På sista tiden har flera (stor)bloggare jag läser funderat på bloggens vara eller icke-vara på grund av diskussioner som spårat ur, eller annars bara skrivit om hur ledsna de blivit av kommentarer. En del andra intar genast en defensiv ställning när de bloggar om känsliga ämnen (läs: till exempel det mesta som har med föräldraskap att göra). Det är tråkigt. Jag önskar att de som lägger tid och passion på en självutlämnande blogg verkligen skulle få känna att de uppskattas för det de gör. Också av dem som valt annorlunda.
Själv skulle jag aldrig klara det. Min blogg har få läsare, och ibland önskar jag kanske att statistiken skulle vara livligare - för bekräftelse är ju alltid skoj - men egentligen trivs jag så här. Allra bäst så här. Mitt skinn är inte tjockare än så, jag är alldeles för dålig på att skaka av mig missförstånd och sneda ögonkast. Jag skulle sluta direkt. Som bäst försöker jag skaka av mig en fånig incident och en dålig diskussion som egentligen inte ens hade med mig att göra, men som ändå bet sig fast, som envisa skoskav. Jag önskar att jag nån gång i framtiden får så mycket trygghet i magen att jag inte behöver bry mig om omvärldens tyckanden och tänkanden, men jag är inte där ännu. Inte på ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar