Igår var kanske inte Arvids behagligaste dag hittills i livet. Han fick sitt livs första spruta igår, och som en följd av det också sitt livs första plåster och sitt livs första panadol, och ännu idag har han varit en ovanligt varm och trött liten kille. Det får mig att inse att inte ens en tremånadersbabys liv är helt bekymmerslöst - skillnaden är att han inte hade en aning om att den snälla tanten skulle köra in en nål laddad med en sjukdomscocktail i hans lår, och han är i detta nu lyckligt omedveten om att det kommer att hända igen om två månader... På många sätt skulle väl vi alla ha lite lyckligare liv om vi bekymrade oss lika lite om det som kommer. För att inte tala om allt man lika gärna kunde låta bli att bekymra sig för eftersom det kanske aldrig ens händer!
Tur i alla fall att jag äntligen blivit så pass vuxen att jag kommit över min sprutfobi. Vill ju inte föra fåniga, onödiga rädslor vidare heller...
1 kommentar:
Stackars Arvid, häls att moster jenny alder sku göra na sånt åt a. ;) Fast iofs, risken finns ju faktist. Angående vad jag hadd skriva, en knasig plan som var en dålig plan. Eller högst antagligen. Mina planer brukar int vara bra. :) Var planen bra lär jag nog berätta. ;)
Skicka en kommentar