Alltså, det där med potträning. Tvättmaskinen lever glada dagar. Tvättmaskin, övergiv mig icke, för då går det illa för oss.
Vi har försökt förr i flera repriser, men det har aldrig gått - alls. Så vi har testat några dagar eller kanske en vecka om vi varit uthålliga, och så har vi gett oss. Det finns liksom så mycket annat i vardagen än att torka kisspölar. Den här gången ger vi oss inte. Icke! Och nu, efter två veckor eller så börjar det finnas tecken på att det här inte är ett dödsdömt projekt. Men att det lyckas eller går bra är inte riktigt sant.
Det gör en ödmjuk. För det är det som är bra att ha mer än ett barn; man tvingas svälja sin stolthet och inse att det som gick enkelt med första barnet kanske går helt annorlunda med det andra - och det har ingenting att göra med hur duktiga föräldrar vi är. Ingenting! Första gången vi gjorde det här var det enkelt. A var två år, vi bestämde att det var dags för kalsonger (dagtid) och så var det med det. Olyckor fortsatte hända länge, men sådär i princip fungerade det. Den här gången... Sådär ett år och några månader senare än storebrors torra kalsonger kämpar vi fortfarande med att det ska klicka - hur gör man egentligen när man bestämmer sig för att kissa när och där man hade tänkt sig?
Det är olika, bara. Och när man väl har insett det är det lite skönare att vara förälder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar