Inne på teatern var stämningen förväntansfull. Publiken bestod till en del av engelsmän, men kanske ändå övervägande av turister. Det var kanske också därför klädkoden var så varierande: den virkade mössan och ytterkläderna på bilden får väl ange tonen. Personalen var också klädd i urtvättade svarta collegetröjor med texten "crew", vilket krockade en aning med de förgyllda balkongerna... (Får man säga så utan att låta snobbig? Jag säger det i all ödmjukhet.) Lite lustigt var det också att de sålde glass och annat klibbigt att äta i salongen. En liten flicka pratade om sockervadd, men jag såg inte om de faktiskt sålde det också.
Ridån gick upp - och föreställningen började. Jag var välvilligt inställd, men imponerades inte riktigt av början. Det var humor, det var sång och det var dans - men det kunde lika gärna ha varit en revy. Jag började misstänka att alla de där frågorna som gjorde filmen till mer än underhållning (könsstereotyper, klass, död mamma, individens drömmar vs. samhällets förväntningar) skulle skämtas och dansas bort. Och ja, lite så var det väl. Till först. Men vartefter musikalen fortsatte växte Billy Elliott - och hela föreställningen. Och vad han är begåvad, killen! Dans, skådespel, sång, allt kunde han.* Men ändå var han inte så slipad att det blev irriterande. Och vartefter numren blev mer och mer storslagna, blev berättelsen också mer och mer intressant. Jag bara sög i mig.
Och när vi kom tillbaka till hotellet efteråt kändes det som om det gått två, tre dagar sedan vi fick punktering på gården hemma. Höjden av njutning - sitta i hotellsängen i pyjamas och dricka te och äta chokladkex. Och smälta ett och annat intryck.
* Det finns tydligen fem olika Billy som turas om, men Billy på affischen (Ryan Collinson) är den vi såg, bara lite äldre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar