Problem jag inte har

Jag har ofta känslan av att jag gör saker så bakvänt att ingenting går enkelt. Istället för att en gång för alla röja upp bland mina viktiga papper sätter jag timmar på att hitta rätt löneintyg. Istället för att helt enkelt tänka till lite och ta itu med går jag flera veckor och undrar över vilken arbetsgivare som möjligen kan sitta och panta på mitt huvudinkomstskattekort. Istället för att röja upp i klädskåpet gräver jag tröstlöst runt i en röra som blir värre för varje grävning (och tror att jag t.ex. inte äger ett enda svart linne - och det gör jag faktiskt).

Men. Då brukar jag trösta mig med att det finns två vardagsproblem som jag faktiskt inte har.

1. Mina strumpor försvinner inte.
Jag fattar inte när folk talar om strumpslukande tvättmaskiner och påsar fulla med uddastrumpor. Jag förstår inte? Två strumpor in, två strumpor ut. Till och med barnens strumpor är hyfsat lojala. Och de rymlingar som försöker sig på nåt är för det mesta så korkade att de gömmer sig i påslakanet som hänger på tork i bastun.

2. Jag har inga problem med att avsluta samtal från telefonförsäljare.
Telefonförsäljare kan vara sjukt irriterande, men några problem med att avsluta samtalen har jag inte. Vaddå låtsas inte förstå finska eller be om att få ringa upp till personens hemnummer? Vad är det för fel på att - efter att ha avvaktat lite för att höra efter så de faktiskt inte ringer och berättar att jag vunnit en resa till New York* - helt enkelt, i mycket vänlig ton, säga att jag inte är intresserad, hejdå. En - ole - kinnostunut - hei - hei. Lägg på. Svårare än så är det faktiskt inte.

*Ja, jag är svag för resetävlingar på nätet. Jag tror alltid att jag ska vinna. Varje gång.