Grattis Johannes

För femton år sedan var det någon som firade nyår genom att smälla av en bomb mot väggen till polishuset i Jakobstad. Det var ju i och för sig ganska rafflande, men mera intressant var det ändå att familjen fick en lillebror. Det måste ha varit rätt så överraskande för våra föräldrar att det dök upp en pojke efter fyra flickor. Vi var i alla fall nöjda med ungen, som inte är så liten längre - om några dagar varnas allmänheten, för då har han fått traktorkort.

Grattis på femtonårsdagen, Johannes!

Lappar

Alla bör bära med sig två papperslappar och läsa på dem varje dag. På den ena står det: "Du är stoft och aska"". Och på den andra: "För din skull skapades universum".

Rabbinskt ordspråk

Faffa Gunnar

Julhelgen hann han fira, faffa min. Men när den var över, på torsdagen 27.12, gick han en promenad, lade sig under en pläd på soffan och steg inte upp mer. När en som närmar sig 89 år dör är det inte direkt någon chock, men en överraskning likväl. I flera år har han varit redo för himlen, och vi har vetat om det, men har väl inte trott att det skulle vara så nära, så aktiv som han ändå varit. Ofta har han gått promenader som kan trötta ut folk med sisådär 50-60 år mindre på nacken också. Nu när jag är här i Överpurmo märker jag att han saknas här, det blir tydligare än i Vasa, men mest av allt är jag glad och tacksam för hur det gick. Han levde färdigt och fick sluta utan att bli liggande sjuk och råddig. Arvid och han hann leva samtidigt ett halvår, och i julhelgen konstaterade faffa att "no var i kar åv hade å". Generationerna går vidare.

Överpurmo är en krutgubbe fattigare, och en viktig pusselbit i min uppväxt är inte kvar här längre. Men vi ses igen, faffa.


Bild är på kommande när jag är tillbaka vid min egen dator.

Julstök, uppföljaren

Alltså, det här är inte dumt. För att bidra lite till julstöket på Mellansjöbacken erbjöd jag mig att göra några salta pajer att ta med och äta på julaftonskvällen. Jag räknade ut hur mycket paj som kommer att behövas, planerade fyllningen... och på något lyckligt sätt blev det så att bröderna Hannus står i köket och bakar paj av hjärtans lust som bäst medan Arvid och jag pysslar på med ett och annat som faller oss in. Doftar gott gör det också. Skulle det kunna vara bättre?

Julstök med Arvid

Klockan 8.08 imorse svängde det: från och med det klockslaget blir det ljusare och ljusare... nu är det nästan sommar igen. (Nästan, sa jag.) Och Arvid blir äldre och äldre - idag fyller han ett halvår. Av någon anledning tycker jag det är djupt tillfredsställande och ordningssamt att han är född på årets ljusaste dag (det borde det väl vara, ett halvår från nu?) och blir ett halvår på årets mörkaste dag. Det är liksom så logiskt och enkelt att hålla reda på.

Igår kväll kom inspirationen till årets julstök. Det har gått lite trögt att komma igång, men igår kväll spelade vi julmusik och städade skrymslen och vrår som hade samlat oroväckande mängder damm (att det börjar klia både i och på halsen när man städar är knappast ett gott tecken). Och tro det den som vill, men jag har fått en riktigt städglad son. Eller åtminstone trivs han om han får gunga omkring i bärsele på pappas mage när han städar. Iklädd tomteluva en stund, till vår förnöjelse. (Arvid, inte hans far...) Men han fick inte ha den länge, för bjällran var lite för lockande att äta upp. Julstöket har fortsatt, julklapparna är inslagna och dammsugaren går som bäst (inte jag som styr). Visserligen kan det se ganska rörigt ut ändå, men vi vet i alla fall att det är jämförelsevis rent. Och ändå har vi inte stressat - Matias bror Anders är här, så vi har haft ett riktigt lugnt och fridfullt julstök. Nästan lite synd att vi sticker från Vasa imorgon - fast å andra sidan, vad har man en stor familj för om man inte tänker fira jul med den? Jul är ändå mysigast i gott sällskap.

Beedle the Bard

Det här inlägget är egentligen bara intressant för dem som hummar glatt igenkännande när jag nämner The Tales of Beedle the Bard. För dig som inte hummat igenkännande, men ändå fortsatt att läsa kan jag berätta att det är en samling sagor som spelar en viktig roll i Harry Potter and the Deathly Hallows - och nu har Rowling skrivit sagosamlingen också. För hand, och illustrerat den. Men publiceras ska den inte, den finns (och ska bara finnas) i sju exemplar. Sex av dem ger Rowling till personer som varit närmast involverade i Harry Potter-serien, och det sjunde ska auktioneras ut på Sotheby's i helgen. Det är för ett välgörande ändamål, så du kan ju ge ett bud om du vill. Utgångspriset är inte mer än £ 30 000.

Hur som helst, även om jag gärna skulle vilja läsa berättelserna gillar jag idén med att bara göra sju handskrivna böcker. Idag, när hela världen har tillgång till i stort sett allt som skrivs, är det lite magiskt med några få, svåråtkomliga exemplar. De kan bli mytomspunna, eftersträvansvärda... Fast säkert kommer ju berättelserna att poppa upp nånstans på nätet ändå. Glädjedödare någon. Men självklart kommer jag ju att läsa...

Läs mer här om du vill.

(Nu lusläste jag, och boken auktionerades ju ut redan i torsdags... beklagar alla som hade tänkt göra ett försök!)

Fantastiskt bibliotek

Åbo nya stadsbibba måste ju få ett alldeles eget inlägg. Så länge jag bodde i Åbo var huvudbibban ett råtthål. Jag tänkte göra en förskönande omskrivning, men kanske jag ändå inte förolämpar någon alltför mycket med mitt ordval... Om jag inte har någon ytterligt trofast och hängiven åbobibliotekarie i min läsekrets, men det tvivlar jag lite på. Själva huset är vackert på utsidan, men på insidan var det trångt, högljutt och luktade fuktiga gamla böcker (eller sockor). Jag gick i princip aldrig dit för att strosa runt och se om jag skulle hitta något trevligt, utan jag gick dit, plockade åt mig det jag på förhand tänkt ut att jag skulle ha, och gick hem. Om jag ville nöjesbiblioteka lite gick jag till barn- och ungdomsbibban. Men nu är det nya tider... nya stadsbibban är en oas. På riktigt. Rekommenderas åt alla som ens lite gillar bibliotek och som har vägarna ens i närheten av Åbo. Det kommer att bli ett helt bibliotekskvarter, och det gamla, vackra biblioteket kommer också att förnyas invändigt och bli den skönlitterära avdelningen. Det som redan har öppnats är en helt nybyggd del: stort, luftigt, estetiskt, trivsamt... med läsbord, sittplatser, tittskåp för barnen på barnavdelningen. Det är bara så snyggt. Man blir glad av att vara i sådana byggnader. Eller är det kanske bara jag som är ytlig?

Ja, jag inser väl att det här är ett nördinlägg.
Välkommen till biblioteksnördarnas egen lilla värld!

Decemberåbo

Jag som hade tänkt reseblogga från vår exotiska resa till det fjärran Åbo. Inte en enda gång har jag kommit mig för, först nu när vi lyckligen är tillbaka i Vasa igen. Men sammanfattningsvis har vi haft det bra. Livet har varit skönt att leva. Gradupresentation och handledning avklarades i rask takt inom ett dygn efter att vi kommit till Åbo, och sedan kunde vi ägna oss åt annat trevligt. Jag såg Pargas i dagsljus för första gången, umgicks med goda vänner, beskådade gammaldags julmarknad, kämpade mig fram i julträngseln i centrum, promenerade utefter ån och försökte studera lite i Arkens bibliotek. Arvid ägnade sig mest åt att flirta med vår tillfälliga kämppis.

Åbo är alltid roligt att återkomma till. Jag känner mig som hemma, men samtidigt ser jag staden lite annorlunda än när jag bodde där. Det händer så mycket där, hela tiden är det nåt som förändras. Ibland när jag går på stan får jag en lite overklig känsla, det är som om jag drömmer att jag är i Åbo: på det stora hela stämmer bilden, men vissa detaljer haltar (butiker som bytt plats, hus som rivits eller byggts, åns kanstenar som rätats till...) Lite sentimental blev jag den här åbotrippen, eftersom vissa kapitel avslutades. Jag lämnade in min arkennyckel, bara en sån sak... Men det är kanske inte så dramatiskt ändå, 2½ år efter att jag flyttat därifrån. Presentationen och handledningen var i princip det sista ärende jag har till litt.vet:s fysiska utrymmen (om jag nu inte doktorerar förstås - ha); gradun är inte inlämnad ännu på ett tag, men resten av kontakterna behöver jag inte dit för. Blev riktigt inspirerad att spurta med gradun förresten, fick bra, konstruktiv kritik som jag vill använda nu. Men jag kommer nog att vara mer morsa än studerande nu den här veckan... kan kanske klämma in någon skrivstund mellan varven.

En liten en

Om man ser på ett halvår i ett helt livs perspektiv är det nog inte mycket. Men vissa halvår är mer händelserika än andra... Ikväll var vi och hälsade på en liten Zacharias som är fem månader yngre än Arvid, och vi blev lite förbluffade. Tänk att så mycket kan hända på fem månader! Zacharias var så lätt att han kunde ha varit gjord av silkespapper, liten och söt. Arvid stor och vuxen i jämförelse (men också söt, förstås). Arvid tittade med stora ögon och försökte komma underfund med vad den lilla varelsen var för en typ. Såg lite bekymrad ut bara när Zacharias grät... och när först mamma, och sen pappa höll i den lille typen istället för honom...

Och imorgon bär det av till Åbo!

Teaterapa?

Snart börjar jag gå i barndom. Nu börjar jag tycka att sånt som var roligt förrivääde är roligt igen - tänker på teater. Jag har med varierande framgång varit med i skolteatrar, lägerdraman och så vidare i mina dar, men det har varit lite magert på sista tiden. Min stora framgång hittills var väl titelrollen i Tusse Trumpen på julfesten på fyran. Vilket stort ögonblick i teaterhistorien. Tusse Trumpen var en tomtenisse som var sur och tvär och inte alls tyckte det var roligt med jul. Men jag minns faktiskt inte om det skedde någon karaktärsutveckling eller om Tusse/jag var sur och tvär från början till slut..?

I söndags gjorde jag bejublad (?) comeback - inte som Tusse Trumpen då, utan som farmor i julspelet i baptistkyrkan här i Vasa. Nej, det fanns väl ingen farmor vid krubban... men farmor fungerar som berättare i Selma Lagerlöfs Den heliga natten. Jag ångrade x antal gånger att jag i ett svagt ögonblick hade lovat ställa upp, men till min överraskning tyckte jag det var roligt - och tyckte till och med det var lite tråkigt att att skådespelet var så kort innan änglakören tog över... Sminkösen/farmors barnbarn sminkade rynkor och babypudrade mitt hår så det stod härliga till och fårskinnstofflorna och pläden i mormorsrutor åkte med. Skådespelandet kan jag inte säga mycket om, men jag lämnade åtminstone inte bort några vitala delar av berättelsen... men vilka duktiga sångare det finns i församlingen! Vackert. När vi gjort vår del fick jag sitta där och mysa i mina fårskinnstofflor och njuta av musiken.

Kanske teaterapan i mig inte är stendöd i alla fall? Det var en överraskning.

Bollsinne

Det verkar som om Arvids fotbollsmostrar får rätt!
Idag var vi och hämtade paketet som ett visst blöjföretag så frikostigt delar ut till halvårsbarn - ganska bra paket faktiskt. Och bäst av allt var en liten boll som tydligen var otroligt rolig. Jag kan ärligt säga att Arvid aldrig tyckt att någon pryl i sig varit så skojig som den där plastbollen; han började skratta högt så fort den ens rullade lite lite på köksbordet.

Träningar med mostrarna nästa.

Snart är vi gröna åsnor

Snart är vi s-kunder. Snart. Men ännu har vi inte kämpat tillräckligt för det åtråvärda gröna kortet. När man tänker på hur mycken energi vi lagt på det hela kunde man nästan tro att det var fråga om ett lite mer spännande grönt kort.* Men nej, det är för ett helt vanligt, futtigt s-förmånaskort vi gjort följande ansträngningar:

1) Prisma. Vi hade en tid att passa och gav upp när vi insåg att det skulle ta en halvtimme till förutom det vi redan stått i kö.
2) Prisma. Rationaliserade lite. Fyllde i alla blanketter hemma och jag trippelkollade att jag skrivit under överallt där jag skulle skriva under, sedan begav sig Matias och Arvid till Prisma för att fixa det. Men si, det gick inte om jag inte personligen var på plats.
3) Prisma. Vi hade en tid att passa och gav upp när vi insåg att det skulle ta en halvtimme till förutom det vi redan stått i kö.
4) S-market på Brändö. Byter taktik och tänker att det kanske är enklare på ett mindre ställe. Verkar lovande, vi får blanketterna med hem för att fylla i. Visserligen hade vi fyllt i dem inför prismaförsöket, men hade inte med dem.
5) S-market på Brändö. Vi lämnar in blanketterna och tror till vår förvåning att det är fixat nu... tills det ringde igår: en massa oifyllt och oklart med blanketterna.
6) S-market på Brändö. Så idag gick jag för att ordna det sista, utrustad med Matias körkort och allt. Men...

7) ...etapp sju återstår. Det visade sig att Matias underskrift saknades på ett av de sisådär femti pappren. Fick med mig blanketten hem för att få en underskrift och ska gå tillbaka med den imorgon.

Det hela är kanske ett test? KPO vill bara ha ägarkunder med änglars tålamod och åsnors envishet.

*Tänker på Green Card i USA, om ni missade det...

Flow

Ja, det skulle man minsann inte ha trott. Efter en natt då Arvid mest inte ville sova alls trodde jag min tankekapacitet var oåterkalleligen förbrukad och förväntade mig inte mycket av mig idag. Men jag stålsatte mig och tog itu med att skriva ett skelett till sammanfattningen som jag fasat för i långa tider. Döm om min förvåning när fingrarna började knattra ivrigt och en halv sammanfattning (eller åtminstone en första version) blev skriven utan större möda. Skulle det alltid vara så här skulle jag kunna doktorera direkt. Tyvärr är det nog alldeles för unikt... Tillbaka till texten, måste skynda skynda innan inspirationen överger mig!

Go' lillajul till er alla!

Nedräkning

Det närmar sig. Nu har jag i stort sett bara helgen på mig, sen ska texten till seminariet skickas in. Visserligen måste den inte vara helt färdig då, men diskussionen på seminariet blir kanske inte så givande om jag måste bemöta allt med "öh... ja, det där har jag ju tänkt ändra... och det där ska ju egentligen inte vara så... och det har jag inte riktigt hunnit skriva klart..." Så nu ska jag ruscha så gott det går. Jag hoppas på helgen, för i veckan har inte mycket blivit gjort, med Matias tillbaka på arbetet.

Häromdagen var det i alla fall någon som intresserade sig för Narratology - Introduction to the Narrative. Tyvärr var det inte jag, utan Elias 1 år och 5 månader. Men framtiden verkar ju vara säkrad för litteraturvetenskapen i alla fall!

Babysång

Måste spinna vidare på det här med Arvids sång. Vi sjunger ganska mycket för honom, han verkar gilla det. Problemet är att jag inte kan så många barnsånger, inte med hela texten i alla fall. Har lånat hem en rekorderlig bok med barnvisor för att lära mig texter, men oftast sjunger jag ju när jag byter blöjor, gungar vagnen, försöker få honom nöjd och glad medan jag plockar i diskmaskinen... och då är det inte så praktiskt att gå med en uppslagen bok i näven.

Istället sjunger vad som faller mig in: Lilla Arvid, lilla vännen, nu får du ligga på golvet och sprätta med benen en stund medan jag hänger kläder på tork oj vad du skriker, lilla vrålapa, lilla vrålapa... till tonerna av en skum potpurri av Ekorrn satt i granen/In the name of love/Hosianna/Rosa helikopter/Live tomorrow... och en del melodier som jag kanske hittar på just då, eller som kanske bara poppar upp i huvudet utan att jag vet varifrån. Men det är ju lite synd om honom, för han kommer ju inte att kunna en enda riktig sång. De riktiga sånger jag sjunger för honom drunknar liksom i mängden. Borde nog ta fram Min skattkammare och plugga lite sångtexter snart.

En välsignad röra - uppföljarinlägget

Väl hemkommen från Blessed Mess-konserten. Det var som jag trodde, vackert! Och även om jag gärna skulle ha varit med och sjungit, så var det roligt att få höra kören som en outsider. När vi gick hem frågade jag försynt Matias om det alltid brukar låta så bra... och det brukar det tydligen. Men man missar mycket av helheten när man står inklämd bland sopranerna och mest hör sig själv.

Arvid gillade också musiken. Ganska länge i början såg han sig bara storögt och förundrat omkring och njöt av ljuset, musiken och de många skojiga människorna. Applåderna var lite konstiga, men han verkade bestämma sig för att det var honom alla applåderade åt och log lite nådigt till svar. Men när han började sjunga med fick jag gå ut med honom... och den senare delen av konserten turades Matias och jag om att vara ute i vestibulen med honom. Han har faktiskt börjat sjunga! Inte så värst tonsäkert ännu visserligen, men när vi sjunger för honom (eller när en hel kör sjunger för honom...) kan han, om han är på gott humör, börja sjunga med. Men det ska väl nog en välvillig mor till att kalla det sång, andra skulle kanske kalla det ett entonigt läte... men vänta bara!

En välsignad röra

Vackert, vackert, vackert på Brändö när jag var ute med barnvagnen på ärenden idag! I år känns det inte som om kylan, snön och halkan känns så hotfulla när det håller på och blir vinter. Däremot saknar jag ljuset, ljusa sommarkvällar, nätter, morgnar... Då är det bäst att passa på och njuta av en sån här dag!

Annat man kan njuta av i Vasa idag är Blessed Mess konsert i Trefaldighetskyrkan ikväll 19.00. Gratis inträde och njutbar musik, kom kom kom. I vinter har jag körpaus (och dessutom höll jag nog på och bli betydligt äldre än genomsnittet i Blessed Mess) men jag saknar det! Är en skön känsla att vara en del av musik som låter bra fast man själv inte har så storartade solokvaliteter. Har varit med i flera körer beroende på var jag bott, och har gillat dem alla. Men repertoaren i Blessed Mess passade mig perfekt, och det blir inte sämre av en väldigt musikalisk och begåvad körledare. Och därför tänker jag inte missa konserten ikväll.

Köpfritt i Finland

Nähä, jag hade ju fel. I Finland uppmärksammas köp ingenting-dagen först på fredag, så jag hinner ändå ha en köpfri dag fast jag inte lyckades i lördags... Eller, har ju nog fler köpfria dagar på en vecka, men en då jag medvetet låter bli...

Köpfritt

Idag är det Buy nothing-dagen, för att få folk att tänka till just nu när julhandeln småningom börjar blåsa upp. Bra tanke tycker jag, även om dagen inte blev helt köpfri för min del; fick så lov att handla en del mat eftersom jag inte planerat på förhand... Men det viktiga är kanske inte att affärerna märker av dagen, utan att konsumenterna gör det.

Häromdagen läste jag (nånstans... hittade inte artikeln igen nu när jag tänkte länka) om en kvinna som tagit det hela ett steg längre. Eller många steg längre, rättare sagt. Hon körde nämligen med ett köpfritt år, från nyår till nyår. Det nödvändiga i mat- och medicinväg köpte hon, men ingenting som kunde undvaras. Det fick mig att tänka efter. Hur stor del av allt det jag köper kan undvaras? Väldigt mycket, har jag på känn. Men jag började också fundera på var gränsen går för vad som är nödvändigt.

- Godis är ganska självklart att man kan undvara. Och att köpa bulla och kex är inte heller nödvändigt. Men om man bakar en kaka själv, är det okej om man har ingredienser hemma i skåpet? För socker kan man ju ändå behöva, om man t.ex. vill safta lingon man plockat i skogen...
- Hur god mat är nödvändigt att köpa? Räcker det med att överleva och få tillräckligt med näring i sig, eller är det nödvändigt att äta något roligare än ärtsoppa ibland?
- Hur många hela par strumpor behöver man ha? När går gränsen för att man verkligen behöver ett par nya strumpor? Vid fyra, fem par? Åtta?
- Om man jobbar som programmerare, hur bra dator måste man ha för att hålla sig á jour med utvecklingen? Om man jobbar som lärare, hur snygga kläder måste man ha för att inte tappa elevernas och kollegornas förtroende?

Det är intressant att tänka på. Jag undrar när jag senast köpte ett plagg för att jag verkligen, verkligen behövde det och inte för att "det skulle vara trevligt att ha en svart kofta som passar till det och det". Eller ja, jag vet. Byxorna jag har på mig just nu var nödvändiga att köpa på grund av min postgraviditetskroppsform. Men bortsett från det.

Harrykaramellen

Att läsa Harry Potter and the Deathly Hallows har varit som att knapra på en riktigt, riktigt god karamell. Men nu är den obönhörligt slut, i förmiddags läste jag ut den. Även om jag varit en (ganska) god moder och (ganska) duktig graduskribent har jag ändå hunnit läsa med ganska bra fart - man hinner mycket medan man ammar! Om babyn låter en förstås. En mamma i rådgivningsgruppen berättade att hon varken kunde läsa eller se på tv medan hon ammade, för då slutade killen äta och stirrade på henne tills han fick ögonkontakt med henne... Lite mer sällskapssjuk till maten har Arvid blivit med åldern, men ofta är han lyckligtvis belåten med att ligga och blunda njutningsfullt när han sörplar i sig. Så jag har plöjt igenom en aktningsvärd mängd böcker, tidningar, filmer och tv-program medan jag ammat, det uppskattar jag!

Jag är mycket nöjd med Harryfinalen. När det redan på de första sidorna fanns en känsla av uppbrott och jag insåg att Harry inte packade för Hogwarts, trodde jag inte den kunde bli så värst bra. Men spänningen ökade och ökade, och mot slutet satt jag bara och njöt. Man kan säkert komma med kritiska invändningar, men dem tänker jag strunta i den här gången. Min enda invändning är att det fanns ett efterord typ "vad hände sen" som jag kunde ha varit utan. Det suddade liksom ut det storartade slutet och tillförde ingenting jag inte själv hade kunnat tänka ut. Men all in all - tummen upp!

Inte rymma

Paniken har lagt sig. Jag inser att en gradu inte är en doktorsavhandling. Jag hinner vad jag hinner.

Rymma

Jag drabbades av en rymningsinstinkt, och rymde tillfälligtvis hit till bloggen. Jag slogs av hur enormt mycket relevant (eller eventuellt relevant) litteratur det finns om karaktärsbeskrivning, och hur försvinnande lite av den jag har bekantat mig med. Hur genomtänkt och beläst det här kunde bli, men nu har jag inte många dagar på mig, vilket betyder att texten jag kommer att lämna in kommer att vara rätt så halvfärdig fast det är tre år sen jag började med gradun.

Tre år, gott folk. Det förpliktigar.

Ny baby

Grattis till Netta och Kennet, som fick en liten kille inatt! Väntar med spänning på att få se nykomlingen. Skoj med kompisar åt Arvid - de är ju faktiskt så gott som jämnåriga! Just nu känns det som om Arvid är hur gammal som helst i jämförelse med en nyföding, men om ett år eller två börjar skillnaden bli ganska minimal ändå... För att inte tala om hur lite fem månader är när de är tio år eller så! :)

Babyarbis

Har tagit en paus i skrivandet (ja, det går helt okej med det) och varit på arbisträff på eftermiddagen. Under hösten har jag och Arvid varit på arbis babyträffar, med olika teman och föreläsare varje gång: utvecklingspsykologi, språkutveckling, barnmat och liknande. Bra sak, rekommenderas! Naturligtvis har vissa gånger varit jättebra och andra inte så värst bra, men överlag intressant. Tyvärr var det här sista gången...

Tre av gångerna toppar listan, det är när vi var till fysiostep på mammabarnjumppa, när vi talade om nära föräldraskap och idag när vi diskuterade språkutveckling och flerspråkighet. Kul att avslutningen var bra. :) Vi är ju inte så värst flerspråkiga, men det är intressant att höra om olika situationer i olika familjer! Vi har ju mest problemet att vi är så ofinskspråkiga att jag är rädd att det smittar av sig på Arvid, att han ska börja tycka att finska är något jättesvårt och otrevligt. Men vi får så lov att hitta finska hobbyer åt honom innan han börjar märka skillnad. :) Lite på sidan om kom dialekter på tal också - vi var tre enspråkiga familjer, alla (mammor) med dialektbakgrund, men de två andra har valt att tala standardsvenska med sina barn. För oss skulle det nog inte ha varit tänkbart - men kanske det beror på att vi inte har planer på att rota oss i Vasa? Fast nej, det skulle nog ändå bli dialekt. Förutom att jag tycker dialekten i sig är en rikedom, tycker jag också det är bra att upptäcka redan tidigt att det finns flera sorters svenska, som man kan använda i olika situationer. Det tycker jag Purmo skola är bra på också, att man lär sig använda standardsvenska på lektionerna så tidigt att det fortfarande är naturligt. Eller så var det i alla fall när jag gick där...

Skriva

Nu är det dags! Matias är pappaledig, och jag försöker så gott jag kan skriva koncentrerat. Småningom har det börjat rulla på lite. Är lite på gång med mitt kapitel om karaktärsbeskrivning, men ganska trögt går det nog...

Ganska omotiverat blogginlägg. Måste mest bara meddela världen om att jag jobbar med gradun nu. Fråga gärna hur det går, helst med lite uppfodrande ton, så jag inte täcks låta bli att skriva effektivt...

Välvillig kommers

Igår kväll var det dags för en av höstens stora begivenheter i Överpurmo, nämligen missionsauktion i Zion. Eftersom vi var i närheten passade vi på att se vad som fanns att ropa in. Men mest är det ju underhållningen vi var ute efter - och jag lovar, det är bland det roligaste man kan göra i mitten av november att sitta med tanterna och ropa in hembakt, hemstickat och hemsaftat. Det var lite fler tomma bänkrader än jag kom ihåg från förrivääde - men så har ju många stolar blivit tomma i Överpurmo sen jag var en pinnbent unge som sprang runt i salen och levererade bröden och virkadukarna som folk hade ropat på. Auktionsutropare Rabbe och hans hantlangare Anita var gemytligt underhållande som vanligt, även om de riktigt intensiva bud-duellerna uteblev. Häromåret vill jag minnas att det riktigt sprakade om det när två småtjejer bjöd över varandra på en katt i nån form, virkad kanske?

Och det kan ju inte finnas bättre tillfälle att köpa det som produceras i Överpurmo - stickade sockor, svartlimpa, smaksatt honung, älgkött, hembundna kvastar... Jag ropade på ett par småsaker, men något riktigt spännande blev det inte. Men, hör och häpna, jag ropade in en liten korsstygnstavla, att sy själv alltså. Men egentligen är det nog ingen tavla, utan snarare ett korsstygnsjulkort... men det är nog den storleken jag behöver för att komma igång! Rapport avläggs senare.

Sweet twenty-four

Nu är det dags igen - ännu en födelsedag för ännu en av mina ljuva systrar. Grattis på födelsedagen, Hanna! Flickan sitter på kurs i Vasa fast vi dagen till ära är i Purmo... skulle fira dig om du var i närheten, Hanna!

Bilden hittade jag i mor och fars dator efter mycket möda och stort besvär. Hanna som brukar fastna på bild hela tiden fanns bara ingenstans... tills jag hittade henne här. Finns i sjön... höh.

Mera mat

Nu har jag lunchat asiatiskt igen, måste tipsa om det också! Den här gången åt jag supergoda, matiga vårrullar med ris och sallad i Saluhallen (i Vasa) för 3 euro - tro det, om ni vill! Wokrätterna kostade 6 euro, också överkomligt. Enda minuset är att det kanske inte är så lugnt och mysigt där mitt i Saluhallen, men det är ju å andra sidan ganska charmigt så länge sällskapet är gott!

Och så, för att ingen ska få fel uppfattning om mina vardagsvanor, ska jag kanske tillägga att min lunch för det mesta består av ärtsoppa, mikropizza eller smörgåsar...

Sweet sixteen

GRATTIS på födelsedagen, Amanda!

Min coola lillasyster Amanda fyller sexton idag, så gratulera om ni råkar på henne! Ack ja, jag minns november för sexton år år sen... Stackars Hanna gick och var rädd för att inte få ha sin födelsedag i fred... men det ordnade sig, en liten hårfager unge hann komma till världen så de fick var sin födelsedag.

(På bilden: Amanda-aldrig-mer-grundskolelev)

Krönikör Mia

Alltså, hur gör folk det? Skriver offentligt ständigt och jämt, provocerar till och med för att få till debatter - får de inte ångest för att missförstås? Själv är jag livrädd för att missförstås. När jag intervjuades i Norra Posten om SBFU:s jubileumsskrift lusläste jag texten på förhand och kom med ändringsförslag ner till minsta kommatecken (stackars redaktör!) och om jag skriver något som ska tryckas kan det ta nån dag efter att jag skrivit det tills jag vågar skicka in, för jag kan ju komma på att något eventuellt kan misstolkas... Eller att någon tanke är ogrundad, eller otydlig, eller att argumenten inte håller... Är krönikör i Missionsstandaret, vilket inte innebär nåt stort åtagande - tre krönikor/år, varav jag kommit ihåg två det här året... Missionsstandaret kom ut idag, och det första jag gör är naturligtvis att jag river upp tidningen och granskar (läs: felsöker) krönikan med de vassaste möjliga glasögonen på.

Ha. Det är den stora orsaken till att jag knappast skulle kunna bli professionell skribent. Fast det är väldigt nyttigt för mig att skriva de där krönikorna. Och bloggen. Bloggen är liksom en lightversion av att våga skriva offentligt. Har kanske inte så många läsare, men jag skulle ju kunna ha...

1, 2, testing, testing

På sista tiden har Arvid börjat testa sin röst. Och det är roligt! Han jollrar, klickar, kuttrar, ropar och pratar. Men dagens läte råkar vara ett vrål som skulle förstöra åtminstone mina stämband inom några få minuter - och som sakta, men mycket säkert, skakar sönder mina trumhinnor. Det är ganska utmattande.

Inga språkgranskningar så långt ögat når

Det är kanske lite knäppt att jag ska känna mig duktig när jag har sett till att bli av med arbete, men så är det. Nu har jag dels gjort undan en hög med språkgranskningar, dels ordnat så att en annan språkgranskare tar de texter jag lovat att granska nästa vecka. Så nu är det... tomt... i språkgranskningsfacket. Och det betyder bara en sak. Inga ursäkter för att inte ta itu med graduskrivandet! Nu är det allvar! Den här veckan ska jag rulla igång igen, och nästa vecka, Matias tredje pappaledighetsvecka, blir det skriva av. För 3 december ska jag ha något att skicka in. Visst, jag skulle väl kunna skicka texten i (nästan) det halvfärdigt rangliga skick den är nu, men då skulle jag knappast få så speciellt mycket ut av seminariet.

Vilken lättnad att faktiskt bara ha att ta itu med gradun! Känner mig faktiskt riktigt laddad.

Men visserligen sover nog inte Arvid länge till för denna gång...

Asian Food på fars dag

Först och främst: stor applåd till papporna jag har! Pappa, moffa, faffa, svärfar och inte minst pappan till mitt barn. Jag har alltid varit skeptisk till "måstasbemärkelsedagarna" som mors- och farsdagen och alla hjärtans dag... Vem är det egentligen som har bestämt att man måste köpa prylar till de här dagarna? Hoppsan, vilket sammanträffande att affärerna hemskt gärna prånglar ut herrpyjamasar, pocketböcker och redskap just inför den här helgen... Men fira är ju alltid trevligt! Fast den här farsdagen har jag nog varit riktigt dålig på att uppvakta, har haft en mycket lugn dag i Vasa och inte ens träffat de jag annars skulle ha firat...

Men Arvids pappa har firats lite i alla fall. Och hejsan, hoppsan, nu blir det konsumentupplysning och restaurangrecension i min blogg också! Vi testade en asiatisk restaurang som jag inte ens lagt märke till förr, den lär ha flyttat hit (finns nära Jysk) från Närpes rätt nyligen. Asian Food heter den, och det är kanske inte så fantasifullt... men funkar. Lunchbuffé kostar 7,50 och får klart godkänt. Vårrullarna var ovanligt goda, och det mesta var riktigt bra, även om vi åt klockan två, och en del mat kanske skulle ha varit godare om man lunchat klockan elva. Riktigt lagom mycket folk var det också (ogillar starkt att äta i en nästan tom restaurang - eller i en överfull), och helt trevlig inredning. Naturligtvis (?) går den inte upp min absoluta favorit Asian Garden i Jakobstad, men är inte alls någon dålig idé om man ska äta asiatiskt i Vasa.

Harryfinalen

Nu äntligen. Nu har jag börjat läsa Harry Potter and the Deathly Hallows, som har legat i en av mina bokhögar på vardagsrumsgolvet några veckor och väntat på att få premiärläsas. (Jo, min bokhylla börjar bli trång - tips mottages med tacksamhet!) Några sidor har jag hunnit med hittills, men fler lär det bli de närmsta dagarna... Men visst är det lite som Ika skriver på Konsonantmylla. Jag saknar ju lekfullheten i de första böckerna och tycker det är lite trist att det börjar dra ihop sig till den stora uppgörelsen. Det är ju så... vuxet. Hittills har Harry bara hunnit börja packa inför läsåret - men vad är nu detta? Ska han inte ens återvända till Hogwarts i år?

Jokela

Egentligen förstår jag ingenting. Att det kan hända i Finland, att en tonåring hatar så till den grad att han tar sitt vapen och skjuter ner elever och lärare på sin skola. På något sätt är det som om otryggheten har kommit hit - samma känsla som efter Myyrmannibomben för några år sedan. Man reagerar ju så primitivt. När jag läste om det igår kväll var min första tanke "det här ville jag inte veta, jag kunde ha låtit bli att läsa nättidningarna ikväll och vara ovetande åtminstone tills imorgon bitti".

Sedan försökte jag få det långt, långt borta. Det är lätt när det händer i USA (alla vet ju hur USA är med sina skjutvapen...), svårare när det händer i Tyskland och stört omöjligt när det händer i Finland. Jag försökte få det att kännas längre bort på ganska ologiska sätt. Det var ju en finsk skola, det var i huvudstadsregionen... jag vet, helt irrelevant. Och inte fungerade det heller, nära och verkligt är det ändå.

För kanske en månad sen läste jag på Vbl att Finland var på tredje plats i världen med vapen per invånare. Lite malligt tänkte jag på hur lite vansinnesdåd det ändå händer här jämfört med ettan på listan (USA)... men så kan ingen tänka längre.

Mina tankar och böner till Jokela idag.

Krispigt

För det mesta brukar jag tycka ganska bra om att leva med årstider, och jag brukar inte ha något emot det när hösten kommer. Men i år har jag varit lite ur synk med årstiderna. Senhöst, vinter... förfärliga saker. Tidig höst luktar gott, är färggrant och energiskt. Men senhösten - mörk, dyster och ruggig. I år har jag inte alls varit upplagd för sånt. Mysa med ljus, klä på sig varma tröjor, äta klementiner... lockar inte alls. Och märkväl, det brukar det göra. Men i söndags var en sån dag som nästan fick mig att tycka att den mörka årstiden är okej ändå. Krispigt, klart, vackra frostiga färger var det på Mellansjöbacken. Kanske det ska gå bra ändå. Men idag finns det inga förmildrande omständigheter alls här i Vasa, det är regn, gråmulet och nu ska jag ut på ärenden i ruggigheten. Men vem vet, det kanske är riktigt uppiggande..?

Söndagstristess

Nu är det kört. Dagens Vasablad meddelar att affärerna håller söndagsöppet från och med inkommande söndag. För nu är det meningen att vi ska bli julhysteriska, så pass att det inte ryms in på sex dagar i veckan. Jag har redan funderat på om jag borde bunkra upp med julklappar, torrvaror och konserver så jag bara behöver köpa mjölk vid Siwa sen när staden invanderas av tomtemaffian och glittergirlangerna. Då kan jag sitta hemma och reglera julnivån som jag själv vill i december.

Jag har alltid tyckt att söndagar är lite tråkiga. Lördagar är liksom så mycket roligare. Även om de ofta innebär storstädning, så händer det åtminstone mer. Men ändå - söndagstristessen behövs! Människan behöver en vilodag vare sig hon vill eller inte, och då är det väl inte så stor skillnad om det är en söndag eller en onsdag. Men det behövs en speciell, gemensam dag för vilodagstristess, speciellt i städerna. För visst är det något alldeles speciellt med att gå genom centrum en söndagsförmiddag, kanske på väg på gudstjänst, kanske bara ute och gå. Folktomt. Lite skräp från lördagen blåser runt. Mörkt och stängt i alla skyltfönster. Man måste få märka skillnad ibland.

Bokfemma

Ika brukar slänga in en rolig grej i sin blogg då och då. Det är bokfemman, som har en uppfinnare vid namn Malin. Veckans bokfemma:
"Veckans tema för Bokfemman är drömvärld. Nämn fem böcker som du skulle vilja hoppa in i och få uppleva irl om du kunde."

Utmaningen antagen.

1. Harry Potter av J.K. Rowling. Det är inte det minsta unikt - Hogwarts lär ha fått många nya elever efter den här utmaningen. Men jag är väldigt nyfiken på hur det skulle vara att flyga kvast - även om jag säkert skulle vara för mesig för att bli quidditch-proffs. Och så skulle jag vilja vara med om den fantastiska välkomstbanketten i början av terminen, och nosa omkring i Hogwarts vinklar och vrår. Mitt Hogwarts-namn är för övrigt Agatha Gorodok, det tycker jag är ganska coolt.
Kolla själv vad du skulle heta!

2. Agatha Christies England. Där skulle jag dricka te med miss Marple och gå med stadiga galoscher i regnvåta trädgårdar medan alla misstänker alla. Själv skulle jag naturligtvis stå över alla misstankar, och ingen skulle vilja ta livet av mig heller.

3. Anne på Grönkulla av L. M. Montgomery. Ända sen jag läste böckerna har Prince Edwards Island klingat lite magiskt, jag tänker mig något alldeles oerhört vackert. Och så har jag ju alltid fascinerats av den tiden också. Och att träffa Anne skulle helt säkert vara ganska oförglömligt.

4. Vidare på det historiska temat. Jag tänkte skriva Mobergs Utvandrarserie, men så kom jag ihåg allt elände som hände i dem. Därför skriver jag Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström istället, de slutade ju ändå ganska lyckligt. Jag vill plocka lingon med Kulla-Gulla i skogen och vara lite, lite rädd för skogsrået.

5. Det här är lite pinsamt, men när jag nu får chansen måste jag ju ta den. När jag var liten önskade jag hett att jag skulle kunna gå in i My Little Pony-världen. Firefly, Cotton Candy, Blossom och de andra, dem känner jag ju redan, så vi skulle ha jätteskojigt ihop. Och nånstans här måste jag ju påpeka att den äldre generation My Little Ponies hade så mycket mera klass än den yngre... (Ja, jag vet ju faktiskt inte om det finns böcker om dem, men seriealbum åtminstone...)

Men det här var ju svårt! Så många jag fick välja bort. Några bubblare var Tomtebobarnen (jag vill bo i en flugsvamp) och Ronja Rövardotter (jag tycker som du, Ika).

Snorunge

Det här är en historisk dag - det är nämligen Arvids allra, allra första dag som snorunge. Vi har fått en förklaring på de oroliga nätterna, och det var inte så konstigt egentligen. Han är ju förkyld. Lite varm och hostig, och aningens aning snorig. Men annars är han glad, och vi hoppas på att zombiefasen (vi alltså, Arvid är inte alls zombieig) inte blir så långvarig!

Å andra sidan är det bara nyttigt att vi får vara med om lite sömnlösa nätter också, så vi inte i vårt högmod tror att vi är så enastående duktiga som inte går omkring som hålögda vrak...

Snark

Jag brukar ju gärna tala om vår lilla mönsterbaby som sover så exemplariskt på nätterna. Eller det gjorde han. Inatt (och de senaste nätterna) var inget bra exempel på det - och jag hoppas det var tillfälligt och inte början på en ny, zombiefierad tillvaro... Arvid somnade tolv. Jag var uppe med honom 2, 4, 5, 6, 7, 8... och 8.20. Sen tyckte jag inte det var så stor idé att försöka fler gånger, men på nåt sätt lyckades vi ändå somna en stund till.

Dessutom ville han absolut inte sova i vaggan efter att han vaknat första gången, så när jag sov lite mellan varven sov jag blick stilla och vaknade med hela kroppen lite stelare för varje gång. Har aldrig riktigt förstått det gulliga med samsovning. Visst är det mysigt med en liten babydoftande fjunis bredvid sig - när man själv är vaken! När jag sover vill jag helst inte vara rädd för att kväva, slå eller knuffa Arvid ur sängen. Har börjat förstå det fina i att kunna breda ut sig och flaxa fritt i sömnen...

Godast

Godaste mellanmålet som finns just nu:
Vanlig söt fruktyoghurt tillsammans med lika mycket naturell yoghurt; det söta + det syrliga gör att båda blir så mycket godare än om man bara äter en sort i gången. Men blanda inte ihop, låt sorterna vara skilda. Blanda med bananskivor, mandarinklyftor, apelsinbitar eller frysta blåbär... eller annat som faller dig in. Avnjut.

Och ser man på - jag har äntligen lärt mig att stava yoghurt! Fast jag måste hålla tungan rätt i mun varje gång jag skrivet ordet...

Rättvist?

Spinner lite vidare på riskornsdonationerna... Var till baptistkyrkan i söndags och fick mig en tankeställare. Rättvisemärkta produkter. De är ju så dyra att det ilar lite i tänderna när man betalar. Men.
Är jag för eller emot barnarbete?
För eller emot att storföretag ska utnyttja sina kakaoodlare och bananplockare?
För eller emot demokrati och miljötänkande och allt sånt?

Heh, ganska lätt att svara på de frågorna. Men egentligen, vad är det värt om jag inte gör något åt det? Ens en sån liten struntsak som att betala lite mer för att få rättvis kakao? Ekoprodukter har jag blivit ganska bra på att köpa, men rättvisemärkt... en snabb titt i köksskåpen uppvisar - ingenting alls. En och annan rättvis banan kan det hända att jag köper, men inte mer än så. Skärpning, Mia, skärpning!

Bli inspirerad, få lite fakta om vad rättvisemärkt är här.

Eller läs mer om Reilu kauppa i Finland här.

Fyra månader

Idag fyller Arvid fyra månader, grattis! Ja, man får fira varje månad åtminstone tills man fyllt ett år... och om någon av er fortfarande vill fira varje månad är jag med, jag tycker man gott kan ta tillfällena i akt! Fyra månader, och mycket har hänt.

Några av hans utmaningar just nu:
- Han jobbar på att få in båda händerna i munnen samtidigt. Går ganska bra.
- Han testar sin röst. Han kan vråla, jollra, prata, klucka, skrika, gråta, skratta och kuttra.
- Rulla över på mage är en barnlek (!) numera. Men att komma sig därifrån är värre.
- Han försöker komma underfund med hur man ska göra med händerna om man vill få in något man håller i i munnen. Knepigare än man kunde tro.

Är konstigt att tänka sig att han bara har fyra månader på nacken, han börjar ändå verka ganska världsvan - och vi börjar vara ganska vana med att ha honom med oss.

Donera ris

Ika tipsar om en kul grej, som hon i sin tur tipsats om på en annan blogg. Och ja, jag vill också tipsa vidare, för jag gillar idén! Det handlar alltså om att man testar sin engelska ordkunskap och samtidigt donerar en rad storföretag 10 riskorn för varje rätt svar till behövande. Själv klickade jag ihop 280 riskorn innan jag kom på att jag har andra nyttiga saker att göra medan Arvid sover... Kanske inte så mycket att bli mätt på, men alltid något. Och så lär ju klickaren sig saker samtidigt. Men en knäpp grej är att jag har fått väldigt många rätt utan att veta vad orden egentligen betyder... Jag fattar att panoptic och all inclusive visual (eller något liknande) hör ihop, men vad innebär de? Hm. Fast sen har jag också fått en språkegoboost med vissa ord, och lärt mig en del andra, och det är ju aldrig fel...

Testa!

Dumbledores hemliga liv

"Did Lady MacBeth have any children?"

Det är den klassiska frågan som brukar få tjäna som exempel när litteraturvetare diskuterar om det är intressant eller inte vad karaktärerna har för sig utanför bokens pärmar. Nu har vi ett fräscht, nytt exempel. J.K. Rowling nämnde häromdagen att hon alltid tänkt sig Dumbledore som homosexuell (även om det aldrig nämns eller antyds i böckerna - eller gör det?). Aha. Men då tycker jag man kan fråga sig om det är J.K. Rowling som har det enda rätta svaret? Eller har hon gjort sitt nu när hon avslutat serien? Har en tioårig läsare som tänker sig att Dumbledore i sin ungdom var olyckligt kär i ungarna Weasleys gammelmormor mindre rätt? Själv väger jag ju åt att författarens tillägg kan vara ett helt intressant alternativ, men att vem som helst som läser kan få fantisera vidare utanför texten och bestämma själv vad man tror om Dumbledores privatliv eller Hedwigs favoritmat.

(Och nej, jag har fortfarande inte börjat med sista boken, så våga inte knysta om hur det går!)

Handla

Hah!

Skrev ju om att storhandla vs. småhandla häromveckan. Nu har jag läst i en mycket tillförlitlig källa (en halvgammal Amelia från bibban) att ny forskning från Umeå universitet visar att den gamla storhandlingssanningen inte stämmer - om man småhandlar köper man mera sällan sånt man inte behöver och slänger inte så mycket mat. Jag visste väl det!

Är så trevligt att backas upp av seriös forskning... :)

Aj

Ibland kan man vara klantig, och ibland kan man vara så klantig att det gör ont. Idag har jag varit så klantig att det gör ont. I förmiddags slängde jag foten med full fart rakt i ett sängben, och i nuläget är halva min mittentå mörklila och det både ser ut och känns som om den kan trilla av vilken sekund som helst. Bättre blev det ju knappast av att jag i min stora dumhet tyckte att vi ändå skulle göra som planerat och gå på loppis + handla på prisma. Så där har jag då haltat runt en stor del av eftermiddagen och misshandlat min fot ännu mer.

Ja, och inte nog med det. De senaste två morgnarna har Arvid kommit på att han ska vakna halv sju-sju fast han är uppe till ca tolv på kvällarna. Sen hjälper det inte mig mycket att han sover som en stock på förmiddagen, när jag väl gett mig och masat mig upp ur sängen...

Lägga mig på sängen med en kudde under foten? Ja, kanske det, ja...

Vård

Har ju följt med sjukskötarförhandlingarna ett tag - vem har kunnat undgå det på sistone? Men först idag blev det så jag fick bloggbehov när jag läste Vbl: om massuppsägningarna blir av stänger BB i Vasa, eftersom 80 % (!) av barnmorskorna säger upp sig i så fall. Hjärtoperationer kommer de inte heller att kunna utföra här i Vasa om det blir av. Och förstås är det ju när jag läser om det som jag riktigt reagerar - det är just de avdelningarna jag själv har sett lite mer av. För ett år sedan hjärtopererades moffa på VCS och i somras var jag själv glad och tacksam för hur bra de tog hand om mig och Arvid på BB. Och jag vet verkligen inte mycket om vårdyrken, för det närmaste jag kommer är att jag sommarjobbade på Purmohemmets kök några veckor för länge sen (jag matade väl ett par åldringar, men skalade mest potatis), men nu vet jag iaf hur det är att vara patient. Och det är ju just när man är som mest utsatt och hjälplös som sjukskötarna tar hand om en, och det tycker jag de måste få lite cred för! Ett bra sätt skulle förslagsvis vara den löneförhöjning som de väl blev lovade av vissa politiker? Visserligen är många andra kvinnodominerade, högutbildade yrken också underbetalda, men det är liksom ingen ursäkt för att låta bli att börja med att höja en yrkesgrupps löner. Är ganska hänsynslöst att räkna med att inte behöva betala dyra pengar för vissa värdefulla yrken, bara för att de som jobbar med det borde se sitt arbete som ett kall och helst jobba gratis för att visa sitt goda uppsåt...

Och på tal om vård är jag själv på gång och språkgranskar sjukskötarlärdomsprov som bäst. Just nu, när jag annars inte är så stressad och har lagom många texter att läsa är det ganska småtrevligt att sitta och granska medan Matias går ut med Arvid på kvällarna...

Facebook och sånt

Ja, jag är nog inte så bra på att vara en duktig communitymedlem på nätet. Det började med lunar, fortsatte med familjeliv, mammapappa, facebook... Registrerar mig och loggar in ibland, men fastnar bara inte riktigt. Nu senast är det facebook där jag registrerat mig av bara farten (samtidigt som resten av världen), men är inte så många gånger jag loggat in... Så kontakta mig gärna, men ta det inte personligt om det tar sin tid innan jag svarar! Fast visserligen var jag ganska ofta inne på lunar ett tag, men det är länge, länge sen... Den enda community jag är riktigt trogen är filmtipset, fenomenala filmtipset. Fast det är ju inte riktigt en community heller, mycket mer praktiskt användbar än så. :)

Och dagens utmaning: vad ska men egentligen kalla en community på svenska? Enkelt, användbart ord? Förslag..?

Godistjuvar

Japp, det låter lite som Kalle Anka. Men en notis i DN berättar att godis för miljoner stals från Malacos lager i Malmö häromdagen. 60 lastpallar med godis var det..! Då är frågan: tänkte de äta upp det? Eller sälja det till en hälare på Sergels torg? Eller kanske de inspirerats av Robin Hood - ta från de rika och ge till de fattiga? Tänk vad trevligt om alla fattiga svenska barn får Malacogodis till jul.

Måndag

Sällan är det så skönt att vakna en måndag morgon som det var idag. Jag fick vakna av mig själv när jag var utsövd, Arvid vaknade nöjd och glad lite senare, solen skiner, balkongljungen lyser lila och inte ens den eviga lövblåsaren utanför gör mig irriterad.

Men faktum är att jag inte bara är mammaledig idag. Jag är inte ens graduskribent (tyvärr, skulle ha lust). Idag, och ganska ofta de närmaste två veckorna agerar jag språkgranskare. Har läxat upp mig och varit ganska sur på idioten jag som tackade ja till så pass många texter just nu, när jag borde ägna all min ickemamma-tid åt gradun, men det är ju typiskt mig att vara tidsoptimist när jag planerar. "Jovisst, det kan ju vara riktigt roligt och intressant, nog hinner jag med en enda text till..." Nåja. Just nu har jag bara en enda text, har inte fått fler än, och den tänker jag börja med nu. Arvid har lovat att jag får. Men han garanterar inte att det är okej om tio minuter...

Första snön

Det här måste ju bara dokumenteras. När jag satte mig vid köksbordet stängde jag persennerna för att inte bländas av solen. Då var det gulröd höst. En stund senare öppnade jag dem igen. Då var det helt grått och så snöade det, vinterns första. Ganska blöt snö visserligen, så jag gissar att det inte blir några snögubbar idag, men ändå. Snö är det.

Förra året dokumenterade jag också, så jag måste kolla... och det stämmer, det var senare då, 21 oktober. Då såg jag första snön när jag satt på tåget mellan Åbo och Vasa (har förvånansvärt noggranna anteckningar - i Parkano såg jag snö första gången, i Seinäjoki var jag ute i snön första gången...) Då visste jag inte att jag var gravid. Men jag skulle märka det väldigt snart, en vecka eller två senare. Och nu känns det helt ofattbart att jag inte visste om den lilla, mycket verkliga knubbisen som precis håller på att vakna i vår säng.

Bokmal to be

Idag är en stor dag. Idag har jag för första gången läst en bok för Arvid! Javisst, jag har ju läst lite högt ur Muminpappans memoarer, och det händer att jag läser högt ur Vasabladet om han ser ut att ha tråkigt, men det räknas liksom inte riktigt... Idag har jag läst en mycket spännande bok för honom. Boken heter Bää och börjar såhär: "Kon säger Muu. Hönorna säger kluck, kluck." Och resten kan ni tänka er. Förresten var det där typ halva boken. Men jag läste den desto fler gånger istället - och Arvid (som annars inte varit på sitt gladaste humör idag) låg och stirrade fascinerat på boken hela tiden. Jag visste ju det! Min son är en bokmal!

Yey!

(Fast nu ska ni inte tro att jag försöker forma honom som jag vill - har han lust att bli mattegeni eller fotbollsproffs är det helt okej det också, så länge han låter mig läsa högt, så...)

Domedagen

Ja den närmar sig, domedagen... Nu är den faktiskt inbokad också. Men varen icke förskräckta, det jag talar om är ju faktiskt inte jordens undergång - men däremot har jag äntligen vågat boka in en slutventilation av min gradu. Onsdagen 12 december är det dags, då ska jag ha något att visa upp och diskutera på laudaturseminariet. Tur det, för jag behöver något som sätter lite eld i baken på mig! Jag insåg häromdagen att jag egentligen slutat tänka mig att gradun faktiskt kommer att bli färdig överhuvudtaget, det är mer som att putsa på ett evighetsprojekt som man aldrig vill (!) bli av med. Men jag känner faktiskt hur den positiva pressen arbetar redan. Jag, som knappt fick något alls gjort förra veckan fast Matias var pappaledig, har faktiskt suttit och knåpat med texten riktigt duktigt ikväll. Fast nu knåpar jag ju med bloggen istället, och det borde jag ju inte, för nu är det lugnt och tyst i lägenheten, och jag är till och med en liten aning motiverad. Och då, go' vänner, då ska man passa på.

Harry

Det bara är så roligt att få paket på posten. Speciellt bokpaket, till och med fast det ingår en räkning... Och idag har varit en bokpaketsdag, med Harry Potter and the Deathly Hallows som viktigaste ingrediens - nu har jag äntligen fått ändan ur vagnen och beställt den. Har visserligen gått och tummat på den i affären, och till och med övervägt att tjuvögna lite där mot slutet... men jag har motstått frestelsen, så det så!

Så nu har jag svåra beslut att fatta. Ska jag dyka rakt in i den, fast jag har glömt bort ganska mycket av var berättelsen slutade, eller ska jag skumma lite i senaste boken, eller ska jag läsa igenom allihopa och hålla mig en halv evighet till innan jag får läsa den nya? Åtminstone har jag lust att läsa första boken igen, eftersom jag så lägligt råkade få den till födelsedagspresent (så nu saknar jag bara andra boken - någon som behöver tips på julklappar åt mig..?) Men det här är i alla fall den trevliga sortens svåra beslut. Hur jag än gör blir det bara trevligt, så trevligt.

Logik?

Ibland händer det sig att jag upptäcker små buggar i min hjärna. Den fungerar helt enkelt inte logiskt - men å andra sidan kan det vara rätt så underhållande... Några exempel.

1. Det är mörkt i köket och jag ska ha något ur ett köksskåp. Jag överväger att tända lampan för att se det jag ska ha, men struntar i det - för lampan i skåpet tänds ju ändå när jag öppnar dörren. Eller? Nä just det. Vanliga köksskåp fungerar inte som kylskåp...

2. Jag sitter i bilen och väntar på ett rödljus som tar länge, länge. Plötsligt slår det mig - det tar ju så länge, för ingen har väl tryckt på knappen? Nä just nä. Det är bara fotgängare som behöver trycka på knappen...

3. Till sist ett exempel som jag säkert inte är ensam om. Jag står och vaggar med kroppen eller gungar vagnen. Fast hoppsan, babyn ligger ju i pappas famn och behöver inte alls gungas av mig. Vagnen behöver inte ens vara en barnvagn, det går fint med en kundvagn också.

Barnvälsignelse

Trött, trött, trött, men belåten, tillbaka i Vasa efter en helg i Purmo. Idag var det barnvälsignelse för Arvid i Zion. Dubbelbarnvälsignelse var det till och med, tillsammans med en liten Nathalie. Kanske inte varje dag två barn välsignas i Överpurmo! Och vad stolt jag var över vår coola baby. Stolt. Tacksam. Glad. Till och med när han grät för att han fick rampfeber i början. Är glad för barnvälsignelsen, av flera orsaker. Det är ju för det första alltid skoj att dra ihop släkten och ha något att fira. Och roligt att få visa upp honom, och att han blir välkomnad till världen riktigt på riktigt. Men mest är jag glad för att det var ett sätt att säga tack Gud, här är killen vi fick, vi vet att han är din i slutändan, ta hand om honom så ska vi också göra vårt bästa.

Och annars: finns det höst någon annanstans som luktar så gott som hösten i skogarna runt Stennabba? Jag tvivlar på det.

Bibliotek

Haha, det här blev lite ironiskt.
På väg till stadsbibban idag gick jag och funderade på varför jag tycker bibliotek är så fantastiska ställen. Förutom att jag är en obotlig bokmal som tycker att fyllda bokhyllor är oemotståndliga då. En av orsakerna tror jag är så pass okulturell att det är som bästa sortens shopping; det är gratis, utbudet är (för det mesta) stort och man behöver inte lagra fynden när man är klar med dem utan kan helt enkelt ta dem tillbaka, till någon annans nytta och glädje.

Så kom jag in i bibban, och vad såg jag, om inte extrastor utförsäljning av avskrivna böcker..? Så gick jag då likväl hem med tre böcker som jag måste göra plats för i hyllan, och som inte ens var gratis (fast inte långtifrån förstås, 20 cent styck - men principen!). Bytet blev Möte med bilderboken och Poetisk resa (poesi i skolan), för att jag är lite svag för att samla på mig dels barnlitteraturteori, dels sånt som kan användas om jag nånsin kommer mig till att undervisa litteratur. Så blev det också en bleknad resebok om Australien. Jag var lite skeptisk - hur roligt är det egentligen med en resehandbok från 80-talet!? Men jag smälte när jag slog upp den på måfå och hamnade på ett citat om att ett besök i Townsville utan Magnetic Island är som kärlek utan kyssar. Har varit i Townsville, och på Magnetic Island, och ja, jag kan väl hålla med! Även om liknelsen kanske är lite... smörig.

Och för övrigt måste jag till min stora skam medge att jag inte ens tagit fram gradufilen idag. Ajajaj... Kanske jag hinner med ett kort ryck än ikväll? Mycket kort...

Trögt

Varför har jag sirap i huvudet? Förutsättningarna är ju så goda. Jag sitter här vid datorn, Matias har tagit med sig Arvid ut på ärenden och jag hade de godaste föresatser. Ändå händer ingenting med min gradu. Det jag får skrivet får jag klämma fram, väl medveten om att det sorgligt klumpigt, men mest får jag ingenting alls gjort. Tittar bara på de äckligt feta byllflugorna som kryper omkring på fönstret.

*frustration*

Muminpappan

Förra veckan fick jag ett infall (det kan ha varit något jag läste på Konsonentmylla) och kom på att jag borde läsa mer Mumin. Jag gick till bibban och valde en muminbok jag inte läst alltför många gånger förr, och nu har jag läst över den. Det blev Muminpappans memoarer, en bok som det är länge sedan jag läst och som jag väl inte var speciellt förälskad i. Men åh, vad roligt jag har haft det. Till exempel Muminpappans första möte med spöket på Fasornas Ö är ju ohemult roligt. Spöket försöker och försöker med de bortglömda benen som rasslar på havsstranden och fasan som grinar gulblekt. Men Muminpappan, den klanten, spelar inte alls med utan frågar artigt om han kan hjälpa till med något, och säger prosit när spöket nyser.

Jag kunde inte låta bli att läsa partiet högt för Matias. Han skrattade väl inte ihjäl sig direkt, men Mumin är ju så skojigt att läsa högt ändå. Får väl börja läsa för Arvid när nu Matias inte är en så tacksam publik.

Födelsedag

Och så var man 27 år. Fast det känns inte så konstigt, för hela sommaren har jag på nåt sätt haft för mig att det är just så gammal jag är. Så nu är det bara logiskt att jag verkligen fyller 27 också... Men det känns som en lagom vuxen ålder. Inte panikgammal (tror jag kan få en ålderskris när jag fyller 28, för det är nästan 30), men ändå lite lagom respektingivande. Dags för en summering kanske?

Jag är nöjd med att ha hunnit:
- hitta Matias och gifta mig
- bli förälder till en skojig liten Arvid
- se vissa delar av världen
- nästan skaffa mig en utbildning som jag är väldigt nöjd med
- ta ett första kliv ut i arbetslivet

Men det skulle ju ha varit trevligt om jag också skulle ha:
- skrivit färdigt gradun och fått ut min examen
- bott och jobbat utomlands (mer än somrarna i Stockholm, som visserligen var jättebra)
- listat ut var jag vill bo "på riktigt"

Ha! Mitt liv i fem + tre punkter, inte illa!

Och även om det här har varit en riktigt trevlig födelsedag, så nog var födelsedagarna mer magiska förr. Tänk en klar oktoberdag, kalas på Stennabba, knutgubbe, spårning, tårta och ibland smyga sig undan i sitt rum för att njuta av anblicken av de fantastiska presenterna. Brevpapper, luktsuddgummin, godis, hårspännen och glittriga klistermärken. Ah, vilken lycka.

Graduvecka # 2

Jaha, så nu är det dags igen! Matias tar ut sin andra pappaledighetsvecka den här veckan, så precis exakt nu är det tänkt att jag ska komma igång med min gradu igen! Jag kom ju bra igång förra veckan Matias var hemmapappa, då läste och antecknade jag mest. Nu har jag kommit till den stora utmaningen: att ta fram gradufilen på datorn och faktiskt våga börja skriva. Gradun har legat och väntat så länge att jag på något sätt har fått en väldig respekt för den "färdiga" text som finns - hur ska jag våga ändra, skära och skriva till, tänk om det blir sämre istället för bättre? Även om jag är väl medveten om vad som behöver göras när jag sitter med en penna och stryker och antecknar på utskriften... Så nu är det till att ta ett djupt andetag och intala mig själv att jag visst vet vad jag håller på med...

*djupt andetag*
*Jag kan flyga, jag är inte rädd. Jag kan flyga, jag är inte rädd*
:D

Barn- och ungdomsböcker

Aha!

Råkade hitta en artikel på DN om att en ny barnbokskatalog nyligen har kommit ut. Den samlar nästan all barnboksutgivning (sådär 1200 titlar) i Sverige det senaste året, och ger en närmare beskrivning av nästan 300 titlar. Och tanken är att de ska göra det på ett sätt som tilltalar barn - inte främst bibliotekarier och lärare, även om det är okej om de också läser den... Låter inte som det lättaste projektet man kan ta sig för.

Hur som helst verkar det vara ett finemang sätt att hålla sig á jour med barn- och ungdomslitteratur som är på gång just nu! Dessutom kan man beställa katalogen gratis, och har för mig att den ska finnas på nätet också. Bara som ett tips. :)

Här kan man beställa den om man vill...

Vuxenpoäng jag inte vill ha

Idag har vi gjort precis som duktiga, ansvarsfulla vuxna ska göra inför helgen. Vi har veckohandlat. Vi tog bilen till en av de Stora Affärerna, utrustade med en ordentlig lista och gick hylla upp och hylla ner och försåg oss med det vi skulle ha och lite till. Men egentligen. Vem har sagt att det är så smart att veckohandla!? Jag har massor av argument för motsatsen.

1. Nu känns det som om vi har handlat hela eftermiddagen, och roligare finns väl att göra en lördag?

2. Man handlar mer än man behöver, för man tycker att när man ändå ska fylla på lagren så... Japp. Jag impulshandlar mer när jag storhandlar.

3. Vi måste ta bil för att få hem det enorma lasset. Jobbigt att bära in alltihopa på en gång dessutom! Detta istället för att handla lagom mycket några gånger i veckan på min dagliga barnvagnspromenad och enkelt få hem det.

Någon av er som fattat poängen med att storhandla? Det enda jag kommer på är att man inte kan lura sig själv. Det är dyrt att äta...

Men jag har faktiskt skaffat mig vuxenpoäng jag hellre vill ha idag också, har nämligen köpt ljung till balkongen. När jag tittar ut nu ser jag inte de vissnade, ynkliga tomatplantorna som fram tills idag har prytt (?) balkongbordet, utan klarlila, frodiga ljungplantor. Vackert som bara va!

Identitetsförvirring

Till alla mina lättförvirrade läsare (om ni finns), jag beklagar att jag hela tiden byter layout på bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter, men jag hittar det inte riktigt... Det här lär väl inte vara sista bytet, men kanske jag nöjer mig för ett tag.

Varulvskaninen

Nu ska det minsann bli allmänbildning av! Jag har ganska många vita fläckar i min allmänbildning i allmänhet (exempelvis i diskussioner om sport, bilar och åttitals-TV), och i min filmskådningshistoria i synnerhet. Betänk och förfasa er - jag har inte sett en enda Star Wars-film, och bara en enda Bond-film. Och då somnade jag ifrån slutet, för det var så tråkigt - och jag somnar aldrig framför filmer! (Till skillnad från vissa andra.) Dessutom är jag pinsamt okunnig om Wallace and Gromit, men nu ska det bli ändring på det. Igår följde Varulvskaninens förbannelse med hem från bibban, så nu ni. Nu ska jag allmänbilda mig. Och jag har på känn att jag kommer att tycka att det är mycket roligare att Wallace and Gromit-bilda sig än att Bond-bilda sig!

Pickatantto

Igår var kanske inte Arvids behagligaste dag hittills i livet. Han fick sitt livs första spruta igår, och som en följd av det också sitt livs första plåster och sitt livs första panadol, och ännu idag har han varit en ovanligt varm och trött liten kille. Det får mig att inse att inte ens en tremånadersbabys liv är helt bekymmerslöst - skillnaden är att han inte hade en aning om att den snälla tanten skulle köra in en nål laddad med en sjukdomscocktail i hans lår, och han är i detta nu lyckligt omedveten om att det kommer att hända igen om två månader... På många sätt skulle väl vi alla ha lite lyckligare liv om vi bekymrade oss lika lite om det som kommer. För att inte tala om allt man lika gärna kunde låta bli att bekymra sig för eftersom det kanske aldrig ens händer!

Tur i alla fall att jag äntligen blivit så pass vuxen att jag kommit över min sprutfobi. Vill ju inte föra fåniga, onödiga rädslor vidare heller...

Japansk attityd

Det ska medges att jag inte direkt brukar följa med i japansk politik. Men idag ögnade jag igenom en artikel i Vbl som handlade om Japans blivande premiärminister, Yasuo Fukuda. Han blev tydligen väldigt rörd när han valdes med stor majoritet. Citat: "Jag är inte så högt utbildad eller begåvad och jag har inte så mycket erfarenhet heller, sade han efter att ha bugat hövligt för sina partikamrater". Ändå framgår det av artikeln att han har en universitetsexamen i ekonomi och beskrivs som en veteran inom politiken...

Behöver kanske världen mer japansk ödmjukhet, vad tror ni?

Galenskap

Idag har jag varit med om en intressant upplevelse som får alla sammanlagda galna dagar på Stockmann jag varit på att blekna i jämförelse. Det har varit knatteloppis i Vasa. Redan för ett bra tag började det ryktas om Loppiset. Det stora enastående Loppiset med allt en barnfamilj kan behöva. Jag fick höra att folk köar utanför på morgonen, att kvarteren runtom fylls med bilar och att mer känsliga personer, som män och barn, med fördel skulle lämnas hemma. När jag först hörde talas om Loppiset trodde jag att det kunde vara ett bra tillfälle att hitta en spjälsäng, men ju mer jag hörde om det, desto mindre förväntade jag mig att kunna slita åt mig något överhuvudtaget och desto mer ställde jag in mig på att helt enkelt ta mig dit och beskåda spektaklet och förhoppningsvis ta mig ut igen med livet i behåll.

Nåväl, med ögonen i kors steg Matias och jag upp frivilligt åtta en lördagmorgon efter en vecka med ovanligt lite sömn, och med mycken krigslist lyckades vi få med oss Arvid (som gärna sover till halvelvatiden) lugnt sovandes i bilstolen. Vi anlände till skådeplatsen några minuter före nio och fick ställa oss i en 40 meter lång, snabbt växande kö. Ryktet överdrev tydligen inte... När trefaldighetskyrkan slog nio slag vandrade kön under ordnade former in i Loppiset och inom några minuter var stället knökfullt och varmt. Men med falkblick och skarptänkthet hittade vi till min stora förvåning genast en spjälsäng! Lite sliten men rätt snygg, och ungefär vad vi hoppats på att hitta, till det ödmjuka priset av 30 euro. Falkblicken lyckades också hitta ett spjälskydd till sängen, coola snickarbyxor till Arvid och en bröstpump, samt undvika diverse skräp och onödigheter, så jag är mycket nöjd och belåten!

Ännu mer nöjd och belåten över att vi orkat upp blev jag när jag fick höra att kön bara en liten stund efter att vi betalat (med noll kassakö) hade blivit uppskattningsvis en halvtimme lång...

Framsteg

Medan jag skrev förra inlägget lyckades Arvid rulla över från mage till rygg för andra gången i sitt liv. Numera förstår jag det som jag aldrig förstod förut: hur man kunde bli så begeistrad av att en baby lärde sig något som alla barn lär sig. Sitta, gå, dra folk i håret... inte så unikt, liksom. Men själv blev jag ju begeistrad redan när vi var på ultraljud för länge länge sen - mitt barn kan minsann hicka, vilken begåvad unge! Och värre lär jag bli...

(Och nu kom tredje rullningen!)

Webbradio

Vilken fenomenal uppfinning webbradio är! Även om jag kan få lite lätt ångest över de valfriheten är det väldigt roligt med lite variation. I somras lyssnade jag mycket på radio, mest på P3, och blev mer än trött på de låtar som snurrade där hela tiden. Kanske P3 och gänget är lite bättre på att variera sig än de kommersiella kanalerna, men ändå inte så värst...

Nu har jag börjat lyssna på SR Atlas istället, gillar! För tillfället hör jag på något som jag tolkar som japansk pop (kan vara något annat språk, är inte så bevandrad i asiatiska språk, men i mina öron låter det som japanska...), och annars är kanalen en skön mix av musik på franska, ryska, spanska, finska, engelska och en mängd språk som jag inte ens känner igen. Till och med lite svensk musik ibland. Musiken låter ändå mainstream, så man måste inte ens gilla etnomusik.

Och Arvid och jag har väldigt roligt när vi dansar runt i vardagsrummet till arabiska toner...

Passa in i mönster

Jag har blivit storkonsument i stadsbibbans tidningsläsesal. Så värst populär känner man sig kanske inte med en baby som blir arg så fort barnvagnen står stilla, men istället brukar jag bära hem lassvis med tidningar - inte dumt att ha när man ammar...

Men en sak håller jag på att bli trött på, och det är den smala, tunna fåran som alla ska passa in i enligt (de svenska) tidningarna. I synnerhet om man råkar vara förälder. Nu menar jag inte att man måste börja baka bullar, utan snarare tvärtom. För att vara rätt just nu måste man dela exakt jämnt på föräldraledigheten, man måste hålla fast vid sina vänner och intressen och man får absolut inte låta barn bli ett hinder för Karriären. Om man är kvinna alltså. Om man är man måste man trappa ner i karriären ett tag och gärna sluta med sina intressen. Men kära nån. På vilket sätt är de stereotyperna mindre begränsande än den gamla att mammorna måste vara bullamammor och papporna familjeförsörjare? Varför ska det vara så svårt att låta människor som varit vuxna nog att bilda familj få utforma familjen som de vill?

Själv trodde jag att jag skulle bli rastlös av att vara mammaledig, men till min förvåning och förtjusning stortrivs jag! Jag hann (nästan) bli färdig med mina studier, ta ett första steg in i arbetslivet, men nu behöver jag verkligen stanna upp. Om man inte gjort det tidigare tror jag det är nyttigt - eller kanske nödvändigt? - att ta en time out nån gång i det här skedet, med eller utan barn. För mig vet jag i alla fall att det är välgörande att få stanna upp och fundera lite över vad som blir nästa steg istället för att bara rusa vidare rakt dit. Det är ren terapi att bara följa Arvids dygnsrytm och vissa dagar inte träffa någon annan innan Matias kommer hem från jobbet. Jag träffar gärna vänner och familjen, men tycker det är okej om jag vill hållas i vår egen puppa ibland.

Nu säger jag kanske emot mig själv, för jag har precis erbjudit mig att språkgranska en del examensarbeten det här läsåret också... Men det är faktiskt skillnad jämfört med ifjol. Ser det mest som en hobby just nu och tackar ja när jag har lust och tackar nej när jag inte har lust - och det tror jag faktiskt jag kommer att klara av också.

Allmänbildat

Ärligt talat alla ni som gått i gymnasiet - hur mycket minns ni? Kommer ni ens ihåg allt man lärde sig? Lilla syster Amanda, nybliven gymnasist, håller på med att svara på en lång rad frågor till en hissa-bildkavalkad och jag blir lite oroad när jag märker hur lite jag skulle kunna svara på (utan Google eller Wikipedia)... Räck upp en hand alla som kan redogöra för t.ex. "Diktaturens ansikte (Latinamerika 1970-talet)", "Tet-offensiven", "Biafra - analysera hungermekanismen" eller "Kulturrevolutionen". Ni som studerar eller har studerat hissa räknas inte.

Allvarligt, tänk vilken allmänbildning man hade när man blev student! På vissa områden är jag tack och lov mer bildad efter x antal år som HF-studerande, men på andra (exempelvis matte, biologi, finsk grammatik...) vet jag väldigt mycket mindre... Borde kanske plocka fram gymnasieböckerna igen. Eller snegla på lilla systers svar på hissafrågorna...

Flickor och pojkar

Det är märkligt det här med pojkar och flickor. Nu när jag fått barn har det plötsligt blivit så mycket mer påtagligt med alla de där skillnaderna som någon hittat på. Varför ska pojkar vara en mörkblå grymtande massa och flickorna sötrosa och kvittrande? Vem har bestämt att pojkar inte gillar hästar - för att inte tala om enhörningar och pegaser? Någonstans har jag läst att de typiska flick- och pojkfärgerna på 1700-talet (?) var ljusblått för flickor och rosa för pojkar. Ljusblått ansågs vara vänt och ljuvt och passa små flickor medan rosa var kraftfullt och passade pojkar bättre. Hm.

Ofta tycker man ju mest synd om flickorna för att de måste vara så söta och välanpassade, men inte är det ju bättre för pojkarna... Pojkflickor som busar och klättrar i träd är coola, men stackars den pojke som vill lacka naglarna och leka med rosa plasthästar. (Han är väl inte..?) Det är stört omöjligt att hitta söta finkläder åt en pojke - för babyflickor finns det hur fina babykläder som helst, men en babypojke på 2½ månad ska minsann ha vuxenkläder i minatyr, han. Hallå! Jag vill att min son ska få lära sig använda sin känslor, måla med alla färger och att man ska våga använda svåra ord med honom! (Intressant artikel - en undersökning visade faktiskt bl.a. att förskolepersonal använde långa, invecklade förklaringar när de talade med flickor, men korta, enkla uppmaningar åt pojkar...)

Ojoj. Det finns så mycket att säga om det här. Det mesta har väl redan sagts, men det vet inte jag, för jag har inte läst kvinnovetenskap. Men jag har faktiskt börjat överväga att gå en introkurs på nätet i kvinnovetenskap till våren...

Paltschwiimen

Enligt susning.nu är paltschwiimen: "det tillstånd av andligt välbefinnande och kroppslig utmattning som inträder strax efter intagandet av en större måltid bestående av pitepalt". Jag kan berätta att det tillståndet kan infinna sig efter en måltid bestående av plättar med äppelmos också - och att tillståndet nästan närmar sig det som kallas paltkoma. Håhåjaja.

Så kan jag också ge en lägesrapport om graduskrivandet: det är på gång! Till min stora förvåning var det riktigt roligt att börja läsa vad jag har skrivit hittills, och till min ännu större (!) förvåning tyckte jag det var ganska självklart hur jag ska fortsätta. Teorikapitlet som jag oroat mig för ett år eftersom det inte har passat ihop med resten av texten känns helt plötsligt möjligt att gå vidare med. Helt fantastiskt! Det finns hopp...

Graduvecka?

Måndag förmiddag, och vi är hemma hela lilla familjen! Matias tar en pappaledig vecka den här veckan, och vi njuter av lugnet. Men genom att skriva det här inlägget slår jag lite sprickor i lugnet - nu tänker jag nämligen berätta för världen att jag tänkt komma igång med gradun igen den här veckan. För den som inte känner till det är min gradu en eländig historia om man ser till yttre fakta. Nu är det tre (!) år sen jag började med den, men lite mindre sen jag kom in på rätt spår. Mellan varven har jag tagit andra kurser, flyttat från Åbo via Stockholm till Vasa, auskulterat, jobbat i Stockholm, jobbat i Vasa och jobbat i Jakobstad, för att inte tala om fått barn. Nu senast är det mer än ett år sen jag gjorde något åt evighetsprojektet, men nu är det dags igen. Jag har en utprintad version i högsta hugg och är redo att läsa och försöka komma ihåg hur mina tankebanor gick... vilket kanske inte blir det lättaste. Har inte mycket arbete kvar egentligen, bara jag skulle minnas vad jag hade tänkt göra med den...

Det som gör att jag inte rätt och slätt kunde skriva att det är en helt och hållet eländig historia är att jag ju tycker jag valt ett riktigt roligt ämne. Har varit intressant och lärorikt... men nu får det snart vara nog.

Gratis är gott

När man får en baby vill hela världen gratulera en. Och då menar jag inte bara vänner, släktingar, bekanta och tanter på stan, utan också hela näringslivet. Gratispresenter duggar tätt, med en vänlig förhoppning om att vi ska öppna ett konto/gå med i en bokklubb/ta en försäkring. Gratisprover av blöjor och tvättmedel är inte alls konstigt. Inte heller ett gratis välkomstpaket från en bokklubb. Men nåja, varför skulle det vara så mycket konstigare att få en haklapp från Andelsbanken eller ett par babystrumpor (med lokalförsäkrings logo på!) från Lokalförsäkring - egentligen? Välkommet är det hur som helst. Tänk vad glad man blir av en gratis tygblomma! Eller det blir jag i alla fall, kanske jag är lättlurad..?

Hur som helst är det intressant. Genom att vi blev föräldrar blev vi visst högintressanta konsumenter också, och det är ju både skrämmande och på något knäppt sätt en aning smickrande också. Men en hälsning till alla företag - ni får väldigt gärna fortsätta att slåss om oss genom att droppa in gratisgrejer i postlådan!

Kanske går vi på det, kanske inte. Jag kan inget lova.

Skrivsnöboll

Jag är egentligen ingen skrivande människa. Jag har varken hemliga dikter eller drömmar om att ge ut en bok i skrivbordslådan. Ibland tror jag att jag är skrivkrampen personifierad. Jag blev lite orolig när jag började studera litteraturvetenskap och märkte att jag var omgiven av människor som hade författardrömmar, journalistdrömmar, forskardrömmar... jag som helt enkelt var en bokmal. Läsa, ja. Tycka, ja. Skriva, njae. Jag skrev mina uppsatser och var ofta ganska nöjd med dem när de väl var färdiga. Men på vägen... peta, gneta, knåpa, pussla, putsa, fila, och inte tillåta sig minsta stavfel. Klart min skrivtröskel blev hög! Tillfredsställelsen när jag hade åstadkommit en text var stor, men det var verkligen ingen njutning att skriva.

Till min förvåning har jag blivit väldigt mycket mer skrivande av mig under det senaste året. Det finns några orsaker. Förra vintern jobbade jag som språkgranskare, skrivhandledare och svenskalärare och... ja, ärligt talat fick jag väl lust att skriva själv för att jag blev trött på att läsa andras (mer eller mindre dåliga) texter. Jag satt så många timmar och petade i andras texter att jag verkligen ville göra det själv istället. Skriva alltså. Och så började jag på ännu ett jobb - som visade sig innebära bl.a. att jag blev redaktör för en 100-årsskrift. Mest betydde det förstås att jaga på folk som lovat att skriva, putsa deras texter och hitta luckor i helheten, men en del fick jag så lov att skriva själv också, och det var nyttigt. Lärorikt. Roligt! (100 år av myggbett, gemenskap och gudsnärvaro, SBFU 1907-2007 - köp och läs...) Dessutom har jag fått mig ett prima skrivforum i Missionsstandaret. Har börjat skriva bokrecensioner där, så nu har jag gått och blivit hobbyrecensent ändå. Inte så hög prestationsångestnivå. Och ju fler recensioner jag skriver, desto roligare blir det...

Hur som helst. Det är ett av de hemliga mål jag har med den här bloggen - att jag ska lära mig att skriva lite då och då och sänka tröskeln för att skriva. Sätta snöbollen i rullning. Vem vet, en vacker dag kanske jag till och med avslutar min gradu och andra storverk...

(Korta blogginlägg har jag också svårt för att skriva. Jag vet.)

New York, New York

Nej, jag vet. Det är inte så 2007 att blogga om något man upplevde för mer än ett år sedan. Men nu är det så här att jag till min förvåning (Arvid somnade något otippat) satt och surfade runt på olika bloggar och stötte på en lycklig bloggare som just hade kommit hem från sju dagar i New York. Ah... New York. Nu är det ett drygt år sedan vi kom hem från vår USA-tripp, med 3+3 dagar i det stora äpplet och däremellan en två veckors sejour i den djupa södern. K:s blogg hade hög igenkänningsfaktor och framkallade en rad ögonblicksbilder från ifjol i huvudet på mig. Rykande gatubrunnar, skyskrapor och brownstone-hus, människor i alla kulörer, gult taxigytter...

Slide show ur mitt huvud, slumpmässigt valda bilder, tema New York:
Flygbussen från Newark airport in till stan. Vi stiger av på den hållplats som verkar vara närmast vårt hostel och tycker att namnet låter lite bekant... Times Square. Varm luft och asfaltångor när vi stiger av. Skyskrapor som man inte ens ser var de slutar i kvällsmörkret och neon överallt. Det här är New York, och vi känner oss välkomna!

Lunch i Little Italy. Svettvåta och knallröda, med en bunt plastkassar i händerna efter förmiddagen traskar vi in på en restaurang. Runt oss svärmar tre uppklädda italienska servitörer, drar ut stolar, strör peppar, frågar om vi behöver något. Jag vill gömma hela min svettiga uppenbarelse och uttalar namnet på pastan fel, men det är den bästa pasta jag ätit.

Vi stiger på en lokalbuss och drar en suck av lättnad. Vilken lycka att vila fötterna i en luftkonditionerad buss medan två tanter sitter och skvallrar på väg upp mot Harlem och Manhattan glider förbi utanför bussfönstret.

Central Park en lördagseftermiddag. Motionärer, flanörer, familjer, grabbgäng, förälskade par, tanter; i ett hörn en livekonsert, i ett annat rullskridskovirtuoser som visar vad de kan på en inhägnad bit asfalt. Solen skiner och livet leker, men om några timmar går vårt flyg.

Men tillbaka ska vi. Jag tänker mig att det blir på hösten. Någon höst, någon gång. Att åka till New York i slutet av juli/början av augusti är galet (om man inte är bastufantast) - betänk hur ofashionabel man känner sig på 5th Avenue i ett klimat som gör att håret lurvar till sig och man är genomsvettig tre minuter efter att man stigit upp på morgonen... För att inte tala om de mängder vatten det går åt för att man ska orka gå de sträckor man vill gå. Men jag föreställer mig sval höstluft, höstlöv och ännu mer mysigt rykande gatubrunnar nästa gång...

Livet som baby

Det verkar vara rätt så skönt att vara elva veckor gammal. Visserligen finns det vissa saker som säkert är frustrerande, som när man vill ta sig framåt när man ligger på mage, men bara inte begriper hur, eller när man inte har en aning om hur man ska bära sig åt om mössan trillat ner över ögonen, men ändå... Här är några exempel om ni inte är övertygade:

- Det spelar ingen roll om babyn ligger och ler eller storgråter när man är och handlar, folk runtomkring tycker likväl att det är hur gulligt som helst.

- Tänk att få sova i en vagn: omstoppad, bekvämt liggande, ute i friska luften, skönt gungande.

- En baby kan inte bara obesvärat släppa en brakare vid matbordet tillsammans med främlingar, utan också avsluta med en stor, belåten suck.

- En baby behöver inte tänka på att utnyttja tiden och hinna med mycket. Det är fullt tillräckligt om man har en färgglad blomma att ligga och titta på.

Gå

Åbo i mitt hjärta, men det är nog i Vasa man ska ta sina barnvagnspromenader. Igår utnyttjade jag det perfekta septembervädret till att gå en tur Sandö-Vasklot-centrum, och idag har jag tagit mig en lite råkallare och blåsigare tur Metviken-"den stora gravgården förbi Metviken"... perfekt. Vatten överallt, massor av trevliga ställen att planlöst traska runt på. Det vill säga, perfekt så länge det inte är vinter och väller upp kyla ur vattnet om man vågar gå nära...

Hur som helst, rödkindad och belåten är jag.

Höst i luften

Det håller på att bli höst. Jag vet det, för jag har lagt märke till några säkra hösttecken. Och nu tänker jag inte på sådana klassiska saker som att det blir kallare i luften och att skolorna har börjat för länge sedan. Det finns andra tecken också. Det första jag tänker på är att vi har dammat av det helt fantastiska, revanschsugsframkallande sällskapsspelet Carcassonne. Bara idag har det blivit två partier tillsammans med syster Amanda (jag förlorade stort - jag skyller det på att jag ammade samtidigt som jag tänkte) och fler lär det bli innan det är vår igen. Har grunnat på varför det där spelet är så bra - den enda som jag spelat med hittills som inte blivit förtjust är syster Jenny, och hon får myror i brallan av alla sällskapsspel. Tror det är den perfekta balansen mellan strategi och tur som gör det. Eller medeltidsmiljön. Eller... fler förslag?

Det andra tecknet är att tv-hösten kommer igång, och ikväll är det inget mindre än Amazing Race som börjar med en ny säsong. När jag först såg programmet var jag skeptisk. Mycket skeptisk. Amerikaner som springer jorden runt för att vinna en miljon dollar. Absolut uteslutet att äta och sova tillräckligt, för att inte tala om att stanna upp och beunda pyramiderna eller tänka efter vid berlinmuren. Tala om att utnyttja jorden som sin lekpark! Måste ju vara värsta sortens resenärer... Dessutom är tävlingsparen alltid de samma - ett äldre par, ett gaypar, ett fotomodellspar, ett förälder med barn-par, gärna ett tvillingpar... Men ja. Jag håller fortfarande med om allt det där. Men likväl har jag fastnat. Det är ju så spännande! Och ganska skojigt att se vad de lyfter fram i de olika länderna - i Finland har de inte varit (vad jag sett än), men i Sverige monterade de hyllor på Ikea tills hela Sverige verkade vara en otröstlig öken av ikeaskruvar som inte passar ihop. Men summa summarum - jag tänker inte missa ett enda avsnitt den här säsongen heller!

Björnvarning

Dagens första ögonbrynshöjare kom när jag läste Vasabladet - Överpurmo har lyckats ta sig in på förstasidan! Det rör sig nämligen björn i överpurmoskogen, man har hittat spår bara 200 m från en gårdsplan. Jag har alltid varit fascinerad av björnar, och brukar stå och trängas med små ungar som trycker näsan mot glaset vid björninhägnaden på Skansen. De är så runda, lurviga och långsamma, men ändå inte alls klumpiga, och väldigt roliga att se på. De verkar vara riktiga livsnjutare - äter, ligger och sover på en sten i solen, bråkar lite lojt med sina björnkompisar... Därmed inte sagt att jag vill springa ihop med en i skogen - och ännu mindre ha en lunkande runt knutarna...

n:te året

Jahapp, så har jag då varit och närvaroanmält mig som studerande för... inte mindre än åttonde året! Ingen idé att hymla med att jag är "n:te årets studerande", sanningen kommer alltid fram ändå. När jag började studera satt vi vid instens (ja, det var en institution då) bibliotek på tredje våningen på nunnegatan (ja, littvet bodde där) och skrev mail i pine (ja, så hette mailprogrammet) på unixterminaler (ja, de fanns inte bara i Axelia). Och efter det där går ingen på att jag nyligen började studera! Men tilläggas bör ju att jag nog inte studerat på riktigt de senaste åren, det är bara min evighetsgradu som hänger kvar och envisas med att aldrig avsluta sig själv.

Men vad nostalgisk jag blir den här årstiden! Tänk vad härligt att få packa ihop efter sommaren och ta tåget ner till Åbo. Få ett undervisningsprogram och börja plocka ut kurser man vill gå. Alltid välja för mycket och väsa mellan tänderna åt sitt dumma överentusiastiska september-jag när man försöker slutföra kurserna senare i höstslasket. Storhandla till kylskåpet som stått tomt och promenera vid ärtsoppsån och träffa alla man inte sett sen våren. Gillar nog min tillvaro nu också, men saknar ändå den där tillvaron.

Tintin i Kongo

Apropå en av de serier jag nämnde som en av mina favoriter i evighetslistan häromdagen... Tintin gillar jag, kanske mest på grund av nostalgi (plöjde igenom massvis med tintinalbum i rätt ålder), men också för att jag fascineras av äventyren. Och för den charmige kapten Haddock med hans kreativa svordomar förstås. :) I DN kan man läsa att albumet Tintin i Kongo har anmälts för att det framställer afrikaner som intellektuellt och socialt underlägsna. Den som ens sneglat på omslaget till albumet kan säkert hålla med om att det är sant. Och det är inte det enda fördomsfulla albumet heller - i de flesta av Tintins äventyr träffar han på människor som är riktiga stereotyper. Men betyder det faktiskt att albumen borde dras in? Är det inte värt något som en bild av årtiondena då Tintin gjordes? Kan det inte tvärtom vara riktigt nyttigt och intressant som en diskussionsstartare - en tecknad serie gör ju fördomarna så mycket tydligare, och hur skulle våra fördomar se ut om de skulle tecknas? Från förlaget föreslår de att albumen t.ex. skulle placeras på vuxenhyllan, och det tror jag är helt smart. Att låta albumen gå upp i rök är knappast bra för nånting alls, då är det bättre att de får göra folk arga och kanske få någon att tänka till.

...och får jag tycka något alls, urfinlandssvensk blondin som jag är? Men det är kanske en helt annan diskussion...

Uppvärmningslista

Som uppvärmning tänker jag börja med en enkät jag lånat. Jag gillar enkäter. Får mig att tro att världen faktiskt är intresserad av vad jag har på mig för kläder just nu.

*Ja, texten ovan skrev jag innan jag började fylla i den... Vem svarar frivilligt på 99 (!!) onödiga frågor? Utom jag förstås... Jag gillar inte enkäter just nu. Men innan jag hann ångra mig hade jag svarat på sisådär 70 frågor... Och då var det ju för sent att sluta! Hrmpfh. Nåväl, nu är det gjort.*

1. Tre namn jag lyssnar till
Mia först och främst. Småningom gissar jag att jag börjar lystra till mamma också... Men inte mamma Mia, aldrig det.

2. Någonting jag tycker om med mig själv
Är sådär lagom lugn och sansad.

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv
Jag kan bete mig som en besserwisser om jag inte aktar mig.

4. Detta är jag rädd för
Allt hemskt som kan hända människor jag bryr mig om.

5. Tre saker jag vill ha varje dag
Kramar, morötter och frisk luft.

6. Tre saker jag absolut inte kan göra
Sy små, pilliga saker utan att få ett nervöst sammanbrott.
Bestämma mig snabbt vid godishyllan.
Köra passagerarflygplan.

7. Detta tycker jag om att göra
Snusa Arvid i nacken, läsa böcker, se filmer, hålla till utomhus... sånt som gör livet gott att leva.

8. Detta vill jag göra just nu
Gå ut. Bara Arvid skulle gå med på det...

9. Bästa känslan
Känslan av att ha åstadkommit något bra. Och känslan av att vakna på morgonen och ha lust att göra massor.

10. Värsta känslan
Att stirra i taket och inte ha lust att göra någonting alls.

11. Egenskaper jag gärna ser att min partner har
Humor, värme, omtanke, intelligens, intresse för omvärlden. Skadar inte heller att han kan fixa alla mina tekniska bekymmer innan jag ens hinner säga hepp...

12. Är jag kär just nu?
Ja.

13. Jag vill gifta mig
Redan gjort, och det var en bra idé.

14. Följande tre saker vill jag göra innan jag dör
Vill ha fler barn, och en trädgård åt dem.
Vill hitta ett jobb jag gillar.
Bli en livsklok gumma.

15. Min käraste ägodel
Arvids bilstol - den är magisk, han blir alltid nöjd i den.

16. Något jag vill ha i present
Resor! Barnvänliga resor...

17. Detta har jag på mig just nu
Lånade bruna shorts och ett gult linne.

18. Favoritkläder
Kläder med midja - eller sådana som ger intrycket av att det finns en midja.

19. Favoritdjur
Kor är trevliga djur.

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest
Argh... jag vet vad jag gillar, men inte vad det heter. Snälla någon, jag vill gå på en kurs och lära mig vad musikstilar heter!

21. Favoritlåtar just nu
Att sjunga: Trollmors vaggvisa.
Att lyssna: något med Norah Jones eller Jamie Cullum.

22. Roligaste/tråkigaste ämne i skolan
Bäst tyckte jag om engelska, teckning. Religion, historia och sånt mot gymnasiet. Modde då och då, beroende på läraren. Tråkigast... typ matte.

23. Stjärntecken
Vågen, men tycker det är ganska irrelevant information.

24. En bok jag älskar
Narniaböckerna.

25. En film jag älskar
Forrest Gump.

26. Tv-program jag gillar
Cold feet, Lost, Amazing Race, Friends.

27. Favoritdoft
Efter regnet-doft. Nybryggt kaffe (nästan synd att jag inte dricker kaffe...). Den där tivoliblandningen av popcorn och sockervadd. Nytvättade kläder.

28. Detta äter jag gärna
Mommos köttbullar.

29. Dricker helst
Vatten, te, druvjuice.

30. Favoritgodis
Pepe jordgubb. Som numera bara finns på Halpa Halli, har de slutat tillverka dem??

31. Hit vill jag gärna åka på semester
Om jag får välja fritt: Australien eller någon söderhavsö med vajande palmer. Och mer realistiskt skulle jag vilja se mer av Europa.

32. Färg på mina ögon
Gråblå.

33. Min längd
165 cm?

34. Jag tror på
Gud och att det mesta ordnar sig till det bästa i slutändan.

35. Jag spelar
Tvärflöjt. Men inte så aktivt...

36. Person jag beundrar
Sådana som arbetar för det de tror på, och ändå är ödmjuka.

37. Så här bor jag
Hyrd höghustvåa med Vasas bästa utsikt över Metviken.

38. Antal döda krukväxter i hemmet
Inga. Men det finns en och annan krukväxt som nog skulle behöva intensivvård...

39. Det här tänder mig
Närvaro, trygghet i sig själv.

40. Det här gör mig avtänd
Arrogans.

41. Favoritfärg
Gillar färger överlag. Starka färger, varma färger, kalla färger. Allt beror på vad de ska användas till.

42. Favoritcitat
"Livet innebär naturligtvis många problem. Några av de mest populära är Varför föds vi? Varför dör vi? Varför använder vi så stor del av den mellanliggande tiden till att titta i skyltfönster?" (Liftarens guide till galaxen, Douglas Adams)

43. En hemlighet jag vet
Vet inga hemligheter som ska offentliggöras här...

44. Bästa present jag fått
Ingen nämnd, ingen glömd!

45. Senast köpta skiva
Laleh: Laleh.

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är
När jag gick i gymnasiet konstaterade jag att okej, jag är inte uppseendeväckande vacker, men jag är inte uppseendeväckande ful heller... Bra så. Mitt ansikte gillar jag framifrån.

47. Det jag är minst nöjd över med mitt utseende är
Min profil.
Postgraviditetskilona som jag dras med ännu ett tag...

48. Udda förmåga/egenskap
Är det udda att kunna vifta på öronen? Det kan jag.

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara
Katt verkar vara ganska skönt att vara.

50. Vad lyssnar du på just nu?
Trafiken utanför, har upp alla fönster som går att öppna.

51. Vad har du gjort/ska du göra idag?
Jag har bytt en och annan blöja och ammat, varit på picknick i solen och träffat folk på stan. Börjat blogga har jag också! (Detta var igår, då började jag med det här evighetsprojektet...)

52. Var är dina föräldrar födda?
Båda växte upp i Purmo.

53. Vad är det senaste du installerade på datorn?
Minns inte... tror det var Adobe Reader.

54. Vilken är din favoritrestaurang?
Dragon Palace i Åbo.

55. När badade du i en pool senast?
Det är drygt ett år sen, i en motellpool i Charleston, South Carolina.

56. Har du varit med i någon skolpjäs?
Det har alla som gått i Purmo skola... Men jag gillade det också, och var nog med i nån pjäs t.o.m. i gymnasiet.

57. Hur många barn vill du ha?
Sisådär tre.

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om?
Riktigt heavy musik.

59. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?
Antingen har jag missat något, eller så är den här enkäten inte riktigt färsk?

60. Vad har du för TV-kanaler?
Köpte ny digibox typ igår, så jag har inte riktigt koll...

61. Har du åkt moped någon gång?
Jo, men inte många gånger.

62. Har du busringt någon gång?
Nej.

63. Har du fått felparkeringsböter?
Två gånger.

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm?
Har inte gjort det, och skulle nog inte tro att jag kommer att göra det heller...

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt?
Sydney, Australien.

66. Har du en egen trädgård?
Nej, men min balkong har oslagbar utsikt. Men jag drömmer om att ha en egen gräsplätt jag kan gå rakt ut på...

67. Vilken är din favorit bland tecknade serier?
Nemi, Zits, Tintin, Dona Rosas Kalle Anka.

68. Kan du alla orden i nationalsången?
Åtminstone i första versen, kanske i andra, resten inte alls...

69. Badkar eller duschkabin?
Dusch.

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden?
Dogville. Trodde den skulle vara mest jobbig, men blev överraskad.

71. Favoritpizza?
Opera, gärna med rödlök till.

72. Chips eller popcorn?
Båda är goott... Och båda äter jag sällan...

73. Vilken färg på läppstift använder du?
Använder jag nästan aldrig.

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång?
Va? Kan man göra det? Varför skulle man göra det?

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Haha, frågorna blir bara roligare. Svar nej.

76. Apelsin- eller äppeljuice?
Apelsin.

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Matias och hans föräldrar (och med Arvid sovande i sin vagn) för att fira M:s födelsedag. Jag åt vitlökskalkon, gött.

78. Favoritchoklad?
DaCapo och Fazerchoklad med mintkulor i.

79. När röstade du senast?
I vintras.

80. När åt du en hemodlad tomat sist?
I början av sommaren skulle jag tro.

81. Har du vunnit en prispokal någon gång?
Nej, är inte den pokalvinnande sorten.

82. Är du bra på matlagning?
Är helt hopplös på att laga mat åt mig själv, orkar bara inte koncentrera mig, vilket brukar leda till äckligt överkokta makaroner. Mer okej när jag lagar åt någon annan också.

83. Klarar du att tanka själv?
Eh, ja.

84. Har du beställt något från något av de där shoppingprogrammen som går på reklamteve-kanalerna?
Nej.

85. Pepsi eller Coca Cola?
Ingen skillnad egentligen, men genom min käre makes påverkan: pepsi max.

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
Japp, när jag jobbade som kassör på Gröna Lund. Har alltid varit emot skoluniformer och liknande, men jag gillade det! Det är fantastiskt skönt, speciellt när man annars går omkring som den fula ankungen bland trendmedvetna svanar i Stockholm...

87. Vad var det senaste du handlade?
En basic t-skjorta idag.

88. Har du kräkts offentligt?
Nej, tack och lov.

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken?
Ha, det där finns det bara ett rätt svar på. Men okej, jag är inte rebell. Vill hellre ha den sanna kärleken.

90. Tror du på kärlek vid första ögonblicket?
Nej, det gör jag inte. Attraktion, visst, men knappast kärlek.

91. Har du ringt något betalnummer?
Nej.

92. Kan man vara vän med sitt ex?
Folk verkar ju kunna det.

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast?
Moffa när han opererades förra hösten.

94. Hade du mycket hår som liten bebis?
Nej, lite fjun bara.

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar?
Använder inget sånt.

96. Vad har du i din väska?
Plånbok, telefon och mynthon. Resten är utbytbart...

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig?
Andas ut och ta det lugnt. Läsa.

98. Vad är du tacksam för idag?
Min familj, både den lilla (den som jag bor med) och den stora (resten). Min sköna eftermiddag med picknick i sommarväder och i goda vänners lag.

99. Var hittade du den här listan?
På Ikas ord 2.0, tack för lånet!