Det är märkligt det här med pojkar och flickor. Nu när jag fått barn har det plötsligt blivit så mycket mer påtagligt med alla de där skillnaderna som någon hittat på. Varför ska pojkar vara en mörkblå grymtande massa och flickorna sötrosa och kvittrande? Vem har bestämt att pojkar inte gillar hästar - för att inte tala om enhörningar och pegaser? Någonstans har jag läst att de typiska flick- och pojkfärgerna på 1700-talet (?) var ljusblått för flickor och rosa för pojkar. Ljusblått ansågs vara vänt och ljuvt och passa små flickor medan rosa var kraftfullt och passade pojkar bättre. Hm.
Ofta tycker man ju mest synd om flickorna för att de måste vara så söta och välanpassade, men inte är det ju bättre för pojkarna... Pojkflickor som busar och klättrar i träd är coola, men stackars den pojke som vill lacka naglarna och leka med rosa plasthästar. (Han är väl inte..?) Det är stört omöjligt att hitta söta finkläder åt en pojke - för babyflickor finns det hur fina babykläder som helst, men en babypojke på 2½ månad ska minsann ha vuxenkläder i minatyr, han. Hallå! Jag vill att min son ska få lära sig använda sin känslor, måla med alla färger och att man ska våga använda svåra ord med honom! (Intressant artikel - en undersökning visade faktiskt bl.a. att förskolepersonal använde långa, invecklade förklaringar när de talade med flickor, men korta, enkla uppmaningar åt pojkar...)
Ojoj. Det finns så mycket att säga om det här. Det mesta har väl redan sagts, men det vet inte jag, för jag har inte läst kvinnovetenskap. Men jag har faktiskt börjat överväga att gå en introkurs på nätet i kvinnovetenskap till våren...
3 kommentarer:
Jag var också helt övertygad om att skillnaden mellan flickor och pojkar bara var en produkt av omgivningens förväntningar. Mina flickor är ju så olika! Men så blev vårt femte barn en pojke som bil- och traktorlekte som ingen av flickorna gjort. Tillfällighet? Fast att rida - trava - var häftigt, ända tills... jag misstänker skarpt att en pojke upplyste honom om att det inte är ngt för pojkar!
Usch ja, jag tycker det här är ett svårt kapitel... Ibland tänker jag att det vore intressant att se, om man fick en flicka ifall hon också fascinerades av lastbilar på gatan. Vem har lärt Elias det? Och kläder, det har diskuterats i Jeannettes blogg. Knepigt knepigt, undrar hur mycket man själv gör för att göra sin pojke pojkig, utan att man tänker på det. Fastän jag läst lite kvinnovetenskap. (Innan var jag övertygad om att de var militanta och aggressiva så jag blev nog postivit överraskad om ej helt gripen, men mer om det en annan gång.)
Felicia diggar traktorer! :-D Har beställt bil/fordon åt Felicia i födelsedagspresent av Monica. ;-) Det var hon själv som frågade. Felicia tycker verkligen det är kul med fordon, och speciellt traktorer. Hon placerar sina stolar i vardagsrummet och "åka taktoj". ;-) Sen gillar hon faktiskt helt själv rosa, men också blått, grönt och gult. Blommor gillar hon, och lurvigt, glittrigt, etc. Inte bara för att jag "prackat på" henne det. Och roliga tryck på tröjor (gärna katter, hästar, råttor...). Sen är ormar coola. Och att tala "baby" med småbarn tycker jag är lite onödigt, för de förstår stora ord också. Jag blev förvånad över hur många svåra ord Felicia snappade upp ur böcker, och hon är inte två ännu. Jag är säker på att pojkar förstår svåra ord precis lika bra. ;-) Det vore faktiskt skoj med blandade kläder, så det fanns mer neutralt också, när man har en dag när inte ljusblått/rosa känns så skoj. Men det är nästan huuto som gäller då. Det beror nog mycket på barnet också. Jag var som sagt super-vild, och därför trodde de jag var en pojke... Och inte bemöttes jag så glatt alla gånger, för flickor "ska" ju vara snälla och söta och inte skita ner sig, riva sönder kläder och slå upp hakor, knän och armbågar på löpande band, leka krig i skogen eller så. *flum flum* Ursäkta. :-) Nu sticker jag till jobbet. Diskutera gärna vidare! Ska läsa sen...
Skicka en kommentar