Bad änglish

Hur kommer det sig att man (läs: jag) tycker att man är så bra på ett rostigt språk när man börjar tala det efter en längre paus för att sjunka ner i en hopplös "det här språket kommer jag aldrig att tala ordentligt"-svacka lite senare? Borde det inte vara tvärtom, så man blir bättre och bättre? För så här skumt har i alla fall min engelska uppfört sig på otaliga resor, och nu också på den nybörjarkurs i svenska jag undervisar för tillfället.

Till först blir jag förtjust; tänk att min engelska låter så här bra, jag som inte talat på så länge. Vilket språkgeni jag är. (Hah..!) Men det var alltså första veckan på kursen, det. Andra veckan letade jag ord, stammade, hackade och lät väldigt, väldigt svenskspråkig. Nu har det småningom vänt igen - inte så att jag har någon större anledning att vara förtjust, men jag behöver åtminstone inte rodna av skam.

Har någon av er nån teori om varför språk gör på detta viset? Blir man mer självkritisk? Eller latare? Själv lutar jag åt att man kanske blir lat och koncentrerar sig på att kommunicera istället för att låta bra, speciellt när man (som jag på kursen) talar med personer som inte själva har engelska som modersmål.

Sen är det ju en helt annan sak att jag förstås borde tala svenska så mycket som möjligt på kursen... Försöker använda en del svenska uttryck, men är svårt att veta hur mycket man vågar använda. Vänta bara till nästa nybörjarsvenskakurs jag håller, då kommer jag minsann att arbeta in svenskan hur naturligt och smidigt som helst... ;)