lördag 25 september 2021

Kasken kierros i Koli


Åh. En lördag utan planer. Äntligen! Förhoppningsvis kommer jag mig ut i skogen i något skede idag, men för tillfället nöjer jag mig med ett blogginlägg från en av sommarens bästa skogsrundor. Vi var i Koli och hade bestämt oss för att spara måste-utsikten till kvällen - vi tänkte att det skulle vara mer rimligt med folk då, vilket också verkade stämma. Istället hade vi tipsats om rundan Kasken kierros och satsade på den, med start från Koli hamn. Den var inte lång - kanske 2-2,5 km - men alldeles lagom för en lagom sävlig förmiddag i högsommarvärmen. 

 
Vi började i något som mest liknande regnskog - och jag tror det var bra att vi började där vi gjorde, för allt det branta uppåt kom i början! Det blir ju inte lika storslagna foton av tallar och ormbunkar som av utsikten från Ukko- och Akka-Koli, men det kändes som en väldigt rolig och annorlunda stig jämfört med de vi går på här hemma. Lite äventyr! Särskilt mycket folk var det inte heller, bara några enstaka vandrare vi stötte på. 


Det jag tyckte allra bäst om med den här rundan var att den också gick genom gamla kulturlandskap med svedjebränning, djurhagar och gamla stugor. En liten bit av ur-Finland liksom!


Nära stugorna på bilden fanns det också en tältplats, där ett par campare gjorde sig i ordning för dagen i maklig takt. En jättemysig plats att tälta om man skulle vara en som gör sånt. (Tantens rygg klarar tyvärr inte riktigt av en natt utan riktig madrass. Det gör att jag känner mig uråldrig alternativt som en divig prinsessan på ärten, men man får inse sina begränsningar.)


Dagens djurspaning: Fin liten ödla som njöt av solskenet på stengrunden till den grå stugan. 


Häromkring arbetar man aktivt med att bevara de gamla traditionslandskapen genom bl.a. svedjebränning. Intressant att se det brända området och läsa om hur det gick till!


Längs med vägen finns Mattila gård, ett härbärge som har tagit emot resenärer i ett sekel. Vi hittade en picknickplats vid en gammal stengrund där vi plockade fram vårt trangiakök och kokade dagens nudlar. Väldigt mysigt, men vid det laget hade det också hunnit bli stekande hett, så vi fick leta efter skugga bäst vi kunde. Fin miljö!


När vi hade gått vår runda körde vi tillbaka till campingen för att chilla. Chilla! Något man kan göra på semester tydligen. Vi simmade i Pielisjärvi, kastade frisbee och låg i husvagnen och läste/spelade på telefonerna. Sämre kan man ha det. 


söndag 12 september 2021

20 år

11 september 2001

Höstterminen har hunnit rulla igång och det är mitt andra år som litteraturstuderande i Åbo. Prosa, vår ämnesförening, har planerat gulisintagning för de nya studerandena den kvällen. Sent på eftermiddagen sitter vi på insten och förbereder när en studiekompis rusar uppför trappan med andan i halsen - har vi hört? Det är någon som har flugit in passagerarflygplan i två skyskrapor i New York, alldeles nyss! Nej, det har förstås ingen av oss hört. Någon radio står inte på och våra telefoner har knappar och duger inte till mycket annat än att spela snake på. Gulisintagningen genomförs som planerat och hela kvällen sitter jag och några kompisar på en inpyrd bar på Tavastgatan och tar emot grupper med gulisar som kommer in och får göra ett quiz på vår station. På väggen alldeles intill vårt bord är en TV påslagen och samma bilder spelas upp om och om igen, timme efter timme. Bilderna på flygplanen som mycket riktigt styr rakt in i tvillingtornen. Rakt in.

18 juli 2006

Det har gått nästan fem år sedan terrorattackerna 2001 och vi är på vår första och hittills enda resa i USA. Vi inleder med några dagar i New York och luften står stilla mellan skyskraporna i sommarens värmebölja. Att vi vill se platsen där är självklart, även om det är lite oklart varför. För att förstå? För att pussla ihop bilderna vi sett så många gånger med verkligheten? 

När vi går mot vårt mål på nedre Manhattan känns 9/11 långt borta i tiden, men för varje kvarter vi går känns det som att händelserna fem år tidigare kryper allt närmare. Väl framme är det inte mycket annat att se än en stor byggarbetsplats och några informationsskyltar. Arbetet med Freedom Tower, som senare skulle få namnet One World Trade Center, inleddes bara några månader tidigare och skulle avslutas drygt åtta år senare. Finansdistriktets skyskrapor reser sig runtom oss och vi försöker föreställer oss hur enorma tvillingtornen måste ha varit. Vi står en stund och följer med i arbetet och går sedan vidare för att ta färjan över till Staten Island, se Frihetsgudinnan och fota New Yorks skyline från vattnet - en skyline med två hål i.


12 september 2021

Jag planerar kommande undervisning och konstaterar att det blir mitt sjunde år på min nuvarande skola och därmed också sjunde året jag berättar om händelserna 11 september för mina nior. Andra året jag jobbade i Nykarleby var niorna födda 2001 - årets nior är födda först 2006 och 9/11 är längre bort från deras horisont för varje år som går. Ändå brukar de lyssna som aldrig annars. Attackerna på World Trade Center brukar de flesta känna till åtminstone i grova drag, men utöver det är det mycket, bland annat de två andra kapade planen, som många inte hört om. Jag brukar ibland fundera över varför jag tar in de här händelserna år efter år - det finns ju så många tragedier - men samtidigt förklarar de så mycket om USA och världen ännu idag. Så jag fortsätter.


(Bilderna är från 2006 - och brandbilen har såvitt jag vet inte mer att göra med 9/11 än andra brandbilar i New York. Här finns CNN Tens specialavsnitt inför minnesdagen och här är fjolårets avsnitt där man också får se lite av museet som öppnats på platsen.)

fredag 10 september 2021

Färg

 

Hej! Vågar vi tro att läsårets första förkylningstsunami är över nu? Har haft alla elever på plats i flera dagar nu och alla egna barn i skolan två dagar i sträck - så bra ställt har det inte varit på nästan tre veckor. Jo, barnen turades med ett par förkylningar, så i onsdags konstaterade jag att på tretton på varandra följande skoldagar var det en dag som alla våra barn varit i skolan samtidigt. Kul, inte kul. Men kul att det verkar vara över för denna gång, för jag är mer än redo för vanliga vardagar när alla lämnar huset på morgnarna. 

En söndag när vi trodde att alla var friska körde vi i alla fall iväg till Vasa för att gå på Graffittilandia - sen började Josef snora under dagen, så det var det. När vi körde hemifrån var vi i alla fall förkylningsfria. Och vi lyckades få till ett besök före stängningen - jag tror det var nästsista dagen eller något i den stilen. Jag hade redan börjat tvivla!

Jag har ingen stark relation till Wasalandia - jag minns att jag var dit med mommo och moffa (!) en gång, men vet faktiskt inte om det kanske var den enda gången. Men bara att få gå in i den miljön - ett nedlagt nöjesfält - är ju en upplevelse i sig. En del attraktioner står kvar, till exempel stockbanan som jag minns som det allra roligaste på Wasalandia. 


Det var kanske den sista dagen med sommarväder, så tajmingen var utmärkt! Vi började med att hämta pizza och sitta i gröngräset vid Universitetsstranden och se på vattenglitter och blå himmel. Sämre söndagsluncher har jag haft. Men kommer inte ifrån att det är lite tråkigt att inte ha syster-moster i Vasa längre...


Själva Graffittilandia då? Det var värt att se! Men eftersom jag inte är så värst (haha, alltså inte alls) underground föredrar jag de större, mer genomarbetade väggmålningarna framom det mer graffittiaktiga - och på området där det spelas paintball kunde jag inte komma ifrån att alla färgstänk bara kändes VÄLDIGT mycket som fågelskit från en hel armé av måsar, vilket kommer ganska högt på min personliga äckel-lista. 


Men förutom paintbollarna var det roligt och det var lätt att hålla sig sysselsatt en timme eller två. Vi gillade UV-tunneln och barnen tyckte det var extremt lustigt med Edvins neongula skor... Om de öppnar nästa år igen finns det säkert massor med potential att utveckla hela konceptet i all oändlighet. I vilket fall som helst, nöjd med att vi kom oss iväg, att vi fick njuta av sensommarsol och så något helt annorlunda än det vanliga. Bra söndag!

onsdag 25 augusti 2021

Hösten slog till


Som jag saknar sommaren just nu! 

Hösten tog i lite väl hårt så fort skolorna började kan jag tycka. Det regnar och är kallt. Förkylningar härjar så det står härliga till. Sjukvårdsdistriktet har gått in i spridningsfasen igen. Köksrenoveringen hann inte bli riktigt klar före skolstart. Hela huset ser ut därefter. Jobbet har börjat jättebra och jag är osedvanligt peppad för den nya terminen, men imorgon är jag hemma med förkylda barn. Det är bara så... väldigt, väldigt vardag. Puh!

Och allt det där får mig osökt att tänka på... att jag inte bloggat om vår husvagnssemester ännu. Sommar, bad och nya platser! Det var så efterlängtat och så roligt. Det får bli min eskapism när höstmolnen delar med sig lite för generöst av sina gåvor. Här tjuvstartar jag med att strössla in några bilder från vår första dag på resande fot! Plastdjuren och det höbärgande plastfolket hittade vi i en hage bakom en ABC där vi stannade och tankade. Otippat och lite märkligt, men rätt mysigt faktiskt, särskilt en vacker sommarkväll! 

(Eller glasfiberfolket kanske?)

 
Väl framme i Koli ville Edvin absolut ta sig ett dopp fast det började bli sent. Han blev ensam i vattnet den gången, men de följande dagarna tog vi igen det. Koli camping, där vi bodde, må ha en servicebyggnad som inte sett skymten av någon renovering sedan 1970, men det finns en väldigt, väldigt fin strand. Det var först i efterskott jag läste mig till att Pielisjärvi faktiskt är Finlands femte största insjö, men redan där roade vi oss med att kolla på kartan och försöka få rätsida på hur långt den sträckte sig och åt vilka håll. Att simma där var nog en av mina finaste naturupplevelser i sommar och jag skulle när som helst köra en dag för att få göra om det! 


Där lämnar jag bloggen för ikväll. Med minnet av klart, ljummet insjövatten och en solnedgång med så milda färger att själen slutade flaxa och belåtet lade sig till ro. Där.

fredag 20 augusti 2021

En första skolvecka och en vaccindos senare


Vilken vecka det varit! Väldigt bra. Väldigt utmattande. Efter en första skolvecka finns det sällan särskilt mycket överskottsenergi, men samtidigt har allt gått jättebra. Josef har börjat ettan utan någon som helst dramatik och själv har jag haft en så osannolikt snäll och trevlig första vecka med elever att det känts som om varje lektion hade kommit inpackad i mjukaste bomull. Skulle lärarlivet på ett högstadium alltid vara så här skulle ingen någonsin vilja jobba med något annat, jag lovar! Och ändå var fredagen väldigt välkommen när den kom. Att behöva vara både trevlig och skärpt hela dagarna är inget jag är van vid efter ett långt sommarlov, tydligen.

Inte nog med att vi haft skolstart på gång, dessutom fick både Matias och jag vår andra vaccindos igår - samma dag som det rapporterades att hälften av Finlands befolkning hade blivit fullt vaccinerade. Det känns lite extra roligt att ha blivit vaccinerade just den dagen - nästan lite historiskt! I slutet av sommaren har jag känt mig så oerhört trött på den här pandemin. Det är klart att jag har varit det till och från tidigare, men när deltavarianten slog till och siffrorna blev allt sämre började jag känna att det här är något vi aldrig kommer att bli av med - munskydden, de återkommande restriktionerna, alla tester vid minsta förkylning, icke-resandet... jag är så trött på det. Hittills har jag tänkt i kortare perioder och sett det hela som något tillfälligt och begränsat i tid. Egentligen tror jag ju fortfarande att det är så och att vi så småningom kommer till en hanterbar vardag tack vare vaccineringskampanjen, men jag har haft lite svårt att övertyga mig själv om det. Men nu har vi gjort vad vi kan för vår del i alla fall!

Jag måste ändå erkänna att jag var nervös efter att ha hört mycket om att andra dosen pfizer kan ge starkare biverkningar än den första - och det trots att jag inte kände av mer än en något öm överarm förra gången. Den här gången hade jag funderat på reservplaner för mina lektioner, sett till att inte planera in något extra den dagen och utgick nästan från att jag skulle däckas lite, lite grann... men se nej. Armen är sjukare än sist, men fortfarande inte värre än ett rejält blåmärke - annars har det inte varit minsta fel på mig idag! Däremot uppmärksammade både Edvin och Josef skolårets första helg med lite stegring och allmän krasslighet ikväll, så om det inte går snabbt över lär det blir en riktigt, riktigt lugn helg för oss. Oh well. Kanske vi tar lite behövlig ny sats med köksrenoveringen i så fall. Wish us luck! 

Trevlig helg!

torsdag 29 juli 2021

Åka karusell i 30 grader


Vi kom hem från resan och fortsatte flänga runt! Kommer definitivt att skriva ett par inlägg om resan också nu när jag äntligen har en resa att skriva om, men har inte riktigt hunnit med. Det var så otroligt roligt att vara ute på vift och bara göra roliga saker nästan en vecka i sträck! När vi kom hem  var det dags för ett besök i Solf, tre dagar fotboll på Kokkola Cup och lite (alltså pyttelite) Jakobs dagar, så vi höll tempot uppe... Sedan tog köksrenoveringen och vardagslogistiken över relativt snabbt igen, men det är väl så det är med sommarlovet i år. Nu närmar vi oss i alla fall ljuset i tunneln med renoveringen! Det är på tiden eftersom augusti och höstterminen närmar sig med stormsteg... 

Igår drog vi i alla fall djupt efter andan och vågade oss på en dag på Power Park. Det lovade vi nämligen redan ifjol, men ändrade oss och for till Zip Park istället - personligen föredrar jag att åka ziplines mellan träd istället för att trängas på ett nöjesfält i högsäsong, men nu var det dags. De lediga sommardagarna började vara på upphällningen, så det fick bli i går trots att det utlovades 30 plusgrader... Phew! Vi laddade med vatten, solkräm och huvudbonader och klarade faktiskt värmen förvånansvärt bra även om vi kände oss lite slitna i slutet av dagen. 

Folkmängden däremot var jag inte riktigt beredd på. Vi hade läst att de tar in max 40 % av maxkapaciteten nu, men i så fall undrar jag nog vad 100 % egentligen innebär... Det var bara att rusta sig med tålamod och ställa sig i kö. Vi hann ändå åka det mesta vi helst ville och barnen fixade väntandet riktigt bra. Nåja, det är ju egentligen bara vad man kan förvänta sig av en solig dag i slutet av juli, men jag hade liksom inbillat mig att värmen skulle ha hållit antalet nere... Om det blir ett försök nästa sommar ska vi nog försöka vara snabba på bollen och åka riktigt i början av sommaren när det säkert är luftigare mellan attraktionerna! 


Roligt hade vi i alla fall! Storbarnen ville helst åka höga berg- och dalbanor medan Josef fortfarande vill hålla sig till de snällare, så ibland åkte vi tillsammans, ibland delade vi på oss. Thunderbird (berg- och dalbanan i trä) tycker jag om, men det är ungefär lagom för mig - jag överlät med varm hand åt Matias att följa med på saker som vänder folk upp och ner eller accelererar från 0 till 100 km/h på 1,9 sekunder... Storbarnen var överens om att Junker var oslagbar, med Pitt's och Thunderbird som starka utmanare. Josef kunde inte peka ut en favorit, men ser vi på antalet åk skulle jag tro att det var vattenskotrarna eller pariserhjulet... 


Vi åt en tidig lunch hemma och hade tänkt oss att äta kvällsmat mellan åken. Tji fick vi! Det var nämligen ingen som hade tid med något så världsligt som att äta när det gick att åka karusell istället! När parken stängde klockan sju hade vi alltså bara ätit lite kex och riskakor efter vår tidiga lunch, så det är möjligt att våra darriga knän hade flera orsaker. Vi handlade med oss lite plockmat från Halpa-Halli och körde till kyrkan i Alahärmä för att hitta en bänk att sitta på. Gravgården går ända upp till kyrkan, så det kändes nästan lite vanvördigt att sitta där med vår gula plastkasse och äta, men så underbart stillsamt efter vår intensiva dag. Önskar jag kunde säga att hela familjen delade den lugna känslan, men två familjemedlemmar hade var sitt sammanbrott under tiden - någon kan ha sagt "Ni kan inte TVINGA oss att sitta på en gravgård hur länge som helst! Då är man DÅLIGA föräldrar!". Jag vågar påstå att vi hade plockat våra föräldrapoäng tidigare under dagen så att det räckte till för att täcka en sådan föräldratabbe... 

En vacker kyrka har de i alla fall i Härmä, även om den inte uppskattade till 100 % av alla familjemedlemmar just i går. Nån gång skulle jag gärna gå in och titta!


 

fredag 16 juli 2021

Husvagnsliv (!)

 

Hej från vägen! 

För tillfället är vi på vår längsta resa sedan februari 2020 - längst hemifrån och med störst planer! Blev en aning besviken när jag insåg att vi fortfarande bara är 200 kilometer från Sandsund, men ändå - så långt hemifrån har ingen av oss varit på 17 månader... 

Längre har vi tänkt att det ska bli i alla fall, dagens mål är Koli och efter det har vi tänkt oss vidare mot Joensuu och Nyslott. Som jag ju konstaterade i ett tidigare blogginlägg har jag kanske aldrig varit längre österut i Finland än Vuokatti, så det här ser jag fram emot! Med skräckblandad förtjusning. Orsaken till den lilla dosen skräck är kopplad till vår dragkrok och är svärfars Solifer anno 1988. Vi är på husvagnssemester! Yikes. En gång tidigare har vi försökt oss på husvagnssemester, men då kom vi hem efter två nätter i Seitseminen och Tammerfors pga inte kul längre. Det är länge sedan, så efter det har vi fått en Josef i familjen, men svärfar har också hunnit uppdatera till en som är ungefär samma årgång, men lite större och lite fräschare. Och så har vi nog preppat bättre den här gången. Och det klokaste vi gjort i sommar är antagligen att vänta ut värmeböljan - att vara noviser i husvagn när det utlovas över 30 grader hela veckan låter inte som något vinnande koncept... men nu lär det bli lite mer lagom svalt väder ett tag framöver.

Bilderna är från en utomordentligt oansenlig rastplats i Reisjärvi, men nog måste ju vår första husvagnssemesterslunchrast förevigas. Väl? Så här långt har det i alla fall varit ett nöje! Även om det kändes liiite typiskt att bara nån kilometer efter att vi stannat av nödtvång eftersom vi inte tyckte vi kunde skjuta upp lunchen längre körde vi förbi en jättefin plats precis vid stranden av en stor sjö, med lekpark och allt... oh well. (Måste anteckna för min egen skull att den platsen var helt nära Kisatien koulu ifall vi nångång kör här i trakten igen...)

Läget i baksätet då? Alldeles utmärkt, tackar som frågar! Tydligen har barnen samlat på sig bra med biltålamod under vårt långa uppehåll. Vi har lyssnat på 90 minuter sommarprat med Benjamin Ingrosso (på barnens begäran) och tävlat i vem som kan suga längst på Lakrisal (Arvid är oslagbar mästare). Nu kör vi vidare!

onsdag 7 juli 2021

Tillsammanslägret 2021


Ska jag börja med att erkänna en sak? När årets lägerhelg närmade sig i fredags var jag inte direkt upplagd. Jag längtade efter ett avbrott i sommarlunken, men inte ett som skulle innebära en hel helg där jag förväntades umgås med en massa människor och liksom vara... trevlig och social. Och bo i en hydda tillsammans med min familj, bli biten av myror och sånt. Men anmält är anmält, så vi packade ihop oss och körde till Humle. Tur det! Det tog faktiskt inte länge innan jag hade värmts upp och mjuknat av lägerlivet. Och tänk, det visade sig att det var just ett sådant avbrott jag behövde! 


Förra året ordnades faktiskt också ett Tillsammansläger, men eftersom det var förkortat till ett dygn försvann det snabbare än en Humlemyra hann blinka, så nu var det roligt att få återuppta lägerlivet! Visserligen är det ett kort läger även i vanliga fall, men ändå så att man hinner landa ett tag innan man måste packa ihop igen. Så roligt att hinna träffa och prata med gamla vänner ( och - faktiskt - några nya ansikten). Det är ju inte direkt något man skämts bort med de senaste 17 månaderna. Extra roligt att syrran Hanna och hennes familj också var där, så vi fick umgås intensivt i ett par dagar. 


Stranden vid Humle är vacker i solnedgången, men ingen vidare badstrand. Då är det tur att det finns andra stränder i närheten! Både på lördag och söndag körde vi iväg till (två olika) stränder i Kantlax tillsammans med Hannas gäng. Älskar älskar älskar att simma i klart, (ganska) varmt sommarvatten. 


Och så kom vi då hem på söndag eftermiddag, trötta och bromsbitna, men mycket glada för helgen som varit. Här hemma stod renoveringsröran kvar som vi lämnat den, men i drygt två dygn hade vi fått strunta blankt i den och ägna tiden åt annat. Det behövde vi! 


måndag 28 juni 2021

Livstecken


Tvärstopp på bloggfronten. Absolut torka. Det enda som finns att göra är att sätta ribban riktigt, riktigt lågt och skriva ett blogginlägg om exakt vad som helst - då brukar det i bästa fall vara som att vrida på en kran, så vem vet om vi inte ser hur det börjar rinna till här så småningom!

Att inspirationen inte riktigt flödar har kanske också att göra med att mitt sommarlov också står liksom i standby och väntar på att resten av familjen ska sluta vara så upptagna hela tiden. Just nu är vi mitt inne i en period på fyra veckor när något av (eller alla) barnen har aktiviteter dagtid varje vardag och ibland i helgerna också. Dessutom renoverar Matias köket och trivs bäst i den bubblan utan inblandning från omvärlden. Så då får jag väl... rensa upp ett par garderober så länge? Kul, verkligen. (Men skämt åsido - det är inte kul att göra, men känslan efteråt är ju ganska fantastisk!)

Dessutom tyckte jag vår planlösa sommar ifjol var fantastisk, men i år får samma planlöshet mig mest att känna mig lite... uttråkad. Jag längtar efter omväxling, storstäder och nya impulser! Vi lär hållas inom Finlands gränser även den här sommaren, men jag kommer snart att behöva planera in något som innebär lite miljöombyte känner jag! 

Med det sagt har ju sommarlovet ändå börjat strålande på många sätt och vis: vädret är på topp, barnen är stora och vi har hunnit med ganska mycket roligheter trots allt. Idag träffade jag t.ex. en av mina systrar, tre av våra barndomsvänner, en liten knatte och en ännu mindre skrutta för lunch och en eftermiddag strosandes runt i vackra Aspegrens trädgård. Sånt! Det är livet. 

lördag 12 juni 2021

Ledig


Hej sommarlov.

Du tog tid på dig, men du kom till sist. Jag har sett så mycket fram emot det, men när det äntligen blev dags kändes det mest underligt och till och med lite obekvämt att umgås. Ledighet, det var så länge sen vi träffades att jag inte visste riktigt hur jag skulle återuppta bekantskapen. Men småningom börjar jag tänka att vi nog kommer att trivas tillsammans ändå. Vi behöver bara lite mer tid för att hitta tillbaka till varandra, men tid har vi ju nu. Välkommen!

Ja hjälp. Månaden före skolavslutningen var inte hållbar på något sätt alls. Här hemma är det kaos ute och kaos inne. Idag städade jag kylskåpet (long overdue) och skämdes ögonen ur mig när jag insåg hur mycket mat jag skulle behöva slänga bara för att ingen hade hunnit eller orkat hålla koll på vad som fanns där - typiskt symptom på en för stressig period. Jag tränade också mitt första onlinepass sedan början av maj och noterade att det minsann kändes i kroppen att jag skippat träningen och istället panikladdat med choklad för att orka i mål. Ingen energi alls. 

Som sagt, ohållbart på så många plan! Samtidigt försöker jag vara snäll och nådig mot mig själv fast jag inte lyckats hålla alla bollar i luften hela tiden - jag har trots allt lyckats knyta ihop ett skolår och se till att mina ungar mår bra och det får ibland vara gott nog. Men nu är det dags att vila och sakta men säkert börja räta upp det här skeppet igen. Så småningom!