De magiska pantalongerna

Nu är det så att jag köpte ett par löpartights i London. Det har jag visserligen tänkt göra så fort jag hittar ett bra par, men eftersom de var bara lite rabatterade blev jag tvungen att lova mig själv att använda dem inom en vecka om jag skulle få köpa dem. (Sedan hittade jag en tröja i samma affär och ökade insatsen till två pass inom en vecka.) Och nu är det gjort! Första löpturen (nåja, jogg + rask gång, men varför vara petnoga...) på eventuellt närmare ett år, och det känns inte alls illa att jag har lovat mig själv en tur till senast på lördag.

Jag har ju bara för mig att det är så hemskt tråkigt. Men! Med de nya tightsen kände jag mig som en äkta atlet - redan när jag hängde tvätt innan jag gick ut. Och ännu mer när jag faktiskt rullade igång. De måste vara magiska! Och med en rätt intressant nedladdad podcast i telefonen (ännu en sak jag tänkt läänge att jag borde testa) gick en timme riktigt snabbt. Det skadar ju inte att det var friskt, skönt majväder, tussilago på vägkanten och grodrom i ett dike (jag råkade nämligen förirra mig ut på en blöt åker). Hur länge tar det tills grodrom blir grodyngel? Borde ta reda på det och förirra mig ut på åkern igen då.

Och när jag ändå pratar träning kan jag redogöra för träningsvecka 18. Det lär gå snabbt. Före resan  försökte jag vila bort min förkylning (och jag lyckade faktiskt ganska bra!), och den energi som fanns kvar lade jag på jobb och diverse fix inför resan. Resan kan man se på två sätt: inga träningspass alls eller ett enda långt. Jag tror faktiskt det senare är mer sanningsenligt: vi gick, gick och gick, och däremellan cyklade vi. Fötterna och benen var alldeles utmattade efteråt. Borde ju egentligen ha haft stegmätare...

Resan kommer jag definitivt att skriva mera om, men det får bli i portionsförpackningar...