Tipp tapp

Julstämningen återvände igår! Efter två ganska tråkiga mellandagar blev det ett riktigt julkalas - hela min familj, min faster och hennes familj och min farbror samlades på Stennabba och firade lite jul. Paket överlämnades, lax åts och tre små tomtenissar gjorde alla vuxna alldeles mjukhjärtade och fåniga. Eller åtminstone de vuxna som råkade vara föräldrar åt någon av nissarna... Det var trevligt!

(Hanna har en ännu bättre bild på sin blogg...)

Och ikväll ska vi fira nyåret med god mat och trevligt sällskap i Bäckby. Antagligen med barnvänlig hemfärdstid och tolvslag i tv-soffan... men glittriga tolvslag ägnade vi oss i ärlighetens namn inte åt innan vi blev föräldrar heller. Pulka hade vi också tänkt oss ikväll, men det beror väl lite på om pulkabacken har smält bort eller inte... Viss risk finns! (Snälla, snälla, säg att det riktiga vintervädret tar över igen snart - jag som är så sugen på skidor och snö!)

Hur som helst - GOTT NYTT ÅR!

2012-listan

Årskrönika har jag sett fram emot att skriva i flera månader redan. Det brukar vara roligt att tänka tillbaka på sitt år och reflektera lite över höjdpunkter och - tja, bottennoteringar. Och framför allt är det väldigt roligt att läsa dem efteråt, när man hunnit glömma lite vad som hände vilket år. Roligt också att ha årsöversikter för mina barns första år - även om det inte i första hand handlar om dem och deras utveckling. Om något händer mig, eller ännu värre, oss båda, hoppas jag innerligt att någon är tillräckligt klok för att skriva ut min blogg, eller åtminstone årskrönikorna, till barnen. Så värdefulla tycker jag de är. Att skriva en sådan rekommenderas för alla - med eller utan blogg!

Jag ska småningom ta itu med årskrönikan, men det kräver lite tid och koncentration. I väntan på att sådant ska dyka upp fyller jag i nyårslistan som jag också har fyllt i ett par gånger förr. Kopiera gärna, jag vill gärna läsa om andras år!

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?
Gick på West end-musikal i London. Gick på Purmorevy. Klippte barnens hår själv. Anlade jordgubbsland. Kämpade med a-kassans blanketter. Firade jul i utlandet.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej, jag tror det här var ett mellanår i min närmaste krets. 2011 kom några barn, och 2013 är det ett par på kommande, men inga 2012. Eller, ursäkta om jag glömmer någon? Känner mig inte helt skärpt.

Dog någon som stod dig nära?
Inte så nära. På juldagen dog Sven Willner, fammos storebror. Jag har faktiskt inte träffat honom sedan jag flyttade från Åbo, men han var det sista av fammo och faffas syskon, så med honom avslutades ett kapitel i min släkt.

Vilka länder besökte du?
England och Sverige, och olika delar av Finland. Tja, och Lettland, om det räknas att jag har bytt flyg i Riga... Uppdaterar: Norge också förstås, men bara en snabb avstickare från Arjeplog.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Fast anställning och ett eget hus. (Två små önskningar bara - det räcker gott för mig! Heh.)

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
Jag kommer faktiskt inte ihåg något speciellt datum...

Vad var din största framgång 2012?
Jag undervisade engelska på högskolenivå, jag som aldrig haft egen engelskundervisning på någon nivå alls förr, och det gick hyfsat bra. Roligt var det också!

Största misstaget?
Att prioritera allt möjligt annat istället för att må bra.

Bästa köpet?
Kommer inte på något speciellt den här gången (förra året var min cykel det solklara svaret...) Kanske byrån som fortfarande inte skruvats ihop?

Vad spenderade du mest pengar på?
Ny (läs: begagnad, givetvis) bil i somras - fast vi var förstås två om det köpet!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mina barn! På sista tiden har jag känt mig riktigt nykär. De är båda två inne i spännande åldrar, och de är så fantastiskt fina.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?
Av logiska skäl kommer jag främst på det jag lyssnat på i december - albumen A very merri perri Christmas (Christina Perri) och Songs for Christmas (Phil Wickham). Annars - musikallåtar. Billy Elliott, Next to normal och Kristina från Duvemåla.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare. Eller äh, gladare också. Men året som helhet var mer uppförsbacke än en del andra år.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skidat, cyklat, promenerat - vad som helst som inkluderar motion och frisk luft. Sånt är bra för mig...

Vad önskar du att du gjort mindre?
Ägnat mig åt byråkrati. Men det var förstås inget jag kunde välja bort heller.

Blev du kär i år?
Fortsatte vara.

Favoritprogram på TV?
Downton Abbey, Work of Art och (fortfarande) Gray's Anatomy

Bästa boken du läste i år?
The Hunger Games (Suzanne Collins), Goodnight Mister Tom (Michelle Magorian) och - för att nu inte bara nämna ungdomsböcker - I vargars följe (Stef Penney).

Största musikaliska upptäckten?
Jag började lyssna på Noah and the Whale och Mumford & Sons.

Något du önskade dig och fick?
Ett flertal trevliga resor och utflykter.

Något du önskade dig och inte fick?
Ett trevligt jobb som är bara, bara mitt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Först jobbade jag, en helt vanlig engelskadag, och på kvällen gjorde Matias (supergod) pizza som vi bjöd åt mamma, Jenny, Johannes och Amanda som kom hit och firade. Nu kommer jag förresten på att jag fick en bok av mamma som jag varit jättesugen på att läsa, fast det inte blivit av ännu.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Fler fasta punkter, framför allt ett fast arbete.

Vad fick dig att må bra?
Fjällen! Och att begrava mig i en bra bok - i pappersform här hemma och som ljudbok i bilen.

Vem saknade du?
Jag svarar som jag har gjort förr - flera av mina vänner som bor alltför långt borta.

De bästa nya människorna du träffade?
Mängder av nya kolleger och studerande i olika sammanhang.

Mest stolt över?
För det första, mina barn. Toppenmänniskor, de där små typerna! För det andra, att jag har kämpat på och gjort så många lärorika och givande jobbsaker under året istället för att bara sjunka ihop i en blöt, arbetslös fläck på golvet i väntan på att "mitt" jobb ska dyka upp.

Mellan

Vi hade pyntat en del under advent, men mycket lämnade i sina lådor när vi åkte iväg till Sverige. Det gör mig egentligen inte så mycket - jul är trevligt, men det kan lätt bli för mycket. För mycket mys, för mycket tomtar, för mycket förväntningar. Men julgran! Att få ha en gran inomhus gör mig bara glad och lugn i maggropen, skulle gärna ha mera skog inne hela året. När vi bodde i Vasa hade vi plastgran ett år, men egentligen - den var det ingen större idé med. När vi kom hem var det minst sagt lyxigt att bara få bära in en gran från terassen, direktimport från Purmo, levererad medan vi var borta. Så nu har vi en fräsch och fin gran som står här och doftar - det är länge kvar tills julen ska ut! Julblommor fyndade jag dessutom för en spottstyver när jag handlade mat; det har sina fördelar att pynta när själva julhelgen är över...

Men förutom granen och blommorna har jag faktiskt en del att anmärka på mellandagarna, som vanligtvis är en av mina favoritveckor på året. Januari kommer att rivstarta med nya utmaningar genast efter nyåret, så när vi väl hade kommit hem och packat upp det mest nödvändiga fick jag snällt sätta mig och jobba. Ibland (nej, för det mesta) suger det faktiskt att inte kunna planera sin jobbsituation bättre än jag kan just nu. Dyker det upp något intressant tar man det, så är det bara, och då hjälps det inte om det ryker lite mellandagsmys.

Julen 2012

Jag hoppade över det här med bloggen under resten av resan - till och med fast jag fick en liten surfplatta i julklapp. Det fanns ju så många andra viktigheter: julgodis som skulle ätas och spel som skulle spelas... Det var en väldigt vilsam jul! I vanliga fall rantar vi fram och tillbaka mellan våra familjer, och det brukar också vara fina jular, men det var verkligen skönt att hålla sig i en stuga hela julhelgen. Även om jag förstås saknade min familj och julen på Stennabba lite...

Julen blev som jag hade hoppats på: Lugn och ro, julmys och sällskapsspel, julkyrka och julmat, vila och tid med familjen. Vi såg på mindre film än jag hade trott, men det kan jag leva med. Det blev också mindre pulka och snölek än jag hade tänkt mig eftersom temperaturen höll sig under -20 för det mesta, men det får vi ta igen resten av vintern. Vackert var det i alla fall, även om man helst höll sig inne!

Eftersom vi kom fram redan 22:a (bra drag - skönt att inte dyka rakt in i julaftonen!) fick barnen hjälpa till med att klä granen och göra smällkarameller. Mycket uppskattat! Granen pyntades rikligt på en viss höjd och på en viss sida, men snyggt så. Dagen före julafton kom svärföräldrarna också fram, och så var vi samlade.

På julaftonen var vi på julbön till Hortlax kyrka, en picture perfect kyrka som dessutom var mycket barnvänlig med gungfår och spännande barnpåsar som man fick botanisera i om tiden blev för lång.

Efter Kalle Anka (kan man väl inte missa om man firar jul i Sverige heller - även om det annars har börjat kännas ganska oviktigt för mig) blev det ett överdådigt julbord. Våra värdar tar det här med julmat på allvar! För mig var det nytt bland annat med revbensspjäll och en massa goda ostar på bordet, gott! Ris á la maltan var mitt bidrag - gjord på köpisgröt... hrm. Men gott! Efter det kom tomten, som Arvid med lite fnitter ganska snabbt konstaterade att lät precis som farbror Anders... och tänk, om man kikade bakom masken från sidan såg man ju att det var han! Någon överdriven tro på tomten odlar vi inte, men det är ju roligt med lite show.

 På juldagsmorgon trotsade de flesta av oss - inte Matias och barnen - kölden och den tidiga timman och gick på julotta klockan sju (det är otta på riktigt, det!) i Norrfjärdens kyrka. Det var fint! Vacker musik och en andaktsfull stämning som inte skojades bort. Men en tupplur fick det bli på förmiddagen... Senare på dagen insåg vi att vi hade suttit alldeles för många dagar inomhus och ätit godsaker, så vi tog ett djupt andetag och begav oss ut på en rejäl promenad i kylan. Skönt - men Edvin hann börja tycka att det var ganska miserabelt innan vi kom oss in igen... Men när man varit ute på polarexpedition kan man med gott samvete bädda ner sig under filtar och se Ice Age 2 på hemmabion...

En av de mest uppskattade julklapparna var ett paket med utklädningskläder som testades ivrigt. Tyvärr glömdes lejonmössan under en filt, men den går ju att posta. Värre är det med pulkan, som står kvar på gården i Norrfjärden... Blir nog till att köpa en ny, för inte kan man ju vara utan pulka ända till vårvintern när den kanske återvänder hem!

På annandag jul var vi in till Piteå en sväng, satt på café och gick lite på rea - trots att jag egentligen tycker att man borde klara sig utan shopping hela julhelgen - men det var roligt med lite omväxling till julmyset! Köpte en julgardin på rea, men besvikelsen var stor när jag insåg att jag tänkt fel med måtten så att den inte alls går att ha i köket... Vi får fortsätta med våra sommargardiner, och barnrummet får bli rött istället.

Den här damen, hennes mor och hennes bror (som flyttade bort på juldagen) hade vi mycket roligt med! Kattungar är ju fantastiskt underhållande... Tintin kändes ganska stor och långsam när vi kom hem igen - men det har sina fördelar med en mjuk, lat och mysig frass också. 

Och en sak till - att köra med barn gick så utomordentligt bra den här gången! Både på upp- och nerresan var de på gott humör, gnällde bara måttligt och grät inte alls! På hemresan blev det inte ens av att vi tog fram leksakerna vi hade rustat oss med, utan de bara babblade på och lekte med sina mössor. Det är vi inte bortskämda med!

Det blev en jul som jag är väldigt glad och tacksam för, vi hade det gott.
Tack Ylva och Anders för att vi fick crasha er jul med våra högljudda cirkus!

Jul på gång

Bilresan gick över förväntan - så bra att vi tog matpaus först i Keminmaa - och vi kom fram rekordtidigt. Jag har gjort ischoklad för första gången i mitt liv (yes, min svårighetsgrad!) och lärt mig kortspelet skip-bo. Någon (gissa längden) smygpyntade granen. Det här blir bra!

Vägrapport

Jag mobilbloggar! Med bild! Från bilen! Tänk vad de hittar på nuförtiden.
Det är ett vackert land vi kör igenom. Temperaturen är -20.
Ingen nederbörd, trafiken måttlig. 59 km till matpaus. Humöret i baksätet förhållandevis gott, men något ansträngt. Påtaglig statisk elektricitet i vissa kalufser. Vattenflaskan borttappad. Kuddkrig i baksätet avstyrt.

Bättre alternativ

Äh, men om blanketter och intyg inte kan höja julkänslan får man väl ta till andra medel. Igår kväll till exempel, då blev det riktigt julmys med en stor del av min storfamilj på Stennabba. Trevligt sällskap, skinka och nybakt jullimpa, det klagar jag inte på! Fick också beundra skafferiet som kanonkulan Amanda hade städat under dagen - skulle jag ha så prydligt nånstans här hemma skulle jag sitta i det hörnet och mysa dygnet runt, skafferi eller inte.

I morgon bitti packar vi in oss i bilen och kör norrut för att prova på en annorlunda jul - det blir en jul med våra favoritnorrlänningar. Det kommer verkligen att kännas konstigt att fira jul utan min familj i år, men 1) vi tar igen det i mellandagarna och 2) jag ser väldigt mycket fram emot att prova på en svensk jul. Jag vet inte om jag förväntar mig så stor skillnad, men kanske... ja, sillsallad nämndes i alla fall, och det känns väldigt svenskt. Eller? Lugn och ro ser jag också fram emot - kanske hinner man faktiskt lata sig, läsa böcker och spela sällskapsspel om man låter bli att ranta fram och tillbaka mellan olika ställen hela julhelgen... När man väl har morgondagens 500 km överstökade, då.

Och idag då, då hade jag ensamtid med Arvid och passade på att sätta igång jullimpsbak. Då kände jag mig som en perfekt förälder. Det var en trevlig och ganska främmande känsla. Hela processen skulle ta tio timmar, så limporna är fortfarande i ugnen... men det doftar gott i alla fall, bara det!

PS. En sak jag gjorde idag som skulle ha verkat ytterst konstig om jag hade hört om det imorse - jag kom ut från bokhandeln med en kursbok för gymnasiets historia i handen. Som om det var det mest logiska i världen.

The Christmas Spirit

Åh, det finns inget som skapar julkänsla som lite stämningsfullt pyssel med blanketter och löneintyg. Och en  nyfunnen insikt att jag (på grund av luddiga instruktioner eller egen dumhet, tolka själv) har gjort saker på ett mycket krångligare sätt än nödvändigt det senaste året. Man bara myser.

Och det var inte sant, och det var inte sant, för det jag håller på med nu äter upp julkänsla så det bara ryker om det. Borde nog gå ut och skotta lite snö istället, kanske det hjälper.

Sweet nothing

Jag förstår att världen undrar hur det går med vår byrå. Den bor fortfarande i sina kartonglådor - men! Skrivbordet är borta, berget av blandat krafs likaså, och vi har en tom yta i sovrummet som bara väntar på sin byrå. Större tom yta än någon annanstans i vårt hem kan tilläggas, nästan synd att fylla den med något. Är nog svältfödd på tomma ytor... Kommer fortfarande ihåg hur fantastiskt det var att hälsa på syster Jenny i Åbo för några år sen, en gång när hennes kämppis nyligen hade flyttat ut och jag och Arvid fick bo några nätter i ett rum med bara en bäddsoffa och en tom bokhylla. Inte vackert kanske, men ack så vilsamt!

Önskelista såhär inför jul:
- Tomma ytor
- Många kvadratmeter golv
- Naturligt ordningssinne för mig
- Naturligt ordningssinne för min familj

Ursäkta

Jag kan bli galen på luddiga ordverifieringar som man måste ta sig igenom för att få kommentera, men nu har jag ändå lagt till funktionen här på bloggen. Ber om ursäkt! Annars brukar jag få kanske en spamkommentar om året, men den senaste veckan har det droppat in flera. Av någon anledning syns de inte i bloggen, men jag får mejl om att de kommit. (Spamfilter?) Hur som helst, de är irriterande och onödiga, så jag lade till ordverifieringen. Kommentarer vill jag gärna ha ändå! :)

Gotta love it

 Fluffig, vit snö. Bästa som finns i december! Hoppas det snöar inatt så jag får skotta snö imorgon igen.

Lucia

"Bra kaar som kan änder se". Och bra kvinna. Bevisligen kan jag ändra mig - ja, faktum är att det ibland blir ett seriöst problem, det där att jag gärna ser saker från båda sidorna. Tänk, så mycket enklare att bestämma sig om man var styvnackat svartvitt alltelleringet övertygad om att en sak (= ens egen åsikt) alltid är den rätta! Det skulle vara ett ganska skönt liv, men kanske ändå lite enformigt. Nå, hur som helst. Igår blev jag övertygad.

På morgonen satt jag tillsammans med en massa sjuor och åttor i en festsal med dämpad belysning och väntade på luciatåget. Jag var glad över att jag råkade ha ett vikariat just på Lucia så att jag fick lite stämning helt utan att anstränga mig, men så värst exalterad var jag inte. Det är vackert med ljus och hopp och annalkande jul, men egentligen har jag alltid tyckt att det är en mycket märklig tradition. (Och det säger jag faktiskt inte bara för att jag fick minst röster av de tre kandidaterna i Purmo en gång i mitten av 90-talet.) En leende blond flicka som får stearin i håret. Styltiga dikter, klassiska sånger. Tomtenissar och pepparkaksgubbar blandas med ett sicilianskt helgon. Och don't get me started on stjärngossarnas strutar! Mycket märkligt.

Men alltså. Det var ett bra luciatåg. Det var faktiskt ett sjusärdeles bra luciatåg. Alla gymnasiets ettor måste ha varit med, för jag fick det till över 60 personer i tåget - bara det mäktigt. Och stort plus för musikläraren som hade hittat ovanliga och fräscha sånger och/eller arrangemang. Jättefint!

Och så hade jag ändrat mig. I vissa fall kanske luciatraditionen är mera fin är märklig ändå. Jag hoppas på ett lika fint luciatåg nästa år!

Tolvor

Jag är själv lite förvånad, men när någon ikväll påpekade att det var 12.12 idag blev jag nästan besviken över att jag inte hade tänkt på det när klockan var 12:12, idag 12.12.2012... Jag vet inte exakt vad jag skulle ha gjort, men kanske jag kunde ha tagit en tyst minut och tänkt på livets gång eller stundens coolhet. Så här i efterskott kan jag konstatera att jag satt i ett främmande lärarrum och rättade tenter under en håltimme mitt under en också annars mycket lugn vikariedag. Eventuellt skalade jag en mandarin. Eller tänkte på hur nöjd jag var med att jag hade hittat till den nya skolan som jag ännu igår inte hade en aning om var den fanns. Sådär ungefär på första försöket.

Just i denna stund sitter jag och tänker att jag nog borde låta datorn somna nu. Proppmätt är jag fortfarande efter att ha ätit på O'leary's tillsammans med två gamla godingar. (Goda vänner alltså. Goda vänner. Hjälp, är så trött att man kunde tro att klockan närmade sig småtimmarna...) Maten var sådär okej, men sällskapet var trevligt!

Hej... så länge!

Min yngste son har flyttat ut. Ut ur vårt rum, och in tillsammans med storebror. Det kan ju hända att han flyttar tillbaka före midnatt (utan säng), och att han kanske flyttar tillbaka före midnatt varje natt resten av vintern, men han är stolt, han är stor, han har flyttat ut! Gossebarnet som annars är den mammakäraste som finns körde helt sonika ut mig så att pappa skulle kunna läsa saga för honom och storebror - tätt, tätt hopklämda i Edvins lilla, lilla säng.

(Och ja, den här flytten skulle säkert ha funkat för ett år sedan också. Vi är bara lite tröga, det är sådana vi är. Bara lite tröga.)

Jul på Södermalm

Man må säga vad man vill om den här annars ganska håglösa lördagen, men det kunde inte ha varit bättre väder för julmarknad! Lagom kallt, ren snö på marken och stora snöflingor som dalade ner. Jag har inte läst Kajsa Kavat på länge, men jag är säker på att det var precis så här vitt och vackert när hon sålde kringlor eller vad hon nu gjorde.

Museet hade också öppet hus, så jag och Arvid hade också roligt när vi såg oss omkring och beundrade skeppsmodeller och miniatyrlandskap. När vi såg på ett 50-talskök berättade jag att ett vanligt kök såg ut så ungefär när Arvids moffa föddes. - Va?! Så länge sen? Arvid var tagen. Jag tyckte nu inte det kändes så hemskt urgammalt att tänka sig tiden när min pappa föddes, men vi är ju faktiskt olika generationer. Vi har 26 års skillnad i våra perspektiv, min förstfödde och jag. Och så är förstås allt större när man är mindre, också tidsskillnader.

.

Äsch. En besvikelse så här på kvällskvisten. Varför förutsätts folk planera så långt på förhand om de vill göra nåt roligt? Planera alltså. Planera är bra. Men lite sådär lagom, inte - hallå! - halvår och helår och allt möjligt framåt. Måste man verkligen det?

Äh, det var ingen stor sak. Bara nåt som kunde ha varit kul, nog om det. Jag hör av mig när jag kommit på nåt annat bra istället.

Tack och hej

För en halv evighet tog jag steget över från min älskade studievärld till arbetslivet. Det gjorde jag i det här huset. Jag hade en halvfärdig gradu och kilovis med studiepoäng, sporadisk arbetserfarenhet som lågstadievikarie och ett halvårs auskultering i bagaget. Jag visste massor, men hade kanske inte stenkoll på hur jag skulle lära ut något. Men visst, fick jag chansen att undervisa muntlig och skriftlig kommunikation på ÅA var det väl klart att jag tog den! Att jag hade haft litteraturvetenskap, inte svenska, som huvudämne och egentligen inte visste så mycket om språkvård - äh, det går ju att ta reda på. Och så gjorde jag det. Jag började som lärare genom att undervisa om ett måste som nu inte så många är intressade av - vetenskapligt skrivande. Och det gick! Det är inte det roligaste jag undervisat, men så mycket roligare än jag kunde tro. Det var mitt första steg.

Under hösten har jag återvänt till huset, som nybörjare igen - den här gången som nybörjarlärare i engelska. Mot slutet av terminen har det börjat hända saker som kan verka väldigt skumma här. En klocka försvinner här, en tavla där. Plötsligt är en anslagstavla tom, med bara mörkare rutor kvar där det hängt papper i ett decennium. Ett bibliotek har packats ner och upp igen och ner igen. Men förklaringen är varken spöken eller andra spännande, mystiska saker, utan en helt prosaisk flytt. Personal och studerande drar vidare till splitternya campus, och ett mycket trevligt hus lämnas åt sitt öde. Och visst, ett hus som (tydligen) är ohälsosamt och gör folk sjuka ska inte användas. Men nog är det galet tråkigt att ett ovanligt luftigt och ovanligt ändamålsenligt hus inte ska vara användbart - tänk så många miserabelt fula kartonglådor som bara överlever och överlever. För det har varit ett bra hus, jag har trivts med att jobba här. Som nybörjare då och som nybörjare nu.

Ja tack

Ja tack, det här bokpaketet skulle jag gärna vinna! Hemma hos jultomten stod jag faktiskt och tummade på på Akademen förra veckan, men sen blev jag lite snål (läs hellre: ekonomisk) och lade bort den. Men jag är svag för Mauri Kunnas illustrationer! De andra böckerna vet jag inte mycket om, och redan det är ju ett gott skäl att vilja ha dem...

Barnboksbloggen Bokunge lottar alltså ut ett fint bokpaket så här inför jul. Annars också är det en intressant blogg. Annars får jag mest bilderboksinspiration av att bläddra i boklådorna på bibban, men det är ju kul att hålla sig lite á jour med vad som kommer ut. Och då kan man bläddra i boklådorna lite mer målmedvetet...
 

En julklapp som får öppnas nu. Eller sen.

Vårt "stora" köp vid Ikea på hemvägen förra veckan var förresten en byrå. Rymlig, praktisk - åh, jag blir alldeles darrig i knäna av förväntan när jag tänker på hur mycket SAKER som kommer att rymmas in där. Fin är den dessutom; vi har blivit vuxna och köpte den vi ville ha, inte den billigaste.* Vi ursäktade den med att det är vår julklapp till varandra. Det behöver ju inte nödvändigtvis utesluta andra julklappar om man nu råkar hitta nåt bra...

Men. Det finns ett men. Den ska förstås skruvas ihop. Och inte bara det. Där byrån ska stå, står nu ett utomordentligt onödigt skrivbord. Så innan vi får skruva ihop vår julklapp behöver följande göras:

1. Demolera ett berg av ostrukna skjortor, bortglömda leksaker och rena lakan för att överhuvudtaget hitta skrivbordet. Grävmaskin kan vara nödvändig.
2. Hitta logiska platser för bergets alla beståndsdelar.
3. Hitta nånstans att förvara skrivbordet.**
4. Skruva isär och få skrivbordet till vart-det-nu-ska.
5. Äntligen - ta itu med Ikeas skruvanvisningar...

Vi får se. Mitt tidsoptimistiska jag tänker att kanske till helgen, mitt mer realistiska jag är nöjd om det sker före jul. Och om det blir i februari eller till sommaren är det väl ingen som är förvånad för det heller.


* Men tja, det vi valde bland var i och för sig fortfarande Ikeas standardurval...

 ** Utomordentligt onödigt just nu, men om vi någonsin får oss ett hus som är större än 83 kv... Jag gillar faktiskt skrivbordet. Jag hittade det f.ö. i soprummet under en av våra Stockholmssomrar, enda felet var att det var fel ihopsatt. Helt huvudlöst.

Det blev december

Det blev december, och här har inte bloggats så mycket. Det är mycket nu. Eller det har varit mycket nu. Från och med imorgon är inte så mycket - det är åtminstone vad jag tror. Antingen det, eller så jobbar jag häcken av mig fram till jul. Jag är alltså tillbaka i den fantastiska inhopparsvängen och har ingen aning om hur mina dagar ser ut framöver. Men jag hoppas åtminstone på några lugna dagar då jag får sitta med en tekopp och rätta tenter i fleecebyxor. Ah, det är vad jag önskar mig nu. Fleecebyxor, hemma. Det, och sedan ett stadigt toppenjobb. Det låter väl inte så orimligt, eller hur?

Helsingfors i november

Aah. Det där var bra. Precis vad jag smyghoppades på, även om jag ställde in mig på mindre. Minisemester i två dagar, barnen i tryggt förvar hos fammo och faffa. Jag begapade det enorma glitterhjärtat på Akademen och fick årets första (ändå ganska milda) julkänslor av all helsingforsisk julbelysning. Började på lite blygsamt med julklappsjakten, inspirerades av vädret och införskaffade ny mössa och ny jacka. Vi klättrade upp till Domkyrkan sent på kvällen och funderade lite över om julgranen skulle blåsa omkull eller inte, förfärades över parkeringsavgifterna och gillade fina hus. Åt mycket, sov som en sten i hotellsäng, svängde in till Ikea i Tammerfors på väg hem.

Ja, och vårt egentliga syfte förstås - Kristina från Duvemåla. Jag hade höga förväntningar, och de uppfylldes. De överträffades kanske inte, men visst grät jag. Och begeistrades. Musiken var mäktig, scenografin en njutning i sig och skådespelarna duktiga. Men lite fragmentarisk blev berättelsen - det skulle inte ha skadat med mer dialog. Lite mer sammanhang, eller kanske lite mer avgränsning. Men med böckerna som botten* berördes jag av det jag visste hände mellan scenerna. Matias håller inte med. Han har inte läst böckerna och tyckte inte det var fragmentariskt - kanske just därför.

* (Länge sen jag läste dem, men de gjorde starkt intryck.)

Caledonia

Det är inte klokt egentligen. Elva år sedan jag var till Skottland senast. Elva år. På ett sätt tycker jag att det är hög tid att resa tillbaka på stört, men på ett annat är jag lite orolig för att bli besviken. För om jag reser till Skottland igen kommer jag inte att vara varken sjutton, arton eller tjugoett år; jag kommer att se landet med andra ögon och jag kommer kanske inte att bli fjärilar-i-magen-kär i det. Jag kommer att vara en trött småbarnsmorsa som gillar det enkla mer än det komplicerade, precis som här hemma. Men återvända, det kommer jag att göra.

Ikväll var jag på en arbisföreläsning, Welcome to Scotland. Det var kanske inte så mycket ny kunskap, men det var trevligt. Jag lärde mig att Skottlands tre banker alla trycker upp egna, gångbara pundsedlar och så lärde jag mig en del av en eightsome reel (dans). Det är inte dumt för en vanlig tisdagskväll.

Men nu ska här packas för att vara startklar mot Hufvudstaden imorgon bitti. Underbara, underbara enkelhet - att packa för två vuxna för en natt!*

*Eller ja, jag packar förstås för en vuxen för en natt. Men sådär totalt.

Det ena och det andra

Länklistan får mig osökt att tänka på att jag verkligen borde komma på ett roligare bloggnamn. Det ena och det andra, liksom? Nåt man utan desto mera tankemöda skriver in i fältet när man funderar på om man borde skaffa sig en blogg eller inte... Mer anonymt kan det knappast bli.

Det där ska jag ta och grunna på.

Finfina länkar

Eftersom jag inte hade något annat att göra (läs: lite mindre än för en stund sen) uppdaterade jag äntligen min länklista. Tidigare har jag listat vänner och familj, men egentligen inte andra bloggar jag läser. Vännerna och familjen finns fortfarande kvar, men nu har jag utökat listan med en hel hög favoritbloggar som jag brukar titta in på då och då. Säkert finns det många som jag inte ens kommit ihåg, men de kan få droppa in vartefter. Så håll till godo, beta av listan och hitta favoriter!

Det är ganska lätt att hitta gemensamma nämnare för bloggarna jag gillar - det är smarta, kloka kvinnor (på länklistan finns bara två män: min man och Genusfotografen) som inspirerar mig. En del av dem fotar vackert, andra skriver med tummen på pulsen. En del av dem gör både och. En del har specialintressen, andra skriver om det mesta. En del bor på (i mina ögon) spännande platser, andra är annars bara intressanta. Det finns de som är yngre än mig och det finns de som är utan barn, men påfallande många av dem råkar vara 30-somethings med cirka två barn. De flesta brinner för sina yrken och för sina familjer. De pastellmålar inte sina liv.

De inspirerar mig.

(Jag skulle gärna hitta fler favoritbloggare ute i världen. Tips?)

Å ena och andra sidan

Å ena sidan ser jag väldigt mycket fram emot vår utflykt till Helsingfors och Kristina från Duvemåla nu i veckan. A andra sidan är jag lite skeptisk till om alla inblandade ska hålla sig tillräckligt friska för att det ska kunna bli av. Det är lite si och så för tillfället. Jag är också lite skeptisk till om mina vakna timmar ska räcka till för allt som kunde göras före. Jaja, den som lever får se.

Helgens...

...gulligaste: Edvin som somnade på golvet 
...tema: förkylningar i olika versioner och grader 
...mest enerverande: natta som ensam förälder (den sämre nattningsföräldern) 
...godaste mat: älgsoppa i Lostugan idag
...godaste söta: Angry birds-tårtan på lördagens femårskalas 
...lyx: hela fredagen egentligen - först rolig och givande kurs i Vasa, sedan mat på fräscha 1 r+k och slutligen teater (Orgelbyggaren) Enda minuset att jag inte såg mina barn mellan 7.15 och 22.30... inte så mycket vaken tid alltså.

...sämst förberedda: jag, inför morgondagens undervisning 
...mest välkomna hem: Matias, som kommer från Holland i natt (men vi har klarat oss fint på egen hand också!) 
...avslutning: tv, glass och somna som en stock - om jag själv får bestämma

När man somnar, så somnar man

Ibland somnar man helt enkelt. Och om man råkar sitta på köksgolvet i ytterkläder, då lägger man sig på köksgolvet i ytterkläder och somnar. Stadigt. Som Edvin idag.

Vid mommo och moffas somnade han inte tidigare på eftermiddagen trots förkylning och en orolig natt - men han tog igen det när vi körde hem, med besked. Så pass att han nätt och jämnt vaknade till när jag bar in honom ur bilen, och när jag satte ner honom på köksgolvet lade han sig helt sonika ner och somnade om. Snarkade gjorde han också... Är ytterst tacksam för att det där var för några timmar sedan så jag åtminstone har hyfsade chanser att få honom att somna om en liten stund. Håll tummarna!

Beckmörker

Alltså, det här med mörkret. Brukar det verkligen vara så här i november? Varje november? Sådär så att man inte riktigt ser skillnaden mellan diket och vägen in till butiksparkeringen fast både gatulampor och billyktor lyser för brinnkära livet och arbetsdagen tog slut för några minuter sedan? Ett sånt där glupskt mörker som bara slukar ljus? Som gör att man förbryllat fånstirrar på bilder av blå himmel eftersom man inte riktigt minns vad det är för nåt? Jag bara frågar.

Men just därför passar det så sällsynt bra med lite roliga avbrott just nu. Imorgon ska jag på kurs i muntlig kommunikation i Vasa - i september gick jag första delen, och den var jättebra - och dagen avslutas inofficiellt med teater, eftersom en av dagens föreläsare också råkar vara huvudrollsinnehavare i Wasa teaters Orgelbyggaren. Och inte nog med det - nästa vecka blir det en utflykt till Helsingfors och Kristina från Duvemåla! Hurra! Däremellan lite barnkalas, en skotsk afton i arbisregi och tja, en del jobb. Jobb, som jag faktiskt tänker se till att uppskatta eftersom det snart är slut och jag garanterat kommer att sakna det. Ja, och min käre make ska hinna till Holland och tillbaka före Helsingfors, han.

Att han haft feber idag och jag inte heller känner mig helt frisk... tja, ska vi säga att det är bra från och med imorgon? Vi säger så? Tummis!

En sak till

Nästan alla mina ullsockor är trasiga. Jag vet hur man gör när man stoppar sockor. Man samlar dem i en plastpåse och tar dem över vägen till fammos. Sedan kommer de tillbaka, hela och prydliga. Om de var riktigt trasiga brukar de ha en ny fot. Inte sällan finns ett eller två helt nya par med som bonus. Men hur gör man nu då? När man är vuxen och inte har världens snällaste Anni-fammo på andra sidan vägen. Lär sig stoppa sockor själv eller vadå?

Allt möjligt. *djup suck*


(Men ännu en sak till. Idag har vi hälsat på min mommo och moffa. Och jag är så väldigt glad över att ha dem. Förr och nu. Sådär på tal om fammo, som jag inte kan hälsa på längre.)

Just nu

Just nu. Kompakt novembermörker som tynger ner horisonten. Minst tre, fyra jätteroliga saker på gång den här veckan och nästa. Ett antal jobbsaker som faktiskt också borde vara roliga om jag bara hade tid för dem. Ingen tid för paus. En kropp som väldigt mycket vill ha en paus. En spark i baken. Kväll.

Födelsedagssäsongen, del 2

Det vet ni väl, att efter 17 november är det tillåtet att spela julmusik? Så lyder i alla fall regeln i vår familj - för efter att Amanda och Hanna haft sina födelsedagar, då är det inte länge kvar till lillajul. Lite som Bondepraktikan, men i vår egen tappning. Amanda har redan stökat undan sin dag, men idag är det Hanna som firar. Grattis, grattis, grattis!

Hanna är den syster som är närmast mig i ålder - och därmed den jag fajtats allra mest med genom åren.* Och vi har försonats och lekt prinsåprinsessa och spelat Moposota och Bubble trouble. Och lyssnat på Roxette och haft gemensamma vänner och gemensamma äventyr. Oj, Hanna vad vi gjort mycket roligt! Vi har bott ihop några veckor i Åbo, gått kilometervis med stora ryggsäckar genom Paris (bombhotat metrosystem) och varit på läger som Hanna alltid var för liten för, egentligen.

Hanna, det är fint att du föddes! Det ska vi fira!

* Men i vuxen ålder knappt alls. Poäng till oss!

Nanananana, she's got the look. (Från samma kalas som Amandas bild i förra inlägget - Johannes examenskalas i juni.)

 

 

 

Födelsedagssäsongen

 90-talets gulligaste trollunge fyller idag! Amanda - luditorvo, som moffa förtjust kallade den hårfagra dotterdottern när hon var alldeles ny - min yngsta syster som tillsammans med vår lillebror gjorde mig till en riktig hönsmamma som tonåring. Som återvänt efter sitt år i Malmö för att kunna ha Carcassonne- och glasskvällar med oss. (Eller jaja, avsluta utbildning och sånt, det också kanske.) Som kan få ungarna att kikna av skratt. Som jag är så fruktansvärt glad åt att ha i trakten igen! Grattis på födelsedagen, Amanda!

Systeryster med hårsvallet som jag önskar att fler i familjen hade fått dela på...

Problem jag inte har

Jag har ofta känslan av att jag gör saker så bakvänt att ingenting går enkelt. Istället för att en gång för alla röja upp bland mina viktiga papper sätter jag timmar på att hitta rätt löneintyg. Istället för att helt enkelt tänka till lite och ta itu med går jag flera veckor och undrar över vilken arbetsgivare som möjligen kan sitta och panta på mitt huvudinkomstskattekort. Istället för att röja upp i klädskåpet gräver jag tröstlöst runt i en röra som blir värre för varje grävning (och tror att jag t.ex. inte äger ett enda svart linne - och det gör jag faktiskt).

Men. Då brukar jag trösta mig med att det finns två vardagsproblem som jag faktiskt inte har.

1. Mina strumpor försvinner inte.
Jag fattar inte när folk talar om strumpslukande tvättmaskiner och påsar fulla med uddastrumpor. Jag förstår inte? Två strumpor in, två strumpor ut. Till och med barnens strumpor är hyfsat lojala. Och de rymlingar som försöker sig på nåt är för det mesta så korkade att de gömmer sig i påslakanet som hänger på tork i bastun.

2. Jag har inga problem med att avsluta samtal från telefonförsäljare.
Telefonförsäljare kan vara sjukt irriterande, men några problem med att avsluta samtalen har jag inte. Vaddå låtsas inte förstå finska eller be om att få ringa upp till personens hemnummer? Vad är det för fel på att - efter att ha avvaktat lite för att höra efter så de faktiskt inte ringer och berättar att jag vunnit en resa till New York* - helt enkelt, i mycket vänlig ton, säga att jag inte är intresserad, hejdå. En - ole - kinnostunut - hei - hei. Lägg på. Svårare än så är det faktiskt inte.

*Ja, jag är svag för resetävlingar på nätet. Jag tror alltid att jag ska vinna. Varje gång.

Potatisen

Är det någon som kommer ihåg att jag ju började med en träningsblogg tidigt i höstas? För länge, länge sen... det gick inte så bra med den. Hinner och orkar man inte träna har man liksom inte så mycket att komma med. Men nu hade jag tänkt mig att den ska väckas till liv igen!

Tack vare att Matias märkte förra veckan att han hade en vecka och åtta (?) gånger kvar på sitt (opersonliga) gymkort blev det fart på snåljåparna. Man vill väl inte slösa bort färdigbetald träning heller! Jag tror att det var exakt det som behövdes för att få fart på min lata bakända - nu, efter att ha tränat fyra gånger de senaste sex dagarna* är jag riktigt peppad!

(Gå gärna in på Var inte en potatis och berätta att du håller koll på mig. Gärna med lite maffiablick. Så jag inte går och blir lat igen om två dagar.)

*När händer nu sånt egentligen??

Så går en helg ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Skippat ett höstmöte, lett en gudstjänst, bjudit svärföräldrarna på farsdagskaffe, ätit farsdagsrisgryn i Purmo, njutit av klanens fyra glada barn, halvfärdigt planerat morgondagens undervisning, tvättat en massa kläder, ätit lite för mycket choklad. Check.

Vilat, sett en massa filmer, läst en massa böcker och gått långa, harmoniska promenader. Inte så mycket check. Måndagsmorgonen närmar sig ändå. Och jag är redo. Lite sådär ditåt i alla fall.

Hugh och jag

Ånäääej. Jag har kommit på vems frisyr jag har.

Snälla hår, väx lite snabbare nu då. Kom igen!

Mitt jobb

It goes both ways, faktiskt. Nio uppsatser kvar ikväll. Att jag inte fattar att det skulle vara minst problem för studerandena och mig att skippa sånt! (Eller..?) Och jag som somnade redan när jag nattade Edvin.

Dokumenterar lite bara

Helt slumpmässigt, några av de finaste orden Edvin använder just nu:

Etti = Edvin
Avvit = Arvid
Niv om = Kniva om = Skära
Piken = Butiken
Petto patta = pasta (egentligen pasta pesto, men i förlängningen all pasta)
Böjle = Broiler (för svenskar: kyckling)
Bölla = Blöja eller stövlar, det gäller att vara skärpt
Alle-Lii = Anneli (dagmamman)
Tiin = Kanin
Lilla nike atta täj = Lilla snigel akta dig
Veit itt? = Vet inte (med stor förundran för det mesta)
Tann öll = Kan själv (fast det brukar vara mer irriterande än fint)

En period sade han också bim bam om saker han gillade: "Bim bam bile!" Det kom sig av sången Bim bam, biribiribam... som han var jätteförtjust i ett tag. Tyvärr håller han på att glömma bim bam, vilket är tråkigt, tycker jag.

*Utrymme för publiken att tycka att mitt barn är alldeles fantastiskt*

Syre

Tja, här sitter jag och känner mig orimligt sund. Ibland krävs det inte så mycket. Idag ska jag jobba här hemma åtminstone på förmiddagen, så i samband med att jag lämnade Edvin vid dagmamman tog jag en halvtimmespromenad. Dimma, frisk och skön luft, en rygg som gnisslade sig lite mindre stel för varje steg. Nu sätter jag igång! Lite senare, men lite gladare.

Allhelgona

 

Det här året var allhelgona insvept i dimma. Det blev ingen avstickare till gravgården i år, men vi umgicks desto mer med dem vi älskar och har i livet - alla fyra generationer, samlade kring ett matbord.

Det var den vintern

Så var gråhösten här igen. En hinna is på riksåttan och regn mot vindrutan. Några smutsiga snöfläckar som övertygar mig om att jag inte inbillade mig femdagarsvintern. Idag har jag haft min nästsista kursdag i Vasa - imorgon blir det sista. Det känns alltid skönt i maggropen att knyta ihop en kurs och avsluta saker, men jag hade gärna fortsatt lite till.

Och så det som gjorde dagen så mycket bättre än den ser ut på bilden: Jag har lyssnat på intressanta föredrag och haft sällskap i bilen av en trevlig ljudbok. Och framför allt - jag stannade till i Kvevlax på väg hem för en riktigt, riktigt bra matbit och pratstund. Det är fint med vänner!

Oktobervintern

Björnar och döskallar

Jag brukar låta bli att köpa kläder med döskallar på åt mina barn. Jag tycker nu bara inte barn ska gå omkring med skelettdelar som utsmyckning. (Eller huggtandsmonster och andra fulingar.) Men ibland händer det att det slinker med nån liten skalle i misstag (de finns ju överallt) och ikväll satte jag på Edvin ett par strumpor med döskalle vid vristen. Edvin pekade glatt och sade "böön"! Jag frågade lite förvirrat om han menade att han har en björn på strumporna och han svarade ivrigt "JA! Böönsockona!". Jag nickade vänligt och instämde. Ja min son, det är fina björnsockor du har på dig ikväll.

Skyfall

Jag gjorde något oväntat i onsdags - otypiskt för mig: James Bond på bio. James Bond på bio. Jag som somnar av action, slagsmålsscener och agenter. Men vi hade liksom inte så mycket att förlora, eftersom vi hade fått gratis biljetter... Och jag överraskades positivt. Om det då beror på filmen eller att det var ett tag sen jag varit på bio (igen) låter jag vara outrett.

Men det här tyckte jag om:
- Det snygga introt
- Alla fina miljöer i London och på andra håll
- Judi Dench som M, Ralph Fiennes som Mallory
- Veteranbilen som Bond plockar fram (även om den får mig att reflektera över hur långsamt Bond åldras och om han verkligen inte borde gå i pension snart)

Det här föll jag däremot inte för:
- Bonds unkna kvinnoaffärer
- Att jag inte riktigt kommer ihåg vad som var handlingen; hela poängen med filmen
- Att temat "rädd för att åldras" var så klyshigt övertydligt
- James Bonds ego

Summa summarum:
Mycket yta, lite innehåll. Men tillräckligt mycket yta kan skapa en riktigt bra bioupplevelse. Prisvärt var det i alla fall.

Recension i punktform - om latmasken själv får bestämma!

Väderleksrapporten

Onsdag morgon: Vinden piskar upp vattnet och vinterluft äter sig in mot land.

Torsdag eftermiddag: Nån gång mellan två och fyra på eftermiddagen föll första snön. Vinden har mojnat.

Hårdhudad och mjukhudad

På sista tiden har flera (stor)bloggare jag läser funderat på bloggens vara eller icke-vara på grund av diskussioner som spårat ur, eller annars bara skrivit om hur ledsna de blivit av kommentarer. En del andra intar genast en defensiv ställning när de bloggar om känsliga ämnen (läs: till exempel det mesta som har med föräldraskap att göra). Det är tråkigt. Jag önskar att de som lägger tid och passion på en självutlämnande blogg verkligen skulle få känna att de uppskattas för det de gör. Också av dem som valt annorlunda.

Själv skulle jag aldrig klara det. Min blogg har få läsare, och ibland önskar jag kanske att statistiken skulle vara livligare - för bekräftelse är ju alltid skoj - men egentligen trivs jag så här. Allra bäst så här. Mitt skinn är inte tjockare än så, jag är alldeles för dålig på att skaka av mig missförstånd och sneda ögonkast. Jag skulle sluta direkt. Som bäst försöker jag skaka av mig en fånig incident och en dålig diskussion som egentligen inte ens hade med mig att göra, men som ändå bet sig fast, som envisa skoskav. Jag önskar att jag nån gång i framtiden får så mycket trygghet i magen att jag inte behöver bry mig om omvärldens tyckanden och tänkanden, men jag är inte där ännu. Inte på ett tag.

Matmånaden

Ja, förresten. Tidigt i höstas skrev jag ju om att vi skulle försöka ha stenkoll på matkvittona och äta för max 60 euro i veckan - och därmed bli duktigare på att faktiskt använda det vi har i skåpet. Nu hittade jag lappen som vi hade antecknat på och kom på att jag aldrig berättade om hur det gick. Så här:

Vecka 1: 49,35 euro
Vecka 2: 62,38 euro
Vecka 3: 61,00 euro
Vecka 4: ca 70 euro

Första veckan var nästan för enkel, för vi hade ett välfyllt kylskåp och behövde knappt tänka för att komma under 60 euro - och till och med under 50. Andra och tredje veckan fick vi tänka lite mer medvetet, men det gick bra med lite planering och så använde vi upp en del vi hade i frysen. Dessutom åt vi mera vegetariskt och dubbelshoppade mindre - om vi hade ost som pålägg köpte vi inte skinka bara för att. Vi tänkte mera på var vi storhandlade och föll inte så lätt för specialpriser. Fjärde veckan hade motivationen glidit lite: dels höll vi inte gränsen, dels orkade vi inte hålla koll på kvittona så noga.Det bästa resultatet var nog att vi slängde mindre mat, och kanske också det att vi fick bättre koll på ungefär hur mycket pengar vi lägger på mat.

Efter att månaden tog slut slutade vi samla kvitton, men en effekt som levde kvar ett tag var att vi handlade mindre onödigt och var bättre på att tänka efter. När jag tittar in i kylskåpet nu inser jag att det kanske inte vore helt fel med en ny matmånad nu...

Den som är lite efter

Idag har jag börjat på med Kaj Korkea-Ahos bok. Nejdå, inte hans nya Gräset är mörkare på andra sidan som alla läser och hyllar just nu. Jag har börjat med hans debutbok Se till mig som liten är, den som kom för två år sedan. Så uppdaterad är jag. Men det var nu den jag hade till hands. Lite stör jag mig (efter två kapitel) på alla långa beskrivningar som gör texten onödigt kompakt, men jag är nyfiken på fortsättningen. Men faktiskt ännu mer på den nya boken ändå.

Jag läser en del bokbloggar och en del bloggar av läsande människor och reagerar ofta på vilken färskvara böcker är. De ska läsas och kommenteras medan de är rykande färska - och det kan jag ju förstå, eftersom det (antar jag) är då det avgörs hur många som blir intresserade, hur många bibliotek som tycker den är angelägen och om det blir något nytryck eller inte. Men det är inte mitt jobb att välja de mest omdiskuterade, mest aktuella böckerna. Jag leder ingen kulturdebatt och det har jag inte heller lust med.

Däremot är det nog min uppgift att ha lite koll, och framför allt - det är min uppgift att njuta av berättelser. Hålla läslusten vid liv, så jag har ett äkta intresse att ge vidare av när (inte om) jag börjar jobba mer långsiktigt med det jag vill. Och njuter gör jag. Läsning är guld värt för mig just nu, det är något jag gör med stort nöje och lika stor nödvändighet - det har funnits perioder när det känts mer som ett måste, men inte nu. Att botanisera på bibliotek är något av det mest avstressande jag vet, även om jag alltid är medveten om att jag inte kommer att hinna läsa alla böcker jag bär hem. Jag antar jag är bra för utlåningsstatistiken i alla fall.

(Vad var nu min poäng? Det minns jag inte. Jag är ganska söndagströg. Jag tror min poäng var att skriva om hur luststyrda mina bokval är för tillfället. Och att det är ganska skönt. Nu tror jag att jag ska läsa lite till. Det är faktiskt söndag och jag anstränger mig för att inte göra minsta lilla i jobbväg - det lovade jag mig själv den här helgen.)

Picknick

Titta

Det finns förresten ett utdrag ur Next to normal på Youtube, se på det här! Det är från början av pjäsen och gör kanske inte riktigt rättvisa åt helheten, som blir starkare vartefter. Ändå!

Musikalen spelar fram till 29.12. Just sayin'.

Nästan normal

Jag har landat. Efter två arbetstunga veckor har jag höstlov i miniatyrformat - en dag i mysbyxor idag och en helg utan vare sig planer eller jobbmåsten. Det behövs. För god, normal hälsa. Precis som en popmusikal på Wasa teater.

Igår förenade jag nytta med nöje - som jag brukar, mer eller mindre, när jag jobbar i Vasa* - höstlovsledige Matias anslöt på eftermiddagen för mat och teater. Det blev Spices och så Wasa teaters storsatsning i höst, Next to normal. Jag hade inga höga förväntningar, men väntade mig lite lagomlätt underhållning. Fel! Det blev underhållning, men av en mycket starkare sort än jag hade trott. Mer seriös, men samtidigt så njutbar att jag inte en gång väntade på att det skulle ta slut. (Jo, det händer ibland.) Det var stora, komplicerade frågor på scen, men de var paketerade i så mycket musik att det inte blev tungt, utan bara starkt. Frågorna gick rakt in. Vem är sjuk och vem är frisk? Hur normal borde man vara? Hur lappar man en trasig människa? Hur skulle man klara av att inte få se sitt barn växa upp? Hur svag får en människa och en förälder vara?

Det här kommer jag att tänka vidare på ett bra tag!

(Men jag undrar bara - varför inte kalla musikalen Nästan normal på svenska? Jag är ett stort fan av engelska, men... varför?)

* En loppisrunda eller kvällsmat hos vänner - det gör att jag fortfarande tycker att det bara, bara roligt att jobba i Vasa då och då.

Grus i ögonen

Ehm. Det är tydligen 10.30 jag börjar idag, inte 8.30. Det inser jag när jag står i ett mörkt och tomt klassrum 8.32. Efter att jag skyndat mig till jobbet för att kopiera redan 7.45. Efter en av de sämsta nätterna sedan Edvin var baby.* Nåja, nu har jag alla möjligheter att organisera mina röriga pappershögar, förbättra dagens planering och förbereda morgondagen. Om bara inte mitt huvud vägde två ton och ögonen var fulla med klister.

Måndag morgon alltså. De brukar faktiskt inte vara så här klyschiga.

* Vi vet inte ens varför han varit vaken och ledsen mest hela natten - lite snuvig är han, men inte tillräckligt för att förklara det här.

Om ditt och datt och ingenting alls

Förra lördagens tes var att lördag är mycket skönare efter en ledig fredag. Härmed anser jag den bevisad, för åtminstone är jag betydligt långsammare så här lördagen efter en 8-17.20-arbetsdag. Åtminstone långsam med att plocka fram allt halvfärdigt undervisningmaterial jag borde se på inför början av veckan. Det finns ju så mycket annat roligt att pyssla med. Och städa, det existerar inte denna helg. Däremot var jag faktiskt på Power hour på idrottsgården i förmiddags, så nu känner jag att jag gjort mitt vad gäller hurtighet för idag; nu tänker jag bo i ullsockor och joggingbyxor resten av dagen. Och nu. Nu ska jag dra fram dagens jobbportion och påminna mig om att det här är saker jag faktiskt trivs väldigt, väldigt bra med. Och som tyvärr har ett slut som närmar sig alltför snabbt.

PS. Jag gillar att ha Carcassonne-syrran i närheten igen. Speciellt när hon dessutom tar med sig chokoglass till fredagsmyset! DS.

Om bilden: Det känns som om det regnat i flera månader, men bevisligen var det vackert åtminstone en eftermiddag i september! Ska försöka komma ihåg det.

Inte tango och hevi bara

Dagens tips:

Lyssna på Laura Närhi. Jag är dålig på finsk musik, även om jag är svag för the Rasmus för old times' sake. (Länge leve 90-talet!) Laura Närhi (från Kemopetrol, som jag lyssnade en del på under Åbo-eran ungefär) har jag gillat, men hade helt glömt bort att hon fanns. Tills igår!

Vad finns det annat för finsk musik som en obildad svenskösterbottning borde (åter)upptäcka?

Kneg och egentid i Vasa

 
Väckarklockan ringde 5.30. Jag körde i höstmörker och kryssade förbi vägarbeten. Jag var på jobbet - 100 km hemifrån idag - redan före åtta. Jag är ingen morgonmänniska, men kanske just därför får jag en kick av att ändå klara morgnar som den här. Jag kan! Faktiskt. Sen knegade jag på med oväntad energi, fyndade ett par halare på loppis och åt mig övermätt på Hese, ensam tillsammans med en bok och utsikt över torget. När jag kom hem sjönk jag ihop vid köksbordet och kände en behaglig trötthet ända ut i varje nerv. Så innerligt behaglig - eftersom det enda jag måste göra ikväll är dricka en kopp te, äta en mandarin och slötitta på tv. Kanske läsa om hur det slutar för tonårsvampyrerna i Twilight. Och föra över bilderna till det här inlägget till datorn. Det ska väl gå för sig.

32

Jag har faktiskt inte bara arbetat den här veckan. Jag har ju fyllt 32 också. Det firade jag med de fyra av mina familjemedlemmar som kunde komma med kort varsel och äta födelsedagspizza på tisdagskvällen - precis rätt sorts firande. Höstmys med några av dem jag gillar mest. Min man har tack vare Australian Masterchef börjat laga fantastiska pizzor och expresstädningen gav kalaskänsla i stugan.*

Jag tycker 32 är en alldeles lagom ålder för mig det här året. Jag känner inte att jag borde vara 23 eller 28; 28 var fantastiskt, 23 likaså, men det är inte nu. Nu är jag en annan, en som vågar lite mindre och lite mer; en som är lite tryggare i sig själv och lite osäkrare på vad hon vet. Jag har ansvar och tar ansvar; jag misslyckas med saker och jag lyckas; jag försöker vara lugn i att jag inte vet allt om hur livet blir och ska vara. Det är mitt 32.


* Något jag lärt mig under mina 32 år: Alltid, alltid expresstäda strax innan någon hälsar på. Onödigt att ens försöka på något annat sätt, det är bara oinspirerande och tidsödande.

Hämta andan

Lördagar är så mycket skönare efter en ledig fredag. I vanliga fall borde jag städa, vill jag fixa, orkar jag ingenting på lördagar. Överlag är lördagar min favoritdag i veckan, men jag har sällan tillräckligt med energi för att göra vad jag vill av dem. Men! Igår hade jag en ledig fredag - barnen skulle ha en ledig dag och jag stannade hemma med dem eftersom jag ändå "bara" hade skrivbordsjobb som jag tänkte ta itu med på eftermiddagen när Matias kommit hem. (Nu råkade det falla sig så att jag inte tog itu med något jobb alls, så det blir en del helgjobb... men det väljer jag att blunda för nu.) Istället: lat morgon, barnen pysslade och lekte, jag städade och fixade, och Arvid och jag lånade hem en hel hög böcker från bibban. Jag samlade så pass mycket energi att det till och med blev ett parti Blokus när barnen somnat istället för det sedvanliga trilla-apatiskt-ner-i-soffan-framför-tv:n. Fler lediga fredagar till folket!

Idag har jag varit på ett jumppapass, duschat, väntar på maten i ett åtminstone ställvis städat hem och ser fram emot ett treårskalas på eftermiddagen. Det känns som söndag - med en bonussöndag imorgon. Hurra!* Det behövdes helt klart en andningspaus nu.

* Säg ingenting om att den extra lediga dagen kan behövas för att göra nästa arbetsvecka mindre stressig. Inte ett ord. Jag vet nog.

Sanningen?

Hört i bilen på väg från söndagsskolan:

Arvid: Ojoj, det händer nog mycket på en gång när vi kommer hem. Pappa ska laga mat. Jag ska bygga en blå legohelikopter. Och Edvin ska leka med legobilar.
Jag: Men vad ska mamma göra då?
Arvid: Mamma kan hjälpa till att laga lite mat. *tankepaus* Eller ligga i sängen och läsa en bok.

Alla vi bräckliga

Under en ganska kort period nu har det inträffat tre allvarliga bilolyckor, två med dödlig utgång, som på olika sätt berört människor jag känner mer eller mindre. Livet börjar kännas skört. Igår kväll dog en ung småbarnsmamma, kusin till mina barndomsgrannar. Och det går inte att undvika det just nu - livet är så bräckligt, tråden som håller en människa kvar här på jorden så tunn. Det gäller mig. Det gäller alla jag älskar. Det gäller alla jag känner. Det gäller alla jag någonsin ens köpt ett paket tuggummi av. Är man människa är man i livet på nåder och det är ingenting alls som säger att man hinner få rynkor och gråa hår.

Och jag sitter här och försöker tänka ut hur jag ska undvika en äckligt klämkäck klyscha och ändå få sagt att det här gör att idag känner jag att livet är så oerhört värdefullt. Inte ett långt, innehållsrikt liv som självändamål, utan det liv jag har idag. De människor jag har nära mig idag. Det är så många jag älskar, gillar och uppskattar och jag hoppas ni vet om det!

Förlåt. Förlåt om du hoppades på en avslappnande småtrevlig bloggstund. Kanske imorgon igen.

Oj nej. Oj nej.

...oj nej. Edvin vaknade storgråtande efter att ha sovit en halvtimme. Det bådar inte gott, inte alls. Jag fattar att det inte är värre än att det är relaterat till kvällens rinniga nos, men ändå - den här natten behöver jag sömn. Sömn! Guld.

Tystnad: planering pågår

Alltså, det här med att planera sin undervisning... Ifjol, när jag jobbade heltid som inhoppare en stor del av läsåret njöt jag visserligen rätt så ofta av att inte behöva ta ansvar för en ändamålsenlig och genomtänkt undervisning, men jag längtade efter att få planera själv. Bestämma ordningsföljd och material; tidpunkten för prov och ämnen för skrivuppgifter. Lära känna eleverna/studerandena och veta vad jag har för mål med det jag gör.

Man kan väl säga att jag fick min önskan uppfylld i övermått  i höst. Timlärare i bisyssla kallas jag, men det arbete jag lägger ned på mina två kurser sväller ut och äter upp kvällar och helger, och jag ligger aldrig mer än ett litet, litet myrsteg före. Någon egen engelskakurs har jag aldrig haft förut, och kursen i muntlig kommunikation är det flera år sen jag har hållit. Det kräver en del. Samtidigt gillar jag det. Det känns inte översvårt eller omöjligt, det bara känns i hela kroppen att nu - nu måste jag kavla upp ärmarna om det här ska funka. Nu är det grovjobb som gäller. Men det är grovjobb som slipar mig; grovjobb som gör mig lite bättre på det jag gör. Tungt är det, men det för framåt.

Klagar bara lite

Den här lördagen kunde faktiskt ha ansträngt sig lite mer. Jag ber att få reklamera:

1. Min förkylning har inte blivit bättre, utan sämre. Det är väl så det går när man kör på istället för att vila, men efterklokhet är väl ännu mindre roligt än förkylning. Egentligen tycker jag inte det är så hemskt med förkylning, men lite tröttsamt är det att ha lock för öronen, rethosta i halsen, en kropp tung som bly och dessutom vingla så fort man rör på sig (antar det har med öronen att göra...)

2. Jag hinner bara inte med det som ska göras i veckorna just nu, så nu försöker jag planera för måndagen fast det är helg. Det går inte så bra, se punkt 1.

3. Vädret är trist. Men det är väl egentligen bra, se punkt 1 och 2.

Update: Ett par minuter efter att jag hade publicerat inlägget fick jag veta om en tragisk bilolycka igår; jag känner den som kom först till olycksplatsen och de inblandade i olyckan var hans klasskamrater. Och nu har mitt perspektiv skiftat, och jobb och ett tungt huvud en vanlig, trist lördag känns som en förmån.

Artsy fartsy

Får man säga så här utan att låta pretentiös? Så här: Jag sitter i detta nu och surfar på art prints och suckar och föreställer mig hur fulla mina väggar kunde vara om jag hade obegränsat med pengar att lägga på konst. (Och då talar jag ju inte om väggmålningar och marmorstatyer, utan helt enkelt relativt billiga tryck - men dock.) Det finns så begåvade människor. Och precis som det finns bilder som bara sköljer förbi mig finns det också bilder som går rakt in i mig. Som gör mig glad, som gör mig inspirerad, som gör mig nyfiken. Eller frågande och störd.

Det påminner mig om att jag hade tänkt tipsa om realityprogrammet "Work of Art" som kom i somras på SVT. Men det är så dags nu, en månad eller två efter att det slutat. Det var bra i alla fall, så nu fick jag det sagt. Upplägget lite som Master Chef, America's Next Top Model och alla de andra - men med ett gäng oetablerade konstnärer som kämpade om en egen utställning på Prestigefyllt Museum. Vi satt som hypnotiserade varje gång!

(Inte vågar jag klippaklistra in några bilder heller, av respekt för konstnärernas rättigheter och allt sånt.)

Konstiga kvinnor på bilder

Äh, jag tänker inte ens försöka formulera mig mer ikväll. Jag tänker äta müsli och se på tv. Men här finns två välformulerade, smarta texter om kvinnor i reklam. Det är ju skrattretande (eller sorgligt) hur kvinnor ser ut i reklambilder. Och alla som tycker det är normalt borde föreställa sig män i samma positioner och fråga sig varför det plötsligt ser konstigt ut. Klick och klick.

Ack, alla dessa länkar som gör att jag aldrig lägger mig i tid på kvällarna.

Glömd och glömd, sådär lagom glömd

Det slog mig plötsligt att jag har en blogg. "Oj, den har jag nog försummat på sista tiden." Och så kollade jag och mitt senaste blogginlägg var från i förrgår. Den var kanske inte så jätteförsummad ändå.

Under den långa tiden jag försummat bloggen har jag testat dels att (med mycket motstånd i magen) skjuta upp ett par föreläsningar och ge mig själv en sjukdag (visserligen med lite hemmajobb, men också soffligg), dels kört en full arbetsdag med så mycket snor i huvudet att jag ett par gånger tappat balanssinnet  för ett par minuter när jag snutit mig.

Nu är det kväll och jag gillar det.

Karins jämställdhetslista

Karin på bloggen Lopptorget har plockat ihop en jämställdhetslista som man kan fylla i på bloggen eller diskutera vid köksbordet. Jag testar. Först här, sedan köksbordet har jag tänkt. Så här på förhand anar jag lite att Matias drar det större lasset när det gäller att faktiskt utföra saker, medan jag är den som organiserar och har koll på saker.

Jämställdhetslistan

Göra mat, vardag:oftast Matias

Göra mat, fest: oftast Matias

Planera inköp:Mia

Handla: Båda, men mest Mia

Diska/plocka i och ur diskmaskin: Båda

Föra ut soporna: Mia

Städa: Båda, se mina tillägg nedanför

Dagligt småplockande: Ingen? Nä, båda

Tvätta fönster: Båda, mest Mia

Tvätta kläder: Mia

Stryka: Vi stryker våra egna kläder, ingen gillar det.

Sortera kläder i rätt skåp: Mia

Hålla reda på barnens storlekar: Mia

Införskaffa nya kläder till barnen vid behov: Mia

Tvätta bilen: Matias

Ansvara för bilens reparation och besiktning: Matias

Ringa jobbiga samtal som berör hushållet (typ: ni har fakturerat för mycket): Båda

Betala räkningar: Båda

Deklarera: Vi gör vårt eget pappersjobb, gäller alla blanketter

Hålla reda på släktingars bemärkelsedagar: Mia

Köpa presenter till kalas och släktingar: Mia

Arrangera familjens sociala liv (middagsbjudningar och barnkalas): Mia

Skotta snö: Båda, mest Matias

Klippa gräsmattan: Matias

Initiera större hushållsprojekt, typ städa kylskåpet, frosta frysen: Mia (men det slutar oftast med att Matias utför själva jobbet)

Genomföra större hushållsprojekt: Båda

Inreda och renova: Båda. Men när vi tapetserade höll Matias hårt i tapetklistret.

Pynta hemmet, typ köpa blommor och puffa soffkuddar: Mia

Bära in och ut utemöbler: Matias

Föra barn till skola/dagis: Båda

Hämta barn till skola/dagis: Båda

Natta barn: Båda (varsitt barn), men det händer att Matias tar båda

Barnens tandbortsning: Båda, mest Matias

Initierar pargrejer; fixar barnvakt och kollar bioutbud: Mia

Drivkraften i familjen, typ nu ska familjen på utflykt, så här ska julen firas: Mia

Familjens totala löneinkomster: Det varierar eftersom min inkomst varierar, medan Matias inkomst är stabil. Matias jobbar 80 % för att vara vårdledig en dag/vecka medan jag är inställd på att jobba hela veckan men är arbetslös vissa dagar vissa veckor.

Så vill jag gärna precisera lite med städningen. Vi städar båda, men gör olika saker. 

Plockar: Båda, men Matias hinner mer för att Mia fastnar i detaljer. Men jag håller på längre innan jag räknar det som färdigt...

Städar vessan: Mia

Städar köket: Matias

Städar golven: Matias

Städar skåp, garderober och liknande (mer sällan): Mia

Dessutom bör det väl sägas att det oftast är Matias som går ut med barnen så att jag får jobba undan i fred här inne, mer sällan andra vägen. 

Summa summarum: Det var väl ungefär som jag tänkte. Jag fick faktiskt fylla i mitt namn på fler punkter än jag trodde. Nu blir det intressant att se om den andra parten i listan håller med om hur jag punktat!