32

Jag har faktiskt inte bara arbetat den här veckan. Jag har ju fyllt 32 också. Det firade jag med de fyra av mina familjemedlemmar som kunde komma med kort varsel och äta födelsedagspizza på tisdagskvällen - precis rätt sorts firande. Höstmys med några av dem jag gillar mest. Min man har tack vare Australian Masterchef börjat laga fantastiska pizzor och expresstädningen gav kalaskänsla i stugan.*

Jag tycker 32 är en alldeles lagom ålder för mig det här året. Jag känner inte att jag borde vara 23 eller 28; 28 var fantastiskt, 23 likaså, men det är inte nu. Nu är jag en annan, en som vågar lite mindre och lite mer; en som är lite tryggare i sig själv och lite osäkrare på vad hon vet. Jag har ansvar och tar ansvar; jag misslyckas med saker och jag lyckas; jag försöker vara lugn i att jag inte vet allt om hur livet blir och ska vara. Det är mitt 32.


* Något jag lärt mig under mina 32 år: Alltid, alltid expresstäda strax innan någon hälsar på. Onödigt att ens försöka på något annat sätt, det är bara oinspirerande och tidsödande.