För en halv evighet tog jag steget över från min älskade studievärld till arbetslivet. Det gjorde jag i det här huset. Jag hade en halvfärdig gradu och kilovis med studiepoäng, sporadisk arbetserfarenhet som lågstadievikarie och ett halvårs auskultering i bagaget. Jag visste massor, men hade kanske inte stenkoll på hur jag skulle lära ut något. Men visst, fick jag chansen att undervisa muntlig och skriftlig kommunikation på ÅA var det väl klart att jag tog den! Att jag hade haft litteraturvetenskap, inte svenska, som huvudämne och egentligen inte visste så mycket om språkvård - äh, det går ju att ta reda på. Och så gjorde jag det. Jag började som lärare genom att undervisa om ett måste som nu inte så många är intressade av - vetenskapligt skrivande. Och det gick! Det är inte det roligaste jag undervisat, men så mycket roligare än jag kunde tro. Det var mitt första steg.
Under hösten har jag återvänt till huset, som nybörjare igen - den här gången som nybörjarlärare i engelska. Mot slutet av terminen har det börjat hända saker som kan verka väldigt skumma här. En klocka försvinner här, en tavla där. Plötsligt är en anslagstavla tom, med bara mörkare rutor kvar där det hängt papper i ett decennium. Ett bibliotek har packats ner och upp igen och ner igen. Men förklaringen är varken spöken eller andra spännande, mystiska saker, utan en helt prosaisk flytt. Personal och studerande drar vidare till splitternya campus, och ett mycket trevligt hus lämnas åt sitt öde. Och visst, ett hus som (tydligen) är ohälsosamt och gör folk sjuka ska inte användas. Men nog är det galet tråkigt att ett ovanligt luftigt och ovanligt ändamålsenligt hus inte ska vara användbart - tänk så många miserabelt fula kartonglådor som bara överlever och överlever. För det har varit ett bra hus, jag har trivts med att jobba här. Som nybörjare då och som nybörjare nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar