Hamster

Jul- och nyårshelger är som... julafton för frysfyllare som jag. Före helgerna säljer butikerna bort mat som går ut i helgen för halva priset och efter helgen säljer de bort mat som plötsligt har fått ett väldigt kort datum. Bara man går till rätt affär - annars får man nöja sig med att komma hem med yoghurt som går ut samma dag fast man betalat fullt pris.

Hehe, jag låter väl inte som en sysslolös, närapå desperat, hemmafru?! Hamstra mat är min hobby! Nä, det är det inte - men det kunde bli den här årstiden...

Country Music Awards

För några år sedan körde vi i en hyrd bil i North Carolina. Landskapet började bli bergigt och det fanns kor och lador utspridda längs vägen. Radion spelade country. Vi bytte kanal: country. Vi bytte kanal: country. Vi bytte kanal: ja, ni fattar. Country vad vi än gjorde. Men det kändes helt rätt där mellan hamburgare och bumper stickers med "We support our troops". Ska det vara så ska det vara - country funkar inte i alla sammanhang... Och efter det är vi lite svaga för countrymusik. Och därför är det veckor sen vi ställde in Country Music Awards 2008 på bandning.

Inbandade countrygalan 2007 gick varm på vår digibox HELA det här året, och det var ett av våra idiotsäkra sätt att få Arvid lugn och nöjd. När vi hade flyttat in i den nya lägenheten testade Matias om det skulle kännas som hemma - med countrygalan på tv:n (jo, det passade in i vårt nya vardagsrum också). Nu när vi tittade på nya countrygalan kunde vi se en person i publiken och veta att hon presenterade en viss låt ifjol, drog ett rätt dåligt skämt och är gift med honom som sjöng föregående låt. Nördigt? Jo, ganska...

Årets gala ser ut som ifjol, med samma scen, samma upplägg och samma artister. Bra. Inga överraskningar... men en ny gala att sitta och kommentera. Härligt! Och hemtrevligt.

Tålamodstest

Det här med vinterpåklädning av småbarn... Jag undrar om det är en medfödd reflex att så fort påklädaren släpper en med båda händerna för att t.ex. knäppa en knapp så måste man springa iväg så långt man bara hinner..? Åtminstone verkar Arvid ha en rusa iväg-reflex. Inte för att han verkar vara särskilt led ytterkläderna eller för att det är något annat han vill göra; han rusar iväg bara för att han kan....

Bästa Bob

Det är några julklappar jag är rätt nöjd med i år, men den som helt säkert kommer att skapa störst förtjusning är förstås - en liten bok om Byggare Bob. Arvid har tagit Byggare Bob till sitt hjärta så det är inte klokt. Visst kan han se på andra barnprogram, visst kan han lyssna på andra böcker... men det är bara "Bobba" som kan få ögonen att lysa på honom när livet är hemskt och dumt och orättvist på olika sätt. Fantastiske Bob.

Tråkig eller inte tråkig?

Haha, vilken tråkig blogg jag haft den senaste veckan! Men mitt liv har inte varit tråkigt, faktiskt inte alls. Däremellan att jag gnällt i bloggen har jag hunnit bl.a. med humlefestivalsplanering (känns riktigt lovande igen!), besök av diverse systrar och en snabbvisit i Purmo där jag hunnit julstöka/garderobsstäda lite. Nu ska jag börja slå in lite julklappar, alltid kul - bara man inte gör det fem minuter före julgubben kommer...

Prickig pojke

Febern som varade i tre, fyra dagar blev till prickar så det verkar ha varit tredagarsfeber han hade/har... Jag som redan hann tycka att det var lite bra att han stökade undan febern som alla har just nu före jul - och att maken och jag inte fick den. Ha, kanske inte så konstigt att inte vi fick tredagarsfeber... :D Nu är det bara att hålla tummarna för att det är färdigfebrat för en tid, för det har varit ganska tålamodsprövande för alla inblandade!

Busig igen

Det är inte klokt vad glad man (jag) kan bli av att Arvid äntligen har börjat babbla onödigheter, banka med småbilar på tv:n och plocka böcker ur bokhyllan igen! Ännu har han nog feber, men han börjar iaf bli sig själv... Härligt!

Kaminpojken

Min stackars lillkille hänger som en slokande krukväxt. Feber igår och feber idag. Hittills har ett par nattgäster fått hitta annan logi (det lyckades till all lycka bra - i samma hus till och med!) och det ser inte bra ut med rådgivningstid och jullunch med språkcenterkollegorna imorgon. Äsch. Ville verkligen veta hur lång Arvid har blivit och såg fram emot jullunchen också. Men det är så det är. Börjar lära mig att planering och barn inte går särskilt bra ihop!

Luciarapport

Gårdagens Luciaspaning gav förresten inte särskilt mycket resultat. På morgonen kom vi oss inte upp till Luciamorgon i tv och på kvällen glömde vi banda reprisen. Men syster Amanda (på besök) och jag skymtade i alla fall ryggen av en Lucia och ett par småtärnor inne i trapphuset i huset mittemot... det var allt. Magert.

Julstämning

I år är första året på länge som jag verkligen njuter av advent. De senaste åren har det känts mest stressande och påtvingat med hela julcirkusen och jag har fått kalla kårar när julskrotet kommit fram i affärerna i november. Men jag vet inte vad som är annorlunda i år - men jag gillar det! Inte så att jag börjat julfrossa direkt, men jag njuter av julsånger, julpynt och julkänslor. Kanske för att jag har en lugnare och mer fridfull december än jag haft sen... innan jag började i skolan. (Faktiskt lugnare än ifjol - då presenterade jag bl.a. min gradu i december även om jag var "mammaledig", men i år tog mitt extraknäck slut redan i början av december och förutom en (!) timmes jobb på tisdagen har jag inget mer före januari nu!)

Och igår gjorde vi faktiskt plats för julgranen i vardagsrummet! Det är lite förvånande av två orsaker. Den ena orsaken: av princip är jag emot plastgranar. Den andra orsaken: av princip tycker jag inte granen ska kläs tidigare än kvällen före julafton. Men båda principerna fick gå och gömma sig eftersom vi ändå inte ska vara här i julhelgen, så det var plastgran eller ingen gran. Och tidig gran eller ingen gran. Fick också veta idag att det tar tio år innan en plastgran är miljövänligare än en riktig - men det är åtminstone inget problem eftersom det är en ärvd gammal gran som säkert redan avtjänat sina tio år med marginal! Då är det bara (?) de estetiska och känslomässiga invändningarna kvar... men sen när vi är stora och bor hemma hos oss på julen kan vi börja ha en riktig gran...

För övrigt tycker Arvid det är spännande med gran, och speciellt med julgransbollar. Men det innebär att granen för det mesta (när vi inte orkat klä granen mer än en gång i timmen eller så) bara har bollar högre än en meter upp...

(Ha - tolka den mörka bilden som stämning, tack! :D)

På gång

Det var kanske ett bra köp ändå, det där gymkortet. Jag skulle tro att jag aldrig i mitt liv har tyckt att det är så roligt att träna som jag tycker just nu. Återstår bara att se om det är en kortvarig knäpp eller... en lite mer långvarig en. Får hoppas på det senare! Men oj, vad jag är ytlig. För jag tycker det är så mycket roligare att träna bara för att det är i ett fräscht, fint gym med bra belysning och så vidare bla bla. Det borde ju gå lika bra att trängas i en svettig jumppasal..? Men på den här punkten tycker jag inte det är så farligt att medge att jag ÄR ytlig. Och därmed basta.

Ute

Grr. Vilket idiotiskt höghus som låser ytterdörrarna på kvällen - utan att ha vare sig portkod eller porttelefon! Vi har tänkt på saken förr, t.ex. hur knäppt det är att folk måste ha med sig telefon för att kunna hälsa på oss kvällstid, men hittills har det varit ett hypotetiskt problem. Ikväll fick jag pröva på det i verkligheten. Hade varit på jumppa, förstås utan telefon, och hade glömt nycklarna. Ingen fara, Matias och Arvid hemma. Men genom ytterdörren slapp jag förstås inte... så där fick jag stå på gården och titta upp mot vårt inbjudande, mysiga köksfönster. Försökte till och med kasta lite småsten på fönstret, men är ganska säker på att det landade på fönstret under vårt... har aldrig varit något vidare på att kasta och just nu är mina armar + axlar mycket sega efter fysiobodytimme! Till all lycka kom en vänlig själ ut från A-trappan och kunde låsa upp min ytterdörr med sin nyckel.

Men försök för all del inte överaskningshälsa på oss nån kväll utan att vara utrustade med telefon - ni lär inte ens ta er in i huset...

Rockbjörnen

Japp, jag ska göra lite gratisreklam för Rockbjörnen (där blev ni allt förvånade...) I år har de nämligen tagit ett kliv framåt och fixat så man kan lyssna på artisterna innan man röstar, och det är ganska fenomenal "musik 2008-allmänbildning" om man inte har hängt med i svensk musik under året. Visserligen är det ju mest artister/låtar man ändå hört till lust och leda som finns med, men ändå... passar bra för att fylla några av hålen i musikallmänbildningen!

Vinter på Mellansjöbacka

Ibland undrar man varför vi bosatt oss i centrum av Vasa när man kan vara i Överpurmo...






Det är en vacker och ganska egensinnig plats jag har växt upp på - men jag tänkte knappast på den på det sättet medan jag bodde här...

Bästa brödet

Jag har varit riktigt usel på att baka på sista tiden (och med "sista tiden" menar jag en ganska lång tid), men nu har jag faktiskt bakat bröd två gånger på en vecka. Och det är tack vare ett genialiskt brödrecept som jag tänker dela med mig av nu. Några saker jag gillar med det här brödet: det är snabbt, det är enkelt (inget knådande, bara att veva runt lite med en slev) och det är gott.

Havregrynsrutor

5 dl vatten
4 dl havregryn
1 påse torrjäst (11 gram)
1 tsk salt
1 msk socker
½ dl olja
6 dl vetemjöl (eller något grövre, enligt behag)

- Blanda havregryn + torrjäst. Tillsätt 42-gradigt vatten.
- Tillsätt salt, socker + olja. Blanda i mjölet.
- Kavla ut degen på en plåt.
- Låt jäsa övertäckt ca 30 min.
- Skär i lagom stora rutor. Pensla ev. med ägg och strö havregryn ovanpå (det har jag struntat i).
- Grädda i 225 grader ca 15-20 minuter.

Om man gör dubbelsats blir det riktigt lagom för en långpanna, annars blir det inte en hel panna. Men då behöver man säkert använda lägre värme och mer tid, konstaterade jag igår...

(Johanna - jag fick receptet av dig för några år sen. Har du kvar det? Annars får du det i retur här... :) Tack!)

Bra jobb och...

När jobb är som bäst ska man njuta av att jobba. Man ska bli uppfylld av energi och inspiration och känna sig kompetent, kunnig och ivrig att fortsätta - för själva jobbets skull, inte för lönen. Jobbet jag håller på med just nu (vid sidan om grötkokandet och läsandet av tummade leksakskataloger) uppfyller inte så många av de där kriterierna. Kompetent känner jag mig visserligen, men det är inte så stor tröst när det får mig att känna mig passiv, avtrubbad och uttråkad. Och så måste jag hela tiden påminna mig om att jag ju åtminstone får betalt. Och att det ju är så praktiskt.

Men nu har jag inte mycket kvar på hög. Och oftast är det bättre än nu, men för tillfället är mitt mått rågat. Roligt blir det kanske igen efter att jag pausat lite.

Mitt nya jag

Nu är jag gymkortsinnehavare!

Det här tror jag blir bra. Men lite potentiellt prestationsångestskapande är det ju också... tänk om jag inte orkar släpa mig iväg till gymmet? Då är det bara pengar i sjön. Men å andra sidan är det ju en bra sak - för då förlorar jag ännu mer på att inte träna! Kan behövas för en latmask som jag.

Nej!

Nej!
Arvid!
Int upp på bordet!

Ibland blir jag lite orolig för att all min språkförmåga utom de tre fraserna ska skrumpna bort i brist på användning. För sen, när Arvid slutat att klättra upp på matbordet två gånger i minuten, skulle det bli lite tråkigt att bara ha de här språksmulorna kvar att kommunicera med.

Helgens bok

Hur bra kan det bli när någon får för sig att börja släktforska och skriva en bok om sina berömda släktingar, berätta fakta så långt det finns och skarva resten? Nä, jag trodde inte det skulle vara särskilt bra, men fel hade jag. Jag satt som klistrad (så gott det gick... ni vet, med unge som ska utfodras och snytas mellan varven) med I skuggan av ett brott (av Helena Henschen) i helgen. Boken började med att skicka kalla kårar nerför ryggen på mig, och fortsatte med att gå tillbaka i historien och bygga upp inför det oundvikliga som man redan vet att kommer att hända. Och när det hände (igen) i slutet, var det hemskt igen, men samtidigt vemodigt och sorgligt.

Ni hänger inte med, jag kan förstå det. Jag ska ta det från början. I mars 1932 slog Helena Henschens morbror ihjäl hennes morfar och två tjänstekvinnor för att sedan rymma med sin fru och skjuta henne och sig själv dagen därpå. Då var Henschens mamma 15 år och blev den som upptäckte morden. Och det är i skuggan av den händelsen som författaren har levt hela sitt liv, och det här är boken om... familjen. Hon har rotat i arkiv och hittat mängder med material, och det hon inte lyckats lista ut diktar hon ihop och det fungerar hur bra som helst. Även om åtminstone jag trasslar in mig ibland i alla personer som beskrivs så är det en av de starkaste böcker jag läst på länge. Jag är helt förundrad av hur poetiskt man kan skriva om något som ändå är så faktabaserat. Rekommenderas.

Och nu kan jag gå till biblioteket och lämna tillbaka boken. Det gick inte innan jag hade bloggat om den...

(Och nu ångrar jag mig nästan att jag skrivit något alls, för nu har jag verkligen trissat upp förväntningarna på den här boken. Hoppas ingen går och lånar den. För det är inte säkert att du tycker om den.)

Du vet att det stormar när...

...vattnet skvalpar i toaletten. Det gjorde det faktiskt hos oss i söndags kväll. Ingen aning om hur det kom sig - jag utgår i alla fall från att det inte var huset som svajade.

Och på tal om väder - jag är så barnsligt glad över snön! Nu vill jag ha vinterväder till början av april, inget smältväder före det, tack! Idag ser det faktiskt lite blötare ut, men så länge det är snö på marken är jag nöjd...

Nyklippt son

Nu är han klippt, för första gången i sitt liv! Det är en klippning som han nog skulle tacka mig för med isande tystnad om han var lite äldre, men nu tycker jag det duger. Hans hår på bakhuvud bara växte och växte, men började aldrig... falla neråt. Han började se mer och mer ut som ett vildvuxet får och nu ser han ut som... ett lite mer välvårdat får. Är rätt nöjd med hur det gick - jag tror inte ens han märkte att jag satt och klippte medan han satt i min famn och tittade i en leksakskatalog. Hade föreställt mig att det skulle vara lite krångligare!

Loppmarknad

Vårt vardagsrum väger numera lite mindre - vi har äntligen blivit av med våra stora "ska till loppis"-lådor! Från och med idag hyr vi loppisbord, och - oj, vad mycket saker vi lätt kunde göra oss av med! Och mer lär det bli vartefter vi hinner gräva mer i gömmorna. Men det blev ändå så mycket att vi måste ta hem en del saker igen, för de rymdes inte på/vid vårt bord. Förhoppningsvis köper folk undan lite så de ryms dit småningom... Åh, vad jag inte vill kånka hem alltihopa igen!

Så om du är sugen på finfina prylar till mycket billiga priser (special price only for you...) kan du förslagsvis förirra dig till vårt bord. Där säljer vi t.ex. en splitterny (!) väska som är kylbag OCH radio - vem behöver inte en sån på stranden??

(Svar: vi klarar oss nog utan... och nej, vi har inte köpt den... och inte fått till julklapp heller, så jag tror inte jag sårar någon genom att driva med den!)

Fixat

Japp! Jag åstadkom en matlåda och två julklappar till tonårstjejer till Hoppets stjärnas insamling! Är så övermåttan nöjd med mig själv, för det här är en sån typisk sak för mig att planera att göra, men sen inte hinna för att jag lämnat det till sista dagen. Nåja... det lämnade nästan till sista dagen, men jag hann!

Riktigt roligt var det att tänka ut, handla och packa ner med en massa välvilja och goda tankar till familjen som får paketet - hoppas de gillar det jag stoppat ner... Samtidigt blir jag lite misstänksam mot mig själv och mina motiv. Jag fick faktiskt julkänslor av att göra det, jag tyckte det var roligt och jag kände mig lite, lite som en god människa. Så vem gjorde jag det för egentligen? Men å andra sidan - familjer som knappt har mat på bordet i jul tror jag struntar blankt i mina motiv. Och dessutom var mina motiv åtminstone till en liten del osjälviska - när jag ser på min egen älskade unge är jag så glad och tacksam att jag kan spricka för att jag har råd att ge honom mat, kläder, julklappar och ett varmt hem. Och det var den tacksamheten som sipprade igenom när jag packade matpaketet.

Hjälp till!

Jag är ganska sent ute, men A-K har (på sin blogg) lyckats övertyga mig om att jag också ska bidra till Hoppets stjärnas julklapps-/matpaketsinsamling. Paketen måste vara inlämnade senast på torsdag, så imorgon ska jag handla och packa! Läs mer om det hela här!

Uppkopplad

Välkommen hem till oss, kära nät! Jag är övertygad om att nätlösheten har lett till att jag onödighetssurfar mycket mindre nu, men det är fantastiskt att kunna jobba och uträtta ärenden här hemma!

Ha - en annan orsak till att jag nog kommer att dra ner rätt mycket på onödighetssurfandet här hemma är att Arvid har upptäckt datorn. Så fort någon av oss satt oss vid datorn (märkväl, det har ju inte blivit så ofta utan nät) har han velat komma upp i famnen och titta på bilder av katter, helikoptrar, morfar och annat vi råkar ha bilder på...

Men nu sover han, så nu ska jag jobba. På nätet!

Snålsurfare

Bild av undertecknad för en stund sen när jag skickade iväg ett jobbmail som måste skickas. Nej, vi har inte fått internet ännu. Och nej, det är ingen ny vana jag har att balkongsurfa... men ett par gånger har det hänt. Känns alltid lika komiskt. Så jag kunde bara inte låta bli att visa bilden som Matias tog mig ovetandes... Observera puckelryggen - det är ett ganska svagt nät vi använder, så jag vågar inte rucka på datorn innan jag uträttat allt jag ska, så då får jag stå krokig istället...

Men nu ska jag ta min förkylning och gå in i värmen. Burr.

Flyttad!

Nu bor vi inte här längre...

Nu bor vi där!



I vårt nya hem ser det ut så här:

Nä, jag skojar bara. Den bilden är tagen dagen efter flytten. Nu börjar det faktiskt vara riktigt beboeligt, men nån sån bild har jag faktiskt inte att visa upp... ni ser ju iaf hur tapeterna ser ut nånstans bakom allt bråte. :) Visserligen står det fortfarande ouppackade lådor här och där, men de minskar stadigt. Gardiner har vi också fått upp (i två fönster av tre åtminstone), och vi trivs jättebra! Det är klart, vi kommer att trivas ännu bättre när det blir lite mer välordnat, men det känns mycket, mycket lovande. Och riktigt välordnat lär det väl aldrig bli så länge Arvid bor hemma, vi får väl bara inse det. När jag skulle dra på mig vinterstövlarna idag hittade jag ett burklock i den ena och ett decilitersmått i den andra. Häromkvällen dunsade en visp från tomma intet ner på golvet när jag satte mig i soffan och imorse hittade jag en soppslev under sängen. Sånt kan jag inte bara skylla på flytten - vi måste skaffa fler barnlås till kökslådorna!!

En annan följd av flytten är att vi - hör och häpna - lever utan internet! Det tar nån vecka till innan anslutningen är flyttad, och jag har insett två saker: 1) vi klarar oss riktigt bra utan och 2) vi behöver det verkligen. Å ena sidan är det väldigt skönt att bli tvungen att skala bort slösurfandet (tv:n är absolut ingen tidstjuv för mig - det är däremot onödigt surfande), men å andra sidan har jag märkt hur mycket jag använder nätet för nödvändigheter - till exempel använder jag det massor för mitt språkgranskningsjobb och det blir mycket knöligt att hela tiden hitta på alternativa lösningar (som visserligen inkluderar snigelpost - men också att låna nya grannens/gamla vännens dator eller att stå genomfrusen med en laptop och snålsurfa på balkongen när man absolut måste få en fil ivägskickad...) Just nu sitter jag vid Kvarnen efter avslutat skrivhandledningsjobb och njuter av nättillgången - det kändes nästan som en overklig lyx med en firefox-ikon som kan användas... Hur som helst. Tror det är riktigt nyttigt för oss att vara utan ett tag, tror det minskar på onödighetssurfandet sen när vi är uppkopplade igen. Men ändå - vad jag kommer att njuta när nätet flyttar in med oss igen...

Motto

Men en bra sak är att jag hittade något jag kanske kan ta som livsmotto i Missionsstandaret som kom idag:

Glöm inte att livets innehåll inte så mycket består i att göra märkvärdiga ting... som i att göra vardagliga ting och förnimma deras oerhörda höghet.

Teilhard de Chardin

Timing...

Makalöst dålig timing att flytta precis när Arvid lär sig klättra högt. Typ första gången upp på tvättmaskinen i förrgår, x antal uppstaplade lådor igår och köksbordet idag. Det tär på allas (bådas) tålamod kan jag meddela. Dessutom börjar han nog ana ugglor i mossen, för sov dåligt inatt och är mycket obalanserad idag. Yey. Tack och lov att farmor tar hand om honom imorgon när riktiga flytten sker...

Rapport från just nu

Åh, jag ville skriva ett spännande och roligt blogginlägg och loggade in... och upptäckte att jag inte har någonting alls att skriva om. Hmpf. Lägger in en fotoillustration av vårt liv just nu istället.

Jag språkgranskar. Vi packar. Försöker förhindra att Arvid slår ihjäl sig. (För var dag som går klättrar han vidlyftigare, fast jag hela tiden tror att nu - nu kommer han inte högre.)

En kul sak har jag förresten att berätta - Arvids favoritleksak just nu är sopborsten. Han går omkring och sopar golv, sopar väggar, sopar soffan... Det bådar gott!

Bildbeviset

Här kommer alltså det utlovade bildbeviset - nu skulle han alltså kunna klättra in i tvättmaskinen om han ville. För upp på vessatanken kan han lätt ta sig. Vem behöver klätterträd..?

Bo här och bo där

Det är olika det här med lägenheter. Det kan vara kärlek vid första ögonkastet eller så kan det vara en segt framväxande, tillkämpad tillgivenhet. Eller så kan det förstås vara hat vid första ögonkastet också, men då brukar man ju sällan fortsätta förhållandet med den lägenheten tillräckligt länge för att se vad det utvecklas till. Lägenheten vi är på väg till känns bra. Den känns redan som en aning hemma. Tror inte det blir svårt alls att bo in sig, även om det aldrig går utan åtminstone lite kamp. Lägenheten vi bor i nu har vi trivts jättebra i, men det tog ett halvår innan jag kände mig riktigt hemma i den. Jag vet fortfarande inte vad det beror på, för den är fin och bra på alla (eller åtminstone många) sätt. Kanske det var de silverfärgade handtagen på de vita skåpdörrarna i sovrummet? Inte vet jag. Men nu tror jag det är lättare att flytta ut tack vare att det inte var stormförälskelse - även om jag har trivts alldeles utmärkt i 2 ½ år, vilket rimligtvis borde väga upp det första halvåret det tog mig att bli hemmastadd. Utsikten kommer jag att sakna - åh utsikten. Annars känns det okej att flytta. Men visst, ibland blir jag lite sentimental när jag tänker på att det är Arvids första hem. Det var hit vi tog honom när vi körde hem från BB. Här har han lärt sig krypa, gå och klättra upp på toalettstolen (bildbevis senare). Inte för att jag tror att han själv kommer att bry sig så jättemycket... det är ju jag som är nostalgisk för hans del bara.

Och svar: ja, jag är medveten om att min blogg har blivit lite ensidig på sista tiden. Men jag har ju funderat på det där att det skulle vara roligt med en nischad blogg - härmed är min blogg en flyttblogg. Ett tag framåt i alla fall.

Bananlådor

Lördagskvällen firas i bananlådornas tecken - nu har jag gått igenom våra lakan och handdukar. Vi har många. Och vi har inte så mycket skrubbutrymme i nya lägenheten, så nu har jag gått igenom vilka lakan och handdukar vi behöver där och vilka som får flytta till en tillfällig lagerplats, förhoppningsvis på svärföräldrarnas vind. Arvid tycker det är roligt med alla lådor, jag lovar... även om bilden säger emot mig. Där ser det mest ut som om han är ett stackars litet krigsbarn som ska packas ner med annat bagage och skickas till nånstans långt borta...

Lite på sned

Hm... ju mer jag skriver på historieuppsatsen, desto klarare inser jag att det jag håller på och skriver om har inte så värst mycket att göra med uppgiften vi fick. Men det är lite för sent för att göra något åt det nu. Med lite god vilja kan det tolkas som att jag gjort uppgiften.

Eller med mycket god vilja.

På gång

The Flytt är på gång! Igår fick vi nyckeln och en del saker har redan börjat bo på andra sidan bron (är det oroväckande på något sätt att det var så självklart att strykjärnet fick flytta genast - "det behöver vi åtminstone inte"?). Inte så värst många saker, men ändå. Och nu har jag lust att flytta allt. Nu. Den riktiga, slutgiltiga flytten sker nästa lördag, och det känns som en evighet tills det... Inte för att jag älskar att klämma in saker i hissar, men för att jag vill ha det gjort. Och trots att utsikten bara är riktigt bra, inte enastående, så vill jag gärna börja bo där. Känns som hemma. Åtminstone har det mycket bra potential att bli hemma...

Och som om jag inte hade något annat att göra så sitter jag som bäst och skriver en hissa-essä. Deadline idag, så jag borde få ihop minst fyra sidor till innan det blir natt. Och om någon förbryllat vill fråga mig varför i hela friden jag gör det när jag redan är magister och inte behöver hissa till någonting alls egentligen, så... har jag väl inget bra svar. Är inte tillräckligt bra på handarbete för att ha det som hobby (och har för usselt tålamod för att bli bra). Men helst skulle jag ju bara gå på föreläsningarna och strunta i uppgifterna...

Åboguide

Som i alla reseguider med självrespekt har jag sammanställt en topp tre-lista över roliga saker man kan göra i Åbo, speciellt om man är tre äpplen hög. Man kan...

...rida på en elefant i Samppalinnaparken...
... spana bilar och bussar på Eriksgatan (som oftast är mer trafikerad än just på bilden!)...
...och köra Föri - eller åtminstone en miniatyr som står vid Forum Marinum.

Nobel

Vad roligt förresten att Martti Ahtisaari fick fredspriset! Även om jag i princip inte tycker att jag varken har orsak att skämmas eller vara stolt för andra finländare bara för att jag råkar vara född i samma land, så... blir man ju lite stolt ändå.

I lördagens Hbl säger Ahtisaari:
- Alla konflikter kan lösas. De får fortsätta för att vi inte tar tag i dem på allvar. Ändå vet alla vad som borde göras.

Vilken fantastisk utgångspunkt för en fredsmäklare - att alla konflikter kan lösas bara man satsar på det. Eller kanske är det den enda möjliga utgångspunkten för att man inte ska tappa tron på det man gör direkt? Mer sånt i världen!

Det lyser gult

Hemma igen från ett Åbo som lyste gult av höstlöv och spökpåsar. Bra helg! Full fart nästan hela tiden, men ändå lagom mycket tid att slappa. Hann gå på långpromenader längs ån, springa på stan (inklusive den gula galenskapen), gå på gudstjänst i friffe, umgås mycket med syster J och träffa gamla, goda vänner. Men när vi körde in i Åbo överraskade jag mig själv - jag såg mig runt och tyckte att vi körde in i en storstad. Åbo? Jag har kanske suttit och spanat ut över Metviken för länge... Men det normaliserades snart och Åbo kändes precis som det brukar. Förutom att det händer saker i centrum hela tiden, nya affärer och shoppingcentrum växer upp som svampar. Men om man kisar med ögonen ser det ut som vanligt.

Jepp

*liten glädjedans*

Vi har ny lägenhet!

Kanske?

Häromdagen kändes det som att det aldrig blir nån ände på lägenhetsvisningarna... men nu ser jag en ljusning! För ikväll ska vi se på en som riktigt på riktigt verkar vara den absolut bästa hittills. Om det inte dyker upp något skumt som vi inte har tänkt på att fråga. Men hoppas!

Och imorgon sticker vi till Åbo, yey! Tyvärr ganska mycket som ska göras före... så nu: action.

Goselastbil

Efter en händelserik förmiddag med lägenhetsvisning och mamma-barnlunch ligger Arvid och sover sin berömda eftermiddagslur - den som gör att jag överhuvudtaget kan blogga... Sin nya lastbil håller han i hårt, hårt; jag lyckades inte krångla den av honom ens när han somnat som en stock. Det kanske skulle vara gosigare med ett kramdjur...

Nybörjarsvenska

Två gånger kvar före tenten i svenskakursen... sitter som bäst och planerar morgondagens lektion. Så svårt att veta vad man ska prioritera när kursen är så hopplöst kort. 10 x 90 minuter för att lära folk svenska... puh! Det är en utmaning även om gruppen råkar vara väldigt intresserad och ambitiös. Nu har jag mest en känsla av att jag försökt klämma in så mycket i kursen att vi inte hunnit öva överhuvudtaget och ingen kommer att komma ihåg något alls. Ska försöka hålla mig och bara repetera nu resten av kursen... Men kom just på att vi inte talat om hur man böjer substantiv i bestämd form och de måste ju få lära sig ändå, stackarna..? Eller vill de hellre kunna det vi har gått igenom..?

Frustration

Jag blir galen på att sitta och ringa åt människor som eventuellt kunde ha en lägenhet åt oss men inte svarar/bara pratar med andra och låta mig sitta och lyssna på upptagettonen... Men den här farten får vi julpynta en container till jul. Grr.

Men nu ska jag ägna min korta frihet (alltså Arvids eftermiddagslur) åt något vettigt. Det är synnerligen oproduktivt att bara ringa och ringa utan att få tag i någon. Jag har faktiskt annat att göra...

Trådlös generation

För en stund sen skulle jag skicka ett meddelande till min vän Jane, när jag upptäckte att jag har en ny vän i telefonboken. Min nya vän heter tydligen Jcabgggad.1.da..b och har ett långt nummer med väldigt många ettor och fyror. Alltid trevligt med nya vänner, men jag misstänker starkt att det kan ha något att göra med att jag är ganska liberal med att låta Arvid peta på min telefon...

Han har förresten fattat hela grejen med telefoner nu. Eller... om inte hela grejen, så åtminstone en del av grejen. Jag fick ett meddelande när han lekte med telefonen, och han såg lite förvånad ut, men fann sig snabbt, la telefonen till örat och lyssnade uppmärksamt. Idag har också plastspadar, röda krattam och en pekbok fått agera telefon - han har gått med grejorna vid örat och ibland pratat lite i dem...

MIA

Det måste vara ett tecken. Jag läste nyss att flygplatsen i Miami heter Miami International Airport - MIA! Det är klart som korvspad, det betyder att jag ska flyga dit en vacker dag, flanera förbi art deco-hotellen på Ocean drive, hyra bil och hälsa på myggorna i Everglades och sedan fräsa ner till Key West och ligga i en hängmatta under en palm medan vågorna kluckar mot sanden.

(Jag är rätt bra på att tolka saker till min fördel. Vill du ha ett säkert tecken på att du absolut ska resa jorden runt eller köpa en harley davidson - ta kontakt, vi kan säkert hitta något...)

Bjällerklang

Jodå, Arvids läggdags var för ett tag sen, men det hjälper inte när han är piggare än han varit på hela dagen. Han har kommit på det roliga med att stoppa en bjällerskallra innanför pyjamasen så den trillar ner i benet och nu springer han lyckligt runt, runt, runt med sina bjällror. Så roligt kan man ha om man vill!

Men jag gissar att tröttheten slår hårt när den väl slår till. Och antagligen rätt snart...

Nu och då

Mäktiga, mäktiga människor som väljer musiken på P3. De spelar You're gorgeous och mentalt blir jag ögonaböj 16 år och köper Sugar så fort det kommer ett nytt nummer. (Ah, fantastiska Sugar som lärde mig engelska. Åtminstone brittisk fjortisslang-delen av min engelska.) Förutom att jag fyller 28... ganska snart. :) 30-årskrisen lär börja nu, men jag vet inte, jag. Personligen är jag ganska nöjd. Jag är klokare, självsäkrare och mer allmänbildad nu än när jag var sexton, så jag är nöjd. Jag medger att det finns rum för en del (!) utveckling visserligen, men ändå... det har gått framåt. Dessutom har jag hunnit ungefär så långt som jag skulle förvänta mig av mig vid 28 års ålder, så ingen panik här inte. Jag kan återkomma om ett år och känna efter lite till.

Och nu när jag sökte efter en länk till Sugar upptäckte jag att tidningen fortfarande lever - jag som trodde att den gått i graven för länge sen. Känns tryggt. Om eventuell 30-årskris smyger sig på kan jag alltid barrikadera mig bakom ett lass nyutgivna Sugar.

Gäsp

Vem har sagt att man någonsin växer ur behovet av en tupplur på eftermiddagen? Det händer nästan osvikligen varje eftermiddagen när jag lagt Arvid på balkongen för hans eftermiddagslur: mina ögonlock dras neråt, huvudet väger tungt på nacken och min kropp dras nästan magnetiskt mot den mjuka, mjuka sängen... Men tid att sova har jag ju inte, åtminstone inte nu; den enda stund på dagen när jag faktiskt har en möjlighet att göra något utan hänsyn till den lilla människan som brukar dra i mina byxben och tugga på mina tår (jo, faktiskt) när jag sätter mig ner för att göra något som han inte förstår sig på.

Men vad gör man då? Kaffe dricker jag inte, och det verkar inte hjälpa att äta mängder med mandariner... Tips?!?

Hur bestämma sig?

Och på tal om flytten som obevekligen närmar sig... om en timme ska vi på visning till en lägenhet som verkar ganska lovande - mest lovande hittills. Mycket spännande! Lite dyrare än den vi har nu, men det verkar vara oundvikligt om vi inte vill bo på max 45 kvadrat (vilket vi har sett som en möjlighet - började redan leka med tanken på vilka av våra möbler som skulle få följa med om vi skulle bo i en etta...). Men inte ens 45-kvadratare kryllar det av i Vasa just nu.

Svårt bara att veta hur man ska kunna bestämma sig! Men skulle vara väldigt, väldigt skönt att veta när vi ska flytta och vart vi ska flytta...

Gamla skatter (?)

Väl medveten om att vår flytt oundvikligen närmar sig vare sig vi vill eller inte (och vare sig vi hittar något nytt eller inte) tog jag mig i kragen igår och drog fram en låda som stått och samlat damm under sängen - ända sen vi flyttade in för tre år sedan. Den innehåller (grovt förenklat) ungefär det jag hade i mina skrivbordslådor på Köpmansgatan i Åbo innan vi flyttade ut våren 2005. Och hittills är det extremt lite i den som jag har haft användning för...

Så fort jag öppnade lådan började det osa lite sentimentalt om den. Överst i lådan fanns till exempel:
- en låda med olikfärgade disketter
- Åbo Akademis undervisningsprogram för 2003-2004 och 2004-2005
- Språktjänsts tyskakompendier
- manualen för min första kamera, den jag blev av med för nästan fem år sedan

Bra/roliga saker jag hittade när jag grävde:
- fungerande ficklampa (inte dumt med tanke på årstiden)
- mina kalendrar för ovannämnda läsår (roligt att läsa de anteckningarna!)
- diverse ämnesföreningars tygmärken (har aldrig haft och aldrig velat ha nån studiehalare, men märken har jag likväl samlat på mig)

Jobbiga saker jag inte vet vad jag ska göra av:
- nämnda disketter
- nämnda tyskakompendier
- gamla julkort
- mängder av färgad kartong och liknande hobbymaterial (är faktiskt inte hur pysslig som helst - men kanske jag får börja masstillverka... julkort)

Lite bokvilse

Vad ska jag läsa? I flera månader har jag plöjt genom bok efter bok, och det har hela tiden legat en ny och väntat, antingen på min mentala lista eller helt konkret på skrivbordet. Men nu är jag lite borttappad, för nu har jag ingen självklar att börja med. Den enda bok jag har på gång är en recensionsbok som det kan ha varit ett misstag att tacka ja till - visst är jag intresserad av historia, men militärhistoria? Kommer nog aldrig att bli min grej. Och jag vet inte vad jag vill läsa heller - jag har experimenterat med tanken på att läsa deckare, chick lit, historisk roman, fantasy - till och med sci fi, men ingenting lockar riktigt. Det får inte vara för jobbigt (då tar jag till militärhistorien, thank you very much) men det får inte vara... för dåligt. Höga krav, jag? Nää... Tips mottages med tacksamhet - och låt dig inte skrämmas av mina krav!

Bilden får illustrera det konstiga i att jag överhuvudtaget får något läst nuförtiden - jag fotade för ett blogginlägg som aldrig blev skrivet om ett roligt adlibrispaket som damp ner på hallmattan, men det var stört omöjligt att fota utan liten knubbig hand som vill dra lite i böckerna... (Mörk och glansig blev den också, men det skyller jag inte på sonen...)

Inte igen

Tänk att det har hänt igen. I Finland. Man blir bara så arg, och uppgiven, och ledsen. Och lite rädd.

På ett sätt är det så lätt att stänga nyheter som den här ute när man fyller dagarna med pussel och pekböcker - igår kväll var det väldigt lätt att tänka på annat i sällskap av en god vän och inte mindre än tre härliga ungar. Men å andra sidan blir jag mer sårbar - för om Finland blir en galen plats angår det inte bara mig, utan mitt barn som ska växa upp här.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Bad änglish

Hur kommer det sig att man (läs: jag) tycker att man är så bra på ett rostigt språk när man börjar tala det efter en längre paus för att sjunka ner i en hopplös "det här språket kommer jag aldrig att tala ordentligt"-svacka lite senare? Borde det inte vara tvärtom, så man blir bättre och bättre? För så här skumt har i alla fall min engelska uppfört sig på otaliga resor, och nu också på den nybörjarkurs i svenska jag undervisar för tillfället.

Till först blir jag förtjust; tänk att min engelska låter så här bra, jag som inte talat på så länge. Vilket språkgeni jag är. (Hah..!) Men det var alltså första veckan på kursen, det. Andra veckan letade jag ord, stammade, hackade och lät väldigt, väldigt svenskspråkig. Nu har det småningom vänt igen - inte så att jag har någon större anledning att vara förtjust, men jag behöver åtminstone inte rodna av skam.

Har någon av er nån teori om varför språk gör på detta viset? Blir man mer självkritisk? Eller latare? Själv lutar jag åt att man kanske blir lat och koncentrerar sig på att kommunicera istället för att låta bra, speciellt när man (som jag på kursen) talar med personer som inte själva har engelska som modersmål.

Sen är det ju en helt annan sak att jag förstås borde tala svenska så mycket som möjligt på kursen... Försöker använda en del svenska uttryck, men är svårt att veta hur mycket man vågar använda. Vänta bara till nästa nybörjarsvenskakurs jag håller, då kommer jag minsann att arbeta in svenskan hur naturligt och smidigt som helst... ;)

Människovänlig

På tal om att Arvid gillar andra barn... Han gillar egentligen människor överlag. På sista tiden har han mer och mer börjat ta kontakt med folk på stan (och om man vill göra sina ärenden snabbt och anonymt kan det vara lite... jobbigt, men oftast ganska kul).

Ibland tar han kontakt genom att skratta åt folk. Inget litet fjäderlätt babykvitter heller, utan han står bredbent, tittar på den han tänkt bli kompis med och skrattar "ha-ha-ha" ända från maggropen. De flesta tycker det är jätteroligt, men jag lovar - vissa ser en liten, liten aning rädda ut...

April?

Någon behagar skämta med mig aprilo. Eftersom Arvid nu är så förtjust i andra barn har jag tänkt aktivera mig och låta honom göra det ibland. Till exempel har jag tänkt se om Vasa svenska församlings barnträffar är något för oss. Nåja. Förra veckan kollade jag upp när träffarna är och på onsdag 9.30, när det skulle vara enligt nätet, virrade vi på runt församlingshuset och undrade var vi skulle gå in. Då såg vi en affisch - hoppsan, det är tydligen på fredag 9.30 träffen är! Nåväl. Idag försökte jag igen. Fredag 9.30 och vi virrar runt och funderar på var vi ska gå in. Kikar på affischen om den skulle ge någon ledtråd. Ha! Någon har strukit över "fredag 9.30-11.00" och skrivit in onsdag istället...

Blev inte ens irriterad. Skrattade bara och cyklade iväg på en spännande Citymarkettur istället. Försöker igen nästa fredag. Nej onsdag. Eller...

Kommunikation på hög nivå

Jag tycker det är helt fantastiskt att följa med hur Arvids språk småningom börjar komma igång (eller - det har väl varit på gång länge, men så att vi märker det tydligare). Häromdagen petade han på batteriet i badrummet och jag sa "akta dig, det är varmt". Han tittade på mig, sen blåste han på batteriet. Tänk vilken koppling! Har aldrig uppmanat honom att blåsa på något varmt eller gjort kopplingen mellan varm mat och annat varmt, bara blåst på varm mat och i förbigående kanske sagt nåt om det. Var lite osäker på om det verkligen var så han menade, men i morse när han skulle få sin morgongröt sa jag att "vi måste vänta, den är så varm" - då såg han på gröten och blåste ("mamma, det är inga problem, vi kan ju blåsa på den istället för att vänta...")

Ser verkligen fram emot att se hur språket fortsätter att utvecklas!

Dyrt

Och på tal om boende - något har hänt med hyrorna medan vi i allsköns ro har bott här i tre år! Vi har suttit och surfat lite på hyreslägenheter ikväll, och fick konstatera att det blivit dyrt att hyra. Kollade Åbo också för att få jämföra med en stad som jag i tiderna hade bättre koll på. Där kostade en medeltvåa i centrum med plats för två studerande utan större krav på lyx ungefär 500 euro när jag bodde där. Nu går en motsvarande lägenhet lätt över 600 euro... Skillnaden är inte fullt lika stor här i Vasa, men däremot är utbudet inte så imponerande stort.

Och det var dagens konsumentupplysning. Nu över till... min knöliga kudde och mitt sköna täcke.

(På tal om konsumentupplysning - det var kanske sommarens bästa köp när jag tänker efter! Det skönaste täcke jag nånsin ägt, kostade osannolika 29 kronor på Ikea! Nästan så man blir misstänksam...)

Undersöker Vasa

Brr. Det är höst. Det är ruggigt. Jag tycker mig minnas att höstluften brukar vara krispig, klar och lagom kylig, men nu är det bara ruggigt och råkallt.

Men vi trotsade ruggigheten och gick på kvällspromenad vid bostadsmässområdet (dit vi tagit bilen - kände oss inte hur hurtfriska som helst). Var lite nyfiken på hur området ser ut nu, utan alla mässbesökare, broschyrer och glasskiosker. Och det var... inte direkt hemtrevligt. Kändes lite som en spökstad, eller som filmkulisser. Såg inga människor, men det fanns bilar utanför flera hus och i något enstaka fönster lyste det, så någon måste ju ha flyttat in. Men vi viskade nästan, för det kändes som att rida in i en övergiven vilda västern-stad där man inte så noga kan veta om det står prickskyttar på taken eller inte. Men det blir säkert bättre med tiden, antar att inte så många hunnit flytta in och bo in sig riktigt ännu.

Efteråt körde vi runt i diverse (för oss) främmande stadsdelar och förorter och rekognoserade lite - skadar ju inte att ha en uppfattning om var man kan tänka sig att bo och var det är helt otänkbart att placera sig. Så värst mycket klokare blev vi väl inte egentligen, men kanske lite mer allmänbildade. Men vi hoppas ju förstås på att någon håller på att flytta ut ur en lägenhet i vårt hus... kanske inte så värst sannolikt. Men tänk vad idealiskt att bara behöva flytta nån trappa ner!

Det var den sommaren, det

Tack igen. ;)

Gjorde du något i sommar som du aldrig gjort förr?
Ja, om man tar ner det på detaljnivå har jag gjort otroligt mycket jag aldrig gjort förr. Det gör man varje vecka om man har en ettåring springande runt fötterna... Men några saker: jag har aldrig förr åkt linbana i Alperna. Jag har aldrig förr simmat vid Smulterö (eh, jo... det här är vår tredje sommar på gångavstånd därifrån!). Jag har aldrig förr kört en så bra bil som mamma och pappas nya så långa sträckor.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.

Vilka länder besökte du?
Österrike, Tyskland och Sverige. Ja, och Norge en eftermiddag...

Är det något du saknar sommaren 2008 som du vill ha sommaren 2009?
Sol! Mera icke-stadsluft.

Vilket datum från sommaren 2008 kommer du alltid att minnas?
Får väl säga som Ika, förhoppningsvis kommer jag att minnas 15 augusti som blev en ny liten människas födelsedag. Och 22 juni - Arvids första födelsedagskalas!

Största misstaget?
Hade alltför högt tempo på Österrikeresan. Varför, varför kunde jag inte slappna av och ta det lugnt? Skulle ha gjort resan bra mycket skönare... men å andra sidan hann vi med mycket medan vi var där. ;)

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, tack och lov. Ingenting värt att nämna.

Bästa köpet?
Det här låter lite tråkigt, men det kan ha varit Arvids nya bilstol. I det lilla babyskyddet satt han hoptryckt som en liten räka, och det är kanske inte så konstigt att bilresorna blev mycket behagligare när han fick en större stol...

Vad spenderade du mest pengar på?
Österrikeresan. Eller om det ska vara en pryl: Arvids nya bilstol.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Matias pappamånad i augusti. Strax innan det hade jag hunnit bli riktigt trött på att gå hemma och aldrig få något gjort, speciellt eftersom Arvid var rätt så obalanserad och... svårhanterlig just då. Då var det ganska fantastiskt att först sticka till fjällen med familjen och sedan få gå till Kvarnen och jobba ostört hela dagen!

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om sommaren 2008?
Hmm... har inte lyssnat på musik på riktigt så mycket i sommar. Men det får bli Miss Li, Ba Ba Ba, den har snurrat rätt mycket på P3 och det är en låt jag gärna minns... Och så låter den sommar vilken årstid det än är.

Var du gladare eller ledsnare i sommar jämfört med tidigare somrar?
Som förr kanske? Inte ledsnare i alla fall!

Vad önskar du att du gjort mer?
Simmat mer vid Smulterö - vilket perfekt simställe.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Inget speciellt... no regrets faktiskt! Men jag kunde ha varit inomhus mindre.

Favoritprogram på tv?
Skum fråga för en sommarlista faktiskt...

Bästa boken du läste i sommar?

Elin Lindqvist: Tre röda näckrosor, Lene Kaaberböl: Skämmarserien och Alex Mayo: Jobba, jobba jämt.

Största musikaliska upptäckten?

Hur vackert det kan vara med "Concerning Hobbits" som ingångsmusik på en vigsel.

Något du önskade och fick?
Lagom mycket flexibelt arbete.

Något du önskade dig men inte fick?
En klar och tydlig femårsplan för mitt liv.

Vad gjorde du på första dagen på sommarlovet?
Sommarlov... är man hemmamamma har man minsann sommarlov varje dag på hela året! Men förra sommaren hade jag faktiskt något jag skulle vilja kalla sommarlov eftersom jag blev mammaledig 1 juni, perfekt! Även om jag ändå fortsatte att jobba en bra bit in i juni, förutom att jag gjorde det gratis bara för att jag ville ha det gjort... :)

Finns det något som skulle gjort din sommar bättre?
Klarhet om framtiden. Bo, jobba, allt sånt.

Hur skulle du beskriva din stil sommaren 2008?
Dressed down. Och när dressed up: aningen preppy.

Vad fick dig att må bra?
Fjällen. Att jag (faktiskt) motionerade en del. Vilket jag har kommit ifrån nu... borde verkligen skärpa mig nu när jag tänker på det!

Vem saknade du?
Av någon anledning har jag saknat min faffa och fammo speciellt mycket mot slutet av sommaren. Önskar att de hade fått se Arvid springa runt och busa.

Sommarens sötaste?
Arvid förstås. Men visst finns det många starka kandidater i bekantskapskretsen.

Sommarens hetaste?
I betydelsen hetaste resmålet: München! Just ja, skulle ju blogga lite om München... men den staden blev jag kär i direkt. Vill absolut dit igen!

Sommarens besvikelse?
Brevet som låg och väntade på oss när vi kom hem från Österrike: dags för oss att flytta ut från lägenheten med stans bästa utsikt. Inte omedelbart (uppenbarligen, eftersom jag fortfarande kan titta upp och se ut över Metviken), men småningom. Timingen var ju inte heller den bästa - precis när vi kom hem och andades ut efter en 10-dagarsresa...

Sommarens bästa?
Friden i Vuoggatjålmefjällen.

Sommarens snällaste?
Anders och Ylva, gästvänligast i Luleå!

Bara vi

Syster Jenny har satt sig på tåget och nu är vi bara tre här hemma vid Metviken. Alltid lika konstig känsla när man haft besök en hel helg och plötsligt inte har det längre... tur att inte Arvid ska flytta hemifrån i brådrasket, då skulle det bli tomt!

Umgås

Arvid och jag begav oss på en snabb tur till Purmo i veckan. Ganska skönt egentligen att vara där två vardagar då de flesta i familjen är upptagna med annat - tack vare det hann det till exempel bli nästan en heldag med (min) mommo och moffa som visserligen håller sig sysselsatta, men inte så pass att de inte hinner umgås med sin dotterdotterson på en vardag... Jag behöver knappast säga att de var begeistrade över sin lilla besökare trots att han kanske inte var den mest välartade gästen (en och annan blomkruka och ljusstake hamnade upp och ner på golvet), och jag tyckte det var jätteroligt att för en gångs skull kunna vara där så länge att Arvid också hann börja känna sig hemma med dem. Arvids favoritpryl är förresten en röd kratta som han går omkring med både inomhus och utomhus, och igår blev det premiär för att faktiskt jobba med den när han hjälpte mommo att kratta gräs riktigt på riktigt...

Och idag (tillbaka i Vasa) har det blivit heldag med syster J som är på besök hela helgen. Gillar att ha folk här! Speciellt om de dessutom är trevliga. Nu blir det filmkväll. Det är inte jag som valt filmen och jag är lite skeptisk, men vad gör det när filmen projiceras på ett vitt lakan på ena vardagsrumsväggen...

Så det kan gå

Isn't it ironic - för första gången sedan 1998 eller så är jag inte inskriven som studerande vid ÅA och nu har jag en kårkalender. Nån sån har jag inte använt på ganska många år... tänk så det kan gå.

Och orsaken till att jag ändå har en kårkalender är att mamma studerar. I Åbo (åtm just nu). Medan jag har ägnat kvällen med föuslukt i håret åt att förhindra att en busunge river huset och resten av Stennabba. Hm. Tänk så det kan gå.

Nästan rustad för vinter

Jag har den lilla egenheten att jag gärna köper kläder jag kan börja använda genast, inte om några månader. Därför brukar jag alltid vara för sent ute när jag vill så orimliga saker som att köpa shorts i juni (inte mars) och vinterjacka i december (inte augusti). Men för en gångs skull harjag varit förutseende och köpt vinterjacka medan det finns mer än två olika att välja på i Vasa - hela förra vintern ville jag egentligen ha en ny (snäppet finare än min militärgröna som jag visserligen gillar, men inte alltid) men var för snål. Men nu när min modeintresserade mommo gav mig pengar i examenspresent tyckte jag det skulle rittit som määra att köpa en vinterjacka. Och det nu alltså, medan det fanns valmöjligheter.

Men åh - vilken vånda att köpa vinterjacka! Annars har jag absolut inget emot att shoppa kläder... men dyrare plagg som man planerar att ha länge är inte lätta... (Men då ska vi inte ens tala om vinterskor - mina ödmjuka krav: snygga, bekväma, slitstarka, prisvärda, varma, passar med de flesta sorts byxben...) Var helt inställd på en svart eller mörkgrå jacka, men kom till min förvåning hem med en ljust gråbeigevit. Är lite bekymrad för att färgen ska matcha min ansiktsfärg alltför perfekt framemot vårvintern, men det får vara så då. Jag kom fram till att svarta jackor i all ära, men jag behöver inte fler (har ett antal, varav två i aktiv användning).

Så nu är det bara att vänta på vintern då. Så fort jag hittat vinterskor som uppfyller mina krav.

Och för den som undrar: jo, jag står på soffbordet och poserar. Orsaken är att det fanns alldeles för mycket störande småkrafs lägre ner i rummet... Men Arvid sov, han såg inte att jag klättrade på bordet!

Konsekvent uppfostran?

Det är kanske inte så konstigt att barn blir lite förvirrade. Eller åtminstone mitt barn. I förmiddags lyckades Arvid klättra upp på vårt (ganska höga) soffbord för första gången med hjälp av en väldigt vinglig och opålitlig fotpall. Jag pysslade på med annat och när jag vände mig om stod han där och viftade lyckligt med armarna. Min första reaktion var ett mäkta stolt "Nämen, när har du lärt dig det där, vad duktig du är!" Sedan sansade jag mig, rynkade pannan och tillade "...men så där får du absolut inte göra, nu ska jag lyfta ner dig". Stackaren.

En stor sanning

Det bara slår mig ikväll: det finns så många filmer att se och så lite tid att se dem. Det finns så många böcker och så lite tid att läsa dem. Men det känns lite bra det också - varken böckerna eller filmerna lär ta slut.

(...och så många filifjonkor man borde hälsa på...)

Fyra frågor

Det börjar bli tradition det här - så fort Ika har hittat skojiga frågor någonstans hakar jag på. För ibland är det ju bara så skönt att inte behöva fundera själv på vad man ska skriva om, utan snällt svara på frågor istället... Kulturfyran alltså:

1. Vilken bok läser du just nu?

Elin Lindqvists Tre röda näckrosor. Läs den! Jag sträckläser den så gott det går med en ettåring hängandes i byxbenen. Om jag skulle tvingas skala bort de flesta böcker jag läst i år och bara komma ihåg några få skulle den här absolut finnas med i högen med läsupplevelser jag inte vill bli av med. (Men låna ut den kan jag, så säg till om du är intresserad...)

2. Vilken bok ligger på tur?

Det får väl bli Historikern av Elizabeth Kostova. När jag kommit ungefär halvvägs i den slarvade jag bort den, men eftersom den behagat dyka upp igen ska jag väl läsa den klart efter Tre röda näckrosor. Med tanke på att den ska vara en spänningsroman är jag märkligt onyfiken på hur den slutar. Läsa ut den tänker jag absolut, den är inte dålig, men den har inte direkt fångat mig heller. Men så har jag ju aldrig varit särskilt fascinerad av vampyrer heller.

3. Vilket är ditt favorit-te?

Just nu: Nordqvists vilddjursrooibos (har croco och sebra hemma, de andra säkert också goda). Skön avslutning på kvällen.

4. Vad tycker du om hösten, som årstid?

Hösten har jag alltid varit svag för, speciellt tidig höst. Hösten är ju födelsedagsårstiden, what's not to like..? Krispig, klar luft, vackra färger och bästa möjliga tillfället till förändring - glöm nyåret, det är på hösten man tar tag i sitt liv om man nu nödvändigtvis ska göra det. Men de senaste åren har jag haft allt mindre till övers för vintern (jag skyller på klimatförändringen - vinter med snö kan vara hur bra som helst, men vinter utan snö har liksom inga försonande drag överhuvudtaget), och vintern är ju en oundviklig följd av hösten...

Hemmamamma

Det är en månad sen jag senast var ensam hemma med Arvid en helt vanlig vardag, men nu är det dags igen. Matias är tillbaka på sitt jobb och jag har bara en enda text kvar att språkgranska av den stora högen från i våras. (Visserligen börjar nya jobbutmaningar redan imorgon, men det blir på sidan om mammakarriären). Och det är så skönt att vara hemma, busa med Arvid, pyssla här hemma och (faktiskt) laga mat! Jag tror det perfekta för oss skulle vara att jobba varannan månad och vara hemma med Arvid varannan. Idealtillvaro. Men kanske lite knepigt att hitta varsin arbetsplats som ställer upp på det...

En orsak till att det är så roligt att vara hemma är att det är en helt annan pojke jag är hemma med nu. För en månad sen, före pappamånaden, gick dagarna ut på att balansera en gnällig och oharmonisk baby och oroa mig över vad som var fel... Men nu är han glad och go' och jätterolig att umgås med. Så här i efterhand har vi kommit underfund med att han antagligen krisade lite just den perioden eftersom det var så mycket på gång i hans liv - det var precis när han hade lärt sig gå och upptäckte hela världen från ett annat perspektiv. Inte konstigt att det var svårt att ta det med jämnmod...

Förra veckan upptäckte han förresten det fantastiska med att klättra. Rätt kul - men pust, ännu större orsak att hålla ögonen på honom hela tiden. Tur att han småningom blir lite klokare också!

Raketer, marshaller och grillkorv...

...eller te och tv i soffan. Jag hade helt glömt bort att det är veneziansk idag! Undrar om de har haft marknad i Kortesjärvi idag? Förr var det tradition att cykla dit, varje år... men det börjar bli ganska länge sen jag var på kårttisjärvmaarkna. Så till din fråga i kommentaren, anonym-hanna, vi ska nog inte göra något speciellt ikväll. :) Dessutom har jag gått och blivit förkyld, så det passar riktigt bra att bara slappa ikväll. Slappa så mycket Arvid tillåter. Och just nu tillåter han inte att jag sitter här, tjingeling!

Squash

Det lönar sig att jobba, jag visste ju det! Idag hade en kollega med sig en hel hög överlopps squash - de största jag sett! Så idag fick jag kånka hem en bamsesquash i axelväskan. Ganska ostrategiskt eftersom jag var ute och vimsade på det ena och det andra innan jag cyklade hem - har aldrig trott att en grönsak kan väga sådär mycket... Eller är det en grönsak? Det är det kanske inte alls. Baljväxt? Gurkväxt? Eh... nu känner jag mig lite växtanalfabetisk.

Så nu är frågan: vad gör man med squash? Enligt kafferummet enhälliga åsikt kan man göra vad som helst med squash... men mer specifikt?

Nykomlingsvimmel

Det verkar ha anlänt en ny kull gulisar till Kvarnen idag, för matsalen vimlade av rundkindade, uppklädda människor som försökte se hemmastadda ut. Antingen åt de ensamma ("jag väntar bara på min kompis") eller i flockar ("vi kan låtsas att vi känner varandra, kanske det är sant om ett år"). Those were the days.

Wildlife i Vasa

När jag cyklade hem idag såg jag en hare och tyckte det var lite synd att inte Arvid var med och såg den - men ikväll när vi varit ute och grävt lite i sanden på Smulterö träffade vi en igelkott på väg hem. Mycket roligare än en hare!

Helg

På sätt och vis känns det som om helgen hållit på ända tills ikväll eftersom den avslutades med att syster Jenny kom till Vasa ett dygn eller så och gav sig iväg först för några timmar sen. Tänk att helgkänslan inte förstördes av att jag var till Kvarnen och jobbade en halv dag... inte illa. Juthbackamarknaden i fredags visade inte sin bästa sida - vi höll på att regna bort och det slutade med att vi fick byta nästan alla kläder på stackars Arvid i bilen innan vi körde vidare till Purmo. Fynd? En lakritsrem.

Desto mer strålade Proppkalaset som jag hört berättas om i flera år, men som jag för första gången fick se med egna ögon. Vad man gör på Proppkalaset? Eh, tittar på bilar. Tävlar om vem som blir Varvkungen. Jag hade förberett mig på att nicka kunnigt och inte säga något som kan förstöra illusionen av att jag har en åsikt, men jag behövde inte anstränga mig så hårt. Gillar man god mat och trevligt sällskap en solig augustikväll verkar det räcka, jag trivdes som fisken i vattnet och träffade vänner som jag sällan eller aldrig träffar annars. Härligt.

Och helgens tredje händelse, på söndagen: planeringsträff på Humle. Efter en kreativ paus ska det väckas liv i Humlefestivalen igen - eller kanske något helt annat, det får vi se nu. Spännande! Om du, kära läsare, är intresserad av att komma med och bestämma vad vi ska göra av festivalen, hör av dig!! Nästa träff är om tre veckor och man är välkommen med även om man inte kan eller vill satsa massor på planeringen!

...vem var du, sa du?

Så här annars är jag väl ganska medelbra på att minnas namn. Lite knepigt kan det vara, men det är inte omöjligt alls. Men jag är hopplös på att uppfatta folks namn när jag hälsar på dem första gången! Scenario: jag träffar en ny människa. Hon säger vad hon heter, jag säger vad jag heter, vi skakar hand och ser lite vänliga ut. En minut senare slår det mig att jag inte har en blekblå aning om namnet jag antas ha hört alldeles nyss. I bästa fall kan jag lista ut det på något annat sätt och memorera det, annars får jag bara låtsas som om jag vet... eller fråga förstås. Men det är ju lite jobbigt.

Det är samma sak med telefonsamtal, det händer nästan aldrig att jag vet vem jag talar med om en främmande person ringer och börjar med att presentera sig. Kanske jag bara ska inse att jag är extremt trög? Eller så borde man kanske göra det allmänt att man alltid presenterar sig en bit in i samtalet, då även tröga hjärnor hunnit med..?

Pratmakare

Jag vet inte riktigt när Arvid började prata - ganska länge (hela sommaren, eller kanske ännu tidigare) var det så att han sa mamm eller mammammamm, men jag var inte riktigt säker på om han menade mig eller om han bara tyckte att det var ett lustigt ljud. Men när han väl hade lärt sig att gå (13 månader) verkar det som om han fått lite överloppsuppmärksamhet som han kan rikta på talandet. För nu märks det att han menar mig när han säger mamm, och den senaste veckan eller så har han blivit förtjust i att ge saker och säga da (tack) och ta saker och säga da - det är kanske hans allra första ord som har en tydlig betydelse. Mycket välartad, väluppfostrad gosse! Och nu har han ibland börjat säga baba om sin pappa. Det har inte hänt många gånger, men det har hänt. Det är spännande! Ser fram emot att han ska lära sig mer så vi kan kommunicera mer på riktigt - känns som om vi lär känna honom ännu bättre bara han lär sig att berätta vad han tänker på. Så det här verkar vara en till period då det händer mycket! (Den första var mellan åtta och nio månader, hittills har jag inte varit med om maken till snabb utveckling). Han går så bra vid det här laget att jag knappt kommer ihåg att det inte var mer än en månad sen han började med det - det söta "nyfödd kalv-vinglandet" är borta och han traskar omkring som om han aldrig gjort annat.

Och idag fyller han 14 månader, grattis! :)

Det här blev tydligen ett typiskt dokumentationsinlägg... men jag behöver dokumentera nånstans, och om någon tycker det är intressant får ni gärna säga ooh och aah och ååh vad han är duktig... Det är bara extra bonus, tycker jag. ;)

Arbetets lov

En kort tid har vi svängt på rollerna - Matias har pappamånad och jag jobbar. Förstår ni hur fantastiskt det är att ha ett eget litet hörn med en (visserligen urgammal och rosslande) dator i ett alldeles tyst och orörigt rum? Faktiskt koncentrera sig på sitt jobb? Kunna gå till ett arbete där man kommer att se folk och därför tvingas klä på sig annat än mjuka byxor och en billig t-shirt som blivit fyrkantig i tvätten?

Nåja. Kanske är jag så lyrisk för att jag vet att det är en mycket kort tid. Men ändå. Jag njuter.

En ny

Det är inte alla dagar man får så fint besök som vi fick idag - det händer nästan inga dagar alls, egentligen. En alldeles splitterny liten dam som hunnit med fem dagar ute i världen, så väldigt fin! Henne ser vi fram emot att lära känna!

(Och visst var det roligt att träffa hennes mamma, pappa och storebror också - nu ska vi inte åldersdiskriminera.)

15.09

Be ware! Jag läste nyligen att 15.09 är det klockslag då det är vanligast att ge efter för sötsuget, bryta dieter och vräka i sig snacks. Det magiska klockslaget närmar sig - men jag är förberedd, jag sitter här utrustad med en skål svensk filmjölk. Att jag ätit godis ända sedan i förmiddags skyller jag bara på att jag packat upp... och då har jag förstås också packat upp diverse frestande svenska godsaker...

Konsten att ta det lugnt

Jag hoppas på att de här bilderna får mig att komma ihåg hur det är att ha semester sen om det råkar behövas en sån påminnelse nångång. Annars är vi urusla på att ta det lugnt när vi reser (måste ju passa på att se allt när man en gång är här får ju inte missa någonting...) Men i Vuoggatjålme kan jag slappna av. Jag har varit där många, många gånger och jag vet att jag kommer att återvända många, många gånger, så det spelar liksom ingen större roll om jag inte gör allt man kan göra. Kan alltid ta det en annan gång.

Sverige

Småningom börjar semestern gå mot sitt slut... Har haft några härliga dagar i Arjeplogsfjällen med familjen, och nu avslutar vi med ett besök i Luleå. Lulebesöket blev lite längre än vi hade tänkt oss på grund av en hares ödesdigra rendez-vouz med mina föräldrars bil - det ledde till att vår bil körde hem utan oss och vi hoppas på att mammas och pappas bil är hämtklar i Arvidsjaur imorgon. Men Matias har pappamånad som bäst, jag har en liten påse full med jobb (längst ner i kappsäcken) och Matias bror med flickvän är gästvänliga, så varför inte ta vara på tillfället att njuta av Norrland när man kan?

Åh, vad jag har saknat Vuoggatjålme. Jag har tänkt på det ibland, men nu när vi var där märkte jag hur viktig den platsen är för mig. Utan Vuoggatjålme skulle jag inte vara riktigt den person jag är. När vi gick uppför Tjidtjakgaise kom mina ben ihåg varje backe, bäck och lutning. Kasta smörgås med de platta stenarna på stranden till Vuoggatjålmjaure och vandra på det vilda, vackra kalfjället i närheten av Guoletisjaure. Alperna i all ära, men de är lite... tama och gräsbeklädda. Varje dal är full med folk. Fjällen i Arjeplog bryr sig inte så mycket om att behaga, de bara är som de är. Fridfulla och vilda på en gång.

Massor

Hoppsan! Vasabladet brukar publicera besökssiffrorna för bostadsmässan dagen efter. Den här veckan har det rört sig om ca 4000 personer per dag - igår hade det tydligen varit 6482 personer där! Tur att vi inte såg de siffrorna på förhand, då skulle vi nog ha blivit avskräckta... men vi tyckte faktiskt inte det var så farligt. Inte så hemska köer, inte så mycket armbågar och stressade medmänniskor.

Bostadsmässa

Nå, idag har vi gjort det alla goda vasabor bör göra den här sommaren - vi var till bostadsmässan och spanade takhöjder, tapeter och terrasser. Vi står ju inte direkt (!) med hammaren i hand, beredda att börja bygga bo, men vi hade ändå riktigt roligt. Vi kunde med gott samvete skippa alla uppvärmningslösningar och tråkiga, informativa fakta och bara tycka. För det är ju ändå det som är det roliga - för att bo i en hyrd höghustvåa har jag rätt mycket åsikter om hus och boende...

Bilderna är från det hus på mässan som jag kände mig absolut mest hemma i - undrar om det kan bero på de sköna tapeterna? Åh, jag är svag för tapeter som ser ut att höra hemma i ett gammalt ödehus eller en riktigt orenoverad villa... (Se bilderna!) Huset är nr 1 på mässan om någon är nyfiken... visserligen fick huset underkänt av maken som hittade små missöden som en omålad planka och en oiskruvad skruv, och det kan jag visserligen hålla med om att var klantigt. Men huset kändes som ett miahus, och om det är trots eller på grund av en och annan omålad planka låter jag vara osagt...

Annars typiskt för mässan: massiva terrasser som trängde undan pyttefjuttiga gräsmattor och spa-avdelningar lika stora som vår lägenhet. Och mycket takhöjd. Överlag rätt mycket pompöst yt- och rymdslöseri.

Och vi är numera ca ett tjog polypropylenpåsar rikare. Verkar som om alla företag kommer på exakt samma merchandiseidé - men visst, nu har vi att gå och handla med!

I det gröna

Minst en gång per sommar måste man hämta en take away-pizza och äta den i gröngräset. Det gjorde vi igår... så skönt. Varför äter man inte alltid på en gräsmatta med havsutsikt, egentligen? Hm, undrar vad man kunde fixa för enkel picknickmat ikväll..?

Nu går han

Förresten, jag har ju tänkt uppdatera hur det går med gåendet - förra helgen funderade jag ju på när man egentligen kan gå. Men knappt hann jag skriva det, så blev det inaktuellt. Förra tisdagen blev Arvid ett år och en månad, och ganska precis då bestämde jag mig för att det inte är någon fråga om saken längre: nu kan han gå. Det går fortfarande snabbast att krypa, och visst vinglar han som Bambi på hal is ibland. Men han går, det är ingen tvekan om det. Och igår och idag har han fått träna en hel del på att gå i sand (igår i två omgångar på Smulterö och idag på Sandön). Inte lätt om man bara har en veckas erfarenhet av konsten att gå!

Innefolket hänger vid Pelkkala

Du är i Överpurmo. Kör rakt in i skogen. Kör längre in i skogen. Kör längre in i skogen. Kör l... nä, nu är du framme. Brännande sanddyner, tempererat vatten, platt sten att sola på i mitten och alldeles lagom långgrunt (alltså ganska kortgrunt, förutom i "barnbassängen"). Du har kommit till the one and only: sandgräve i Pelkkala.

Det tar sig

Och jag som skrev att sommarvibbarna inte direkt beror på vädret... ha! Jag hade fel. Åtminstone lite. Jag håller fast vid att vädret inte spelar roll om omgivningen är tillräckligt annorlunda, men om inte omgivningen förändras krävs det nog att det händer något med vädret för att det ska bli sommar... Och det har det gjort nu, och det börjar äntligen kännas som sommar!

Men bortsett från vädret är det ju också annat som bidragit med sommarpoäng. Helgen blev en riktig långhelg i Purmo och Jakobstad, med mycket sitta på gräsmattan, äta grillat, köpa vårrullar på Jakobs dagar och annars bara njuta av solen. Och simma! Sommarens första dopp skedde vid Pelkkala (se nästa inlägg) i fredags, det andra i söndags - och sommarens tredje (!) blev idag (men den här gången vid Smulterö i Vasa)... Jag har alltså simmat tre gånger på fyra dagar, sånt har väl inte hänt sen jag slutade gå i simskola vid Nars... Kanske det blir ett riktigt strandlejon av mig också fast man inte kunde tro det?

Bortglömt

Arvid verkar ha tänkt sig en längre tupplur än vanligt, en idé jag understöder å det varmaste. Så nu borde jag förstås börja göra något vettigt under tiden. Därför slog jag mig ner vid datorn för att skriva en Mst-bokrecension som stått på min mentala väntelista ganska länge. Väldigt länge, faktiskt. Så pass länge att jag inte har en aning om vad den innehåller - om jag minns rätt läste jag den i januari eller februari... Jag minns att jag tyckte bra om den, men mer än så vet jag inte om jag kan utveckla resonemanget. Det kanske får bli en mycket kort bokanmälan..?

Boken? Den heter När spelet är slut ska allt tillbaka i lådan, av John Ortberg. Och nu tänker jag bläddra för att se om jag har något mer än just det att säga om den...

Austen heroine

Många av de bästa onlinetipsen kommer från Ika... det här också. Jag tycker om quiz där jag får frågan "Your kind of beauty is...", där det minst smickrande alternativet är "not immediately noticed". Behagligt. Men jag vet inte riktigt hur jag ska ta det här att jag tydligen blev Elinor Dashwood - alltså förnuftet i Sense and sensibility... Men visst. Förnuftigt är väl bra.

Take the Quiz here!

Om sommar

Jag har funderat lite till sedan jag skrev inlägget om sommaren som inte känns. Jag tror att jag inte förstått att det är sommar nu för att det inte är tillräckligt annorlunda. Jag har vant mig vid att sommaren ska föra med sig en märkbart annorlunda tillvaro - medan jag gick i skolan var det förstås sommarlov. Det klassiska. Väldigt annorlunda jämfört med skolvardagen. När jag började studera blev skillnaden ännu mer märkbar: under läsåren var jag i Åbo, men till sommaren stack jag antingen till Österbotten eller till Stockholm. Det var alltså inte bara studierna som böts ut mot sommarjobb, utan hela omgivningen blev en annan. Men nu har vi bott i Vasa i tre år, sommar och vinter... och då blir det svårare att märka skillnaden. Idag har jag lekt med Arvid, tvättat kläder och gjort ärenden på stan. I våras lekte jag med Arvid, tvättade kläder och gjorde ärenden på stan. I vintras lekte jag med Arvid, tvättade kläder och gjorde ärenden på stan. Okej, så där monoton är min vardag faktiskt inte, men poängen alltså: årstiden spelar ingen större roll för vardagen just nu. Och därför får jag bara minimalt med sommarvibbar.

Hur är det med era somrar? Annorlunda eller likadana? Radikalt annorlunda eller aningen annorlunda?

Gå

När kan man gå egentligen? Är det när man kan gå ett steg utan att hålla i sig, eller när man kan gå fem steg? Tio? Gå obegränsat tills man har lust att sätta sig? Det är kanske det sista, och i så fall kan inte Arvid gå ännu. Men visst är det på gång - han har ganska länge varit duktig på att gå med hjälp av möbler eller en hjälpande hand att hålla i, och han har också kunnat gå två, tre steg utan problem ett bra tag. Men idag och igår verkar han ha utökat det till att gå fem-sex steg för sig själv. Det är kanske inte så kontrollerat... men vi tycker förstås att han är den duktigaste gångaren på norra halvklotet.

Vilken fest

Vilket vackert bröllop igår. Ändå från det att bruden kom in till vigseln i sin sagovackra klänning till fantastisk musik (Concerning hobbits) och vidare hela dagen. Jag hade fått äran att vara toastmadame tillsammans med en vän till brudgummen och var väl lite nervös på förhand... hade mina aningar om att jag skulle vara 100 % koncentrerad på toastmästeriet hela festen och varken hinna njuta av programmet, maten eller sällskapet. Men faktum är att jag stortrivdes - och såvitt jag kan komma på hände inga större missöden. (Om någon förorättad bortglömd talare sitter hemma och grämer sig nu ber jag allra ödmjukast om ursäkt.)

Men idag är verkligen dagen efter. Sov länge och har redan hunnit med en mitt på dagen-tupplur, vilket jag tycker är ganska duktigt... Ibland är det precis en sån söndag man behöver.