Trött, trött, trött, men belåten, tillbaka i Vasa efter en helg i Purmo. Idag var det barnvälsignelse för Arvid i Zion. Dubbelbarnvälsignelse var det till och med, tillsammans med en liten Nathalie. Kanske inte varje dag två barn välsignas i Överpurmo! Och vad stolt jag var över vår coola baby. Stolt. Tacksam. Glad. Till och med när han grät för att han fick rampfeber i början. Är glad för barnvälsignelsen, av flera orsaker. Det är ju för det första alltid skoj att dra ihop släkten och ha något att fira. Och roligt att få visa upp honom, och att han blir välkomnad till världen riktigt på riktigt. Men mest är jag glad för att det var ett sätt att säga tack Gud, här är killen vi fick, vi vet att han är din i slutändan, ta hand om honom så ska vi också göra vårt bästa.
Och annars: finns det höst någon annanstans som luktar så gott som hösten i skogarna runt Stennabba? Jag tvivlar på det.
1 kommentar:
Det var roligt att vara med! :-) Man är ju så stolt över sitt barn, så är det bara. Och tacksam! En barnvälsignelse är absolut något fint. Och TVÅ barnvälsignelser i Överpurmo?!?! Jag blev rätt förvånad, men positivt så. :-) Och alla nya hus längs vägarna. Härligt! För mig var det att komma "hem" när vi kört genom Forsby och närmade oss Sisbacka, för Thomas var det "så långt ut i bushen man kan komma". :-D Tänk så olika det kan vara! Men super-roligt, trots Felicias gnällighet. Så tack för inbjudan!
Skicka en kommentar