Det är en månad sen jag senast var ensam hemma med Arvid en helt vanlig vardag, men nu är det dags igen. Matias är tillbaka på sitt jobb och jag har bara en enda text kvar att språkgranska av den stora högen från i våras. (Visserligen börjar nya jobbutmaningar redan imorgon, men det blir på sidan om mammakarriären). Och det är så skönt att vara hemma, busa med Arvid, pyssla här hemma och (faktiskt) laga mat! Jag tror det perfekta för oss skulle vara att jobba varannan månad och vara hemma med Arvid varannan. Idealtillvaro. Men kanske lite knepigt att hitta varsin arbetsplats som ställer upp på det...
En orsak till att det är så roligt att vara hemma är att det är en helt annan pojke jag är hemma med nu. För en månad sen, före pappamånaden, gick dagarna ut på att balansera en gnällig och oharmonisk baby och oroa mig över vad som var fel... Men nu är han glad och go' och jätterolig att umgås med. Så här i efterhand har vi kommit underfund med att han antagligen krisade lite just den perioden eftersom det var så mycket på gång i hans liv - det var precis när han hade lärt sig gå och upptäckte hela världen från ett annat perspektiv. Inte konstigt att det var svårt att ta det med jämnmod...
Förra veckan upptäckte han förresten det fantastiska med att klättra. Rätt kul - men pust, ännu större orsak att hålla ögonen på honom hela tiden. Tur att han småningom blir lite klokare också!
1 kommentar:
E, dagligen: "Mia Aij komma meema (=mera)!" Så det är nog bra att du är hemma nu, vi får ta och ses. Nog för att han frågar efter Matta också, men inte lika mycket.
Skicka en kommentar