jag gränsen. Barnafadern har liite lägre tröskel för att säga stopp, men vi försöker kompromissa! 

Klätterstenar och solvarma klippor fanns det i alla fall gott om. Utan en returtid att passa hade vi lätt kunnat få nån timme att gå bara där! 

En ormbunksskog hittade vi också, helt annorlunda än något man skulle hitta här på landbacken. Trots att vi bara var borta en kort eftermiddag kändes det som att vi hade rest långt! 

En fin utflykt och en fin dag var det, det här kommer vi säkert att göra om! Och nästa ö jag vill se är Tankar utanför Kokkola, kanske vi lyckas få till en sån utflykt nästa sommar... Vår hemmasommar har verkligen gett och gett, om och om igen. Återstår att se om vi någonsin vill resa någonstans sommartid när en vacker dag är möjligt igen... 

Muminvärlden

Dagen när vi skulle till Muminvärlden började med ganska kassa förutsättningar. Josef och jag var fortfarande (är fortfarande, faktiskt) förkylda, men inte så att det skulle vara någon showstopper. Däremot blev Matias sjuk, och var så i oskick att när vi steg upp visste vi helt enkelt inte om vi skulle börja ställa oss för en dag på Muminvärlden eller om vi skulle bädda ner honom igen och hitta på något smått på egen hand istället. Dessutom var det inte alls torrt väder, vilket vi hade kollat på förhand att det skulle vara, utan på natten hade det åskat och regnet hade öst ner, och på förmiddagen fortsatte det stadigt att regna...

Men Matias slängde in panadol och sa att vi kör. Arvid och Edvin var åtminstone helt friska och mycket peppade för en dag i Mumindalen, och det var ju faktiskt mest deras dag. Det gick faktiskt också helt bra, när vi väl kommit i rörelse blev han mycket piggare. (Hehe, nu när jag ser på bilderna kan jag inte låta bli att tänka att Edvins halvknasiga outfit nog är ett resultat av vår förvirrade morgon...)

Nådendal är förresten också väldigt vackert! Faktum är att gamla Raumo och gamla Nådendal påminner väldigt mycket om varandra, med snickarglädje, kullersten och pastelliga trähus.

Väl framme vid Mumindalen var väl det första intrycket... ingen höjdare. Att betala ett saftigt inträde är en sak, men att betala ett saftigt inträde och sen dyka rakt på idel restauranger och kiosker, butiker, och lyckospel kändes lite snopet. Liksom, var det det här vi betalade in oss för? Men ungefär här kommer jag att sluta klaga, för allt efter det här blev bara bättre. När vi äntligen kommit oss ända till Muminhuset, hälsat artigt på Filifjonkan och kramat vårt första mumintroll började det kännas som att dagen verkligen hade en ärlig chans att bli en höjdare i alla fall.

Så ja, jag fick revidera min första åsikt - Muminvärlden var helt klart värt ett besök! Tack och lov klarnade vädret upp och var vackert resten av dagen, så vi kunde gå runt, mingla med Mumindalens invånare och upptäcka allt som fanns att upptäcka.

( - Se ut som brottslingar! - Okej! Det är alltså det de gör i Stinkys cell här ovanför.)

Matias tyckte bäst om picknicklunchen på en klippa i solen, jag tyckte bäst om Sagostigen och barnen kunde inte riktigt bestämma sig för vad som var bäst. Alltihopa, var det mest specifika svar de kunde ge... Ja, Josef var kanske lite mindre övertygad - han blev mest rädd för de läskiga vita varelserna som vaggade runt och kramade folk. Däremot tyckte han väldigt mycket om att springa runt och peta på saker - med en förälder hack i häl, konstigt ändå att vi inte tappade bort honom en enda gång!

Det fanns ganska många föreställningar, både stora och små, och speciellt de mindre föreställningarna tyckte Arvid och Edvin väldigt mycket om - de ville se den när Tofslan och Vifslan hälsade på i Alissa och Häxans stuga för att lära sig flyga kvast två gånger fast de pratade nästan bara finska... bra betyg! Och kanske snappade de stackars enspråkiga barnen upp lite finska på köpet... Försökte i alla fall lära dem att Stinky heter Haisuli på finska, men är inte säker på att det fastnade.

En sak jag tyckte väldigt bra om med Muminvärlden var att det kändes så naturnära. Det är på en ö, och stigarna går inne i skogen och över klipporna. En simstrand finns det också, men när vi väl kommit så långt att det hade passat med en badpaus hade A&E ingen lust längre - även om vädret hade klarnat upp var det inte direkt någon värme att tala om...

Det var det! Något av det mysigaste med dagen var när det närmade sig stängningsdags och de flesta redan hade dragit sig mot portarna. Snusmumriken spelade på verandan och Mumintrollen dansade och vinkade till eftersläntrarna. Vi vinkade hejdå, sedan gick vi tillbaka över bron och körde "hem" till lägenheten för att steka korv.

Summa summarum - det är kanske inte ett utflyktsmål som blir någon årlig tradition för oss, men det var helt klart värt ett besök. På förhand hade jag fått intrycket att barn var entusiastiska och vuxna lite svalare, och det stämmer nog. Utan barn skulle jag knappast åka dit, men med barn - javisst! Josef var nog lite för liten ännu, men Arvid och Edvin hade en jätterolig dag - Muminvärlden funkar tydligen bra ännu för en nioåring!

Bästa lunchen i Raumo

Jag lyckades precis publicera inlägget där jag skrev att vi nästan var framme i Åbo, men vid det här laget har vi hunnit med några innehållsrika dagar - och kört hem igen. Det var så roligt att vara tillbaka i Åbo att vi faktiskt stannade en dag längre än vi hade tänkt. Ibland när jag varit i Åbo har det känts avlägset att jag faktiskt bott där i flera år, som att staden hunnit ifrån mig. Den här gången kändes det inte alls så, utan det kändes som att komma hem - vilket ju egentligen är lite konstigt den här årstiden eftersom jag aldrig ens har bott någon sommar där! 

Igår kom vi oss iväg ganska sent på förmiddagen efter att ha packat och städat lägenheten vi bott i, så det passade med lunch redan i Raumo. Kul, eftersom jag aldrig varit där förr! För det mesta brukar vi köra inlandsvägen ner till Åbo, men när vi började kolla upp det var kustvägen inte mer än 13 km längre... det var det värt för lite omväxling! Tripadvisor rådde oss att äta lunch på Lungi, och vi lydde Tripadvisor. Bra val! Minerna på bilden ovanför kanske ser lite skeptiska ut, men faktum är att hela (!) familjen var eld och lågor över lunchbuffén. Rekommenderas varmt! (Nu måste jag ju medge att rubriken kan vara något överdriven, eftersom det här är den enda lunch jag någonsin ätit i Raumo - men jag skulle inte vara förvånad om den stämmer!)

Dessutom är gamla Raumo så vackert! Nu blev det bara en kort promenad mellan bilen och restaurangen, men det hade varit kul att ta sig tid att gå runt ännu mer, så här en vacker sommardag.

(Och fler inlägg om Åbo kommer naturligtvis! Som om jag skulle kunna låta bli!)