Jag är egentligen ingen skrivande människa. Jag har varken hemliga dikter eller drömmar om att ge ut en bok i skrivbordslådan. Ibland tror jag att jag är skrivkrampen personifierad. Jag blev lite orolig när jag började studera litteraturvetenskap och märkte att jag var omgiven av människor som hade författardrömmar, journalistdrömmar, forskardrömmar... jag som helt enkelt var en bokmal. Läsa, ja. Tycka, ja. Skriva, njae. Jag skrev mina uppsatser och var ofta ganska nöjd med dem när de väl var färdiga. Men på vägen... peta, gneta, knåpa, pussla, putsa, fila, och inte tillåta sig minsta stavfel. Klart min skrivtröskel blev hög! Tillfredsställelsen när jag hade åstadkommit en text var stor, men det var verkligen ingen njutning att skriva.
Till min förvåning har jag blivit väldigt mycket mer skrivande av mig under det senaste året. Det finns några orsaker. Förra vintern jobbade jag som språkgranskare, skrivhandledare och svenskalärare och... ja, ärligt talat fick jag väl lust att skriva själv för att jag blev trött på att läsa andras (mer eller mindre dåliga) texter. Jag satt så många timmar och petade i andras texter att jag verkligen ville göra det själv istället. Skriva alltså. Och så började jag på ännu ett jobb - som visade sig innebära bl.a. att jag blev redaktör för en 100-årsskrift. Mest betydde det förstås att jaga på folk som lovat att skriva, putsa deras texter och hitta luckor i helheten, men en del fick jag så lov att skriva själv också, och det var nyttigt. Lärorikt. Roligt! (100 år av myggbett, gemenskap och gudsnärvaro, SBFU 1907-2007 - köp och läs...) Dessutom har jag fått mig ett prima skrivforum i Missionsstandaret. Har börjat skriva bokrecensioner där, så nu har jag gått och blivit hobbyrecensent ändå. Inte så hög prestationsångestnivå. Och ju fler recensioner jag skriver, desto roligare blir det...
Hur som helst. Det är ett av de hemliga mål jag har med den här bloggen - att jag ska lära mig att skriva lite då och då och sänka tröskeln för att skriva. Sätta snöbollen i rullning. Vem vet, en vacker dag kanske jag till och med avslutar min gradu och andra storverk...
(Korta blogginlägg har jag också svårt för att skriva. Jag vet.)
3 kommentarer:
Hihi, vi har motsatta problem! Jag har närmast "skriv-diarré", och tyvärr innebär det att resultatet inte alltid blir det bästa eller av högsta kvalitet. ;-) Jag skulle nog också må bra av att tvingas peta, gnata och ha mig. Kan inte motstå att mentalt rätta andras skrivfel om jag hittar några (brukar hitta dom i Vbl och vara lite skadeglad), men skulle nog inte orka jobba med det. Och skriva nån bok är en sån där dröm som nog förblir på drömstadiet. ;-) Det finns inte tid, och de få gånger i livet jag haft tid har jag inte kunnat bestämma mig för vad jag ska skriva om. Du har skrivkramp, jag har krampaktig beslutsångest. Men att skriva vitt och brett i egen och andras bloggar, det är inga problem! :-D (om det då är något positivt eller negativt...?)
Linda: Det är positivt tycker jag! Jag har så lätt för att skala och skära att det ibland blir väldigt lite kvar, och är rädd för att det kanske är så att jag tassar på tå och oroar mig alltför mycket för att bedömas... Men det försöker jag jobba bort!
Mitt fria tal + skrift får mig nog ibland, tja ganska ofta antar jag, att framstå som klumpig, korttänkt, lite "blond", etc. Men det bjuder jag på, de flesta dömer inte utan bara lyssnar/läser, och ibland kan man ju komma med nåt värdefullt, bland det där man skulle ha skalat bort om man tänkt efter. ;-) Och på jobbet där jag ofta är mer få-ordig (beroende på vem som är i jobb) så framstår jag som en "tyst och förståndig" person. :-D Ha ha, vad de tar miste! Fast är rätt personer i arbete är jag vare sig tyst eller förståndig...Vilket svammel alltså! Jag borde nog skala lite mera trots allt...
Skicka en kommentar