Så kan det gå med planer

Det var ju till Berlin jag skulle i sommar. Redan i höstas fick jag en mystisk hang-up på staden och övervägde riktigt seriöst att gå en tyskakurs - för jag skulle nämligen ta med familjen och bo i Berlin en månad eller så i sommar. För varför inte? Sommarlov har vi ju, och det kan man väl lika gärna ha på ett mer spännande ställe än det vi bor på resten av året. Min man höjde lite på ögonbrynen och jag gick med på att revidera månaden till ett par veckor. Jag tänkte mig att hyra lägenhet i nåt charmigt område, hänga med barnen i parker och se på det som finns kvar av Berlinmuren så länge den finns kvar. Runt jul surfade jag entusiastiskt och mycket seriöst på airbnb och blev till mig varje gång jag hittade en charmig lägenhet.

Inte för att jag någonsin har varit i Berlin, men jag tänker mig att det är en skön och ganska avslappnad stad.

Åbo, juli 2011

Sen kom Ylva och Anders med en strålande idé och hejhopp, så hade vi bokat en resa till Spanien i april. Sen kom ett positivt stipendiebesked och åhåpp, så hade jag bokat en resa till England i maj. Jag hade fortfarande inte dödat tanken på Berlin, men gick med på att strunta i det hela tills efter de två resorna. Ännu i början av sommarlovet sökte jag på flygpriser till Tyskland - kanske några dagar åtminstone? Men så resignerade jag. Det kostade. Och jag var ju inte svältfödd på resor. Och man kan inte göra allt ändå. Och vi har ändå en fjällsemester i slutet av sommaren inplanerad.

Men vår månad i Berlin bidde inte ingenting, utan den bidde en plan B som jag ser fram emot - snart tar vi pick och pack och kör först till Åbo och sedan till Helsingfors, och så ska vi i några dagar njuta av lite finsk stadssommar istället för tysk. Vi har väldigt lite konkreta planer, men många goda idéer. Det blir bra! För två år sen hade vi en liknande familjesemester i Helsingfors + Åbo som jag fortfarande minns som en av de bästa vi haft. Högholmen, Borgbacken, cykelturer vid glittrande vatten och lediga, härliga dagar. Sådana förväntningar ska man vara försiktig med, men jag är peppad!

Att min Berlin-plan inte blev av tycker jag visserligen är lite tråkigt, men samtidigt sörjer jag den inte. Den får bara vänta ett tag. Ett år, eller flera. Kanske ändrar den form och kanske tunnas den ut tills den försvinner. Vem vet. Men jag hade åtminstone roligt medan jag planerade.

Blomsterängsbacka

Att det kan vara så kvavt, myggigt och bromsigt i en skogsbacke - och samtidigt ändå så gemytligt. Igår ordnade mamma och pappa med plättkalas i skogen. Gott med plättar och trevligt att slåss med myggen tillsammans med våra småkusiner från Gotland!

Idag har jag inte behövt slåss så mycket med mygg, men däremot med en lång och relativt tråkig att göra-lista där det ingår lite för många ord som "löneintyg", "komplettering" och "skatteprocent". Dessutom har eftermiddagen gått åt till att diskutera banklån. Tack och lov att det är sommarlov. Vem har egentligen tid att köpa hus när man jobbar? Först all beslutsångest och vånda innan man fattar ett beslut, sedan all efterklokhet och vånda när beslutet är oåterkalleligt - bara det skulle ju göra en totalt arbetsoförmögen en vecka eller två. Sedan ska man lära sig vad euribor betyder, varför fuktspärrar behövs och hur folk egentligen gör för att köpa hus. Trött kan man bli av sånt.

(Jo, jag ska berätta mer om det där. Jag smälter det ännu.)

Krokig planka

Alltså, jag vet ju precis vad min svankande rygg och svaga bål egentligen behöver. Den behöver plankor. Många, långa och raka plankor.

Men varför behöver min kropp sånt som är så jobbigt? Why, oh why?

(Jo, än så länge är jag i fasen då jag försöker sparka mig själv i  baken samt tycker att tio sekunder är hyfsat länge i den där positionen...)

Vi väntar...

Fast inte Edvin förstås. Han nappar allt som ens lite skiftar i rött. Och så får vi andra vänta ännu lite till...

Resumé

(Förra) fredagens bästa: Att gå till simhallen när vi började gå varandra på nerverna här hemma. Vi är inte så flitiga simhallsbesökare tydligen, för vi räknade ut att det nog var Edvins första gång där... När man såg på våra barn kunde man ha trott att de är hur vattenvana som helst, åtminstone var de inte rädda av sig. Nu skulle det vara med lite respekt för vattnet också, så blir det fint. Synd att simhallen har stängt för sommaren nu!

(Förra) lördagens bästa: Att få hit våra fina vänner från Kvevlax. Vi träffades hela familjerna senast förra sommaren, vilket är lite svagt. Jätteroligt och trevligt hade både barn och vuxna, så vi får nog ta och bättra oss!

Söndagens bästa: Att bara ta det lugnt på Stennabba med mamma och pappa. Ja, och jag drog till och med på mig mina löpartights och sprang ut i naturen - finns nog ingen bättre plats att gå, cykla och springa än Överpurmo. Och det är sant.

Tisdagens bästa: Kosläpp på Stennabba! Vi trodde vi skulle träffa bara pappa - inte så illa det - men sedan dök alla möjliga familjemedlemmar upp, så det blev liksom bara bättre och bättre. Och Stennabba i juni är magiskt, dessutom.

Ja, och däremellan kom måndagen.  
Måndagens största vånda: Jag tror vi gick och köpte hus.

Vårt midsommarbarn

Den senaste veckan eller lite mer har det hänt så mycket; det har samlats så mycket bloggmaterial att det kanske är lite konstigt att det enda jag har bloggat om är en resa jag var på för snart två månader sen. Å andra sidan är det kanske just det, att en del av det som hänt är sådant jag behöver smälta lite innan jag bloggar om det. Lättare då att blogga om en färdigsmält resa. Sedan har det hänt massor av roliga, härligt somriga saker som jag kanske återkommer till. För samtidigt som jag (på grund av det där jag håller på att smälta) har haft väldigt svårt att andas ut och leva i nuet har vi haft riktigt sommarlovssköna dagar.

Idag, den 22 juni, är den dag då jag alltid tänker tillbaka på midsommaraftonen 2007 och det stora som hände - vi blev föräldrar. Jag blev mamma till någon. Den här tiden på kvällen var Arvid några timmar gammal och bedövningen efter kejsarsnittet hade äntligen släppt så jag fick börja lära känna min son. Jag tyckte det var helt otroligt att ett mirakel till barn kunde bli till så lätt (!) och tyckte att man ju är dum om man inte försöker få minst ett dussin. (Den tanken reviderade jag senare...)

Samtidigt hade jag inte ännu lyckats begripa att det verkligen var mitt barn jag höll i - kanske det berodde på den konstiga starten vi fick när Arvid sköttes om av någon annan, i en annan del av sjukhuset, medan jag låg på uppvaket och desperat försökte röra på mina tår med ren viljestyrka (lyckades inte) samtidigt som jag försökte förstå att det fanns ett barn som var mitt någonstans i byggnaden. Den insikten fick växa fram de första dagarna, ibland måste den få tid. Jag minns att första gången jag förstod hur orubbligt starkt bandet mellan mig och mitt barn var när vi var på den första mammaträffen på rådgivningen. När jag såg Arvid ligga på en filt mellan de andra barnen kände jag så tydligt - det var vi två som hörde ihop. Han och jag. Inte så att jag tyckte han var bättre eller mer perfekt än de andra barnen, men han var min och jag var hans. Det slås jag fortfarande av ibland när vi är på egen hand. Han och jag. Vi två, vi hör ihop.

Idag har vi haft ett av de bästa kalasen hittills, tror jag. Även om det hällregnade när vi vaknade blev vädret perfekt för ett kalas i det gröna - inte så dumt att han fick (bland annat) gungor, krocket och frisbee i födelsedagspresent! Åtminstone jag njöt av att ha så många jag gillar omkring mig, på en nyklippt gräsmatta i härligt midsommarväder.

 

Att barnen börjar bli lite trötta är inte så konstigt. Inte nog med födelsedag och kalas idag, vi har haft full fart i flera dagar. Igår fick vi komma med på midsommarfest i Esse - så kan det gå när man vid rätt tillfälle nämner att man är helt utan planer för midsommarafton! Det blev god mat i gott sällskap, soligt väder och mycket hoppglädje på studsmattan...Glada barn och glada vuxna, toppensätt att fira midsommar!

Och går vi tillbaka till i förrgår hittar vi också ett barnkalas som orsakade stor spänning i flera dagar före. För första gången hade Arvid fått bjuda några dagiskompisar också, så det blev fem barn plus A&E blev det. Jag måste medge att jag också var lite nervös på förhand eftersom vi bjudit barn från lite olika håll, så alla kände inte alla och jag var rädd att någon skulle bli utanför. No need! Barnen tinade upp fort och såvitt jag kan förstå hade alla roligt, inte minst den blivande sexåringen!

Larven hade Arvid gjort själv. Snygg!

Comenius och Grundtvig

Men förresten. Innan jag slutar att blogga om Londonresan (jag lovar att sluta sen, jag lovar!) måste jag bara puffa en gång till för möjligheten att söka stipendium via CIMO. Om jag förstått saken rätt kan man söka Comenius-stipendium som lärare (eller liknande) och Grundtvig-stipendium om man arbetar inom utbildning på andra sätt, men gränserna verkar flyta lite. Säkert kan det också finnas yrkesgrupper jag inte vet om som kan söka, så det kan vara värt att kolla om man är intresserad. Jag fick ett Grundtvig-stipendium fast jag sökte Comenius, så det verkar inte heller vara så stor skillnad mellan de två...

Jag fick ett stipendium på 1500 euro, som täckte flygbiljetterna, kursavgiften, boende hos en värdfamilj (inklusive frukost och middag), lokaltrafik och lite till, typ en stor del av det jag åt. Jag skulle gissa att jag inte själv betalade för så mycket mer än sånt jag köpte, tågbiljetter till Huntingdon och lite annat. Hade tänkt bokföra noggrant för att (av nyfikenhet) se hur mycket jag betalade själv och hur mycket stipendiet täckte men det gick väl sådär... (Läs: inte alls, inte mer än vad stipendieredovisningen krävde, vilket inte var så mycket). Sen kommer det förstås till att jag måste ta ledigt från jobbet en vecka, men med tanke på hur få lektioner/vecka jag hade just då var det inte så mycket att tala om ändå... Och man kan ju faktiskt pricka in ett skollov, men när jag sökte stipendiet visste jag inte om jag skulle ha något jobb på våren, så jag valde helt enkelt den kurs som tilltalade mig mest, fast den råkade vara en vanlig arbetsvecka.

Före kursen fick jag 80 % av stipendiet, och efter slutrapporten ska jag (förhoppningsvis) få de sista 20 %. Ansökningen tog tid att skriva, men var inte direkt krånglig. Slutrapporten tog också lite tid, men man behövde inte spara kvitton och redovisa detaljer in absurdum, så på det stora hela skulle jag säga att hela ansökningsprocessen gick väldigt lätt med tanke på vad man fick. Dessutom fick jag jättebra hjälp, på svenska, från CIMO när jag hade (ett antal) frågor om ansökningen - också av personer som helt klart kämpade med svenskan, men ändå ansträngde sig för att ge bra service. Pluspoäng!

Här finns kurskatalogen, bläddra bläddra! Nästa ansökningsomgång har deadline 17.9 och gäller kurser från och med 1.1.2014.

So long, UK! (UK, 12.5)

En och en halv månad efter resan, och jag har kommit till resans sista dag här i bloggen. Känner mig lite förvånad, trodde aldrig jag skulle blogga om något annat mer...

Hemresan var odramatisk - Emma skjutsade mig till tåget okristligt tidigt och jag åkte tillbaka till King's Cross och tog tunnelbanan ut till Heathrow. Eftersom Piccadilly Line åker förbi Acton blev jag till min förvåning riktigt sentimental; jag är barnsligt förtjust i tunnelbanan och saknade lite på förhand att få sitta där och titta på folk. Jag kom så tidigt att jag inte ens fick checka in bagaget utan fick sätta mig i solen och läsa en stund. Lite onödigt kanske, men hellre det än att sitta som på nålar och hoppas att inget oväntat inträffar som gör att jag missar planet. Åt en sista Pret-lunch på flygfältet - som för övrigt var mycket tråkigare än Gatwick - och så flög jag hem. I Helsingfors passade jag på att ringa mamma och mommo och gratta på morsdagen. Lite avundsjuk var jag på hela familjen som satt och solade på Hannas nya terrass, men sen kom jag på att orsaken till att jag missade det var nio dagar i England, och då svalde jag det.

Att landa och mötas av Matias och barnen var fantastiskt. Jag hade suttit med en klump i halsen på flyget för att jag längtade så efter att träffa dem, och det kändes precis så bra i hela kroppen som jag hade trott. Arvid bubblade av iver när han berättade om allt de gjort, medan Edvin först var reserverad och sedan kramade som bara han kan krama.

Det var det äventyret. Jag hoppas på fler!

En dag i Cambridge (UK, 11.5)

Och så plötsligt händer det - det här är det sista maratoninlägget från England 2013! Hemresan kommer jag att skriva om, men det blir inga bildstormar av den direkt. Min sista heldag i England började med cooked English breakfast tillsammans med goda vänner, ingen dålig start på dagen! Dagens plan var att ta bilen till Cambridge, som är bara en halvtimme från Huntingdon. Vädret var ruggigt och jag kände mig mer eller mindre vinglig och konstig hela dagen (och ännu ett par dagar framöver - sightseeing overload? bacill? konstigt skov bara?), men det hindrade inte att dagen blev en utmärkt avslutning på min resa. Cambridge är mysigt och fantasieggande, rekommenderas!

Det första vi gjorde var att ta sikte på kanalbåtarna, punts. Man kan hyra en och staka sig fram själv, men vi bestämde oss för att betala lite mer för att få en guide som sköter stakningen och guidar en samtidigt. Bra val! Det var jätteintressant, synd bara att mitt långtidsminne inte lagrar allt intressant/roligt jag hör... Vi skulle definitivt inte ha fått så mycket ut av båtturen om vi bara hade tittat och inte fått höra berättelserna.

Skrönor finns det gott om i Cambridge! Vi fick höra om konkurrensen mellan olika college, arkitekters knasiga idéer och universitetets enorma rikedomar medan vi gled fram bland mjuka gräsmattor och vackra byggnader.  Det skulle jag gärna göra om, när som helst! Utom kanske på vintern. Eftersom båten var platt och låg precis vid vattenytan isade det det lite i ryggmärgen trots att det var maj.

Vi var också mycket nöjda med att få sitta i lugn och ro med filtar över knäna och glida fram när vi såg båtar som åkte lite hit och lite dit och fastnade lite här och där... det är tydligen inte så lätt att staka sig fram som man kan tro när man ser på proffsen!

Båtturen tog ungefär en timme, och sedan gick vi in mot Cambridges centrum. Vi började känna att det småningom var dags för lunch, men fortfarande inte akut. Och tydligen - besöker man Cambridge hittar man studenter med svarta kåpor! Det är ju som i Harry Potter, helt fantastiskt! Eller nåja - vi lyckades tydligen pricka in en examensdag, men roligt att se dräkterna. 

Vi hittade Cambridge University Press Bookshop och gled in. För ett relativt nördigt sällskap gick det som vi gick - vi var där länge... Det fanns böcker om diverse områden, men riktigt intressant blev det när jag insåg att det fanns en annan bokhandel på andra sidan väggen, som bara innehöll böcker om undervisning i olika ämnen. Med obegränsad budget skulle jag ha höstens English for special purposes färdigplanerad... En förhoppningsvis nyttig bok fick ändå räcka, för det mesta var i dyraste laget.

Men sedan var det dags för mat. Tack vare Emma och Daniel som känner till Cambridge hamnade vi på precis rätt ställe - Jamie Olivers restaurang Jamie's Italian. (Det är inte fullt så fancy som det kanske låter, för det är en kedja som han äger, inte direkt att han står och lagar maten...) Redan själva restauranglokalen var speciell; den är i en före detta bank, och känns mest som en saluhall, med kött som hänger och torkar i taket och så. Hög ljudnivå, men charmigt! Och maten... åh. Jag åt cannelloni med ricotta, spenat och andra goda saker i. Jag är ingen matnörd, men jag lovar att tungan krullar sig lite längtansfullt när jag tänker på den cannellonin. (Kan också bero på att jag ätit mest tårta och inte så mycket kvällsmat idag.) 

Vidare genom ett mycket charmigt centrum! Vi var sugna på efterrätt, så vi hade siktet inställt på en glassbar som säljer egengjord glass - men först en liten avstickare till en fudgebutik som bjuder på gratis smakprover av sin egengjorda fudge... Gott, och så sött att smakprovet var alldeles tillräckligt!

Emmas laptop var hennes trogna följeslagare: hon hade en stor deadline som närmade sig och jobbade på så fort hon hade tillfälle. Jag var mycket imponerad av hur små stunder hon kunde göra nytta av! På bokhandeln, när vi åt glass, när vi hade lite extratid mellan glassen och tiden vi passade för nästa programpunkt...

Utan att egentligen ha planerat det så mycket på förhand bestämde vi oss för att gå på evensong i King's College Chapel. I vanliga fall kan man inte bara släntra in på de olika collegen och se sig runt, utan de tar rejäla inträdesavgifter. Men gudstjänster får man komma in på, och då får man förstås titta också... När vi kom in på den imponerande innergården drog jag fram min kamera för att fota lite, varpå en beskäftig dam kom fram och sa åt mig att lägga bort kameran - "You're going to church now!". Snäll och beskedlig som jag är vågade jag inte fota så mycket mer medan vi väntade på att få gå in i kapellet, men när vi kom ut var ljuset så vackert att jag inte kunde låta bli. (Jag var inte den enda, men jag såg mig noggrant om för att se att de inte fanns några beskäftiga damer i min omeddelbara närhet...)

Själva evensong bestod av musik och lite textläsning. Och musiken var inte vilken musik som helst, utan Choir of King's College, som grundades av kung Henry VI på 1400-talet för att se till att det dagligen skulle finnas sång i kapellet som han hade byggt. Det finns det fortfarande. Storslaget - både musiken och perspektivet.

Eftersom solen nu hade kommit fram efter en dittills ganska gråruggig dag var vi inte riktigt färdiga när vi gick från King's College, utan tog en promenad. Så vackert! Båtarna hade lagt till efter dagen, korna gick och betade och solen glittrade.

Enligt en gammal regel har man (fortfarande) rätt att ta med sig en ko när man kommer till Cambridge för att studera. Eller så var det kanske så att man (fortfarande) har rätt att få en ko när man tar sin examen. Äh, minns inte exakt vad vår punter hade sagt om korna, men något roligt och otidsenligt var det i alla fall.

Eftersom jag inte hade sett så mycket av Huntingdon, där Emma och Daniel bor, stannade vi till vid centrum. Det var - tja, jag vet inte hur jag ska säga det snällt, men det var fullständigt öde. Bokstavligen tomt. Vi gick in på en supermarket för att handla lite och där fanns några människor, men annars var det nog någon annanstans människorna i Huntingdon håller hus en lördagskväll...

Själva fortsatte vi hemåt. Där gjorde Daniel och Victor fantastiskt goda quesadillas medan Emma jobbade vidare och jag kollapsade på min madrass - jag hade som sagt varit lite hängig hela dagen, men när vi kom hem var jag helt slut. Inte slut som i "ganska trött" utan som i "ligga platt på rygg och undra vilket tåg som egentligen körde över mig". Kanske en reaktion på en intensiv vecka? Min kropp brukar vara ganska bra på att slå bakut när jag kört hårt ett tag... Hur som helst, mat hjälpte. Nu när jag skriver märker jag att det här kan ha varit en av de bästa matdagarna hittills i år, bokstavligen allt jag åt var jättegott...

Och sen? Packa ihop. Checka in på nätet. Räkna ut hur tidigt jag måste iväg till tåget. Tänka att jag verkligen måste komma tillbaka och hälsa på lite längre nån gång.

Under veckan när jag gick på kurs hade Victor hunnit upp till Skottland och tillbaka. Han var mycket nöjd med oljerocken han hade fyndat begagnad. Mycket "skotsk godsägare", på ett bra sätt.

Richmond: an outing (UK, 10.5)

Fredagen - sista kursdagen och Richmond på programmet. Richmond ligger i utkanten av London, och det är där de rika och coola bor. Om du till exempel är medlem i ett kultförklarat brittiskt band eller amerikansk skådespelare som vill fly Hollywood kan du köpa hus i Richmond. (Om du däremot inte är något av ovanstående, eller miljonär av någon annan anledning är det svårare.)

Det som finns kvar av Henry VIII:s palats i Richmond. Inte så mycket.

Vi gick runt, såg oss omkring, fick lära oss saker under etiketten "Gossip and scandals" (big in the UK), tittade på böljande engelska vyer och fick syn på drottningens rådjur i Richmond Park. Det låter inte som att vi gjorde mycket, men det fyllde en förmiddag utan problem! När förmiddagen var fylld och våra magar knorrade åt vi lunch på ett café i Richmond Park - jag åt chicken tikka masala, mycket engelskt. "Curry" lär vara en av de allra vanligaste luncherna i England... Efteråt satt vi kvar och sammanfattade och utvärderade kursen. Och tittade lite på utsikten förstås.

Fredag eftermiddag, och vi återvände till skolan som vi inte hade sett sedan måndag morgon. Innan kursen kunde avslutas skulle vi ännu knyta ihop lite trådar och få våra kursintyg.

Eftersom vi tre nu är som vi är och British Library ligger alldeles runt hörnet med sin utställning av ovärderliga böcker slutade vi inte riktigt när kursen officiellt hade avslutats, utan fortsatte dit. British Library ställer ut en del av sina enorma samlingar, och gillar man både böcker och historia var det häftigt att se Magna Carta, handskrivna Beatlesnoter och mängder av biblar, koraner, manuskript och kartor.

Sedan sade vi hejdå. Det var riktigt, riktigt tråkigt. Vi hade haft en innehållsrik vecka tillsammans och klickat direkt från början. Tack för det, Gabi och Adriana!

Jag åkte "hem" till Acton för att packa - även om min vecka i London var slut var det inte dags att åka hem riktigt ännu. Jag skulle träffa Emma, som för tillfället satt på London School of Hygiene and Tropical Medicine och slet med ett grupparbete, och åka till Huntingdon tillsammans med henne. Hon hade sagt att hon hade mycket att göra, så innan jag tog min kappsäck och stretade iväg från huset i Acton sjönk jag tacksamt ner på sängen en stund. Till min förvåning tyckte jag det var hemskt sorgligt att bryta upp från mitt rum - jag hade ju ändå bara bott där en vecka. Men så insåg jag - det hade varit mitt rum. Mitt eget. Jag hade sovit hela nätter i en fantastiskt skön säng där ingen trängt ut mig från min kudde eller borrat in tårna i låret på mig så jag fått blåmärken. Mitt eget rum. Det är jag inte bortskämd med, och jag hade njutit galet mycket av det. Till sist samlade jag motvilligt ihop mitt pick och pack, tackade min värdfamilj för veckan och begav mig tillbaka in till Bloomsbury för att träffa Emma.

Jag fick en rundtur i byggnaden där ett antal utan tvivel mycket intelligenta och ambitiösa människor satt och pluggade sent på fredagskvällen. Roligt att få en bakom kulisserna-tur!

Tåget gick från King's Cross och jag kunde ju inte låta bli... Plattform 9 3/4 finns inte längre vid plattformarna (den drog visst till sig för många fotande turister; jag kan tänka mig att såna kan vara lite i vägen), men den finns. Next stop: Hogwarts! Bilden hade kanske blivit lite mer trovärdig om jag hade tittat fokuserat på väggen istället för att le mot fotografen... Hrm.

Men det blev inte Hogwarts. Det blev Huntingdon, mycket sen (och mycket god) kvällsmat och till sist en lång natt efter en lång dag vecka.

Svarta kostymer och Banglatown (UK, 9.5)

Får jag erkänna något? Nå, det börjar kännas lite tjatigt att blogga om London, som faktiskt är nästan två månader tillbaka i tiden. Eller, jag blir egentligen inte trött på det, men lite rädd att denna blogg ska bli mycket, mycket enahanda. Men håll ut, ett par dagar har jag kvar att berätta om! Det går ju inte att sluta i mitten heller... (I verkliga livet händer det också mycket just nu, men det återkommer jag till.)

Torsdag. Vi började först klockan 10, så jag hoppade av vid Hammersmith och gick i lite butiker på morgonen. Lite snabbt så där. Haha. Jo, jag blev lite försenad. Sen fick jag bära på en tygpåse full av barnskor och t-skjortor hela dagen. Är huvudet dumt, får bärarmarna lida... Hur som helst. Vi inledde med lektion på caféet som hör till Museum of London; satt där och diskuterade kvinno- och mansroller, "lad culture", kulturskillnader i reklam och annat. Very intressant! Tyvärr måste vi avsluta tidigare än vi hade velat - och måste ändå skippa en planerad snabb rundtur på själva museet, vilket ju inte gjorde mig något eftersom jag hade varit dit på egen hand några dagar tidigare. Men lite typiskt den här kursen ändå. En informell, avslappnad kurs har väldigt många fördelar, men struktur är inte alltid fel... Det blev en snabb lunch (avokadowrap på Pret - än en gång!) eftersom vi skulle hinna till nästa klassrum i tid. Det var för övrigt enda gången under veckan jag använde mitt paraply - bara en liten stund före den klarblå himlen som syns på bilderna! Grejen med regn i London verkar vara att det sällan är särskilt långvarigt eller hårt, vilket är väldigt praktiskt.

Museum of London, liksom vårt följande klassrum, är i City of London, den del av staden vars historia går ända tillbaka till Romarriket (de två första bilderna är rester av London Wall från ca 200 e.Kr. - mitt bland skyskraporna!) och numera är centrum för Storbritanniens affärer. Klädkoden var mycket business, här också.

Vårt följande klassrum var vinbaren Vertigo högst upp i skyskrapan Tower 42 - alltså på 42:a våningen! Det var dit vi hade bråttom, eftersom man måste reservera bord. Man måste också checka in vid receptionen och gå igenom metalldetektorer för att komma upp... Mycket trevligt klassrum, och jag tycker vi var väldigt duktiga som bara begapade London från fågelperspektiv en stund innan vi satte oss ner för att prata om hur engelskan har utvecklats och utvecklas. Det lustiga (med tanke på att baren heter Vertigo) är att jag faktiskt kände hur det gungade hela tiden vi var där uppe. Jag frågade de andra som påstod att de inte kände någon gungning, men i mina ben gungade det lite stillsamt, som på en Sverigebåt. Inte direkt obehagligt, men märkbart. Inbillning? Kanske det.

När vi hade diskuterat klart och lyckats slita oss från panoramafönstren (inte det lättaste) gick vi en liten, liten bit till det som i tiderna var fattiglondon: Spitalfields och Banglatown med Brick lane. (Jag måste se "Barnmorskan från East End"! Någon som sett den serien?) Vi avslutade hastigt och lustigt kursdagen eftersom vår lärare msåte iväg lite tidigare, och vandrade runt lite på egen hand. Banglatown och Brick Lane dominerades alltså av invandrare från Bangladesh tidigare, men i takt med att priserna stigit har det blivit mer hipsters och mindre invandrare där. Men fortfarande står gatunamnen angivna på engelska och - bengali kanske? Jag hade sett fram emot att se Brick Lane sen jag läste boken med samma namn (av Monica Ali) för ett år sen, men jag tror jag började bli lite trött på intryck, så även om jag tyckte det var roligt att gå där var jag inte sådär ivrig att jag trampade runt och ville se mer, mer, mer. Det lär finnas en massa annorlunda butiker och gallerier att botanisera i, men jag hade inte riktigt energi för det. En annan gång!

Istället hade jag tänkt se på National Gallery, som visar upp mästerverk, mästerverk och mästerverk. På väg dit hamnade jag på Leicester square och tyckte att det var lite roligt att Keskisuomalainen (och Aamulehti + ett par svenska tidningar) citerades när en teater gjorde reklam för sin föreställning... Förklaringen är visserligen logisk: föreställningen är ett gästspel av Doktor Glas med Krister Henriksson... ändå!

Besöket på National Gallery får jag väl medge att var ett riktigt fiasko. Inget illa om museet, men jag hade turistat för mycket och för länge för att orka fascineras av (säkert storartade) målningar i ett trångt och svettigt museum när energinivån sjönk och jag helst bara skulle ha sjunkit ner på en soffa och stannat där. Så jag gick igenom ett eller två rum. Insåg mina gränser. Gick ut igen. Det var det. Jag kan inte riktigt påstå att jag har sett National Gallery, men är det inte rätt dag så är det inte!

Det jag behövde istället var frisk luft och grönska, hade jag på känn, så jag kollade upp var närmsta park fanns. Det visade sig vara St James Park, som var fantastiskt blomstrande! Det var lite kallt, jag var lite trött och hade ätit lite för mycket mintchoklad (Aero mint måste ätas när man är i Storbritannien, så säger lagen). Men det var skönt ändå, och så småningom fick jag energin tillbaka.

När jag hade vandrat igenom parken, tittat på svanar, luktat på blommorna och kommit ut till Buckingham Palace gick jag vidare i Green Park. Vid tunnelbanestationen Green Park upptäckte jag att det fanns ett Barclay-cykelställ. Nå, äntligen! Hurra! Jag som redan hade trott att det inte skulle bli någon cykling för mig, när det redan var sista kvällen i London och jag inte hade hittat något passligt tillfälle. Jag skaffade en cykel och begav mig ut. Lite begränsad var jag: jag ville inte ge mig ut i trafiken utan sällskap, utan hjälm och utan navigator som kunde visa de bästa cykelstråten, men i parkerna är cykellederna ganska begränsade. Men det blev bra: jag behövde bara tumma lite på reglerna för var cykling var tillåtet för att få cykla ett varv runt Green park (återsåg Buckingham Palace överraskande snabbt - jag hade egentligen inte tänkt cykla åt det hållet. Hrm.) Eftersom flera av parkerna hänger ihop behövde jag bara passera en korsning för att vara i Hyde Park/Kensington Gardens där det faktiskt går att cykla ganska långt. Det gjorde jag. Skönt att trampa benen riktigt trötta!

Gabi, Adriana och jag hade talat om att träffas "på seino" för att äta middag (sista kvällen) tillsammans, men av olika anledningar blev det inte av. När jag lämnade cykeln i stället var jag vid Marble Arch, i ändan av Oxford Street. Eftersom jag då ännu inte visste riktigt hur det skulle bli med middagsplanerna fördrev jag lite tid i butikerna. Det var mörkt, duggregnade och jag hade verkligen noll lust att gå i affärer, men jag fastnade i en bokhandel och hittade några böcker som fick följa med hem. När det väl klarnade att det inte skulle bli någon gemensam middag var jag helt slut och satte mig på McDonalds för en sallad och franskisar. (Jag var hungrig igen innan jag hade kommit hem.) Sällskapet kan jag inte klaga på - jag började på med The Newlyweds (av Nell Freudenthal) som jag hade börjat skumma lite i redan i bokhandeln... kan ha varit något av det bästa jag läst hittills i år, återkommer kanske till den!

Och det var faktiskt min sista heldag i London - följande kväll skulle jag vidare. Stay tuned!