Vem har sagt att man någonsin växer ur behovet av en tupplur på eftermiddagen? Det händer nästan osvikligen varje eftermiddagen när jag lagt Arvid på balkongen för hans eftermiddagslur: mina ögonlock dras neråt, huvudet väger tungt på nacken och min kropp dras nästan magnetiskt mot den mjuka, mjuka sängen... Men tid att sova har jag ju inte, åtminstone inte nu; den enda stund på dagen när jag faktiskt har en möjlighet att göra något utan hänsyn till den lilla människan som brukar dra i mina byxben och tugga på mina tår (jo, faktiskt) när jag sätter mig ner för att göra något som han inte förstår sig på.
Men vad gör man då? Kaffe dricker jag inte, och det verkar inte hjälpa att äta mängder med mandariner... Tips?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar