Helsingfors i november

Aah. Det där var bra. Precis vad jag smyghoppades på, även om jag ställde in mig på mindre. Minisemester i två dagar, barnen i tryggt förvar hos fammo och faffa. Jag begapade det enorma glitterhjärtat på Akademen och fick årets första (ändå ganska milda) julkänslor av all helsingforsisk julbelysning. Började på lite blygsamt med julklappsjakten, inspirerades av vädret och införskaffade ny mössa och ny jacka. Vi klättrade upp till Domkyrkan sent på kvällen och funderade lite över om julgranen skulle blåsa omkull eller inte, förfärades över parkeringsavgifterna och gillade fina hus. Åt mycket, sov som en sten i hotellsäng, svängde in till Ikea i Tammerfors på väg hem.

Ja, och vårt egentliga syfte förstås - Kristina från Duvemåla. Jag hade höga förväntningar, och de uppfylldes. De överträffades kanske inte, men visst grät jag. Och begeistrades. Musiken var mäktig, scenografin en njutning i sig och skådespelarna duktiga. Men lite fragmentarisk blev berättelsen - det skulle inte ha skadat med mer dialog. Lite mer sammanhang, eller kanske lite mer avgränsning. Men med böckerna som botten* berördes jag av det jag visste hände mellan scenerna. Matias håller inte med. Han har inte läst böckerna och tyckte inte det var fragmentariskt - kanske just därför.

* (Länge sen jag läste dem, men de gjorde starkt intryck.)