A Chorus Line (UK, 7.5, del 3/3)

Gabi och Regissören.

Tisdagen var inte slut när kursdagen var slut; Gabi och jag hade ju musikalbiljetter till kvällen! Vi bestämde oss för att ta en sväng till Hammersmith och gå lite i butiker eftersom det var några timmar däremellan. Det visade sig att det ändå inte var så mycket tid när man räknar med förflyttningarna, men kanske en timme hann vi gå runt i butikerna. Ett par burkar med Scottish shortbread att ge borthittade jag, och en klänning på Primark. 

Nöjda med det tog vi tuben in till West End och försökte hitta The London Palladium. Det visade sig att 1) det var lätt att hitta, 2) det var nära det tjusiga varuhuset Liberty som jag gärna ville se bara för att och 3) det fanns plötsligt väldigt lite tid för mat, så vår fina teatermiddag fick bli varsin smörgås på Subway. Det gick an det också. Sedan måste vi faktiskt inte skynda direkt till teatern, utan gick in för att titta lite på Liberty, som är känt för sina Tudor Revival-fasader och Art Nouveau-inredning.

Tudor Revival på utsidan...

... och krockande hippiebilar på insidan.

Liberty's chokladshop kan behöva vaktas.

Tyvärr hann vi inte gå runt så mycket, men vi tog ett varv på bottenvåningen och fastnade en stund i en färgsprakande chokladbutik. Hade gärna haft mera tid för att se de andra våningarna också, bara för att inredningen var så vacker. Sedan strosade vi i lugn och ro mot teatern, och där blev det plötsligt bråttom. Vi hade köpt de billigaste biljetterna, på andra balkongen, men när vi kom till dörren fick vi veta att andra balkongen var stängd och att vi skulle gå till en disk för att få våra biljetter uppgraderade. Det gick visserligen smidigt, men det lämnade inte mycket extratid... Men våra nya biljetter var mitt i salongen, så vi klagade inte!

Föreställningen var... okej. Jag vill inte låta kräsen, men i jämförelse med Billy Elliott tror jag att jag glömmer A Chorus Line ganska snabbt. Billy Elliott skulle jag betala för att se en gång till utan att blinka, men A Chorus Line behöver jag nog inte se fler gånger.* Scenografin var väldigt avskalad - hela musikalen utspelar sig på just en avskalad scen, vilket i och för sig kan bli effektfullt, men själv hade jag nog hoppats på lite mer.

Musikalen handlar alltså om ett antal skådespelare som är på audition för att få en statistroll i en musikal, och på auditionen börjar de berätta om sig själva. Vissa av berättelserna är riktigt fascinerande, och sångerna och dansen lyfter naturligtvis det hela, men problemet är att de är så många som berättar om sig själv - just när jag börjar bry mig om hur det ska gå för en, förflyttas fokus till en annan. Därför blev hela storyn splittrad, och den största behållningen var just musiken och showen, men inte så mycket berättelsen.

Med allt det sagt - klart jag njöt av en kväll på westend-musikal, jag är väl inte hur bortskämd som helst heller! Jag tror jag ska bestämma mig för att alltid unna mig en musikal när jag är i London... lär inte bli ruinerad av det ändå. :)

Och en kul grej! En melodislinga kände jag igen från Billy Elliott (den som är alldeles i början av den här sången) och det visade sig att det var ett lån från A Chorus Line, som ju är en klassiker.

Fint att det finns affischer när man nu inte riktigt vill laga sig utslängd genom att hala fram en kamera på föreställningen...

När föreställningen var slut började vi vara ganska möra, men eftersom Gabi fullständigt delar min syn på hur man ska balansera mellan trötthet å ena sidan och att se lite mera sevärdheter å andra sidan gick vi en sväng på Carnaby Street som är precis runt hörnet från The Palladium. Det hände kanske inte så mycket där, trots enstaka uteserveringar, men det var fin skyltning och riktigt mysigt att gå där.

Efter det var även vi nöjda och tog tuben hem till Acton - Gabi bodde bara nån hållplats längre bort, men på samma linje. Mycket nöjda med kvällen!

* Undantaget - om den sätts upp på Wasa teater förstås...