"Bra kaar som kan änder se". Och bra kvinna. Bevisligen kan jag ändra mig - ja, faktum är att det ibland blir ett seriöst problem, det där att jag gärna ser saker från båda sidorna. Tänk, så mycket enklare att bestämma sig om man var styvnackat svartvitt alltelleringet övertygad om att en sak (= ens egen åsikt) alltid är den rätta! Det skulle vara ett ganska skönt liv, men kanske ändå lite enformigt. Nå, hur som helst. Igår blev jag övertygad.
På morgonen satt jag tillsammans med en massa sjuor och åttor i en festsal med dämpad belysning och väntade på luciatåget. Jag var glad över att jag råkade ha ett vikariat just på Lucia så att jag fick lite stämning helt utan att anstränga mig, men så värst exalterad var jag inte. Det är vackert med ljus och hopp och annalkande jul, men egentligen har jag alltid tyckt att det är en mycket märklig tradition. (Och det säger jag faktiskt inte bara för att jag fick minst röster av de tre kandidaterna i Purmo en gång i mitten av 90-talet.) En leende blond flicka som får stearin i håret. Styltiga dikter, klassiska sånger. Tomtenissar och pepparkaksgubbar blandas med ett sicilianskt helgon. Och don't get me started on stjärngossarnas strutar! Mycket märkligt.
Men alltså. Det var ett bra luciatåg. Det var faktiskt ett sjusärdeles bra luciatåg. Alla gymnasiets ettor måste ha varit med, för jag fick det till över 60 personer i tåget - bara det mäktigt. Och stort plus för musikläraren som hade hittat ovanliga och fräscha sånger och/eller arrangemang. Jättefint!
Och så hade jag ändrat mig. I vissa fall kanske luciatraditionen är mera fin är märklig ändå. Jag hoppas på ett lika fint luciatåg nästa år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar