En sak jag är oduglig på

Jag har visst glömt bort att det går att blogga om normala saker också - jag verkar helt ha begravt mig i min (okej, möjligen en aning långrandiga) Londonbeskrivning. Men nu ska jag minsann vardagsgnällblogga så det blir lite balans i det hela. Alltså - natta barn! Går inte! Det kanske är överflödet av dagsljus, men på sistone har våra barn varvat upp (och upp och upp) på kvällarna istället för ner. Och det betyder att de får för korta nätter, och det i sin tur betyder att tillvaron här på kvällarna (och för all del dagarna också) påminner lite om en orkan. Och jag kan inget åt det. Jag är urusel på att natta barn, åtminstone just nu. Båda barnen hänger mig i knävecken och vill att jag ska komma och natta - vi brukar turas om - men aldrig är det nån som somnar. På riktigt. Det spelar ingen roll vilken taktik jag kör: läsa, sjunga, klia på ryggen eller låtsas sova. Ingen somnar, utom kanske jag. Sen kommer deras far (som redan hunnit natta brorsan) in, vi byter och - fem minuter senare sover ungen. Jag undrar bara - betyder inte det här att jag borde befrias från uppgiften? Skulle inte det vara rimligt? (Snälla.)